onsdag 19 oktober 2011

Glöm inte att titta mellan knäna

Efter att ha traskat omkring i Trollskogen så att de nedfallna löven yrde hetsigt omkring mig sa Prins Bertil att jag skulle bege mig till Eslöv för att se vad staden hade att erbjuda mig idag.  Ni undrar kanske - och möjligtvis höjer på ögonbrynen - men så presenterade han sig för mig, den gråspräckliga katten. (Men han ville att jag skulle förstå att där slutar alla eventuella liknelser med annan viss Prins B.) 


Jag träffade även skogens kändisfrisör. Kolla in barret! Grönt är färgen i höst/vinter.


Medlem i Frisörföretagarna?




På väg till Stehags Station.

Inga större nyheter mötte mig när jag väl anlände till staden. Strosade omkring och försökte att lyssna på musik men hörlurarna flög ur mina öron i den skånska brisen (läs: stormen). 


Gick till Ica Kvantum för att köpa en påse spenat. Det var många som gjorde mig sällskap märkte jag rätt omgående. Jag kunde konstatera att personalen endast ville ha två av fem kassor öppna. Jag tror de gillar köbildning. Krogvaktsfenomen möjligtvis. Men jag fann lugnet, ställde mig i kön med min lilla spenatpåse bakom vagnar fulla av livsmedel. Här blåser ju inte mina rosa Scullcandy-plug-in-lurar ut ur mina öron iaf och nästa tåg hem går ju inte förrän om 35 minuter. Jag gjorde ett val därmed och stannade kvar. Och så ville jag bevisa för mig själv och andra att jag är inte en uppstressad stockholmare! 


Men så känner jag denna irriterade energi omkring mig. Det uffas och knuffas. Det suckas och frustas. Damen bakom mig kör in sin kundvagn i min rumpa ett antal gånger i hopp om att det ska fortare. Jag vänder mig till sist sakta om och möts av en undvikande blick. Jag ser mig omkring. Jag bevittnar ett hav av irriterade och stressade pensionärer som med myndiga tonfall berättar för varandra (så att personalen givetvis ska höra) hur det egentligen ska gå till. Jag kan delvis hålla med och jag kan delvis förstå. Men som alltid när jag tycker det är drygt att vänta - oavsett på vad, var och/eller hur, så tänker jag på mina afrikanska vänner som har lärt mig att det är ingen idé att hetsa upp sig. Tänk på något roligt (eller tänk på något tråkigt för den delen), ta in din omgivning, nynna på en melodi, gå igenom dina minnen och var tacksam mot dem, uppskatta livet och det du ser omkring dig. Du förlorar ingen tid, det kommer ny hela tiden.


Sen är det ju rätt kul att slå hål på myten att det är bara stockholmare som är onödigt stressade.


När det väl var min tur betalade jag 15 kr för spenaten och lättad över att slippa bli påkörd av kundvagnar o.dyl. fler gånger idag - gick mina steg mot stationen för vidare färd hem.


Jag ställde mig framför biljettautomaten på Eslövs Station och lät mina fingrar dansa över pekskärmen. (Som f ö är en dans på rosor jämfört med de tröga biljettautomaterna SL har i Stockholm där man nästan måste bryta fingrarna av sig innan maskinen reagerar.) Jag följer instruktionerna och väljer en enkel biljett för 1 st vuxen till Stehag, idag. Jag för in mitt visakort för betalning, knappar in min fyrsiffriga kod och väntar på att min biljett ska skrivas ut. Skärmen meddelar att Skånetrafriken är glad att jag har valt att köpt en biljett just hos dem. Jaja, visst, jag är glad också. Men var fan är min biljett?


Ingen biljett! Jag kliver in på biljettkontoret som finns på stationen och vill förklara lugnt och sansat för mannen bakom disken att "jag har just köpt en biljett därute och betalade med mitt visakort men jag fick ingen biljett, hur ska jag göra nu??" (Detta förstås utan att jag andades mellan orden.) 


Stationsmannen i uniform svarar efter en för mig alldeles för lång tid: "jaha... du förstår att biljetten kommer ut nere vid knähöjd". (Detta förstås att han andades väldigt låååångsamt mellan orden.) (...och på skånska givetvis.)


Jag rusar ut till hallen igen och biljettapparaten, måttar in knähöjd. Och, javisst, där ligger min lilla biljett i en kuvösliknande behållare! Oh, the joy! Jag sliter tag i biljetten, viftar med den genom fönstret som finns på dörren in till biljettkontoret och blinkar stolt och bekräftande till stationsmannen i uniform. Han nickar trött tillbaka och himlar lätt med ögonen. Utlänning tänkte han säkert. Men jag är rätt säker på att jag såg ett försök till ett leende...







Ca tre sekunder efter det att jag kom hem och stängde dörren bakom mig - öppnade sig himlen. Regnet öste ner och piskade ilsket mot fönsterrutorna, det blev nattsvart omkring mig. Men jag hann kolla brevlådan innan - och tada! Eftersändning funkar finemang! Tack Posten! (Som jag ens inte trodde fanns längre.)


c/o Bengtsson













Inga kommentarer:

Skicka en kommentar