tisdag 16 augusti 2016

Tack till alla mammor - sponsrad video

Ni känner säkert till talesättet: "Bakom varje framgångsrik man står en (förvånad) kvinna." Procter & Gamble har i dessa tider av olympiska spel valt att ta talesättet till en ny nivå. "Bakom varje framgångsrik atlet står en (stolt) mor."

Det är mamma som gäller. Jag håller med. Min mamma är fantastisk. Bäst i världen helt enkelt. Precis som era mammor. Nu har visserligen morsan inte uppfostrat en långdistanslöpare, diskuskastare eller fjärilssimmare. Nej. Det spelar ingen roll. Jag är en alldeles förtjusande person ändå. Tack vare henne.

En mor är den som älskar dig oavsett vad. Vi kan göra misstag. Göra om samma misstag. Flera gånger. Hon ger inte upp. Vi kan bära oss åt, göra besynnerliga beslut och prata rappakalja. Hon lyssnar. Hon analyserar i tysthet och styr oss i rätt riktning. Utan att vi märker det.  

Det är mycket som står på spel i OS. Många år av målmedveten träning. En cocktail av blod, svett och tårar har säkerligen spillts ett otal gånger. Vem har alltid funnits där för att stötta, uppmuntra och trösta? Som motiverar, lyfter upp och fångar in? Mamma.





Jag stämmer in i P&Gs hyllning till mammorna! "It takes someone strong to make someone strong."

Förresten, visste ni att Procter & Gamble grundades i USA redan 1837? Jo, företaget grundades av ljustillverkaren William Procter och tvåltillverkaren James Gamble. Idag är P&G ett multinationellt dagligvaruföretag som förser oss med så mycket mer än ljus och tvålar.

OS började dock ännu tidigare än 1837, de genomfördes redan år 776 f. Kr. Det var inte direkt i förrgår. Fast de moderna spelen började inte förrän 1896 då den franske baronen Pierre de Coubertin efter arkeologiska fynd några år innan kom på idén att återuppta de olympiska spelen. 

1894 var de Coubertin med och bildade IOK (Internationella Olympiska Kommittén). Han ansåg att amatöridrott på global nivå skulle främja fred och förståelse, att internationella idrottstävlingar skulle hindra stridigheter mellan nationer och skapa fred. Well, med facit i hand gick det så där med den saken.

Det olympiska mottot är: "Det viktigaste i livet är inte att segra, utan att kämpa väl."


Sponsrat inlägg.


fredag 12 augusti 2016

Malmöfestivalen anno 2016

Åkte ner till Malmö idag. Jamen jag var ju tvungen att kolla läget förstår ni väl. Tyvärr hade jag inte möjlighet att besöka stan under Pride Malmö, men nu passade jag på att ta tillfället i akt att försiktigt mingla bland nyfikna, intresserade människor. 

Att trängas bland folk är inte riktigt min kopp te men jag tänkte att om jag åker in tidigt på den första festivaldagen är nog risken inte överhängande. Och det var den inte heller skulle det visa sig men å andra sidan var det långt fler människor i rörelse än vad jag räknat med, det var en hel del som var ute på gator och torg. Det var riktigt najs! Jag blev på gott humör. Det var härliga energier i Malmö idag!

Mer om min dag kan ni läsa på 24Malmö, även om det mest är en visuell redogörelse av dagen.

Och här har ni hela festivalprogrammet: malmofestivalen.se.

(En sak som jag lärt mig idag - jag kan inte stava till festivalen. Varje, jävla, förbannade gång skriver jag festlivan. Det är så in i helvete tröttsamt.)


Inte ens moln med hot om regn kan stoppa oss.
Det är festlivan. Skit också! Det är Malmöfestlivan. Fan!
Jag menar Malmöfestivalen!


torsdag 4 augusti 2016

En turban, förlorad sömn och måhända en förrymd fis

Om vi ska tro på turbanens storlek uppstod blodvite av det större slaget. Nu undrar ni kanske vad jag i hela friden menar med det. Jag tror att ni gör det faktiskt. Om det hade varit jag hade kliat mig i huvudet och nyfiket satt ditot på sned orolig för att leva i ovisshet. 

Ni har tur. Ni behöver bara klicka in er på 24Malmö där ni bör få svar på turbanens hemlighet. Nu när jag tänker på det skulle det kunna vara en titel på en av Hergés serieböcker om Tintin. Tintin och den försvunna turbanen.

Utan att avslöja för mycket kan jag kort berätta att jag behövde sömn. Men Magnus behövde tröst. Så jag la min arm om honom. På bringan kände jag många små upphöjda prickar, det stod säkert något kul på punktskrift. De små plupparna har uppkommit efter att Doris penetrerat den tunna huden genom att trampa på stället med sina sylvassa dödsmördarklor. Det gör ont. Men vad som värre var, var att hon häromdagen, mitt i sitt välmenande trampande, fick vittring av en katt (eller om det bara var fladdermus vid Värnhemstorget i Malmö som släppte en fis, det är svårt att veta eftersom hon ofta reagerar på saker som vi varken hör eller ser...) och därför tog sats, gjorde avstamp med hjälp av klorna som ju var inbäddade i huden på min sambos bröstkorg för att med två gepardskutt senare hamna på fönsterbrädan redo att försvara sin kull (Magnus och jag).

I natt hade Magnus lite otur igen.



lördag 30 juli 2016

Färg och form

Ibland kan jag vara löjligt trotsig i min iver att inte göra som alla andra men som tur är har jag en nyfikenhet som ofta behöver stillas. Som exempelvis det här med målarböcker för vuxna. Målarböcker för vuxna? Bara benämningen får en att himla med ögonen.

Jag vevade igång google och hamnade av en händelse på kalenderkungen.se. Namnet till trots har de så mycket mer än kalendrar. De har, bland annat, just "målarböcker för vuxna". Hur många som helst, utbudet är generöst tilltaget. Jag bestämde mig för att slå till. Det tog en stund innan jag slutligen valde en med mandalamotiv. De hade en med fjärilar också som jag var sugen på, fjärilen betyder nämligen väldigt mycket för mig och har alltid varit en positiv och trygg symbol för mig ända sedan barnsben. Men jag ville ha något abstrakt. Någonting som inte var upp eller ner. Ingenting som skulle föreställa någonting.

Lämpligt nog fanns det en hel del färgpennor att lägga i den virtuella kundvagnen, jag valde en bunt om tjugo.


Art therapy.

Min första mandala!

Ordet mandala är sanskrit och betyder cirkel. Om jag har förstått saken rätt symboliserar mandalan, inom hinduismen och buddismen, de kosmiska och himmelska regionerna. Mandalan används i samband med meditation. Även om jag inte aktivt använt färgläggningen som meditation märker jag hur någonting förändras inom mig. Andningen. Fokus på nuet. Eller, om det kanske är tvärtom, förlusten över att för en stund ha förmågan att uppfatta tid. Och rum. Känslan av att bara kunna ösa på med en massa färg utan att oroa mig för vilka färger som passar ihop eller inte är befriande. Det infinner sig en känsla av lugn, en avsaknad av prestationskrav. Jag har förstått att det är många människor med psykisk ohälsa av varierad grad som lockas till detta. Det förvånar mig inte ett dugg.

Jag har väldigt roligt när jag målar och har svårt att sluta. Jag kan helt enkelt inte låta bli och öppnar målarboken så ofta jag kan. Igår kväll satte jag mig i sängen för att fylla i några streck strax innan John Blunds ankomst. Det blev inte så mycket med det kan jag meddela.

Ni som har katt vet hur det är.
Det slår aldrig fel.

Innan jag lämnade sidan kollade jag igenom vad mer kalenderkungen.se hade att erbjuda. En kalender var inte aktuellt för min del då jag sedan årsskiftet har min tjusiga Hobonichi. Dessutom försöker jag mer och mer gå över till den elektroniska varianten. Jag har gjort det förr. Det har dock alltid slutat med att jag tröttnat och gått tillbaka till den analoga stenålderstypen - papper och penna. Min hjärna arbetar på ett mind mapping-sätt, då är e-kalendrar och e-anteckningar alldeles för oflexibla och tråkiga för mig. Vi får se hur det går den här gången.

Således, kalendrar var inte intressant. Men! De hade anteckningsböcker från Moleskine! Älskar Moleskine! Jag såg en som jag inte kunde motstå.


Är den inte det sötaste ni sett?

Bara för att fortsätta på temat finns det sidor i anteckningsboken som man kan färglägga samt aforismer lite här och där.


Jag är så vansinnigt förtjust i den. Den är skön att hålla i och pappret luktar gott. Viktigt! För att inte tala om att den är vacker att titta på. Men jag har inte börjat skriva i den än. Jag har alltid med mig en anteckningsbok i väskan som följer med mig var jag än går. Idéer poppar upp när jag minst anar det. Tankar som jag vill få ner på pränt innan de flyktigt försvinner.

Jag har några oskrivna sidor kvar i min gamla trotjänare.

Även fast jag inte är klar med min gamla skrivbok har jag ändå flyttat in i min nya. På första sidan har jag klistrat in citat som jag klippt ut från baksidan av yogiteaförpackingar (ayurvediska teer - min senaste last). Texten är rysligt pytte att jag inte ens med mina nya glasögon på näsan kan se vad som står. Tur att jag har min morfars gamla förstoringsglas nära till hands.

"Elementärt, min käre Watson."

Längst bak finns en ficka där jag lagt beskrivningar på enkla yogaövningar. Även de har jag klippt ut från pappersasken som en gång förvarat yogiteapåsar.


Pysselbok.



Sponsrat inlägg.


onsdag 27 juli 2016

Samtal och dammsugare

En fikastund kan ge så mycket mer än att smaklökarna blir tillfredsställda. Nej, vi kan samtidigt lära oss en hel del. Vi kan mata både suget, lusten och intellektet över en kopp.

Idag kom Micke över på kafferep. Vi har alltid intressanta samtal. Det är ofta spännande ämnen vi diskuterar. Om än det ena, än det andra. Men idag talade vi om något vi inte pratat om förut. Och då har vi ändå känt varandra i cirka tjugo år.

Här avser jag lämna er med en så kallad cliffhanger. Eller en klipphängare om ni så vill. Eftersom ni självklart måste stilla er nyfikenhet råder jag er att klicka in er på 24Malmö där jag skrivit ett inlägg om ämnet för dagen.

Ett ögonblick bara, innan ni lämnar sidan, vill jag visa er en bild för att ytterligare spä på spänningen:

Ser den inte besynnerlig ut? Den där dammsugaren?

tisdag 26 juli 2016

Malmö tur och retur

Idag var det en tisdag utan särskilda åtaganden. Det var således tid för hopp och lek. Eller snarare, en tur in till Malmö. Förutom en jäkla massa människor som vaggade av och an framför mina fötter var det endast Vattenfall som störde friden. Men en får vara tacksam över att endast en aktör pockade på min uppmärksamhet. Vanligtvis vill Greenpeace, Amnesty, Rädda barnen eller Telenor stoppa ens flow med deras klängiga värvare. 

När det gäller NGOs är jag för dem. Jag har donerat pengar när jag kunnat och varit medlem i diverse diton. Men jag tillhör den sorten som söker upp. Jag vill inte bli uppsökt. (Såvida inte det gäller jobb, till alla arbets- och uppdragsgivare vill jag härmed understryka att ovannämnda inte gäller er. Ni är välkomna att söka upp mig. Jag finns här.) Jag vill kunna gå från A till B till C utan att ungdomar som med svarta pärmar i sina händer naglar fast sin blick på mig. Men jag tolererar dem. Det är för en god sak och mitt samvete får sig motvilligt en skråma.

Vinstdrivande företag däremot, som vill att jag på stående fot ska byta elföretag eller teleoperatör. Där är toleransen noll, nullum och intet. Stör ej.

När jag kom hem provade jag outfiten jag införskaffat (hatar provrum, speglarna där lägger på tio kilo. Minst. Inte särskilt klyftigt då klädbutikerna borde vilja sälja fler plagg, inte färre.) och till min stora glädje fanns det inget att klaga på. Jag slipper således återvända med kläderna för en retur. Yay!

Förresten, läs om min dag här, jag har skrivit mer på 24Malmö!



Älskar denna bit av fasad.

lördag 23 juli 2016

Vem är Kabul?

24Malmö kan ni läsa om min och Magnus underbara utflykt till Forsakar. Det är verkligen en plats jag vill återvända till. Grönskan och ljudet av vatten i rörelse är lockande och behaglig. I alla fall för mig. 

Dessutom fanns en stor simbassäng klädsamt inlemmat i omgivningarna som idag, föga förvånande, var välbesökt.


Det som mobilkameran inte kan förmedla måste jag förmedla
med ord. Tänk er ett scenario där allt är grönt.
Mitt i grönskan lyser något starkt turkost. 

När vi kände oss färdiga med uppgiften satte vi oss i en bil där det var omöjligt att frysa och styrde västerut. Hemåt. Vi pratade om det här att känna empati. Att känna broderskap. Systerskap. Jag hade just läst på Omni att ett terrordåd drabbat Afghanistans huvudstad Kabul. Magnus och jag satt tysta i någon minut. Vi tänkte varandras tankar. Samtidigt sa vi: "Vem kommer att ha Afghanistans flagga som profilbild? Vem kommer att på sin statusrad skriva "Je suis Kabul"? Ingen.

Nej, vi kan givetvis inte ta på oss hela världens tyngder på våra axlar. Möjligen är det så som jag skrev här, att vi endast orkar hantera det som sker i vår närhet. I en kultur som liknar vår. 

Att engageras oss i klotets alla eländen är oss övermäktigt, ingen kan begära detta. Men om vi ska slösa med "je suis" på våra facebookstatusar tänker jag idag vara Kabul. Je suis Kabul.