söndag 19 mars 2017

En söndag som i Abu Simbel

Söndag morgon. Jag vaknade tidigt. Utan att känna mig utvilad gick jag upp. Till en början motsträvigt men när jag kom in till köket, fortfarande sovrusig, sovrufsig och med svajiga steg, möttes jag av det där magiska ljuset som endast den purfärska dagen kan ge. 

Ni vet det oförstörda, löftesrika och ljudlösa sken som i sin anspråkslöshet överglänser självaste livet.

Jag hällde vatten i ett glas, tog några klunkar och tittade ut genom fönstret. Allt var stilla. Blickstilla. Vindstilla. Trädens nakna grenar rörde sig inte en millimeter. Det var tyst. Dämpat. Fullkomlig stillhet. Eller var den bedräglig?

Medan jag stod där drog jag mig till minnes den mest magiska morgon jag någonsin upplevt. För lite mer tio år sedan färdades jag med båt längs Nilen. Från Luxor till Aswan. Klockan halv fyra på morgonen tog jag en buss från Aswan till templen i Abu Simbel. Samtidigt som dagen grydde anlände jag till denna enastående plats jag så hett längtat efter att komma till. Jag satt i timmar och bara glodde på dessa mäktiga statyer av Ramses II. Jag var uppslukad. Som i trans. Hypnotiserad.


Tidig morgon. Abu Simbel. Egypten.

Jag väcktes ur mina minnen när Sally kom kurrandes och gjorde mig sällskap. Hon var mer intresserad av frukost än av att observera den arla timmens solstrålar som pekade ut den lätta frosten. Jag gissar att katten inte är lika imponerad som jag av det första trevande ljuset, hon hälsar ju dagen välkommen varje morgon genom att ivrigt leka med sina leksaker. Företrädesvis de innehållande bjällror och prassel. 

Efter att ha tömt glaset återvände jag till sovrummet, satte mig på sängen, sparkade av mig mina tofflor och la mig tätt intill Magnus. Jag hade hunnit bli både kall och vilsen. Känslan av ensamhet var egendomligt påtaglig. I sömnen drog sambon mig till sig, snart fann jag mig själv lättad och lätt i den trygga skeden.

Nästa gång jag gick upp var det märkvärdiga skenet ersatt med tung dimma. Som i sin tur avlöstes av ett försiktigt duggregn.

Magin och den gamle faraon var borta.


tisdag 14 mars 2017

Paprika som är en potatis och ingenting om barnuppfostran

Var i affären och handlade. Fick fatt i en stor illröd välpolerad paprika. Märkte att det fanns något löst i den. Ni vet ibland när det finns liksom som en liten pyttepaprika inuti? En bebispaprika? Jag misstänkte att det var en sådan som befann sig där inne. Fast med navelsträngen avklippt. Jag tyckte att det var löjligt roligt, förde paprikan mot örat och började skaka den medan jag utbrast till Magnus: "Lyssna, den skramlar!"

Jag möttes av en distanserad blick. Om det var för att jag var trött eller om jag råkat få i mig något giftigt såsom psykedeliska svampar av misstag vet jag inte, men jag fnissade så att tårarna rann där jag stod och ruskade gigantisk spanskpeppar mot min sambo. Magnus började nervöst se sig omkring och backade bakåt. Ifrån mig.

Visste ni förresten att paprikan är en potatis? I alla fall tillhör de potatisväxter. Ungefär lika besynnerligt som att bananen är en ört. Eller om den är ett frö? Minns inte nu. Jordgubben är en nöt. Typ. Och tomaten är en potatisväxt. Precis som den skramlande paprikan. Konstigt.

På tal om konstigt och över till något helt annat. Tiderna förändras och så fort jag tänker tanken som jag snart ska avslöja för er känner jag mig gammelmodig. Äldre. Sträng. Adertonhundratal. Passerat bäst-före-datum. (Ungefär som när jag råkade fråga mina yngre arbetskamrater vad syftet med Snapchat var och sedan genast laddade ner appen till min mobil för att dölja att jag egentligen är hundra år gammal och visst är med på spåret.)

På min tid, när jag var ett litet flickebarn blev jag uppfostrad av mina föräldrar och andra vuxna i min omgivning. Uppfostrad. Inte curlad. Bland annat fick jag lära mig att visa respekt mot äldre personer. Låt mig ge er ett exempel; om jag satt på bussen eller tunnelbanan och det klev på en äldre dam eller herre när det inte fanns några lediga sittplatser var det självklart att jag skulle resa mig upp för att erbjuda hen mitt säte. Det var bara så det var. Det var inget som någon funderade något över. Det sitter fortfarande i ryggmärgen på mig, jag ställer mig alltid upp och ger min plats till en tant eller farbror. Det är en ren reflex.

Nu är det andra tider. Jag la först märkte till det när jag fortfarande bodde i Stockholm. Varje gång det stormade ombord en förskoleklass på tunnelbanan försäkrade sig lärarna om att alla barn skulle få varsin sittplats. Vi andra fick stå. Bara barnen får sitta.

Idag när jag åkte hem (till paprikaaffären) med Pågatåget var det smockat med folk. De flesta av oss fick stå. Det var trångt. (Så där trångt då kvinnor är rädda för att bli oavsiktligt gravida och män får avkommor de aldrig kommer att bli fäder till.) Helt plötsligt reser sig en ung man upp från sitt säte för att erbjuda sin lediga plats varpå en mamma föser ner sin dotter på det uppvärmda sätet. I gången stod folk mellan cirka trettio och sextio år gamla. Jobbat hela dagen. Ansiktsuttryck som avslöjade hur trötta de var. Hur slitna de var. Men huvudsaken är att en liten tjej på cirka tio bast får sitta. Som med sina lösnaglar(!) tar den ena selfien efter den andra med sin iPhone. (Förmodligen snapchatrelaterat.) Det enda jag kan tänka på är hur den här unga varelsen kommer att bli som vuxen.

Förra veckan var det en pappa som gick ombord tåget med sina två små barn varav den ena skrek och grät som om hela världen gått under eftersom han inte fick sitta. Till slut var det någon som erbjöd sig sin sittplats åt den förtvivlade pojken. Och det blev tyst.

Eftersom jag inga egna barn har är jag väl medveten om att jag inte äger någon rättighet att uttala mig om vad gäller fostran av ungar, jag har hört det förr och brukar därför hålla tyst. Jag är således ingen expert på vare sig barn eller uppfostran och kan följaktligen inte veta vad som är rätt eller fel. Kanske är jag inte tillräckligt intresserad heller. Jag vet inte.

Det här är egentligen endast en reflektion. En eftertanke. Ett motvilligt accepterande över förändringen. Samt en lätt fundering över hur dessa barn ska klara sig som vuxna när de inte har fått öva sig i att inte alltid får sin vilja fram. 

Herregud, tänk om det blir massor av Donald Trumpar av dessa individer?!


söndag 12 mars 2017

Morning has broken - trasig söndagsmorgon

Det är irriterande. Jag finner det enerverande. Skulle vilja hävda att det är direkt olämpligt men det är förmodligen att fara med överdriven osanning. Eller tveksam alternativ fakta. Nä, det känns mer som när drömmar går i kras. Förväntningar som inte uppfylls. Något som man längtat efter men försvinner framför ens ögon likt en illusion. Typ en hägring - ni vet när ni befinner er i en öken och inte fått dricka vatten på flera dagar. När solen bränt ert skinn, läpparna är svullna och spruckna. Ni svettas bortom sans och vett om dagarna men fryser nästan ihjäl om nätterna. Ja, ni hajar... Men plötsligt! Och lika oväntat som när somliga (inte jag) vinner på Triss, när era sönderbrända fötter tar er fram på den heta sanden, får ni syn på en oas där framme. Ni tänker: finns det grönska, finns det vatten. Finns det vatten, släcks min törst.  

Livet.

Men. 

Ju närmare ni kommer oasen, desto mindre blir den. För att slutligen helt försvinna framför era ögon. 

Kvar bli en långnäsa. 

Och insikten. 

Ni kommer inte därifrån levande. 

Ungefär så skulle jag vilja beskriva min känsla av att vakna innan klockan sju på morgonen både lördag och söndag.

Varenda jävla gång klockjävlen ringer vid fem mitt i natten, måndag till fredag, infinner sig endast en endaste tanke i mitt stora huvud:  I helgen. Då. Då får jag sova ut.

Men nej.  Hägring.

Fast å andra sidan, kanske kan jag räkna det som sovmorgon ändå. Jag har ju de facto fått sova två timmar mer än brukligt. Yay.

Eftersom jag var vaken (06:44) och oförmögen att somna om, började jag föra en konversation med min sovande sambo. Han väcktes bryskt ur sin sömn. Med sluddrigt tal bad han mig att inte prata så högt eftersom han var rädd att hans trumhinnor skulle spräckas. Men jag ville inte höra på det örat så jag fortsatte engagerat och intensivt med stora bokstäver. 

Jag var rätt så jobbigt ihärdig faktiskt. Jag ville veta om Magnus visste när en god vän till oss ska vara med i ett populärt teveprogram.

Jag: "Men vi kan ju inte missa det!"
Magnus: "Mmm..."
Jag: "Det borde ju komma snart eftersom trailern är ute!"
Magnus, medan han vände sig ifrån mig: "Nej, det dröjer..."
Jag: "Det tror inte jag. Trailern är ute. Är snart. Får inte missa."
Magnus: "Zzz... zzz..."

Katten Sally, som samtidigt ägnat sig åt att sparka små bollar ner för trappan till tamburen, upphör med sin aktivitet och stampar (pytteliten katt som inte väger mer än en halv fjäder men låter som om hon vore lika tung som en mammut) in till sovrummet. Då minsann vaknar Magnus, sätter sig piggt upp och visar genast stort intresse för djuret. 

Och vad fan är jag? Något som katten släpat in?

lördag 11 mars 2017

Snittar med Cluedo

Lördag eftermiddag. Vad gör man en lördag eftermiddag i mars? Jo, antingen kan man gå ut i den härliga vårluften som rådde i Skåne idag. Solen inte bara sken med sitt generösa ljus, därtill värmde strålarna mot den vita d-vitamintörstande huden. Fåglarna kvittrade. Tjattrade. Den knallgula vintergäcken lös ikapp med solen. Perfekt promenadväder.

Men. Man kan också välja att stanna inne och lösa mordgåtor. Vi valde det senare.


Ni undrar över "skafferåd"?
Det är ett kombinerat skafferi och förråd bakom dörren.


Jag laddade min nya diminutiva kaffebryggare av no-name brand med vatten och hällde i malda kaffebönor i filtret, tryckte på on-knappen och svängde ihop några snittar. För att lösa mysteriet på vem, var och hur behövs energi. 

Strax efter klockan tretton ljöd dörrklockan, ett tecken på att Micke hade anlänt Stehag. För er som inte känner Micke är vi varandras systrar och varandras bröder. Vi är utombiologiska syskon uppväxta hos var sina mammor. Vi har adopterat varandra. Liksom. Det lustiga är att vi båda är nollåttor som flyttat till Skåne. Och det är en jävla tur. Vi har alltid varandra. Jag förälskade mig i en skåning, han i en dansk. Likt flyttfåglar flaxade vi söderut. Han först.



Cluedosnittar.

Cluedokaffe. Den som ville kunde ta en sup av min morbrors
egna Rankoskärsnapps. Med tistron och mynta.
Rysligt nyttigt enligt uncle Svante.

Vi la fram spelplanen och valde spelfigur. Magnus valde överste Senap, Micke doktor Orkidé och jag professor Plommon. Det var vansinnigt spännande. Herregud, satt jag vid samma bord som en mördare? Jag var på min vakt. Jag följde nogsamt varje steg de tog. Och det här att överste Senap hade mage att anklaga mig? En professor?! Pah!

Vad tror ni hände? Jo, det var givetvis Senapen själv som var mördaren! Som med hjälp av ett blyrör slog ner okänt offer i vinterträdgården. Fy tusan!


Här ser ni doktor Orkidé smyga ut från danssalongen på väg
till biljardrummet. Dock ej obemärkt. Jag har full koll.
Inget undkommer mig.

Av tre spelrundor vann jag två. Det är inte förvånansvärt. Jag är skarp. Snabb. Vass. Alert. Har varit med förr. Gammal (fast ser yngst ut) i gamet. Varför jag inte vann alla omgångar var tärningarnas fel. Helt säkert.

Nåväl, snart ska jag se Melodifestivalen. Finalen. Melodifestifinalen. Vem vinner? Ingen aning. Jag har lyssnat igenom dem nu ikväll för att friska upp minnet. De flesta är i sammanhanget rätt bra. Ingen är väl direkt urdålig. Eller nja...  

Hur som helst, min favorit är Nano. Hans behagliga röst och den förföriska takten i melodin finner jag harmonisk. Texten berör mig. Presentationen är effektfull. Tycker jag.

Snart vet vi. #win eller #fail

fredag 10 mars 2017

Styling inför mello - reklam

Under de senaste lördagskvällarna har vi antingen njutit eller blivit drabbad av Melodifestivalen. Programmet som det svenska folket antingen älskar eller älskar att hata. Och så finns sådana som jag, som är rätt ljumma inför eventet men ser det gärna ändå. Jag har sett varje deltävling faktiskt. Jag ska erkänna att mina ögonbryn har flera gånger åkt upp till hårfästet av förvåning över hur ni röstar där ute. Visserligen röstar jag inte alls och ska väl därför hålla snattran.

En av de som sponsrar Melodifestivalen i år är KappAhl. De gillar att festa loss. Och de vill festa loss med oss.





Nu har ju Andra Chansen redan varit, finalen utspelar sig nu på lördag. Men det hindrar inte att vi snofsar till oss ändå. Fast själv kommer jag nog iklä mig mjuka vida byxor, förslagsvis de jag köpt på KappAhl, med en utsliten löst sittande t-shirt till. Bekvämt kommer jag krypa upp i ena hörnet av soffan med en skål popcorn. Eller ska jag slå på stort och trycka i mig lättsaltade potatischips med dipp? Något måste man ju knapra på. Så är det bara.

Lyckligtvis finns det två teveapparater i hushållet. För min sambo tänker inte se Mello. Han ska glo på ishockey istället.

KappAhl har funnits sedan femtiotalet och som namnet avslöjar var det från början fokus på att sälja kappor. Damkappor. Visste ni förresten att KappAhl var den första modekedjan i världen att miljöcertifiera sig enligt ISO 14001? Bra.

Jaha. Vem tror ni vinner på lördag? Jag minns inte ens vilka som har gått vidare. Var det någon som stack ut? Troligtvis inte eftersom jag inte kommer ihåg någon låt. Nåväl. Det är världsligt.


Detta inlägg är reklam för KappAhl
men med mina egna åsikter.


torsdag 9 mars 2017

Teknikens värld - fail

Skrämde jag er? Den här gången också? Har ni saknat mig? Eller njutit av min frånvaro av mitt tjatande om ingenting? Well, hur det än ligger till är jag tillbaka. 

Förra gången var det en snok som fick mig att återgå till skrivandet när jag jag en vårdag satt och njöt av kaffe al fresco. Snoken smög sig ljudlöst nära mig och medan jag av rädsla hoppade upp på alla fyra på den rangliga bänken jag satt på kom skrivarlusten tillbaka.

Så på vad ska vi skylla den här gången? Jag har inte varit här på ett halvår. Och jag har fortfarande ingenting att skriva om. Men lusten har igen landat i mina fingrartoppar som hungrigt landar på tangenterna i en rasande fart. Tankarna som ständigt snurrar vill nu åter igen göra ett avtryck någonstans där ute. Så för att citera Stakka Bo: "here we go again".

Så vad har hänt sedan sist. Massor. Men det är inte därför jag är här så vi tar det en annan dag. Nej. Idag vill jag ta upp två ämnen. Viktiga sådana; bajsvatten och apparater som lever av elektricitet.

Vi börjar med bajsvattnet. Idag vid lunchtid, efter att de flesta av oss på jobbet druckit ansenliga mängder vatten och kaffe (som ju kräver vatten), möts jag förvånat av synen där några av mina kollegor häller kokande vatten från tekokaren ner i kaffebryggarens vattenbehållare. Varför? Är de galna? Förvisso är en del det men det var inte den direkta orsaken till varför de gjorde så. De gjorde denna manöver efter att det gått ut ett larm om att vattnet i Lund var otjänligt. Otjänligt! Innehåller förhöjd halt av koliforma bakterier. Som kommer från tarmfloran. Tarmflora är ett försök till att få begreppet bajs låta som en alpblomma. Edelbajs. (Vissa stavar det edelweiss men även det är en skönmålning.)

I skrivande stund känner jag mig kry. Jag räknar med att jag får fortsätta med det eftersom min magelufs är härdad. Uppvuxen i Långtbortistan. Nej, städer. Långtbortistäder. Diverse dödsmördarbakterier überall.

Nu till något mer rumsrent. Som i och för sig har med vatten att göra men huvudrollsinnehavaren är en maskin som lever endast tack vare elektricitet. 

Jag är fyrtioåtta år gammal. Snart hundra. Jag flyttade hemifrån tidigare än vad de flesta brukar göra. Har uppskattat kaffedrycken länge. Men jag har aldrig i mitt liv ägt en kaffebryggare. Jag har dock varit en stolt ägare av en espressomaskin en gång i tiden, men det är liksom inte riktigt samma sak, eller hur? 

Hur som helst, jag har således bryggt mitt kaffe analogt genom att placera en kaffefilterbehållare (i tjusigt ljusblått porslin av dansk design) direkt på muggen (i matchande färg som den tjusiga kaffefilterbehållaren i porslin av dansk design) och sedan hällt i kokande vatten ur en kaffepanna (grällt röd i retromodell av för mig okänd design, ej matchande). Funkar utmärkt, här hemma är det bara jag som dricker java. Sambon dricker O'boy till frulle.

Ett sidospår som är relevant för berättelsen: jag har problem med tekniska prylar. Det är någonting hos mig som gör att mackapärerna inte fungerar som de ska. Jag tycker att jag är hyfsat smart. Inget snille, men liksom normalfungerande när det kommer till datorer, mobiler und so weiter. 

Jag skulle vilja kalla det otur. Jag har otur med dessa prylar. Det vill sig aldrig riktigt på en gång. Låt mig ta några nyliga exempel; jag köpte ett par blåtandshörlurar (hatar snörena). Rätt dyra (tycker jag). Rätt snygga (tycker jag). Av ett märke som är väl ansett. Funkade i några timmar sedan inträffade döden. Gick tillbaka till affären. De hade inga nya inne. Fick vänta några veckor innan jag fick ett par nya. Funkade i någon vecka. Sedan döden. Igen. Gick tillbaka till affären. Fick vänta några veckor på ett par nya. Har nu funkat felfritt i ett par månader. Men det ska liksom alltid vara trööögt i början.

Min gamla dator gav upp. Köpte ny. Bildskärmen funkar inte som den ska. Flimrar och har sig. Vissa dagar har jag måst starta om helvetet ca tusen gånger. Lät min knytnäve landa hårt på bordet, hotade med att skicka tillbaka den. Kasta ut den genom fönstret. Spola ner den i toaletten (apropå dagens bajstema). Har dock till min stora förvåning funkat näst intill felfritt sedan dess. Men det ska liksom vara så jävla trööögt i början.

Och nu senast (tillbaka på huvudspåret), införskaffade jag en kaffebryggare. Min första. Ever. Den är synnerligen liten och jag vet att jag kommer att bli svårt hånad av mina kaffedrickande vänner - som tvunget måste dricka kaffe ur hinkar alt. pottor - men den räcker för mig. 

Anyway, tidigt i morse skulle jag inviga den. Igår kväll hade jag laddat den med vatten och kaffe. Skulle bara behöva trycka på knappen på morgonen och låta den göra sitt jobb medan jag skulle vakna till liv i duschen. Men när jag invirad i min aprikosfärgade frottéhandduk och med en annan, något mindre frottéhandduk, runt huvudet förväntansfullt släpade mig in i köket upptäckte jag att vätskan i kannan var genomskinlig. Det var bara vatten. Hett vatten. Jag lyfte trött på topplocket och såg att det malda kaffet i kaffefiltret var helt orört. Torrt. Vattnet hade inte varit i närheten av det. Men hur är det möjligt? Ännu en gång kunde jag konstatera att jag och elektricitetsdrivande ting har en lång väg kvar innan vi kan samarbeta smärtfritt. Det ska vara så förbannat trööögt i början.

Nu ikväll återskapade jag hela händelseförloppet inför sambons ögon.
Jag, något irriterad: "Kolla, så här gjorde jag. Jag hällde vattnet här, la två skopor där, stängde ner här, tryckte på knappen där och så blir det bara hett vatten! Hur ska jag göra för att vattnet ska rinna genom själva kaffepulvret?"

Magnus tittade överseende på mig och fortsatte att diska.

Mindre än en halv minut senare rann kaffet ner i kannan. Och blev drickbart kaffe. Givetvis.

Magnus tittade på mig igen. Med den där blicken.

Jag, med påbörjad hysteri: "Jamen, jag gjorde exakt samma sak i morse! Hur fan är det möjligt att vattnet kunde passera förbi det malda kaffet? Hur?!"
Magnus, som pluggar psykiatri: "Mm. Jag hör att du uppfattar det som att det inte fungerade i morse."
Jag, less på att vara försökskanin. "Nej, inte uppfattade! Det hände!"
Magnus, nickar sitt huvud med ett giftigt leende: "Okej."
Jag: "Kan du förklara för mig hur i helvete vattnet obemärkt kunde passera förbi kaffefiltret i morse?!"
Magnus, med ett irriterande inlärt lugn: "Nej, det kan jag inte. Jag ser det som omöjligt."
Jag: "Men!!"
Magnus: "Du kanske trodde att..."
Jag avbryter, frustrerad över att inte bli betrodd: "Neeeejjjjj!"

Det ska vara så himla trööögt i början. 



söndag 4 september 2016

Rörelse framåt

Livet. 

Ibland är det räkmackevarianten, ibland en motvals i disharmoni. För somliga måhända endast en av de två. För vissa pendlar de bägge tillstånden likt skov.

Oavsett om vi befinner oss i en skaldjursmeny eller töltar i otakt - har ni märkt att när vi hamnat där vi hamnat är det väldigt lätt att stanna kvar? Oavsett var. Min erfarenhet är att när hjulet väl rullar framåt ökar det i takt även om vi ger det den allra minsta knuff. Vilket inte kräver särskilt mycket energi. Allt ter sig lätt. Räkorna är många (och skalade). De tar aldrig slut. Allt smakar gott.

Går vi däremot i motvind med tuggummi under våra trasiga skosulor finns risken att vi stannar där. Ett tag. Det går åt mycket energi att komma framåt här. Det är svårt. Och tråkigt. Det är nära till den bekväma soffan med kuddar av uppgivenhet och självömkan att luta oss emot. Vi är visserligen sugna på färska västkusträkor med hemgjord majonäs på vitt bröd med en prydlig dillvippa på toppen och citronskiva vid sidan om. Men vi koncentrerar oss mer på att vara missunnsamma på de som har räkmackan än att se till att få en egen läcker räksmörgås. Hur kan de när inte jag kan? Alla andra får, men inte jag. 

Varför inte citera Grotesco: "Allt är bögarnas fel." Eller sverigedemokrater: "Allt är invandrarnas fel." 

Hur det än ligger till är det alltid någon annans fel. Så lämpligt.

Jag har tidigt tagit fasta på att äga både framgång som motgång. Jag har inte hamnat någonstans. Jag tror inte att någon hamnar någonstans av en slump. Viljan är fri. Vi väljer våra liv.

Inser givetvis att det här kan låta provocerande. Kan vi verkligen influera allt som sker i våra liv? Nej, det kan vi inte. Vi kan inte påverka omvärlden. I alla fall inte till den grad vi önskar. Men, som en vän sa till mig, vi kan välja hur vi förhåller oss till det som händer oss. Vi kan välja hur vi hanterar att bli uppsagd från jobbet. Det går att välja hur vi bemöter sjukdom eller traumatiska upplevelser. Lättare sagt än gjort? Utan tvivel. Men valet finns ändå där. Och det är vårt.

Jag är uppvuxen i en positiv och uppmuntrande miljö, lärt mig att alltid se ljuset. Att se möjligheter och inte fokusera på eventuella hinder. Att vara öppen för förändringar. Förändringar har för övrigt präglat större delen av min barn- och ungdom, det är inget jag är rädd för, tvärtom, jag kräver det. 

Visserligen har jag upplevt motgångar i livet men varit förskonad från allvarligare missöden. Kanske kan vi kalla det för att jag åkt räkmacka med stundtals extremt dålig valla och styv kuling rakt på nosen Det har inte alltid varit en dans på rosor. Eller, snarare, räkor. För att hålla oss till ämnet.

Däremot har jag vänner som har genomlevt traumatiska händelser. Vänner som kämpat/kämpar mot kritiska sjukdomar. Vänner som handskas med psykisk ohälsa. Vänner som dagligen möter orättvisor och otillgänglighet på grund av olika slag av funktionsnedsättning.

Jag ser tydliga skillnader mellan de som är kaptener och därmed väljer att ha kontroll över styrspakarna, och de som är offer och gärna ältar ner sig i ett slukhål av obehag. Ovilliga till förändring, villiga att skylla allt på yttre omständigheter. De förstnämnda går framåt, de senare står still. I värsta fall går de bakåt. Resultatet är hur som helst signifikativt.


***

Hemma hos min mamma i Stockholm hänger ett konstverk som jag alltid har svårt att ta ögonen ifrån. Pinsamt nog är jag osäker på konstnären men tror att det är en litografi av Bo Åke Adamsson. Jag känner att den symboliserar en framåtenergi. En rörelse. En vilja. Ett mål. Jag ser ut så här just nu. Jag färdas framåt. Det ena som händer mig leder till andra. Ringar på vattnet, ni vet.



Foto: Gudrun Ingemarsson.


Jag inser nu att för er som inte gillar/tål/är rädd för skaldjur är det här inlägget bortkastat. Men ni kan byta ut räkor mot mums-mums. Eller müsli med torra stenhårda bär. Vad ni vill.