söndag 15 oktober 2017

Höst, pumpor och bedrövliga selfies

Hösten. Favoriten bland årstider. Å andra sidan brukar den aktuella årstiden vara favoriten för mig. Förutom vintern. Och kanske sommaren. Äh, okej, om jag ska rangordna från yay! till nay! blir det som följer: höst, vår, sommar, vinter.



Halloween har börjat på Skånes Djurpark.

*******

Magnus och jag har för vana att ägna oss åt diverse utflykter om helgerna. Mestadels till de närmaste omgivningarna. I synnerhet till Skånes Djurpark, som ni som ens känner mig det minsta lilla vet att jag äger den största fäbless för. Jag älskar Skånes Djurpark och jag är väl medveten om att några av er anser att jag befinner mig på gränsen mellan sunt intresse av djur och natur - och mani i skarpt läge.

Jag kan glädja er som har en lätt oro över mitt tvångsbegär, att sambon och jag i lördags styrde våra näsor nordväst. Ända upp till Höganäs och vidare bortanför.

Sedan jag flyttat till Skåne är det just den delen som jag bekantat mig minst med. En lekmannaanalys säger mig att det har att göra med Ängelholm. Eller snarare Rögle. Eller snarare sambons aversion mot Rögle. Han är nämligen inbiten och tvångsmässig (om vi nu ska snacka mani) Mifare. Ni som fattar, fattar. Ni som inte fattar, det gör inget. För jag orkar inte gå in på det. Men om jag säger så här - det handlar om ishockey.

Låt oss återgå till gårdagen. Den var vacker på ett sådant där beskyddande vis. Det låg en mjuk dimma som försiktigt dolde de färgsprakande kulörer som naturen brukligt bjuder på så här dags. Efter cirka åtta bekväma mil fastspända i bilen hamnade vi slutligen på Kullabergs naturreservat. Jag upplevde platsen som mystisk, dramatisk och fantasieggande. Jag förmodar att den bidragande faktorn var, förutom sceneriet självt, den starka blåsten som piskade vågorna upp mot de branta klipporna och hitchcock-slöjorna som la sin bedrägligt behagliga hand över den typiskt skånska horsten.


Kullaberg.

Plötsligt, mitt i töcknet, bevittnade vi hur en ansiktslös äldre dam i ymnig ljus sjalett staplade sig fram med en käpp i vardera hand. Eller om det var gåstavar, det var svårt för mig att se på grund av tårar i ögonen eftersom kulingen blåste rakt in i synorganen samt att samma kuling även frustade mitt hår framför synfältet. Men det var utan tvivel en tant i den övre medelåldern. Eller nja, hon hade nog passerat medelåldern med råge. En väldigt gammal gumma. Trots att hon knappt kunde ta sig fram medelst stöddon på plan asfalterad mark, skulle hon upp och klättra på klipporna. Både jag och sambon stelnade till. Det såg förfärligt vingligt ut. Förskräckligt instabilt. Jobbigt! Nervösa gick vi snabbt därifrån för att slippa åse en eventuell katastrof.

Jag blir tokig bara jag ser min mamma kliva upp på en stol för att nå en pinal längst upp på Eiffeltornet. Och då går morsan jävligt bra. Även om hon stundom lutar. Mer likt som tornet i Pisa då, inte det av järn i Paris. Som ju står stadig och erekt oavsett väder och vind. 

Så när jag ser rörelsebegränsade personer utan självinsikt pallar jag inte se på. Jag tvivlar nämligen på att jag är en duglig livräddare. 

Väl hemma såg jag besviket på hur kolossalt misslyckade våra försök till selfies var.


Noll koll.

Noll koll.

En har i alla fall koll.

*******

Varje natt händer det att jag buffar på Magnus. Ni förstår, han snarkar. Nu är sambon så pass rar att han för min skull införskaffat antisnarkmedel. Det är någon sorts filidäng som han sprejar i svalget som ska på ett, för mig, obegripligt sätt få snarket att upphöra. Vilket det gör. I början av natten. Men motmedlet tycks inte inte ha så lång verkningstid för någonstans närmare tretiden på morgonen blir snarkningarna påtagliga, med en stark lust för överlevnad. 

Jag vet vid det här laget att störst chans för lugn och ro är om han ligger på mage. Men då får jag hans vassa armbåge in i mitt mjuka hull då han tydligen måste fälla ut sina armbågar i nittiogradersvinkel. Nästbäst är om sambon ligger på sidan, åt vänster. Värst är icke förvånande när han ligger på rygg. Ja men, om han ligger på sidan fast åt höger?, undrar ni. Inte helt optimalt kan jag meddela utan att begripa varför. Dessutom piper hans grej han har runt handleden. Det är något som ser ut som en klocka från sent sjuttiotal/tidigt åttiotal som är kopplat till hans supermoderna mobiltelefon. Ful och irriterande. (Grunkan runt armen alltså, inte den ultrasenaste mobilen.)

Nåväl, tidigt i morse försökte jag få honom att vända sig på sidan. På vänster sida.
Magnus, sluddrande, inte helt vaken: "Är det dags att gå upp nu?"
Jag, motvilligt vaken: "Nej, jag vill bara att du ska lägga dig på sidan."
Magnus, mumlande: "Men jag låg ju på sidan."
Jag: "Du måste ligga på andra sidan."
Magnus, knorrande tyst: "Jag har inte många sidor att välja på. Av fyra har jag bara tjugofem procent som jag får använda."

Jag kunde inte låta bli att skratta. Han har det inte lätt. Men så tidigt som jag brukar gå upp om morgnarna hade det varit ballt att någon gång få sova ut. Å andra sidan kanske tjugo i sju en söndagsmorgon är ansett som att sova ut i mitt fall.

*******

Och ja, ni hade rätt. Kunde vi hålla oss? Nej, givetvis inte. På söndagen åkte vi till Skånes Djurpark. Och misslyckades med våra försök till selfies. Igen.

Noll koll.

Noll koll.

Ingen har koll.


Djurparken hade pimpat naturen med miljarder pumpor i samtliga storlekar och brandgula nyanser. 

Att leta efter en nål i en höstack.
Man blir naturligtvis galen.

Att pimpa med pumpa.


Pumplyckan.

Hej.


Älgkiss någon? Ångande färskt.


Faktum var att jag just vid älgarna kände av ett visst tryck på en viss blåsa och tog därför tillfället i akt att besöka en vattenklosett. När jag lättat satt mig ner upptäckte jag detta framför mig:

Läskigt.


... och detta till vänster om mig:

Ombonat.


Höst! Äntligen höst! Älskade höst!
Kramas lite? Jag är inte alls läbbig!


söndag 1 oktober 2017

Musik kan bygga upp och bryta ner

Jag går upp tidigt om morgnarna. Nej nej, jag talar inte om kvart över sju eller hur dags ni än går upp och tycker att det är "jäääättetidigt" (imiterar hånfullt citattecknen med yviga gester). Nej, jag går upp pre-nollfemnollnoll, fem dagar av sju i veckan. Min första tanke när mobilen hånar mig med sin trudelutt när inte ens tuppen tänkt tanken att ge ifrån sig sitt malliga galande, är en önskan om att få gå lägga mig och sova. Den initiala tanken mitt halvvakna medvetande rör vid, handlar alltså om sömn.

Min enda chans att sova post-nollfemnollnoll är följaktligen på lördagar och söndagar. Och det får jag förvisso göra. Men endast med en hårsmån. Ni förstår, det må ligga till på det viset att tuppen inte är uppe med sig själv, men däremot är katten det. Under de arla timmarna har Sally alltid mycket att rapportera. Sambon är visserligen komatös vid den aktuella tidpunkten men ger tjänstvilligt mängder med oväsen ändå i form av gutturala snarkningar. 

Så även om tillfället befinner sig inom räckhåll blir det sällan att jag sover lagom till att Melodikrysset börjar. (Det vill säga klockan tio, för er som inte följer Eldemans musikquiz i P4.)

I morse vaknade jag tjugo i sju. Inkapabel att somna om. Det är så jävla irriterande. Men min yppiga kropp anser väl att det är sovmorgon nog och visar med full styrka att jag behöver gå upp och tömma en viss blåsa. 

Något annat som är jävligt irriterande är när man måste lyssna på grannens idiotmusik. Musik är att ta i. Men jag antar att jag är nödgad att referera till oljudet som musik. Ni tänker: "Hey, vi får fan lyssna på vilket jävla oljud vi vill." Svar nej. Inte om ni likt grannen har volymen på högsta ribba som drabbar mig värre än stanken av gamla cigarettfimpar och illgrön avundsjuka. 

Om det ändå var behaglig musik. Melodiös musik. Hissmusik - vad som helst, bara inte ihålig indolentdunkadunka utan vare sig själ, vilja eller mening. Varför är det aldrig folk med bra musiksmak (läs: min) som poppar livet ur stereon?

På tal om ljudföroreningar, låt mig helt kort återberätta fredagens musikupplevelser.


*****************


Fredag, efter jobbet:

Vi hade mycket att prata om. Vi är tre tjejer som alltid har mycket att prata om. Så mycket att vi pratar i mun på varandra. 

Jag och de andra två flickorna hade bestämt att vi skulle begå en av Lunds tapasställen. Vi ville ha cava och vi ville ha smårätter. Och framförallt ville vi ha cava.

Vad vi inte ville ha var hög musik, skulle det visa sig. Cirka femton sekunder efter det att vi äntrat restaurangen utbrast Terese med välartikulerad och hög röst, så att det ordentligt skulle nå fram till personalen till både höger och vänster - och till de som eventuellt befann sig på Kinesiska muren: "JAG HOPPAS ATT DE INTE TÄNKER FORTSÄTTA ATT HA SÅ HÄR HÖG VOLYM! Jag såg mig förvånat omkring och undrade hur min mor hamnat här.

Jag mumlade lugnande och luddigt: "De sänker nog snart. De ska förmodligen bara testa filiflemsingfrullhrumpf."
Terese, en smula irriterad: "Ja, det hoppas jag VERRRRKLIGEN!" (Ingen kan rulla sina R som Terese. Hon innehar guldmedaljen.)

Sara, som bemöter det mesta i livet med ett smittsamt leende och höjda ögonbryn, gestikulerade piggt medan hon ryckte på sina smala axlar och tittade uppmuntrande mot oss: "Ja? Ska vi inte gå upp? Vårt bord är där uppe. Uppe! Upp!"

Vi gick upp. Vi satte oss vid dedikerat bord. Vi beställde var sin cava-drink. Vi lutade oss tillbaka och andades ut hela veckans jobb. Sedan beställde vi tapas. Och tog en klunk till. Och ännu några till.

Javisst. Volymen var hög. Arbetsamt hög. Musiken bankade sig in i vårt nervsystem, den störde våra samtal. Jag gillar musik på restauranger och andra hak, det är inte det, men den ska egentligen inte märkas tycker jag. Den ska vara en naturlig del av inredningen. Förstår ni vad jag menar? Musiken ska om möjligt förhöja stämningen, inte lägga sig i. Den ska få folk att vilja stanna kvar, inte... ahhh! Nu förstår jag! De vill förmodligen att gästerna ska jalla-jalla sig därifrån å det snaraste så de kan ta in fler gäster. Listigt.

Trots att jag är ljudkänslig (fråga min sambo) kapitulerade jag geschwind och kände ett visst lugn medan mina väninnor enträget bad personalen sänka volymen på musiken - som för övrigt inte alls passade in på ett tapas-pang. Enligt Sara var det billig after-ski-musik som besudlade den annars så trivsamma lokalen. 

Till slut utbrast Terese: "KAN NI SÄNKA MUSIKEN ALREADY, ANNARS MÅSTE JAG GÅ HÄRRRRIFRRRRÅN!" Igen hörde jag min mor och såg mig häpet omkring.

Våra bordsgrannar visade tacksamhet och multipla tummar upp mot mina väninnor. De ansåg också att ljudet var alldeles för högt men inte vågat säga något.

Det som förvånade mig mest var hur svårt det var för restaurangens anställda att bemöta önskemålet: "Jag ska se vad jag kan göra." "Okej, jag ska se om det går." "Ehhh, vet inte... kanske... får se..." "Oj, jaha, hoppsan, alltså..."

Vänta ett ögonblick. Bad vi att de skulle bota prestige och dålig andedräkt? Uppfinna lasersvängen upphöjt till fyra? Återskapa Big Bang? Fanns det verkligen ingen volymknapp man kunde dutta på? Nej. Vi blev alltjämt varse om att volymen de facto var etsad i sten. Orubblig. Det hade varit enklare att åka till en av Jupiters åtta månar endast iförd toppluva och stringtrosa på en grön frisbee än att rucka på volymen. Vi blev dessutom tillsagda att om det nu var på det lilla viset att vi inte hörde varandra ordentligt så fick väl tala HÖGRE: "Det är afterwork nu, folk vill ha hög volym!" Verkligen?

Vi var hur som helst mer än belåtna med de små delikata rätterna och den välkylda cavan. När vi gjort oss oskyldiga vaggade vi med lätt tinnitus och hesa röster ner mot Lundia, hotellbaren nära centralstationen. Det var som att gå in i en annan värld. 

De varma, smekande och behagligt låga rösterna från bland andra Dean Martin och Frank Sinatra visade in oss till ett bord vid ett burspråk. Bartendern talade endast engelska vilket gav upplevelsen en härlig och befriande internationell prägel. Vi kunde ha varit var som helst den aftonen. Jag var både i Dar-es-Salaam och London. Och i Venedig. Och Sarajevo. Och i Rio. 

Var mina väninnor befann sig, vet jag inte säkert. Jag vet bara att vi var där tillsammans. Var vi än var.

Musik engagerar. På olika sätt. Med olika resultat.

söndag 17 september 2017

Kyrkoval

I bilen på väg till Skånes Djurpark tidigare idag sa min sambo med bestämd och myndig röst: "Idag ska vi rösta i Kyrkovalet".
Jag: "Varför då? Nej, men jag pallar inte! Jag har aldrig röstat i något kyrkoval, tänker inte göra det nu heller."
Magnus: "Vi måste rösta bort Sverigedemokraterna."
Jag, förvånat:" Sverigedemokraterna? Vad har de med Svenska kyrkan att göra? De är väl knappast några man förknippar med kristliga begåvningar?"
Magnus: "SD har gjort en grej av det i år."
Jag, efter att ha skrattat så att tårarna sprutat både högt och lågt: "Hm, jag minns nu att de i somras under Stockholm Pride Parade tvunget skulle ha ett litet flygplan med en svans där det stod ´Rösta på SD i Kyrkovalet den 17 september´ cirkulerandes ovanför huvudstadens centrala delar. Om det buades något från marken? Det kan väl hända. (Själv gjorde jag pruttljud med munnen. Det är möjligt att någon fick mitt spott på sig. Ber om ursäkt för detta.)



Premiär idag.

Jag har aldrig i mitt pikanta medellånga liv röstat i kyrkoval. Det har faktiskt aldrig fallit mig in. Det har inte funnits på kartan att utnyttja min demokratiska rättighet - eller skyldighet för den delen - i syfte att påverka vilka psalmer som ska finnas i psalmboken. Eller vad det nu är man röstar på. Jag har ingen aning. Det intresserar mig inte. I varje fall inte hittills.

Många kyrkor är vackra. Vissa är mer charmiga. Andra begriper jag inte alls hur arkitekten tänkte. Den senare kategorin gäller nästan uteslutande moderna byggnader av Guds hus. Vad de alla har gemensamt är dock att de är intressanta tycker jag. Hur de än ser ut. Jag besöker ytterst sällan kyrkor men de gånger jag gör det slås jag alltid av en inneslutande känsla. I en icke geografisk värld. När jag befinner mig i en kyrka utesluts omvärlden. Jag kan vara var som helst. Förstår ni vad jag menar? Det är som att tiden stannar, endast rummet finns. Vad som pågår utanför portarna hör inte till.

Vissa kyrkor är skrämmande, andra välkomnande. Några är stora, en del små. Det finns öppna kyrkor, det finns slutna. 

Jag är varken döpt eller konfirmerad. Jag blir lika förvånad varje gång när detta kommer på tal - folk reagerar nämligen oftast med att fälla ner hakan halvvägs ner till knäna samtidigt som ögonbrynen flyttas med hög hastighet upp till hårfästet (distansen ner till knäna samt upp till hårfästet varierar efter person). "VA?! Är du inte döpt?!"

Vid det här laget har jag förstått att det är värre att inte vara döpt, än att inte vara konfirmerad. Varför? Även människor som inte är särskilt kyrkliga av sig, som inte ägnar någon större del av sina liv åt Jesus Kristus (om alls) reagerar starkt. Varför? Det måste vara någon slags gammal nedärvd gudfruktig syndnerv sedan den tidiga Medeltiden som lever kvar i ryggmärgen. Jag är född, räcker inte det?

Nej, jag är inte döpt. Heller ej konfirmerad. Jag mår trots detta utmärkt. Jag är visserligen troende. Måhända överensstämmer inte min tro med gängse religioner, jag plockar lite här, jag plockar lite där. Mest plockar jag från mig själv. Jag tror på Gud, men för mig gestaltar inte Gud en person. Nej. Gud är universum. Gud är överallt. Gud dömer inte. Gud förlåter inte. Du har gåvan att tänka och handla fritt. Gud håller tummarna och hoppas på det bästa, det är allt.


Inte ett överdrivet muntert församlingshem.

"Men får du rösta då?", fortsatte Magnus när han fick reda på att jag inte var döpt medan han svängde vänster mot djurparken från riksväg 13.
Jag: "Jag har ju fått röstkort. Dessutom betalar jag kyrkoskatt så jag antar det."
Magnus: "Vad konstigt."
Jag: "Ja, kanske det."
Magnus: "Jag trodde att man måste vara döpt för att vara medlem i Svenska kyrkan."

Och kanske skulle det vara det mest naturliga, jag vet inte. Men åter igen landar vi på själva dopet. Det är då och där allt tycks hända. Och åter igen griper jag tag i döpelsen som företeelse. Jag beskådar den. Vrider och vänder på den. Försöker analysera den. Förstår inte tyngden. Men respekterar den.

Kanske vore det bättre att aktivt söka sig in i Svenska kyrkan istället som idag, att aktivt träda ut ur den (om man så vill). Jag vet inte. Jag vet bara att jag har inga planer på att gå ur. Jag gillar Svenska kyrkan. Jag känner inte till så mycket om dess inre vrår, men jag tycker om den ändå. Den är... trevlig. Liksom. Som en labrador. Den verkar dessutom ha humor. Allt med humor gör mig vänligt inställd.

"Det är en självklarhet att rösta i kyrkovalet!" Denna inställning har jag sett i flera facebook-inlägg idag. Lite lagom duktigt sådär. Min första reaktion för min del var: "Är det?" 

Är det verkligen rätt av mig att lägga näsan i blöt i något som inte angår mig. Ska jag rösta fram saker och ting för de som verkligen är aktiva inom kyrkan när jag själv inte är det? Är det inte som att jag ska bestämma hur du har det hemma hos dig även fast jag aldrig är där?

Men så googlade jag lite efter att vi kommit hem från vår utflykt bland björnar och älgar. Kort därefter bestämde jag mig för att jag ville delta i Kyrkovalet. Kanske har jag på det sättet en chans att göra min röst hörd för en inkluderande kyrka. En jämställd kyrka. En normfri kyrka. Jag tänker som så att om jag och kyrkan är överens om våra (läs: mina) värderingar, bör det ge ringar på vattnet (läs: samhället). 


En gul, en rosa och vit.
Tur att det inte var en grön istället för en gul.
Annars hade man lätt kunnat tro att det handlade
om Ahlgrens bilar och tappat fokus helt.

Jag har idag, för första gången i mitt pikanta medellånga liv röstat i kyrkovalet. Och för första gången sedan jag flyttat hit besökt församlingshemmet. Som hade de mest förtjusande dörrstoppare. 


"Hej. Jag heter Rufus. Utsänd valövervakare."


lördag 9 september 2017

Katten är på lyset


Nya köksugglan. Nya kattåliga kattugglan.

Vår nya uggel. Hon är så fin. Därutöver är hon kattålig. Vad jag menar? Låt oss börja från början.

Jag och min sambo bor inneboende hos katten Lady Sally Jane Batgirl som härstammar från den anglosaxiska kungliga ätten Mountbatty

Som hyresvärd har hon synpunkter på det mesta. Mest på vår inredning. Framförallt gillar hon inte våra lampor vi har haft på fönsterbrädorna och har därför helt enkelt låtit eliminera dem genom viss form av våld. 

Jag å andra sidan uppskattar lamporna väldigt mycket. Vad gäller min sambo tror jag att det kan kvitta. Under sommarveckorna har det kvittat även för mig. Trots att solstrålarna lämnat mycket att önska under denna skånska regniga och mulna sommar, har dagsljuset de facto funnits där. I bakgrunden. Som någon sorts långnäsa.

Nu har mörkret dock landat. En smula för tidigt kan jag tycka så jag hoppas att det endast rör sig om en mellanlandning. Det är svart när jag kliver upp om morgnarna (jag går förvisso upp löjligt tidigt, men ändå, är inte redo att börja använda reflexer riktigt än) och det kompakta gråa locket som tycks sitta fast där uppe, gör att det känns som om jag famlar omkring i en evig soppa av cement. Jag har därför de senaste veckorna verkligen saknat lampor här hemma. Exakt fyra stycken.

Jag är medveten om sambons aversion mot IKEA. Alltså, jag tror inte att motståndet gäller IKEA per se, utan mer själva grejen att behöva åka flera mil ner till Malmö för att sedan trängas bland vaggande och söliga kunder som vet varken ut eller in. Så jag har lagt manken till och mjukt bearbetat honom under en tid. Igår kväll, innan vi somnade, sa jag ömt till älsklingen: "I morgon åker du och jag till IKEA."
Sambon, sömnigt: "Då vill jag ha köttbullar. Med mos."

Jag har under hela veckan längtat efter helgen. Längtat efter att äntligen få sova ut. Så vad händer? Jag vaknar 06:50. Givetvis. Oförmögen att somna om. Jag blir galen.

Nåväl, några timmar senare sitter vi i bilen på väg söderut. Det är väldigt mycket snack om köttbullar. Väl framme bestämmer vi oss för att börja med lunchen och ägna tid åt lamporna senare.

På grund av det ihållande regnet försöker vi parkera så nära utgången som möjligt (ni som hajar, hajar) och går med raska steg mot ingångens snurrdörrar. Vi går upp en trappa. Vi går upp en trappa till. Jag ser restaurangen och pekar ditåt medan jag säger till sambon: "Vi kan gå in här." 
Sambon, som också pekar, fast åt ett annat håll: "Nej, enligt skyltarna ska vi gå så här."
Jag, ihärdigt: "Men, det är ju bara att gå in precis här?!"
Sambon, lugnt: "Nej, vi måste gå här, följa pilarna. Det står ju där. Det finns en genväg."

Ja, genvägen är typ här!

Men visst. Vi går, följer pilarna och nio minuter senare anländer vi till restaurangen. Där vi befann oss flera ögonblick tidigare.
Sambon: "Jaha, vi kunde visst gått in här."
Jag, trött: "Jah..."

Nåja, vi hade arbetat upp en aptit i alla fall. Vi tittade som hastigast på matsedeln. Man kunde välja mellan åtta, tolv eller sexton köttbullar. Jag bestämde mig snabbt för att åtta stycken skulle räcka gott åt mig medan sambon sa att han skulle ha minst arton. Fast när vi väl stod i brickkön funderade han plötsligt på att ta en räksallad istället. Men bestämde sig till slut för en panerad schnitzel. Med pommes. Efter allt detta tjat om köttbullar och mos?



Jag höll mig i alla fall till den ursprungliga planen.


Viktigast: vi fann fyra lampor som dels var Sally-säkra och dels får plats på våra magra fönsterbrädor. 

Jag gillar IKEA. Gillar konceptet. Gillar för det mesta designen på deras utbud. Och det var inga större fel på köttbullarna. Men herregud! HERREGUD! Är det ett måste att använda ett dödsmördarklister som är fullständigt omöjligt att få bort?!



Varför?! Om ni på IKEA finner det nödvändigt att använda
ett lim som är hopplöst att avlägsna, kan ni inte ha
vänligheten att fästa etiketterna på emballaget istället
för själva varan?


Även efter att jag skrubbat med hett vatten och starkt fettlösande diskmedel (vilket känns sådär när tingesten bär på elektriska sladdar) och skrapat med vass kniv går klistret fan inte bort. Jag försöker att låta bli att bli sur. Men sådana här dumheter gör mig lika vansinnig som när jag vistas i biltrafiken med förare som uppenbart saknar körkort. Vilket jag visserligen själv gör. Till sambons stora glädje, då han anser att jag äger en stor portion av "road rage".

Hur som helst, nya lampan i sovrumsfönstret fick vara i fred i cirka tjugoåtta sekunder innan Sally surnade till. Bestämt, men samtidigt nonchalant, gav hon lampan en skjuts ner till golvet med sin stora tass. (Hennes tassar kunde lika gärna tillhöra ramarna på en större brunbjörn.)



Sally-säkrad lampa. Bra.


Ser ni leendet? Blicken? Det är H.R.H Sally J.
Busigast bland dem alla.
Tur för henne att hon är sötare än spunnet socker.



tisdag 25 juli 2017

Tjugofemte juli

I enlighet med mitt uttalade önskemål kvällen före väckte Magnus mig innan han for iväg till jobbet. Idag var det inte läge för en längre sovmorgon, jag hade en bokad tid på nagelsalongen i Lund klockan tio. Till skillnad från igår hade jag inga som helst svårigheter med att somna om. Efter min tanke att "bara snooza lite till" vaknade jag en och halv timme senare. Lyckligtvis uteblev stressen. Tack vare att både min kropp och mitt medvetande är på semesterläge kände jag lugnet och lufsade obrydd och gäspandes in i duschen. Fem minuter senare ägde mina fötter en kvickare hastighet, mitt gap i nunan hade försvunnit och jag närmast studsade ut ur badrummet invirad i min stora skära frottéhandduk. 

Ytterligare en stund senare var jag påklädd, ansiktet var påmålat och jag satt påtåget (ni hajar va? Påklädd, påmålad, påtåget. Höjden av humor.) in till Lund. Väl framme hade jag lite tid över. Jag beställde frukost på Espresso House och medan jag drack av det goda kaffet betraktade jag folk som gick av och an utanför centralstationen. Vissa sprang i en rasande fart med sina ryggsäckar hoppandes på sina ryggar. De påminde om kameldjur som tappat takten i sin egen passgång. Andra gick till synes utan mål och mening med blicken ner i mobilen. Favoriten var den gamla tanten som med sitt vita hår i en ordningsam knut njöt av sin glasstrut. Att damen gladdes åt sin glass gick inte att ta miste på. Det lös om henne. Eller om det egentligen var håret som lyste mest.

Efter manikyren (naglarna blev lika skära som badhandduken i morse) shoppade jag ett par nya Nikes, lunchade med en väninna, shoppade ett par jeans och återvände sedan hem till byn.

Under kvällens diné sa sambon plötsligt mellan tuggorna: "Är det inte årsdagen?"
Jag, efter att svalt en klunk rosé: "Årsdagen? Ah, ja just det. Det är den tjugofemte juli."
Sambon: "Jag älskar dig."
Jag: "Jag älskar dig."

Idag för sex år sedan blev Magnus och jag ett par. Roligaste sex åren hittills i mitt liv. Han får mig att skratta varje dag. Han är fan inte riktigt klok. Han är underbar.

Avslutningsvis vill jag bara meddela att Sally har fångat, och ätit upp, två flugmygg (jag hann inte se exakt vad det var för flygfän). Hon tyckte att de var hyfsad goda men gjorde gällande att hon hade föredragit lite fräsch dipp till. 

måndag 24 juli 2017

Premiär

I morse vid halvsjutiden väcktes jag av en öm smekning på min axel. Det var Magnus som försiktigt ville annonsera att han var i begrepp att lämna hemmet. Det var dags för sambon att åka till jobbet. Efter några sekunder, när jag hade hittat tid och rum, insåg jag att det var just då. Just vid det ögonblicket som min semester började. 

Jag torkade klumpigt bort saliven från vänster mungipa och sluddrade fram en önskan om att sambon skulle ha en bra dag. Efter det vände jag mig om och bjöd sömnen välkommen tillbaka. 

Sömnen ville dock inte riktigt infinna sig, utan höll sig i utkanten av mitt medvetande. Jag bytte liggställning ett par gånger för att hjälpa den på traven. Katten märkte detta och kurrade glatt flertalet gånger från under sängen. Där hon föredrar att ligga om morgnarna.

Men nej, jag kunde inte somna om. Istället låg jag och lyssnade på regnet som föll utanför. Dropparna gav ett meditativt lugn och tankarna flöt iväg åt olika håll för att sedan återförenas. Föreställ er en palett som hamnat i vatten - eller för all del utsatts för långvarigt ihållande regn - där oljefärgerna som inte hunnit torka smetas ut för att sedan blanda sig med varandra. Så ungefär såg det ut inomhus mitt huvud. Inomhuvud.

Jag löste inga världsgåtor. Uppfann inte hjulet för hundraelfte gången. Inga mindre beståndsdelar av atomen delades. Jag bara låg där och lät mig färdas i tanken hur långt bort jag ville. Med paletten säkert förankrad i min famn.

Snart nog var givetvis blåsan tvungen att med versaler göra sin närvaro påmind. Min blåsa kan gå från 0 till 100 på en nanosekund. Det var bara att, med viss mån av brådska, hasa sig upp.

Under dagen har regnet alltjämt fallit. Jag ska erkänna en sak. Jag har brytt mig föga. Jag har inte bara välkomnat nederbörden - jag har skyllt på den. Det är naturligtvis vädrets fel att jag spenderat min premiärsemesterdag iförd mjukisbyxa och otvättat hår. Och dessutom burit upp det med stil. Det är helt enkelt sådan jag är. Classy ut i fingertopparna. Snobby trashy. (Lägg gärna på minnet var ni hörde talas om uttrycket först.)


Mjukisbyxframkallande sommardag.
24 juli, anno 2017.
Mörker.


söndag 23 juli 2017

Road trip till Ystad

Redan igår bestämde vi oss för att åka till Ystad idag. Visst, vi var underrättade och väl medvetna om en överhängande risk för regn. Men för tusan, lite nederbörd - som vi redan är vana vid under denna så kallade sommar - är väl inte så farligt? Herregud, lite vatten. Ska det hindra oss? Är vi möss eller människor? Mössor eller människor?!

Färden ner var rogivande och vacker. Vår nya tysta hybridbil och valet av småvägar bidrog till en behaglig upplevelse. Skåne är fantastiskt vackert. Jag älskar verkligen det skånska landskapet. Jag föredrar vida vidder och öppna hav framför tät skog och... övrig skog.

Väl framme i Ystad körde vi mot trafikreglerna. Detta var inte ett medvetet val, snarare ett misstag på grund av svårigheter att i tid tyda trafikskyltar. Invånarna kring Stortorget himlade med ögonen och tankar som "turister" formade sig säkert och irriterat i deras härdade huvuden när de la märke till den vita bil som tyst smög förbi dem. På förbjuden väg. Såvida inte vi hade varit en buss. Då hade det varit okej.

Hur som helst hittade vi en parkeringsplats. Där vi stod helt lagligt. Våra första steg gick mot hamnen. Vädret var inte helt optimalt. Kallt och blåsigt. Höstligt rått som första veckan i november. Ni som angeläget vill påpeka att det inte finns dåligt väder utan endast dåliga kläder kan bespara era stämband. Det påståendet är lika sant som att frukt är godis. Det är en villfarelse. En form av indoktrinering. Sluta!

Det var trångt i gästhamnen. Båtar låg tätt sida vid sida. Bara fendrar skiljde dem åt. En gång i tiden, i forntiden cirka, seglade jag varje sommar i Stockholms skärgård (en av Jordens vackraste platser för övrigt). Jag avskydde att ligga tätt med andra båtar. Jag ville alltid ankra avskilt från massan. Vilket ledde till att jag undvek gästhamnar och föredrog naturhamnar. Vilket är lätt i en skärgård, men förmodligen svårare här nere.


Om båtar kunde föröka sig skulle denna närhet leda till
massor med söta småjollar som jollrar om nio månader.
Plötsligt finner jag mig själv nynnandes på
Robert Brobergs "Båtlåt". Badda bam bam bam bam.*
Någorlunda hyfsad utsikt mot stan.

Jävligt mycket tristare utsikt mot andra hållet.
Herregud, jag skulle aldrig frivilligt stannat
i den här hamnen. Jag antar att det skulle inte de
flesta här heller göra. Men vad fan gör man när vädret...
ehh... kläderna är undermåliga.


Vi stod en stund ute på piren och lät vinden göra sitt med våra hår. Välfönade och uppfriskade återvände vi in mot land för att istället traska genom gränderna.













Det började så klart regna på oss så vi tog skydd i bilen en stund. När dropparna upphörde med att piska mot fönsterrutorna klev vi ur bilen och fortsatte vår planlösa promenad. Vi hamnade vid klostret där vi kunde hälsa på Broder Eskil. 


Broder Eskil.

En port in till klostret, som gjord för lille Broder Eskil.


Sjön suger. Eller nja, vädret suger i alla fall. Kaffetarmen gjorde sig påmind. Så även våffelditot. Magnus och jag kände oss redo för något varmt och trösterikt. Det tog inte lång stund innan vi hamnade på "Kaffestugan Bäckahästen". Eftersom sommaren är inställd i år valde vi att sitta inomhus trots den ymniga uteservering som Bäckahästen bjöd på. Vi steg in och nästan genast kände jag en atmosfär som var tjock och mörk som tjära. Jag tittade mig omkring och såg något som jag uppfattade som ett sällskap, med två familjer. Det var särskilt en man som utstrålade oro men jag tog ingen större notis. Vi gick förbi, in till där vi skulle beställa våra våfflor.

Efter en halv minut kom denne orolige och dryge man med solblekt hår som jag nyss hade lagt märke till, in till där vi stod och just beställt våra våfflor. Han var märkbart irriterad. JÄVLIGT IRRITERAD!

Dryg man: "Ja, vad händer med VÅFFLORNA?!"
Dam bakom disken: "Oj, våfflorna. Vilka våfflor?"
Dryg man: "Ja vafan, våra VÅFFLOR, vi har väntat i en kvart på dem!"
Dam bakom disken: "Hoppsan, vad har ni för nummer?"
Dryg man: "Nummer FYRTIO! Var fan är våra VÅFFLOR?!"
Dam bakom disken: "Låt mig gå till köket och höra efter."
Dryg man, till sig själv: "Helt jävla otroligt, hur jävla länge ska man behöva vänta på VÅFFLOR?!"
Dryg man till kompis från sällskapet som kommer fram till honom: "Det är för fan otroligt, vi har väntat på dessa förbannade VÅFFLOR i över en timme!!" Dryg man tittar demonstrativt på sin klocka på armen.

Jag och Magnus tittar demonstrativt på varandra och kan inte låta blir att skratta. Hur kan det gå från en kvart till över en timme på mindre än en minut?

Vi sätter oss vid ett bord bakom sällskapet. Jag försöker att låta bli att smittas av den dryge mannens önskan att närma sig en hjärtinfarkt. Men det är svårt. Den negativa energin håller sitt fasta grepp om rummet. 

En minut senare:

Dryg man: "Nämen vad fan! Var i helvete är våra våfflor?! Nu fan ska jag ha pengarna tillbaka! VILKA JÄVLA IDIOTER!!! JÄVLA IDIOTER!!"

Sambon och jag begriper ingenting. Vi tittar på varandra. Tittar på dryge mannen. Tittar på sällskapet han tillhör. Vad är det egentligen som har hänt?

Jag är förvisso en lekmannaanalytiker, men det här är inte en normal reaktion på försenade våfflor. Det är något annat som har hänt. Något annat som ligger i botten. Det kan inte vara våfflorna per se. Magnus å sin sida som är nybakad handledare i socialpsykiatri menar att han har en diagnos av något slag. Oavsett vad finner jag hela incidenten högst besynnerlig. 

Efter det att dryge mannen marscherade ut i sitt moln av mörka svordomar satt delar av sällskapet kvar för att fortsätta äta sin lunch, lasagne toppad med ett halvt kilo ketchup. (Stiligt.)

Vad i hela friden hade den dryge mannen bråttom till? Familjen satt ju för fan kvar och åt. Var han bajsnödig eller? Det fanns ju för tusan faciliteter på kaféet. Jag kunde ha visat honom var.

Vi behövde inte vänta länge på våra våfflor.
Löjligt frasiga och goda.
Jag förstår kanske lite varför dryge mannen blev så sur.
Han visste vad han gick miste om. Eller snarare, vad han
var tvungen att vänta "ÖVER EN TIMME PÅ!"
Loser.


För att gå av oss våfflan från våra magalufsar tog vi en promenad genom staden. Vi gick bland annat förbi en "Subway", som troligen har den finaste lokalen i världen. De håller till i ett sådant där gammalt tegelhus som påminner om ett anrikt kloster, ni vet. Utanför hörde jag en yngling i sina tidiga tonår kvida till sina närmaste vuxna: "Men kom igen, jag är svinbajsig!" 

Jag: "Åh nej, inte en till..."

Innan vi lämnade Ystad var vi (läs: jag) tvungen att åka till en viss adress. Mariagatan 10. Viktigt.

Här bor poliskommissarie Kurt Wallander.
I förgrunden; rumpan på vår bil.


Väl hemma igen möttes vi av Lady Sally Jane uppe i köksfönstret. Hungrig. Men inte fan svor hon för det. Eller visade tecken på analirritation. Men så är hon inte ett manligt våp heller.

Är de där mina människor?
Är det dags att komma nu?
Jag ska tugga deras tår i natt.
Moahahaha!


*