söndag 22 april 2018

Road trip - Baltikum, resterande dagarna + resumé

Jo, det blir så. Jag kör ihop de resterande 3 dagarna, som avslutas med en sammanfattning. Häng med, ni vill inte vara utan. Det tar inte lång tid, det är mest bilder.

Dag 7:

Slutligen kom den. Sista dagen i Baltikum.

Efter frukost borstade vi tanden, packade ner våra sista pinaler för att sedan checka ut. Vi var noga med att lämna tillbaka våra plastkortsnycklar, som hade gett oss tillträde till både hiss och rum på högsta våningen, till Vadislav. The Putin-look-alike.

Vi laddade bilen med våra väskor (det är möjligt att han blev lite baktung), satte oss i framsätena och bestämde oss för att åka på en egen sightseeing i Tallinns yttre environger - närmare bestämt Viimsi vald vid Finska vikens södra strand. 

I Viimsi vald (som betyder Viimsi socken om ni nu har fastnat vid detta och inte kan gå vidare i vare sig min text eller era egna storslagna liv) blev vi en aningen vimsiga. Det låter måhända som ett sämre Göteborgsskämt, men vi var faktiskt till en början inte helt på det klara med hur vi skulle föra oss vidare runt Tallinnbukten. Men ni kan vara lugna. Man är ju inte direkt tappad bakom en vagn. Vi löste det. Kan dessutom konstatera att Viimsi vald tycks vara en rik kommun. Många tjusiga villaområden med gissningsvis överdriven dyr havsutsikt.

Mittemot, på andra sidan viken, hamnade vi av en felnavigerad händelse i ett gammalt industriområde.



Vy från västra sidan av bukten mot Tallinns centrala delar.


Vid lunchtid satte vi oss på en servering nära centralstationen och beställde in varsin soppa; pappa en borsjtj med små delar av kanin i, jag en spicy fisk- och skaldjurssoppa. Som visade sig vara långt ifrån kryddig, men tillfredsställande god ändå.



Spårvagnen.



Efter lunchen hade vi fortfarande timmar att ta kål på innan avfärd. Farsan och jag delade på oss, det blev hopp och lek på olika håll.

Jag valde att gå till den stora marknaden Balti Jaama Turg, i närheten av där vi just sörplat i oss soppan från de stora vita och sneda designerskålarna.

I Balti Jaama Turg går det att få tag på allt. Allt! En härlig marknad med en blandning av gammalt och modernt. Gå för fan dit när ni är i Tallinn.














Rysk kaviar. Läckerheten.














På gästtoaletten på Balti Jaama Turg.
Smart lösning, tycker ni inte?


Viktigast av allt! På denna utomordentliga marknad hittade jag långt om länge rysk senap till farsan! Ni bör känna till att det hade vi idogt letat efter ända sedan vi satte fötterna på baltisk mark förra fredagen. En helig graal om ni vill. Gorchichny.

***


Under den sena eftermiddagen fick vi efter en viss otålig väntan borda den stora fina färjan "Baltic Queen" som skulle ta oss till min hemstad Stockholm.


Det visade sig vara en lugn natt på havet. Även om början bevisade något annat.
Carolas fön var igång. Jag kände mig som en stjärna.
Såg å andra sidan ut som något helt annat. Som en ridå från den stalinistiska tiden.


På kvällen avnjöt vi en middag som gick i havsfrukternas tecken. Den följdes av en stillsam irländsk kaffe i vinbaren.



Kvällens underhållning i baren på deck sju.
Lågmäld kubanskinspirerad musik.


Dag 8:

Jag ska göra pinan kort för er. Det hände inte mycket värt att skriva om. 

Någon gång mellan festlig natt och extremt tidig morgon la vi till i Mariehamn på Åland. Jag vaknade till när jag i sömnen måste ha känt en förändring av hur fartyget betedde sig. Jag drog isär gardinerna från det runda hyttfönstret och såg hur vi lagt oss bredvid en Viking Line. Yrvaket hälsade vi på varandra. Cirka tio minuter senare fortsatte vår färd mot världens mest betagande plats - Stockholms skärgård.

Ni undrar kanske vad tusan vi hade på Åland att göra under så kort tid mitt i natten. Jag ska förklara för er som inte känner till hur det går till på Östersjön. Samtliga passagerarfärjor som tillhör vinstdrivande rederier, som drar fram och åter mellan Sverige, Finland och de baltiska staterna, måste stanna till på Västerhamn i Mariehamn (som för övrig fått sitt namn av tsaritsan Maria Alexandrovna, hustru till tsar Alexander II av Ryssland) om de vill kunna sälja taxfree, det vill säga skattefria varor (och för att inte tala om drinkarna i barerna). Ni förstår, efter senaste millennieskiftet blev det förbjudet att ha taxfree mellan EU:s medlemsländer. Men även om Åland, som är en autonom finsk ögrupp, är med i EU räknas den genom ett undantag, som ett så kallat tredjeland. Till sjöfartsbolagens stora lycka. Jag misstänker nämligen att de annars inte fått så många spenderbenägna passagerare. Men det är givetvis en amatörs gissning.



Lustigt nog upptäckte jag att morsan var vaken.
Vi messade miss i nassen. Mysigt,


Intressant konst i hytten.


Igår åkte vi in i rumpan på Baltic Queen, idag fick vi rulla ut ur nosen på henne. Det nya spännande var över. Nu väntade bara en transportsträcka hemåt. Tack vare den nya tunneln kom vi ut ur Stockholm på bara några minuter. På grund av den nya tunneln fick jag inte en närmare titt på mitt hjärtas stad.


***

Vid femtiden på eftermiddagen kom vi fram till Halland där min far med fru och hund bor. Farsan och jag var riktigt trötta. Visserligen på ett behagligt sätt, men likväl en smula utmattade. Vi blev inte gamla utan drog oss tillbaka strax efter vi låtit oss avnjuta den hemgravade laxen och de halstrade gröna sparrisarna.

Okej. Det är möjligt att pinan som jag tidigare utlovade skulle bli kort, blev längre. Men ni står ut.

Dag 9:

09:48 placerade jag mig själv på Öresundståget från Falkenbergs station. Det var trångt, varmt och förbannat trångt. Jag tänkte att det var synnerligen omotiverat att ha ett kort tåg men förstod senare att de kopplade på ytterligare ett tågsätt i Helsingborg. Fast det var ju å andra sidan så dags kan jag tycka. Resenärerna visade upp allt annat glada nunor när de stod packade som sillar utan att ha någonstans att hålla i sig. Men det är klart Hallands- och Skånetrafiken vet väl bäst.

En timme och femtio minuter senare var jag i Lund. Förvåningen över att tåget anlänt enligt tidtabell fick mig att jubla inombords när jag insåg att jag skulle hinna med Pågatåget mot Kristianstad som ankom endast minuter senare. Detta innebar att min sambo skulle ha tid att hämta mig på Stehags station innan han skulle börja jobba. 

Nej nej, det är inte alls särskilt långt för mig att gå mellan stationen och bostaden, det tar cirka fem minuter. Men med tungt bagage känns distansen längre och mer uppförsbackig så det var att skönt att slippa. Dessutom trevligt att få möjligheten att kramas en stund.



***


Sammanfattning/reflektioner:

Städerna

Dyrast: Tallinn

Mysigast: Vilnius

Ståtligast: Riga


Finast hotell i rangordning

1) Islande Hotel, Riga

2) Hotel Shnelli, Tallinn

3) Corner Hotel, Vilnius


Bästa hotellfrukosten i rangordning

1) Islande Hotel, Riga

2) Corner Hotel, Vilnius

3) Hotel Shnelli, Tallinn



Bästa lösenordet till hotellets wifi


Hotel Shnelli, Tallinn.


Bästa vodkan

Čagino Restoranas, rysk restaurang i Vilnius


Pytteminsta (och de enda) karamellerna som medföljde notan


Čagino Restoranas, rysk restaurang i Vilnius.



Hippaste plejset



Meat Lovers Pub, Vilnius


Mest besynnerliga



Den förfärliga färjan mellan Karlshamn och Klaipėda gjorde att mobilen
flydde till Johannesburg. Udda.



Vackrast utsikt från hotellrummet i rangordning



1) Tallinn



2) Riga


3) Vilnius



Mest rustika/lokala måltiden



Revbensspjäll med vitlök, rotfruktschips och stuvad surkål.
Det sistnämnda kan med fördel uteslutas. Missförstå mig inte,
jag älskar surkål. Men den ska fan inte vara stuvad.
Såvida inte man gillar smaken av bränd brunkål.
Key to Riga.



Största erektionen



Klocktornet vid katedralen i Vilnius.


Galnast godaste maten



Shashlik på en georgisk sylta i Tallinn, Argo Baar.
Dra åt helvete så förbannat gott! Lägg av!


Ja, herregud. Jag kan hålla på i evigheter. Måste sluta nu. Alltså, jag lovade er en kort redogörelse men inser att jag har en tendens att bli långrandig. Tack för att ni har hållit ut så här långt. Jag avslutar med en karta så att ni ser hur vi rört och fört oss. Sedan ska jag lämna er ifred. För en stund.




Rutten.
Ni läser den moturs.


onsdag 18 april 2018

Road trip - Baltikum, dag 6

Nu börjar vår resa närma sig sitt slut. Eller i alla fall början till slutet. Eller hur var det han sa nu igen, Sir Winston Churchill? "Detta är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men kanske är det slutet på början."  Anyway, en sak är säker - vår road trip må smyga sig mot änden men den är fan inte över än. Idag hade vi en sista stad att turista i. På sedvanligt manér begav vi oss till Gamla Stan. Vi frös, det var ruskigt kallt ute. Rätt så snart hittade pappa och jag någonstans att värma oss. Kaffe och en bit tiramsú på det, grazie mille.



Maiasmokk Kohvik, Tallinns äldsta konditori.


Jag flanerade runt i gränderna. Kunde konstatera att Tallinn, till skillnad från de andra baltiska huvudstäderna vi besökt, kör med turistfällor med inkastare. Det förtar upplevelsen en smula måste jag tillstå. Det blir lite tarvligt liksom.



Svenska Ambassaden till höger.
Snacka om trevlig arbetsmiljö.


Ser ni hon i spegelbilden,
nere i valvet?



Balt hasar.


Till min barnsliga glädje ramlade jag över en sådan där pytteliten originell bussaktig sak som tog nyfikna turister med sig mot en mindre avgift. Jag försökte lista ut när den skulle gå. Varken den spenslige äldre mannen som jag gissade var föraren eller den rökande kvinnan som ansvarade för biljettförsäljningen kunde språka på annat än estniska och ryska - medan jag bara talar svenska, engelska samt vissa utvalda ord på swahili. De pekade mot den närliggande turistinformationen. Jag stegade dit och fick lära mig att, jajamän, den lilla tågliknande bussen skulle gå alldeles strax, turen skulle ta tjugo minuter. Jag rusade därifrån till kondiset där farsan satt kvar och läste på om Estlands historia samtidigt som han hällde i sig en kanna te.

"Pappa! De har en sån där liten turistbuss! Den går snart!", flåsade jag (cirka fem år gammal).
"Så bra. Då går vi dit", sa han lugnt och reste sakta på sig.

Likt gatorna i Gamla Stan i Riga, och till viss del Vilnius, är det gamla ojämna jättebumlingar till kullerstenar. Ännu en gång förlorade våra inre organ fästet för att istället vandra runt så att även de fick åka på en (invärtes) sightseeing.

Plötsligt kom solen fram. Och lika oväntat dök halva Japans befolkning upp från ingenstans och tog över gränderna. Samtliga med långa selfiepinnar i sina petita händer.



The Boris.


***

Vi avslutade vår baltiska kväll i samma stil som den första. På en köttrestaurang. Minns ni den där kvällen i Vilnius som nu känns så avlägsen?

Och förutom det delikata köttet hade de en svårt snygg gästtoalett.



Handfaten!

***

Senare på kvällen hade det mulnat på igen och så smått börjat regna. Blomsterstånden gjorde sitt för att liva upp stämningen.



Den blomstertid nu kommer.

tisdag 17 april 2018

Road trip - Baltikum, dag 5

Jodå. Det var dags för oss att färdas norrut. Våra två dygn i Riga var över. Och det gjorde inget eftersom det ösregnade. Inte särdeles skojigt att åka elektrobuss då inte, enär man kan ge sig fan på att om det regnar, regnar det från sidan. Det är någon sorts lag jag är väl medveten om. Känner däremot inte till vad denna lag ska vara bra för och vem som står bakom den. 

Strunt samma, ingen idé att ödsla energi på väderrelaterade företeelser, det är - som den tidigare slalomkungen Stenmark kortfattat uttryckte sig - bar å åk.

Vid tiotiden på förmiddagen satte vi oss i bilen och snirklade oss ut ur innerstan. Knepigt i början, men sedan hamnade vi på en milslång autostrada light som förde vårt ekipage genom de sovjetbetonade utkanterna av Riga för att till sist hamna på den lite mer natursköna vägen mot Tallinn.

Vi åkte behagligt längs Rigabukten. Landskapet påminde om den i Finland. Eller Småland för den delen, vilket gjorde att havsutsikten stundtals var begränsad.

Rätt var det var lämnade vi Lettland, en inhägnad skylt avslöjade detta.



På återseende Lettland. Hej på dig Estland.


Ju närmare Tallinn vi kom, desto bättre blev vädret. Regnet avtog och vi märkte hur solen ansträngde sig för att nå ner och fram.

Väl framme vid hotellet möttes vi av en hövlig Vadislav i repan (receptionen), som oroande nog såg ut som en yngre upplaga av Putte (Putin). Men jag tror att han är ofarlig. Man kan ju inte rå för hur man ser ut. Alltid. 


***

Klockan fem möttes far och jag enligt överenskommelse i baren. Varför gå ifrån ett vinnande koncept? En tre meter högrest och slank giraff med långt blont hår ihopsatt i hästsvans tog hand om vår beställning.

Jag hade tidigare fått i uppdrag av farsan att hitta ett bra ställe som serverade shashlik. Jag hade nogsamt googlat, ivrigt bläddrat i turistmagasin, struntat i min middagslur för att slutligen komma fram till att stans bästa shashlikställe fanns på Tulika 33 och hette Argo Baar. Och my sweet Lord - vilket underbart hak! Vi beställde in grusisk brandy, grusikt vin, grusiska jävla shashlik som var helt klart värda att dö för. Eller i alla fall kändes det så just då. Nu är jag dock glad att jag lever.

Restaurangen var föga insmickrande, låg liksom anonymt på en grå Brezjnevgata med en entré en lätt kunde åka förbi. Men taxichaffisen hittade dit! Och det visade sig när vi var framme och skulle betala att han dessutom kunde hålla en lätt konversation på svenska. Tur för oss i baksätet att vi inte sa något dumt.


Exteriören.



Exteriören.


Interiören.



Mätteriören.


Jaså, ni undrar över det här med grusiskt. Om jag säger georgiskt, hajar ni då?

***

När vi kom tillbaka till hotellet behövde vi en matsmältare, ergo satte vi oss åter i baren och beställde in varsin Irish Coffee medan vi bevittnade hur matsalen fylldes av tyska hungriga och välfriserade pensionärer som anlänt tidigare under dagen med stor buss.

Igen har jag lyckan att få avnjuta ett rum med fantastisk utsikt. Den över de äldre delarna av Tallinn.



A room with a view.

måndag 16 april 2018

Road trip - Baltikum, dag 4

Vi har hittills haft tur med vädret. Det har varit soligt med grader som legat och hovrat vid tjugo plus. I morse när vi satt och åt frukost noterade jag däremot att folk gick med paraplyer utanför. Attans. Visserligen var morgonen mulen, men det stod inget i väderapparna om regn. Men visst, det duggregnade, det ska erkännas. Men vad brydde vi oss om några klena droppar?

Vi hade efter gårdagens restaurangbesök vid ett av torgen i Gamla Stan sett att det gick så kallade elektrobussar, det vill säga små eldrivna vagnar som åker med turister längs de trånga gatorna i Rigas gamla kärna. Kul!  Enligt turistattraktionens hemsida, som jag genast besökte när jag kom tillbaka till hotellet igår, börjar de små bussarna köra klockan tio på förmiddagen.

Vi var där klockan tio på förmiddagen. Ingen aktivitet vid vagnarna. Vi väntade en stund medan vi gick på fotoutställning ute i det fria.



Kultur på Domtorget i Riga.

Vi kapitulerade efter ett tag inför verkligen att någon elektrobuss inte hade för avsikt att röra på sig idag. 

"Kanske är det en helgdag idag?", föreslog pappa trevande.
"Kanske är bussen ett museum och har därför stängt pga måndag?", kastade jag fram.

Så vi gick och fikade istället. Kaffe tillsammans med en läcker hasselnötskaka toppad av en klick smetana och citronzest landade fint i våra magar. Regnet upphörde och vi traskade omkring bland torgen igen. Oanat såg pappa det där egendomliga fordonet stå vid sin utgångspunkt. Hurra! Snabba som hindar (nåja) rusade vi dit och steg omedelbart på.



I vagnen framför oss satt det fyra ryssar.
I vår vagn satt det två svenskar - the Gartofts.


Vi skumpade fram på de ojämna kullerstenarna, alla inre organ samt hasselnötskakan flyttades ner en våning. Det gällde verkligen att hålla i sig för att inte skakas ur vagnen. Men vi kände oss trygga, som tur var kunde vi luta oss mot "the Latvian security", som den unge charmige föraren med rosa toppluva och gula pilotglasögon skämtsamt visat oss innan avfärd.


Lettisk säkerhet.
Lett som en plett.


De typiska vackra trånga gränder som finns i alla "Gamla Stanar".


Nu följer en kort historielektion. Den är gratis så passa på. I Rigas äldsta del finns något som kallas för Svenskporten och är en av de portar som fanns i den mur som omgav Riga. Porten byggdes 1698 och är idag den enda port som finns kvar. Porten användes för att transportera ut sopor ur staden.

Varför den kallas för Svenskporten? Jo, för att när den byggdes härskade svenskar i Lettland. Den svenskstyrda epoken varade under åren 1629-1710.


Svenskporten går rakt igenom ett bostadshus.
Det sägs att i lägenheten ovanför bodde en bödel.


Efter ännu en lyckad dag kände vi oss belåtna och en gnutta trötta. En siesta senare träffades vi, vår vana trogen, i baren och tog något uppfriskande. Vi snackade om ditten och datten. Mest om dutten. När middagen kom på tal kunde vi inte riktigt bestämma oss för var vi skulle gå. Farsan och jag var lite slöa. Vi fastställde unisont att vi skulle äta på hotellet. Vilket skulle visa sig vara ett lysande val då vi åt var sin superb burgare med tjugohundratalets ännu så länge godaste pommes frites.

I skrivande stund sitter jag i sängen med panoramafönstret framför mig. Utsikten över stan är betagande. Och jag är så jävla mätt. Det känns som om jag svalt en ko sidledes. Det är möjligt att jag måste utnyttja minibaren på rummet för ta något starkt. Behöver hjälpa matsmältningen på traven. Inget annat syfte ligger bakom.

söndag 15 april 2018

Road trip - Baltikum, dag 3

Idag var det dags för oss att dra norrut. Med en svag lutning åt väst. Vårt nästa mål denna resa var Riga i Lettland. Vi checkade ut från hotellet och tackade för oss. Vilnius gav mersmak, jag blev väldigt förtjust i staden och vill mer än gärna återvända. Jag har en känsla av att min sambo och hans kamera kommer att komma väldigt väl överens med den litauiska huvudstaden.

Innan chauffören (pappa) ställde in Stina (GPS:en) på raka vägen till Riga, gjorde vi först en avstickare. Jag hade nämligen läst i min förträffliga resebok över Baltikum att Europas geografiska centrum ligger i Litauen. Till min stora förvåning ska jag tillägga, hur är det möjligt att Europas mittpunkt ligger så långt upp? Och så till höger? Det är dock ett gäng franska vetenskapsmän som forskat kring detta och kommit fram till att det ligger tjugosex kilometer norr om Vilnius. Och vem kan ifrågasätta franska vetenskapspersoner?














Nu har jag således varit i Centraleuropa. Mer än vad jag någonsin förut trott jag varit.



***

Landskapet utanför bilen var alltjämt enformigt. Den litauiska naturen, i alla fall längs vägarna, är karg och gles på bebyggelse. Fattigt på liv. Och, som jag nämnde här, finns det inga djur ute som betar och har sig. Men! Plötsligt tyckte jag att jag såg några får! Jag skulle just glatt peka ut dem för pappa när jag insåg att det var stora ljusa stenbumlingar som låg där alldeles stilla.

Söndag förmiddag visade sig betyda ödelagd motorväg. Den var bitvis helt tomt på andra bilar vilket utgjorde att det + hypnotiska raksträckan + de behagliga tonerna från Cesária Évora som strömmade milt ur bilens högtalare, gjorde att fokus på att inte falla i medvetslöshet var överhängande för vår överlevnad.

Hur som helst, vi höll oss vid liv och med ens kom vi till gränsen mellan Litauen och Lettland. Nästan helt utan förvarning. Det enda som markerade övergången var en liten blygsam och sliten skylt.





***

Farsan och jag körde samma procedur som de tidigare kvällarna, vi bestämde att vi skulle träffas i hotellbaren halv fem. Eller nja,vi ändrade till klockan fem då vi insåg att Happy Hour började då. Vi hade sedan förut bestämt oss för att äta på en armenisk restaurang som jag läst om i reseboken. Efter drinken beställde vi en taxi, jag visade adressen för den trevlige taxiföraren som nickade och körde iväg. Problemet var bara att väl framme fanns det ingen armenisk krog. Det fanns överhuvudtaget ingen restaurang alls. Både chaffisen och jag googlade, vi båda kom fram till att "Aragats", som haket heter, låg på en fullständigt avvikande adress. Vi åkte dit. Nada. Fanns bara ambassadbyggnader i det kvarteret. Jahapp.

Nåja, vi lät oss inte nedslås. Den vänlige chauffören körde oss till Gamla Stan där vi skulle få flera serveringar att välja mellan.

Pappa och jag bestämde oss för att gästa "Key to Riga", ett finare matställe med typisk lettisk mat. Bra.

Inredningen var som tagen ur medeltiden. Maten likaså. Ja, fast färskare förstås. 


Revbensspjäll med stuvad surkål.
I bild: den gigantiska pepparkvarnen, behandlad av en liten satt servitris.


Medeltida musik. Live. Effektfullt.


När vi var överbelåtna och knappt kunde vare sig andas eller röra på oss på grund av kraftfull mättma, bad vi om notan. Som levererades i ett hänglås. Key to Riga. Självklart.


Om jag påstår att den vägde åttahundra kilo så
överdriver jag inte. Eller okejrå, en smula kanske.
Men den var rejält tung.


***

Nu sitter jag bekvämt tillbakalutad i fåtöljen på mitt hotellrum och blickar ut genom fönstret. Tankarna virvlar runt i skallen. För att sedan bli helt tomt. Och så rullar det på. Av och på. På och av. Och lite mittemellan. 

Jag lyssnar på trafiken, den beter sig som en jämn andning. Jag rycks med och min egen andhämtning följer samma rytm. 

Jag andas in. 

Och ut. 

Vilket är toppenbra med tanke på att det är det som krävs för att leva. Och resa vidare.


God natt.