söndag 18 juni 2017

Gapigt värre

Idag blev det inte bättre än att jag fick överta en gammal kamera. Nej nej, jag menar inte en så pass gammal kamera där man måste stå under en filt för att ta en bild (som är uppochner). Heller ingen sådan där gammal hederlig som man måste ladda med film, minns ni? Nej, det är en helt vanlig digitalkamera. Den är tillverkad efter vårt senaste sekelskifte. Det är en liten och naggande god Canon.

Jag har inte haft ett större fotografiskt intresse mer än att jag uppskattar konstarten. Jag tycker om att betrakta och njuta av bra fotografi. Jag är imponerad av min sambos bilder, jag tycker att han är en enastående bra landskapsfotograf. Min far var i yngre dagar en flitig användare av kameran. Även han hade känsla för komposition av motiv och detaljer.

Själv skulle jag vilja kalla mig för är en glad amatör vad gäller fotografi. Med betoning på glad. Och amatör. Jag tycker om att fånga situationer på bild. Som den novis jag är, är jag faktiskt belåten med kameran som finns utrustad i min mobiltelefon. Om jag får säga det själv har jag tagit en hel del hyfsat bra bilder med den. 

Men idag skulle jag öva mig på en riktig kamera. Därför åkte jag och min sambo dit vi brukar åka till på helgerna -> Skånes Djurpark.



Linderödsgriskultingar.
Det kan vara en av de sämsta bilderna jag tagit, men de var
ju helt oförmögna att stå stilla! Det är i alla fall det
jag avser att skylla den dåliga bildkvalitén på.
(Sitt still in the båt!)

Stolt Linderödsgrisförälder med trynet ner i dypölen.


- Hur mås det?
- Håll truten!

Näsborrarna!
Nosborrarna!
Sälborrarna!

Hälsporrarna!


Jag tror att det är en häger.
Eller är det bara en hägring?



Horn i högt grönt.


Siesta bland dovhjortarna.


Visentmor med hungrig visentunge.



Skånes landskapsdjur - kronhjort.
Damerna ligger och håller koll på gästerna.



Skånes landskapsdjur - kronhjort.
Herrarna jämför sina kronor i skuggan.


Säga vad man vill om fotona, men är jag inte en jävel på att fånga lustiga miner? Som jag skrattade när jag kom hem och tittade igenom bilderna. Ni förstår, när jag skjuter av ett klick på kameran ser jag inte bara dum ut, jag ser dåligt ut. Vänta, låt mig förklara; ju högre min ålder andfått klättrar, ju lägre blir mina ögons vilja att återberätta vad jag ser med skarp blick. Allt är ett flurreblurregnuff i siktet. Så jag knäpper girigt av en jävla massa rutor med hopp om att åtminstone en bild blir okej. (Jag är väldigt nöjd med sälborrarna.)

Vad menar jag med att jag ser dum ut? Mer än vanligt? Jo, jag märkte att varje gång jag avlägsnade linsskyddet, knäppte igång kameran och började zooma för att föreviga diverse djur, tappade jag hakan. Det kändes som om jag stod med munnen helt vidöppen. Jag vet inte hur många insekter jag råkat inhalera genom mitt gap idag. Tur att jag inte är vegetarian. Eller vegan. Eller fastar.

För säkerhetsskull frågade jag min sambo: "Gapar jag när jag fotar?"
Sambon: "Ja."

torsdag 15 juni 2017

Grumpy old men

Understundom är det inte stor skillnad mellan små barn och äldre herrar. Det enda som skiljer dem åt är språket. Och storleken. 

Efter jobbet lunkade jag så sakteliga genom Lunds trånga kullerstensgator med sikte på centralstationen. Jag var trött. Förfärligt trött. Och sömnig. Ni vet så där när man inte vågar blinka av rädsla att man råkar somna under den mikrosekund som ögonlocket befinner sig i nedfällt läge. Som tur var är det studenttider - lastbilsflak utrustade med glada ungdomar under vita skärmmössor är säsongens lilla svarta. Studenterna höll full hals. Med hjälp av gällt röstomfång, glansiga ögon och små visselpipor höll de mig vaken. Näppeligen, men dock. 

Jag hade några minuter till övers innan mitt tåg enligt tidtabell hade sin avgång, gick därför in till affären och skopade upp ett fång blandade nötter som jag hällde i en papperspåse, hoppfull att de skulle ge mig tillräckligt med energi för att hålla mig vaken hela vägen hem. Jag kunde för allt i världen inte be studentkortegen följa med mig till residenset i byahålan för att säkerställa avsaknad av djup sömn. Det hade inte varit okej.

Väl på perrongen stötte jag på en arbetskamrat, vi skulle med samma Pågatåg. Bra.

Vi satte oss på varsitt fönstersäte och småsnackade lite. Tågvärden kom och ville kontrollera att vi hade giltigt färdbevis. Två män i den övre medelåldern som satt på andra sidan gången från oss passade då på att påkalla tågvärdens uppmärksamhet genom att vifta manande med pekfingret och ropa: "Hallå! Hallå där!" 

Det visade sig att de hade stora problem. Det var varmt i vagnen. Luftkonditioneringen fungerade inte. Jag hörde tågvärden, som just hade fått sig en rejäl utskällning, förklara att AC:n dessvärre var ur funktion i vår del av pendeln, men att om herrarna gick bakåt i tåget skulle de finna en svalare plats då luftkonditioneringen där var i prima skick. Den ena gubben svarade: "Men där kan vi ju inte sitta!"

Jag har ingen aning om varför. Flera timmar senare sitter jag fortfarande och funderar på varför de inte kunde sitta där. 

Hur som helst, samtidigt bakom mig var det ett jävla vrålande och gormande från små barn i otympliga tvillingbarnvagnar. Med tanke på deras skrikande i eskalerande volym kunde jag endast dra slutsatsen att deras värld höll på att gå under. Den rasade.

Irriterad frågade jag mitt sällskap (som om hon skulle ha svaret): "Varför är de så upprörda? Varför skriker de så förbannat?"

(Ja, jag vet. Man får inte säga så. Man får inte hata barnskrik. Men jag gör det. Jag hatar ljudet av barn som skriker. Även fast jag vet att de inte kan hjälpa det. De kan inte protestera på annat sätt, jag vet. Men jag avskyr alltjämt ljudet. Inte barnet. Oljudet. Capiche?)

Jag märkte att gubbarna plötsligt tystnade. Med bestörtning glodde de storögt på mig. Jag kände blickarna bränna. Jag vred sakta huvudet åt höger och mötte deras ögon som utstrålade förvåning. Förfäran. Vad är jag för en sorts kvinna egentligen?!

Jag är alltid timid och diplomatisk. Nästan alltid. Oftast. Faktiskt oftast. Det är mitt default-läge. Men ibland. Är jag det inte. Ibland kan jag inte låta saken vara. Ibland måste jag tydligen fälla en kommentar. En respons. 
Jag, med övertydlig och klar stämma till arbetskamraten: "Åh, nu vet jag, det är för att det är så varmt som ungarna vrålar så dant. De är lika gnälliga som gubbarna där!"

Onödigt. Skitnödigt. Men uppenbarligen nödvändigt.

Lärdom? Inget mer än att äldre män som passerat bäst-före-datum och pyttesmå barn har mycket gemensamt. De är alla griniga gamla gubbar. Med defekt klimatkontroll.


söndag 4 juni 2017

Teknikens vidunder

Min sambo kallar mig stundom en teknisk analfabet. Jag förstår delvis hur han resonerar men jag är av en annan åsikt. Det är inte så mycket det att jag inte klarar av att hantera diverse teknologiska enheter, jag är inget *dunhuvud, alls inte. Snarare ligger det till på det lilla viset att jag har dåligt inflytande på tekniken. Jag utstrålar något osynligt, men starkt. Det finns någonting inom mig som får apparater att haverera. Ibland tillfälligt, ibland för evigt. Det är varken otur eller okunskap som får tekniska prylar att lägga sig på rygg i dödsryckningar i min närhet. Högst ofrivilligt påverkar jag dem på ett olyckligt sätt. Jag är för tekniken som kryptonit är för Stålmannen.

Låt mig helt kort berätta om den senaste incidenten. Huvudperson: min nya dator. Den uppvisade cirka genast tydliga tecken på undergång. I min värld var datorn trasig. I min sambos dito var den inte alls det. "Nej, nej, det är fel på grafikkortet bara." Det spelar ingen roll. Är skärmen svart är datorn oduglig för min del, ergo trasig. Sönder. Kaputt. Paj. Ur funktion.

Jag kontaktar tillverkaren. Får rådet att trycka på utvalda tangenter i fyrtio sekunder för att sedan trycka på en annan utsedd tangent i tio och tre fjärdedels sekunder, därefter starta om datorn. Fortfarande ingen bild. Får rådet att göra en fabriksåterställning. Fortfarande ingen bild. Får rådet att hålla in två knappar samtidigt med näsan medan jag sjunger "glöggen heter blossa". Fortfarande ingen bild. Motvilligt går de slutligen med på att ta emot den med tydliga instruktioner om hur jag går tillväga när jag ska packa in den värdelösa datorn för transport. De tar inget ansvar om den går sönder. Kanske var det ett tafatt försök till humor.

Efter tre veckor får jag äntligen ett första livstecken från datorlagarföretaget i Tyskland. De inväntar reservdelar. Jahaja.

Efter ytterligare en vecka, torsdag kväll, får jag ett sms från UPS som meddelar att de avser att lämna datorn påföljande dag. Jag kan inte ta ledigt från jobbet. Min sambo är inte heller hemma under fredagen. Katten är förvisso hemma men kan inte öppna dörren på grund av avsaknad av motsatta tummar. Och det går inte att svara distributionsföretaget.

Alltså. Har inte vissa väldigt märkligt kundfokus? Det är som med hantverkare. De äger makten och vi har inget annat val än att ta en semesterdag för att vara hemma eftersom de är oförmögna att säga en ungefärlig tid snävare än "vi kommer mellan 07:30 och 18:45."

Vad är vitsen med att köra ut paket till folk utan att säkerställa att de är hemma? Tycker UPS-förarna att det är toppen att åka omkring hit och dit i onödan? Tycker miljön det? Tycker kunderna det? Är det inte bättre att lämna försändelsen hos ett ombud, avisera kunden och kunden, i det här fallet jag, kan hämta paketet när det passar mig? Ni vet, som Postnord gör. Har vi med kärnfysik att göra?

Nu har jag en sådan tur att jag har den sambon jag har och att just den aktuelle UPS-förare var tillräckligt service minded att jag under mystiska omständigheter de facto fick min dator under fredagen. Och den fungerar. Bilden är klar och tydlig. Gartoft är belåten. Tills vidare.

*Jag skrev fel men lät det stå kvar. Faktiskt roligare än dumhuvud. Ni vet var ni läste det först.


lördag 8 april 2017

Det våras för björnen. Och alla andra.

Idag var det säsongsstart. Äntligen slog Skånes Djurpark upp portarna till deras underbara värld. För er som inte är bekant med Skånes Djurpark kan jag berätta att det är ett stort naturområde som inhyser nordiska djurarter.

Sanningen är att jag inte är överdrivet förtjust i zoon. Att beskåda inhägnade djur är något jag gärna undviker. Det lämnar en dålig smak i mitt samvete. Men jag får inte den illaluktande känslan hos Skånes Djurpark. Kanske är det för att miljön djuren vistas i är till stor del naturlig och jag inbillar mig att ytorna de lever på är generösa. Förutom hos rovfåglarna. Jag har alltid haft väldigt svårt för inburade fåglar av alla de slag. Ingen av oss ska behöva begränsas, i synnerhet inte om vi har vingar att flyga med. Men trots det för Skånes Djurpark med sig en mjuk och fluffig må-bra-känsla. 

Jag och sambon hade stämt träff med gode vännen som var vänlig nog att bjuda oss på inträdet då han som volontär på djurparken hade två fribiljetter till övers.

Det var en mulen och något kulen dag. Inte jättekallt, men heller inte ljummet. Men det hindrade inte folk från att inta Skånes Djurpark. Det var miljarder med barnfamiljer. Och så vi. Folk kom med picknickkorgar, engångsgrillar, termosar och ett glatt humör. 



Foto: Magnus Bengtsson


Eftersom det var säsongspremiär var inte alla på plats. Det gjorde inget. Det här stället är så vackert och påhittigt att man kan ströva omkring utan närvaron av djur. De kan ses som en stor bonus.



Foto: Magnus Bengtsson



Foto: Magnus Bengtsson


Foto: Magnus Bengtsson


Foto: Magnus Bengtsson


Foto: Magnus Bengtsson

Vid björnarna tog vi en paus. Det fanns en servering där som vi utnyttjade. Utan större diskussion blev det grillad korv med bröd och pommes frites. Det sistnämnda var farligt gott. Liksom perfekta i dess hela gudomlighet med lite hjälp av en nypa salt och en mindre pöl med ketchup. Det första har jag ingen aning om eftersom jag inte åt någon men med tanke på sambons och vännens glupande aptit utgår jag ifrån att korven var mer än medelmåttig. Magnus lyckades dessutom med att redan efter första tuggan få hela slutspelsskägget dränkt i ketchup och senap. Ett kort ögonblick funderade jag över om han verkligen går att ha bland folk.

Slutspelsskägg? Några av er kanske undrar över slutspelsskägg? Well, när man är en hängiven hockeyfantast och när ens favoritlag, i detta fall Malmö Redhawks, är i slutspel - då rakar man sig inte. Varför? Inte en jävla aning. Säkert något med skrock att göra. Eller lättja.



Foto: Magnus Bengtsson


Foto: Magnus Bengtsson


Foto: Magnus Bengtsson


Foto: Magnus Bengtsson

Vår promenad avslutades med Skånes landskapsdjur - kronhjorten. 

Efter några timmar klev vi ut från djurparken och in i våra bilar för vidare färd hem. Belåtna.

Hos oss, i ett annat zoo, väntade katten Sally. Jag vågar påstå att hon är världens busigaste bus. Busigare finns inte. Men vi tar det en annan gång.



torsdag 6 april 2017

Nollhålsvisionen - reklam

Alltså det här med tandläkare. Ingen vill ha något med dem att göra. Det är både obehagligt och kostar pengar att hälsa på dem. Eller nja, det finns några udda få som faktiskt gillar att besöka tandläkarmottagningen och alls inte upplever något besvär. En väninnans unge son till exempel, han gillar att gå dit. En annan jag känner tycker det är skönt att sittligga i deras "så bekväma" möbel. Men vi andra normala som inte uppskattar att ha fingrar, spiraler, sugar, borrar och bomullsstavar stora som hushållspappersrullar i käften anser att det är ett nödvändigt ont. Med betoning på ont. Både fysiskt, mentalt och ekonomiskt. (Såvida inte man är under nitton år. Då får man obehaget gratis. Yay.)

Vi uppsöker givetvis tandvården ändå, eftersom tandvärk och trasiga tänder som är på väg att lämna sitt trygga tandkött är värre än... motsatsen. Och mindre attraktivt. För att inte tala om opraktiskt.

Folktandvården har nu gått in i sin övernitiska fas. Nollhålsvisionen. Om jag får ta ytterligare ett exempel bland mina goda vänner har jag en högst charmerande kompis från Västkusten. Hon har inte haft ett enda hål i hela sitt bohuslänska liv (varken i huvudet eller tänderna). Jag antar att Folktandvården älskar henne. 

Fast å andra sidan, om fler skulle ha hennes munhygien skulle tandläkarna inte ha något jobb. Jag ställer mig frågande till deras nollhålsvision. Lite karies vill de nog allt ha emellanåt. För annars börjar de väl bete sig som i filmsnutten nedan:





Hur mina tänder är? Tja, de är väl som gaddar är mest. Mina första hål fick jag när jag flyttade till Sverige. Till min oväntade (o)lycka introducerades jag till begreppet smågodis. Medan jag på lördagar stod framför kiosken på Mariatorget i Stockholm, pekade mot godisskålarna och sa till farbrorn med den lilla godistången: "En sån, två sånna, två sånna, en sån, tre sånna, två sånna och en sån. Och en Nöt-Crème.", började förmodligen tandrötan redan sprida sig i munhålan på mig. Jag betalade 2 kronor och tjugofem öre i utbyte mot den lilla vita papperspåsen med den gredelina damen på, och gick hem till mitt flickrum på Brännkyrkagatan där jag valde ut en Kittybok från bokhyllan. Efter några sidor drogs jag in i den rafflande berättelsen om taveltjuvar eller klockmysterier där jag låtsades vara huvudpersonen. Medan jag stoppade karameller i munnen. Allt för att bidra till tandvårdarnas inkomst. Som nu vill ha nollhålsvision. Well, lycka till med det där, hörni.


Detta inlägg är reklam för Folktandvården
men med mina egna åsikter.


söndag 26 mars 2017

Sommartider och billack

"Vad fan har hänt här? Vem har lackat sin bil i vår dusch?"

Dessa ord som Magnus med bestörtning uttalade i förmiddags kommer säkerligen aldrig bli bevingade. De kommer inte bli citerade lika flitigt som Robert De Niros klassiska (skulle det visa sig) improvisation ur kultfilmen "Taxi Driver": You talkin' to me? Orden kommer heller inte bli en ny run Forrest, run. Nej. Men jag fnittrade hejdlöst. Jag återkommer till detta. Ett ögonblick bara. 

Vänta!

Först vill jag snudda vid ämnet sommartid. Jag tänker inte grotta ner mig själv och er i det. Men jag vill ändå dryfta ämnet i några korta rader. Jag har inga problem med sommartid. Det påverkar mig inte. Möjligtvis ställer jag mig frågande till detta. Jag kan, om jag anstränger mig, anse att det är tämligen onödigt. Men fysiskt och psykiskt kan jag inte påstå att jag märker något nämnvärt av denna spöktimme som än går, än kommer. 

Min sambo Magnus däremot blir fullständigt platt och störd varje gång vi får sommartid/normaltid. Han blir från sina sinnes fulla bruk och måste av ren kompensation sova till klockan jättesent. Enbart på grund av sextio minuter?

Jag har lite svårt att förstå hur en timme kan göra så stor skillnad i en människas liv, men vet att det gör det. Jag har flera vänner som gnyr över detta. Mitt facebookflöde rasar över detta. Jag kan inte annat än anta att jag mest sannolikt är avtrubbad på det ena eller andra sättet eftersom timmen glider förbi mitt medvetande likt olja på het teflon. Ungefär som mitt närminne. Långtidsminnet likaså för den delen.


*********

När jag den senaste tiden ställt mig framför en spegel har jag sett hur ålderns höst skimrat tillbaka mot mig. De grå tinningarnas charm är sexigt på män. Är sexigt på andra kvinnor. Inte lika mycket sex-upp-i-hej på mig. Nej. Fyllde därför på med en spann färg på huvudet i morse. Blåsvart. Det blir liksom inte svartare än så i barret. Jag tycker att jag passar i det. Det är liksom jag. Att jag föddes på den blå planeten som brunett är ovidkommande. Jag är svarthårig. Svart som synden. Svart som kaffet. Svart som natten. Svart som lakrits. Svart som... jaja, jag ska sluta nu. Obsidian! Svart som svart obsidian. Nu så. Nu är jag klar.

Dilemmat med svart gegga i håret är att det mer än ofta resulterar i svart gegga i duschen. Bekymret med svart gegga i duschen - i synnerhet vårt duschutrymme - är att det (uppenbarligen) ser ut som någon lackat sin bil när en bara helt oskyldigt gnuggat in färg i håret för att sedan skölja ur det med det lätt bipolära duschmunstycket som pendlar med tvära kast mellan iskallt och dösdmördarfrätandehett. Men framförallt rinner vattnet långsammare än sirap i Sibirien ner i golvbrunnen. Vilket gör att golvet i duschen efter hårfärgsfestival ser ut som... segt-skit-i-helvetet.

Detta. 

Allt detta får Magnus att genast göra en koppling till bilar. Och dess fernissa.

Jag fnittrade hejdlöst. Ända till skrattet fastnade någonstans i mitten av halsen. Billack i håret? Helt plötsligt började det klia i hårbotten. Klia överallt. Fan vad det kliar! 

Nåväl. Jag är i alla fall snygg. I håret. I färgen. På håret.

söndag 19 mars 2017

En söndag som i Abu Simbel

Söndag morgon. Jag vaknade tidigt. Utan att känna mig utvilad gick jag upp. Till en början motsträvigt men när jag kom in till köket, fortfarande sovrusig, sovrufsig och med svajiga steg, möttes jag av det där magiska ljuset som endast den purfärska dagen kan ge. 

Ni vet det oförstörda, löftesrika och ljudlösa sken som i sin anspråkslöshet överglänser självaste livet.

Jag hällde vatten i ett glas, tog några klunkar och tittade ut genom fönstret. Allt var stilla. Blickstilla. Vindstilla. Trädens nakna grenar rörde sig inte en millimeter. Det var tyst. Dämpat. Fullkomlig stillhet. Eller var den bedräglig?

Medan jag stod där drog jag mig till minnes den mest magiska morgon jag någonsin upplevt. För lite mer tio år sedan färdades jag med båt längs Nilen. Från Luxor till Aswan. Klockan halv fyra på morgonen tog jag en buss från Aswan till templen i Abu Simbel. Samtidigt som dagen grydde anlände jag till denna enastående plats jag så hett längtat efter att komma till. Jag satt i timmar och bara glodde på dessa mäktiga statyer av Ramses II. Jag var uppslukad. Som i trans. Hypnotiserad.


Tidig morgon. Abu Simbel. Egypten.

Jag väcktes ur mina minnen när Sally kom kurrandes och gjorde mig sällskap. Hon var mer intresserad av frukost än av att observera den arla timmens solstrålar som pekade ut den lätta frosten. Jag gissar att katten inte är lika imponerad som jag av det första trevande ljuset, hon hälsar ju dagen välkommen varje morgon genom att ivrigt leka med sina leksaker. Företrädesvis de innehållande bjällror och prassel. 

Efter att ha tömt glaset återvände jag till sovrummet, satte mig på sängen, sparkade av mig mina tofflor och la mig tätt intill Magnus. Jag hade hunnit bli både kall och vilsen. Känslan av ensamhet var egendomligt påtaglig. I sömnen drog sambon mig till sig, snart fann jag mig själv lättad och lätt i den trygga skeden.

Nästa gång jag gick upp var det märkvärdiga skenet ersatt med tung dimma. Som i sin tur avlöstes av ett försiktigt duggregn.

Magin och den gamle faraon var borta.