måndag 10 oktober 2011

Måndag = vardag

Så är måndagen här. Den 41:a veckan i Herrens år 2011.

Efter att larmet på klockan gick igång vid 5-tiden i morse anade jag någonstans i ett semivaket tillstånd att Magnus klev upp för göra sig redo inför dagens arbete. Han kysste mig försiktigt och åkte iväg. Jag somnade om. Drömde att mina goda vänner Micke och Jackie kom och hälsade på.

Vaknade ett par timmar senare, sträckte på mig, låg kvar en liten stund och tog in rummet. Har jag landat än? Jag hittade mina tofflor och tassade in till köket och gjorde mig en kopp kaffe. 

Mina ben ville röra på sig. Jag bestämde för att ta en skogspromenad. 

På väg ut stötte jag på denna donna.
Lite chockad att Magnus inte har berättat att han redan har en sambo.
Personligen tycker jag att tre är en för mycket i ett förhållande.
Ska ta upp detta med herrn i huset vid lämpligt tillfälle.

Vill bara klargöra för er att jag inte tog den här vägen.

Jag har bytt ut min runda. Jag behöver förnya mig. I stället för min udderunda (Johanneshov till Waldemarsudde i Stockholm) har jag nu en skogsrunda. Jag älskade min förra runda. Den har gett mig mycket tröst och hjälpt mig att sortera bland mina tankar och känslor det senaste året. Men vi var färdiga med varandra. Vi har sagt på återseende

I denna lilla godbit till skog är det alldeles tyst. Eller njä, inte alls så tyst förresten. På min promenad idag hörde jag fåglarna kvittra, löven singla ner, mina steg mot marken, mina andetag och då och då ett ett tåg susa förbi i bakgrunden. Och jag är övertygad om att det bor små väsen där. Jag såg dem i ögonvrån men när jag vände mig om gömde de sig. Snabba som blixten!

Förmodligen skulle jag ha upplevt samma intryck på min senare del av udderundan men jag hade öronen fulla med musik. Vilket var behövligt då, det gav mig mig skjuts framåt. Jag behövde få vara i min egen värld. Men inget slår naturens eget ljud.

Snigeln Kent-Göran hälsade mig välkommen. De vita svamparna Fia-Hjördis
och Pascal likaså. Jag stötte på ett svampkonglomerat som däremot var svårflirtade.
De sa bara: Ugh och gäspade. Ej bekräftade rykten säger att de var svårt bakis.

Jag som alltid vill ta med mig allt det vackra - tog hem hösten.
Här får ni ett enkelt stilleben. Jag kallar den "Fyra och en nyans av höst".


Sen hände det något mycket märkvärdigt. På kvällen var jag på mitt livs första hockeymatch. Magnus satte mig i bilen och körde till Malmö Arena. Malmö Redhawks mötte Oskarshamn. Jag hängde med så gott jag kunde. Hade svårt att se pucken ibland men koncentrerade mig på klungan. Jag anade att pucken fanns där någonstans. Alla vill ha den. Utom målvakten tror jag. Det var faktiskt rätt kul att bevittna det hela. Fast jag tycker att det hade räckt med två perioder i stället för tre. Det är som med biofilmer, de är alldeles för långa för min smak.

Det blev 6-2 till Malmö. Bra. Blir en trevlig fortsatt kväll.


1 kommentar:

  1. Dessa nya promenadstråk blir härliga. Man får inte bli hemmablind. Förnyelse är utvecklande! Detta torde gälla även för ishockey... kanske krävs lite mer tid att sätta sig in i hockeyns mysterier ... men inledningsvis håll bara ögonen på rätt färg på tröjorna!

    SvaraRadera