söndag 4 september 2016

Rörelse framåt

Livet. 

Ibland är det räkmackevarianten, ibland en motvals i disharmoni. För somliga måhända endast en av de två. För vissa pendlar de bägge tillstånden likt skov.

Oavsett om vi befinner oss i en skaldjursmeny eller töltar i otakt - har ni märkt att när vi hamnat där vi hamnat är det väldigt lätt att stanna kvar? Oavsett var. Min erfarenhet är att när hjulet väl rullar framåt ökar det i takt även om vi ger det den allra minsta knuff. Vilket inte kräver särskilt mycket energi. Allt ter sig lätt. Räkorna är många (och skalade). De tar aldrig slut. Allt smakar gott.

Går vi däremot i motvind med tuggummi under våra trasiga skosulor finns risken att vi stannar där. Ett tag. Det går åt mycket energi att komma framåt här. Det är svårt. Och tråkigt. Det är nära till den bekväma soffan med kuddar av uppgivenhet och självömkan att luta oss emot. Vi är visserligen sugna på färska västkusträkor med hemgjord majonäs på vitt bröd med en prydlig dillvippa på toppen och citronskiva vid sidan om. Men vi koncentrerar oss mer på att vara missunnsamma på de som har räkmackan än att se till att få en egen läcker räksmörgås. Hur kan de när inte jag kan? Alla andra får, men inte jag. 

Varför inte citera Grotesco: "Allt är bögarnas fel." Eller sverigedemokrater: "Allt är invandrarnas fel." 

Hur det än ligger till är det alltid någon annans fel. Så lämpligt.

Jag har tidigt tagit fasta på att äga både framgång som motgång. Jag har inte hamnat någonstans. Jag tror inte att någon hamnar någonstans av en slump. Viljan är fri. Vi väljer våra liv.

Inser givetvis att det här kan låta provocerande. Kan vi verkligen influera allt som sker i våra liv? Nej, det kan vi inte. Vi kan inte påverka omvärlden. I alla fall inte till den grad vi önskar. Men, som en vän sa till mig, vi kan välja hur vi förhåller oss till det som händer oss. Vi kan välja hur vi hanterar att bli uppsagd från jobbet. Det går att välja hur vi bemöter sjukdom eller traumatiska upplevelser. Lättare sagt än gjort? Utan tvivel. Men valet finns ändå där. Och det är vårt.

Jag är uppvuxen i en positiv och uppmuntrande miljö, lärt mig att alltid se ljuset. Att se möjligheter och inte fokusera på eventuella hinder. Att vara öppen för förändringar. Förändringar har för övrigt präglat större delen av min barn- och ungdom, det är inget jag är rädd för, tvärtom, jag kräver det. 

Visserligen har jag upplevt motgångar i livet men varit förskonad från allvarligare missöden. Kanske kan vi kalla det för att jag åkt räkmacka med stundtals extremt dålig valla och styv kuling rakt på nosen Det har inte alltid varit en dans på rosor. Eller, snarare, räkor. För att hålla oss till ämnet.

Däremot har jag vänner som har genomlevt traumatiska händelser. Vänner som kämpat/kämpar mot kritiska sjukdomar. Vänner som handskas med psykisk ohälsa. Vänner som dagligen möter orättvisor och otillgänglighet på grund av olika slag av funktionsnedsättning.

Jag ser tydliga skillnader mellan de som är kaptener och därmed väljer att ha kontroll över styrspakarna, och de som är offer och gärna ältar ner sig i ett slukhål av obehag. Ovilliga till förändring, villiga att skylla allt på yttre omständigheter. De förstnämnda går framåt, de senare står still. I värsta fall går de bakåt. Resultatet är hur som helst signifikativt.


***

Hemma hos min mamma i Stockholm hänger ett konstverk som jag alltid har svårt att ta ögonen ifrån. Pinsamt nog är jag osäker på konstnären men tror att det är en litografi av Bo Åke Adamsson. Jag känner att den symboliserar en framåtenergi. En rörelse. En vilja. Ett mål. Jag ser ut så här just nu. Jag färdas framåt. Det ena som händer mig leder till andra. Ringar på vattnet, ni vet.



Foto: Gudrun Ingemarsson.


Jag inser nu att för er som inte gillar/tål/är rädd för skaldjur är det här inlägget bortkastat. Men ni kan byta ut räkor mot mums-mums. Eller müsli med torra stenhårda bär. Vad ni vill.

onsdag 31 augusti 2016

Vem är jag? Eller, snarare, hur är jag?

Idag sa min livskamrat något till mig som faktiskt skakade om mig en smula. Inte så mycket på grund av orden han uttalade utan för att jag insåg att det han sa mest sannolikt är sant.

Magnus hade fällt samma kommentar för en dryg månad sedan efter att jag inom ramen för diverse personlighetstest visade honom att antal påståenden om mig som jag tyckte stämde bra in. Jag ville veta vad han tyckte. Han var överens om allt. Förutom om ett påstående. 

Jag avfärdade hans förklaring. Nej, sådan är inte jag, jag är precis tvärtom!

Hans ord har återkommit i mina tankar några gånger de senaste veckorna men jag har inte riktigt kunnat förstå vad han menar. Han måste ha fel. Men Magnus är å andra sidan den som känner mig bäst, förutom min mor - han borde väl veta?

Tidigare idag hände något, en incident är att ta i, men jag fick ett besked som jag tolkade på ett sätt som Magnus alltså tycker är typiskt för mig. En worst-case-scenario-tolkning. En domedagstolkning. Jag visar tydliga tecken på uppgivenhet. Jag blir besviken. Jag blir ledsen. Jag blir arg. Utan att överhuvudtaget veta vad det egentligen är frågan om, har jag gått händelserna i förväg. 

Jag begriper givetvis att detta är vansinne. Och fullständigt onödigt. Dessutom lever jag inte som jag lär. Att peppa andra är inga problem för mig, att uppmana mina nära och kära att inte oroa sig i onödan, att affirmera, att tänka positivt. Men tydligen inte när det kommer till mig själv?

Ja, ni kanske har räknat ut var jag vill komma. Jag anser mig ha en god självkännedom. Ett av mina framträdande drag är att jag har en positiv syn på livet. Tycker jag. Det tycker inte min sambo. Han tycker att jag i grunden är negativ. Negativ? Jag?!

Jag som har så lätt för att skratta, jag som har så lätt för att se det komiska i både det lilla och det stora, jag som är en sådan lättsam person, jag som är så positiv. Jag som är så positiv.

När det efter en stund (det hann inte ens gå en halvtimme) visade sig att mina farhågor var just bara det, en ogrundad fruktan, kunde sambon inte låta bli att upprepa det han tidigare sagt: "Vad var det jag sa, du ser allt nattsvart. Du tror alltid att det värsta ska hända."

Fan. 

Han har rätt. Jag är en negativ jävel. En sådan som jag inte vill vara. En sådan som jag trodde att jag inte var. Säker på att jag inte var. 

Fast förresten, är det kanske därför jag de facto skrattar så mycket? (Eller är det bara inombords jag gör det?) Är det därför jag kan se det ironiska i så mycket? Är det galghumor jag har? Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med denna insikt jag fått och äntligen tagit till mig. 

Jag vill fortfarande hävda att jag är en glad skit. Frågan är bara om ni upplever mig så. Eller om ni ser mig som en svårmodig person, likt en disktrasa från en beige Lars Norén-pjäs. Eller som Döden ur Bergmans mästerverk "Det sjunde inseglet". Måste jag välja, väljer jag den schackspelande Döden. Även om jag inte behärskar strategispel. Alls. Så det blir väl Döden som spelar Fia. Med knuff. 



Hoppsan, min kärlek till skådespel fick mig visst att komma ifrån ämnet. 

Inget konstigt.

Inte första gången.

Någon sa en gång till mig att jag beter som en struts. När det blir jobbigt borrar jag ner huvudet i sanden (läs: teater, litteratur, fantasi). Det (verkligheten) jag inte ser eller hör mår jag heller inte dåligt av.

Så, mina damer och herrar, hur negativ jag än må vara är jag till synes positiv. Ni kan se mig som ett batteri. Positiv i kronan. Negativ i... rumpan.

måndag 29 augusti 2016

Gnäll

När jag svalt sista klunken av morgonkaffet plingade det till i inkorgen. Ett mejl jag väntat på hade lagt sig överst på listan av inkommande e-post. Ett klick och några lästa rader senare borstade jag tänderna, klädde på mig och styrde mina steg mot stationen. Någon mil bort väntade någon på min underskrift.

När jag öppnade dörren för att kliva ut på verandan stannade jag hastigt till. Den var borta. Låt mig förklara, ni förstår, under hela sommaren har det pågått renoveringar av huset. Nej, nu ljuger jag. Jag ska vara tydlig. Byggnadsställningar har varit uppsatta sedan i maj. Takarbetare jobbade några veckor. Sedan blev det ett upphåll på över två månader. Eftersom det stundtals regnade in mejlade jag till sist hyresvärden och undrade om takarbetet alls skulle fortsätta. Arbetet återupptogs följande arbetsdag.

Nåväl, tillbaka till verandan. Som inte längre finns. Utanför dörren möttes jag av en vänlig polsk herre i sina bästa år. Han hälsade, ryckte sedan på axlarna med blicken på den stora kofoten han höll i sin kraftiga hand och som han använde för att demolera uteplatsen med. Jag log tillbaka och ryckte på axlarna jag med samtidigt som jag slog ut med händerna som för att säga: "vad händer?"

Nu tycks det alltså som att hela fasaden ska få sig ett ansiktslyft. Bra! Men det är bara en ren gissning. Att ge information till sina hyresgäster om vad som händer och sker med bostaden de bor i är inte direkt något vår hyresvärd anser nödvändigt. Trots ett uttalat önskemål från min sida. Men jag har gett upp. Kapitulerat. Jag har ingen aning om vad som händer med huset och det är okej. Det är till och med så att jag skiter i det. Om ni ursäktar min franska. 

Min sambo väljer att kalla byggprojektet för ett kinderägg - nya överraskningar varje dag.

Jag: "Kommer det bli nya uteplatser?"
Polack: rynkade pannan och såg frågande ut.
Jag: "Will there be new outplatsers?"
Polack: "Ja ja, neue."

Jaha. Så bra. Då vet jag det. Nu har vi inte kunnat använda verandan på hela sommaren på grund av byggnadsställningen men jag hade en förhoppning om att jag i alla fall kunde höstpimpa den. Vekar orealistiskt. Men. Jag skiter som sagt i det (pardonnez-moi, franskan igen). Jag har dessutom annat att tänka på i höst.

Mitt korta möte jag hade där min namnteckning krävdes tog inte längre tid än det tar att snyta sig. Jag kunde således ta nästa tåg hem. Medan jag väntade på perrongen började det att regna. På håll såg jag Pågatågets lyktor tryggt lysa upp i den gråa fuktiga filt som lagt sig över staden. Regnet ökade i intensitet. Det var droppar som var väldigt vattenrika. Vi som stod och avvaktade tågets ankomst blev snart genomvåta. Även om det egentligen var för sent att rädda oss undan nederbörden ville vi ändå skydda oss, vi ville in i värmen, in i den torra atmosfär det lila pendeltåget besatt. När de trafikanter som hade Eslöv som ändstation motvilligt (regnet, ni vet) stigit av började vi andra längtansfullt bege oss ombord. 

Det kom dock två eftersläntrare som tydligen skulle av. Den ena tjejen var dessutom förgrymmad över "varför folk måste gå på innan folk kommit av". Jag håller med henne till fullo. Det är svårt irriterande med människor som ska på tåget innan passagerarna kommit av. Det är rent ut sagt idiotiskt och jag undrar ofta hur dessa människor tänker. Men. Alltså ursäkta mig. När det hunnit gå cirka femton sekunder (det tar längre tid än vad ni tror) och ingen gör någon ansats att lämna fortskaffningsmedlet då tar i alla fall jag som att det är grönt ljus för ombordstigning. 

Jag såg dessa två tjejer gå så långsamt i gången att det var omöjligt att uppfatta om de stod stilla för att leta efter lediga sittplatser eller om de höll på att somna. Sätt för fan lite fart! 

När jag är ute bland människor är jag en seglare. Nu undrar ni vad jag menar med detta. Jag ska berätta. Tidigare i mitt liv seglade jag i Stockholms vackra skärgård om somrarna. Eftersom intresset och lockelsen över att färdas bland kobbar och skär är stor lärde jag mig kvickt att vara oerhört noga med att hålla kursen och tydligt visa eventuella ändringar av dito så att alla de andra hundratals båtar av diverse slag kunde se var jag var på väg. Motorbåtar må kunna väja hyfsat snabbt, de är ju som bilar fast med köl, men av egen erfarenhet vet jag att det kan ta längre tid om båten framförs med hjälp av vindkraft och stora vita dukar där kryss och slag på trånga utrymmen är vanligt förekommande.

Ergo jättebra att visa ens intentioner. Ska jag av eller på? Till höger eller vänster? Jag blir galen på folk som bara vaggar av och an framför mig, eller ännu värre, helt plötligt bara tvärstannar! Med risk för att bli steglad vågar jag påstå att det är vanligast förekommande bland barnvagnsförare. 

När jag kom hem igen var det ännu mindre kvar av verandan.


Det blir säkert fint när det är klart.

Polack, skrockande: "No home."
Jag, efter att jag kollat innehållet i brevlådan: "No home, no mail."
Polack: "Varsego, varsego."
Jag: "Tack..."

Jag är säker på att det stod Murphy i stället för Bengtsson/Gartoft på brevlådan.

Egentligen är jag inte färdig med mitt gnällande, jag har en sak till att ta upp med er. Men hur mycket gnäll kan vi ta på en och samma gång? Nej, jag får återkomma i nästa blogginlägg. Men jag kan lämna en teaser. Det börjar på Te och slutar på lia.

lördag 27 augusti 2016

När det inte blev som man tänkt sig men det blev bra ändå

Sedan en tid tillbaka var det bestämt att jag och sambon skulle träffa min far med fru och hund idag i Landskrona för att ta en tur över till Ven. Ni som läser min blogg vet att jag för inte så längesedan skrev att jag hade som mål att besöka Ven och Ystad denna sommar. Jag har besökt det mesta av Skåne. Nästan varje buske, varje sten, varje stråk. Men av någon anledning har jag ännu inte upplevt de ovannämnda ställena. 

I morse vaknade jag således förväntansfull. Jag skulle om några timmar bocka av Ven på min "bucket list".

Redan när jag stod i duschen och lät vattnet strila ner för min nyvakna kropp anade jag toner i mitt huvud. En melodi. Den liksom etsade sig fast, pockade på mitt medvetande. Krävde min fulla uppmärksamhet. Till slut hade jag inget annat val än att kapitulera inför vad som komma skulle. Det var förutbestämt. Jag brast ut i sång. Jag har inte för vana att sjunga i duschen. Jag sjunger överhuvdtaget väldigt sällan, min sångröst är långt ifrån vacker men idag stod jag och vrålade ut Siw Malmkvists gamla slagdänga "Ingenting går upp mot gamla Skåne, i Landskrona är det toppen tycker jag"!

En aning generad klev jag sedan ur duschen, virade en handduk om mig, gick in till köket och bryggde mig en kopp Mollbergs blandning medan vattendroppar sakta rann ner från mitt blöta hår.

Några timmar senare satte vi oss till rätta i bilen för att köra norrut. Trots detta hindrade det inte oss från att utföra lördagens, nej, veckans, viktigaste uppgift - Melodikrysset. Att missa detta utan giltigt skäl kan i värsta fall vara belagt med dödsstraff i den här familjen. Jag har till och med löst Melodikrysset från Uganda en gång. 


Magnus rattade in P4 på bilens radio
och jag fiskade fram mobilen ur
väskan.

Klockan elva möttes vi alla vid hamnen i Landskrona. Pappa gick in till biljettkontoret medan vi andra stod ute och väntade. Efter en stund kom han ut. Utan biljetter. Det var fullt. Dagens avgångar var fullbokade. Kan ni begripa det? Man måste boka innan! Jag trodde att var lite grann som med Djurgårdsfärjan i Stockholm. Ni vet, man löser en biljett och går ombord. Och får man inte plats kommer en ny färja inom tio minuter. 


Så här ser folk ut som har bokade biljetter.

Nåväl, inga bistra miner här inte. Vi promenerade in till stan och fikade istället. Vi drack vårt kaffe, som tog en stund eftersom Espresso House har de största muggarna i världshistorien. När jag beställde mitt kaffe undrade hon som jobbade där om jag ville ha en liten eller stor kaffe. Liten svarade jag. Men muggen var enorm och jag orkade faktiskt inte dricka upp allt. Min pappas fru tog en stor. Hela hon fick plats i den. Till och med jag hade fått plats i den och då är jag ändå inte en liten räka. Jag står stadigt på jorden så att säga. Vad hände med vanliga koppar? Vem kan dricka så mycket kaffe på en gång? Ingen skugga ska falla på smaken dock. Kaffet var gott.


Mysig innergård i Landskrona.

Koffeinstinna och efter att studerat kommersen som var i full gång på torget återvände vi till våra parkerade bilar. Nästa anhalt - Borstahusen. Ett av mina favoritställen i Skåne. Varje gång jag kommer dit vill jag bara stanna. Jag försökte övertala min far + fru + hund att flytta dit. Det var nog inget större fel på viljan i alla fall...

Vi satt vid fritidsbåtshamnen och blickade ut över Öresund. Ven låg där och retades. Så nära, men ändå så långt bort. Men det var ingalunda synd om oss. Himlen var sagolikt blå med endast få vita tussar av moln. Solen sken intensivt och brisen var uppfriskande. Bortom Ven, på den danska sidan, upptäckte vi en segelregatta.

Är inte Borstahusen ett besynnerligt namn egentligen? Jag var givetvis tvungen att googla och det visade sig att fiskeläget i nordvästra Landskrona grundades 1774 av bröderna Borste. Nu är jag väldigt nyfiken på hur man i hela friden kan heta Borste, men kanske är det att kasta sten i glashus med tanke på mitt eget märkliga efternamn.

Folk badade i havet, invånare kom från sina söta hus iförda badrockar för att ta sig ett dopp, män och kvinnor solade i sina medhavda solstolar och barn fiskade medelst klädnypa (som nöp om en tunn bit skinka) fastsatt i ett långt snöre.


Hamnen i Borstahusen.

Harmonin, idyllen och havsluften gjorde oss hungriga. Lyckligtvis fanns det några serveringar inom krälavstånd. "Hamnens Hörna" välkomnade oss med öppna armar fulla av fisk.


Inne i det här pappersknytet gömde sig fish and chips som kan
vara bland de godaste fish and chipsen jag har ätit.

Mätta och belåtna tog vi sedan adjö. Farsan med äkta hälft styrde åt sitt håll och vi åt vårt med hopp om ett snart återseende.

Väl hemma såg jag resultatet av vår stund i Borstahusen. Huden var på sina ställen mörkare än vad den var när jag stod i duschen och lekte Siw Malmkvist.

Och hinklistan är oförändrad.

tisdag 16 augusti 2016

Tack till alla mammor - sponsrad video

Ni känner säkert till talesättet: "Bakom varje framgångsrik man står en (förvånad) kvinna." Procter & Gamble har i dessa tider av olympiska spel valt att ta talesättet till en ny nivå. "Bakom varje framgångsrik atlet står en (stolt) mor."

Det är mamma som gäller. Jag håller med. Min mamma är fantastisk. Bäst i världen helt enkelt. Precis som era mammor. Nu har visserligen morsan inte uppfostrat en långdistanslöpare, diskuskastare eller fjärilssimmare. Nej. Det spelar ingen roll. Jag är en alldeles förtjusande person ändå. Tack vare henne.

En mor är den som älskar dig oavsett vad. Vi kan göra misstag. Göra om samma misstag. Flera gånger. Hon ger inte upp. Vi kan bära oss åt, göra besynnerliga beslut och prata rappakalja. Hon lyssnar. Hon analyserar i tysthet och styr oss i rätt riktning. Utan att vi märker det.  

Det är mycket som står på spel i OS. Många år av målmedveten träning. En cocktail av blod, svett och tårar har säkerligen spillts ett otal gånger. Vem har alltid funnits där för att stötta, uppmuntra och trösta? Som motiverar, lyfter upp och fångar in? Mamma.





Jag stämmer in i P&Gs hyllning till mammorna! "It takes someone strong to make someone strong."

Förresten, visste ni att Procter & Gamble grundades i USA redan 1837? Jo, företaget grundades av ljustillverkaren William Procter och tvåltillverkaren James Gamble. Idag är P&G ett multinationellt dagligvaruföretag som förser oss med så mycket mer än ljus och tvålar.

OS började dock ännu tidigare än 1837, de genomfördes redan år 776 f. Kr. Det var inte direkt i förrgår. Fast de moderna spelen började inte förrän 1896 då den franske baronen Pierre de Coubertin efter arkeologiska fynd några år innan kom på idén att återuppta de olympiska spelen. 

1894 var de Coubertin med och bildade IOK (Internationella Olympiska Kommittén). Han ansåg att amatöridrott på global nivå skulle främja fred och förståelse, att internationella idrottstävlingar skulle hindra stridigheter mellan nationer och skapa fred. Well, med facit i hand gick det så där med den saken.

Det olympiska mottot är: "Det viktigaste i livet är inte att segra, utan att kämpa väl."


Sponsrat inlägg.


fredag 12 augusti 2016

Malmöfestivalen anno 2016

Åkte ner till Malmö idag. Jamen jag var ju tvungen att kolla läget förstår ni väl. Tyvärr hade jag inte möjlighet att besöka stan under Pride Malmö, men nu passade jag på att ta tillfället i akt att försiktigt mingla bland nyfikna, intresserade människor. 

Att trängas bland folk är inte riktigt min kopp te men jag tänkte att om jag åker in tidigt på den första festivaldagen är nog risken inte överhängande. Och det var den inte heller skulle det visa sig men å andra sidan var det långt fler människor i rörelse än vad jag räknat med, det var en hel del som var ute på gator och torg. Det var riktigt najs! Jag blev på gott humör. Det var härliga energier i Malmö idag!

Mer om min dag kan ni läsa på 24Malmö, även om det mest är en visuell redogörelse av dagen.

Och här har ni hela festivalprogrammet: malmofestivalen.se.

(En sak som jag lärt mig idag - jag kan inte stava till festivalen. Varje, jävla, förbannade gång skriver jag festlivan. Det är så in i helvete tröttsamt.)


Inte ens moln med hot om regn kan stoppa oss.
Det är festlivan. Skit också! Det är Malmöfestlivan. Fan!
Jag menar Malmöfestivalen!


torsdag 4 augusti 2016

En turban, förlorad sömn och måhända en förrymd fis

Om vi ska tro på turbanens storlek uppstod blodvite av det större slaget. Nu undrar ni kanske vad jag i hela friden menar med det. Jag tror att ni gör det faktiskt. Om det hade varit jag hade kliat mig i huvudet och nyfiket satt ditot på sned orolig för att leva i ovisshet. 

Ni har tur. Ni behöver bara klicka in er på 24Malmö där ni bör få svar på turbanens hemlighet. Nu när jag tänker på det skulle det kunna vara en titel på en av Hergés serieböcker om Tintin. Tintin och den försvunna turbanen.

Utan att avslöja för mycket kan jag kort berätta att jag behövde sömn. Men Magnus behövde tröst. Så jag la min arm om honom. På bringan kände jag många små upphöjda prickar, det stod säkert något kul på punktskrift. De små plupparna har uppkommit efter att Doris penetrerat den tunna huden genom att trampa på stället med sina sylvassa dödsmördarklor. Det gör ont. Men vad som värre var, var att hon häromdagen, mitt i sitt välmenande trampande, fick vittring av en katt (eller om det bara var fladdermus vid Värnhemstorget i Malmö som släppte en fis, det är svårt att veta eftersom hon ofta reagerar på saker som vi varken hör eller ser...) och därför tog sats, gjorde avstamp med hjälp av klorna som ju var inbäddade i huden på min sambos bröstkorg för att med två gepardskutt senare hamna på fönsterbrädan redo att försvara sin kull (Magnus och jag).

I natt hade Magnus lite otur igen.