lördag 8 oktober 2011

Hemma

Dygnet.


Jag och Charges d'affaires på Stadsbudskontoret - kom överens om att flyttkillarna skulle komma och hämta lasten vid 15-tiden på torsdagen och lämna i Stehag på fredag morgon. Javisst. Det går bra.


Detta hände på riktigt.


Det är torsdag morgon. Vi har just hällt upp varsin kopp rykande hett kaffe. Vi sitter avslappnat i soffan. Så känner jag igen den välkända ringsignalen från min telefon och svarar. Efter en kort presentation förstår jag att det är från flyttfirman. Jag ger killen portkoden efter att han har frågat efter den. Flyttkillen fortsätter: "Bra, då kommer vi snart". "Snart?!" undrar jag med en viss tillbakadragen panik i rösten, "ni skulle ju inte komma förrän klockan tre!" "Alltså, vi är inte riktigt klara än" förklarar jag urskuldrande. "Åh, jaha..." hör jag i luren. Men jag som gärna vill vara alla till lags tillägger: "men vi är nästan klara, kom ni bara" samtidigt som jag gestikulerar vilt med armarna till Magnus. Han ser mina stora ögon och påminner mig försiktigt att andas. Därpå andas jag in. Och andas ut. 


Hur som helst så kom flyttkillarna. Trevliga. Han som körde det gigantiska fordonet var Mike från London så ni förstår - humor, no worries, no problems, cheers, etc. Inga konstigheter.




Allt gick mycket snabbt och killarna jobbade effektivt. Dock ville de inte ta möblerna som skulle slängas på tippen som jag beställt. "No, we don't do trash runs" sa han med stadig blick, "perhaps you better call the boss" föreslog han. Vilket jag gjorde. Så inom ett par timmar kom åter ett par killar och tog med sig säng, soffa, stolar och hallbyrån. Det jag inte ville ha kvar.

Även jag och Magnus åkte ett par vändor till tippen, med säckar fulla av "trash". Hur kan en person samla på sig så mycket? Och varför? Och ändå hade jag en rejäl utrensning så sent som förra sommaren. Människan verkar ha hamstertendeser.

Nåväl, nu är lägenheten tom, eller nja, några dammråttor lever kvar men de lämnar jag till flyttstädarna, så nu packar vi bilen med det sista som ska med. Jag stänger dörren med mitt namn på. Tittar på den och minns var jag var i livet när jag flyttade hit för ca 13 år sen. Det har varit en lång resa jag har varit på. Jag har krälat på botten och svävat på toppen. Jag har hunnit gifta mig och skilja mig. En hel del tårar har jag fällt men mest har jag skrattat. Med mina mina goda vänner hos mig. Bakom denna dörr.



Dags för en ny era att ta vid. En ny dörr. Jag är beredd. Jag är redo. Jag är lycklig. Jag är trygg.


Med Magnus vid ratten kör vi genom stan till min mamma i Vasastan som kommer ner till gatan med en picnic-korg till oss och en festpåse att öppnas vid ankomst. (Japp, världens bästa mamma, jag valde helt rätt när jag kom ner till Jorden). Regnet vräker ner, vi kramas hastigt ett par gånger, vinkar från bilen och kör mot Brunnsgatan för ännu en kram. Vi ställer bilen där man inte får stå särskilt länge, rusar upp till min mormor och har ett kramkalas. Första gången som min mormor och Magnus träffades faktiskt. "Åh, du ser mycket mer ungdomlig ut än jag föreställt mig" utbrister mormor och tittar på mig förvånat. Men jag kan inte komma på att jag någonsin har beskrivit Magnus som att han ser ut som ett övermoget russin. Magnus ler nu brett. Precis när vi ska gå kommer bästisen Tea. Bra. Då blir det inte så ledsamt för mormor Gretchen när vi sticker iväg.


Nu så. Nu kör vi. Ska bara tanka bilen full först.  






När vi börjar närma oss Nyköping kan vi inte hålla oss längre, jag sliter upp picnic-korgen och vi mumsar i oss de goda frallorna, läsken och lite choklad. Vi hade inte ätit något sen det där kaffet på morgonen. Vi var vrålhungriga. Det var förmodligen det godaste vi har ätit. Någonsin.



Min mobil ger ifrån sig ett ljud och det är Alexander som ringer. Alexander jobbar som flyttkille tillsammans med Mike, the Londoner. Han undrar hur långt vi har kommit och om det går bra att lossa redan i kväll. (Det här att de kallar leverans av kartonger och möbler för lossning. Typ en förlossning eller?) Jag vet inte riktigt hur lång tid det är kvar, ger luren till piloten bredvid som har koll. Jag hör hur piloten förklarar med myndig röst att det finns inte en chans att det blir lossning ikväll, vi kommer inte vara framme före midnatt. 


Halvvägs stannar vi till och sträcker på benen och uppsöker faciliteterna för att lätta på trycket. Vi köper mer att dricka och lite nötter att tugga på. (På tal om hamstertendenser...)





Vi kommer hem vid halvett-tiden på natten. Stupar i säng och somnar i varandras famnar omgående.


Jag vaknar till efter att par timmar och blickar ut genom fönstret och ser en underbart vacker och magisk stjärnhimmel. Det är någonting som jag har saknat i Stockholm, jag ser inte stjärnorna lika klart där. Det är för mycket stadsljus som stör. Jag somnar om med ett leende på läpparna.


Upp och hoppa tidigt, Alexander och Mike kommer ju vid 8-snåret! A ringer och säger att de kommer vid 10. "Hurra!" sjunger Magnus, "då kan vi sova lite till!" Jag ser hur glädjen försvinner från hans ögon när Saddam Gartoft förklarar lugnt men bestämt att det kan vi inte alls det utan vi ska ner till bilen och tömma den så att vi kan börja packa upp.


Radarparet A och M dyker upp kl 11. Jag bevittnar hur Mike kliver ner från sin plats och letar efter rätt dörr. Jag knackar på fönstret och vinkar för att påkalla hans uppmärksamhet. Jag vänder mig om och ser hur Magnus skrattar så han gråter. "Hahaha, vad söt du är som vinkar!" Jag morrar. Förstår inte det roliga. Jag är trött. Han håller om mig hårt innan jag hinner säga något dumt.


Mike ursäktar ett de är försenade och förklarade att "these country roads are fuckin nightmare".
Radarparet arbetar bra. De bär, kånkar och släpar. Plötsligt stannar A till och frågar oss om vi är bra på engelska. Och tja, det anser vi väl att vi är rätt så hyfsat så vi svarar jakande. "Ja, asså, hur säger man att man är förälskad i någon på engelska?" undrar A. Så här står vi alla fyra och diskuterar kärlek. På engelska. I Stehag. Visst är det underbart?



1 kommentar:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera