onsdag 30 november 2011

Storm och nackspärr

Så där ja. 


Nu har jag upplevt min första berömda skånska storm med det likaledes berömda strömavbrott som följd. I söndagskväll ven vinden som om den inte gjort annat och strömmen gick i ca två sekunder. Tog minst fem minuter innan bredbandet var upp igen. I-landsproblem.


Lagom till vi skulle läggas oss för natten gick strömmen igen. Eftersom jag är en klipsk kvinna "släckte" jag alla lampor som jag mindes var i gång innan det blev svart. Jag tänker inte vakna upp mitt i natten i ren skräck och undra vad tusan som händer när jag blir bländad av allt ljus och ljudet från TV:n överröstar mina, förhoppningsvis, sköna drömmar.


Tidigt på måndagsmorgonen var det märkbart kallare i rummet. Jag satte mig upp i sängen och sträckte på mig. Aj? Hörde svaga snarkningar från min vänstra sida. Jag tittade på honom och förundrades över hur han kan sova vidare. Hör han inte larmet som ljuder (läs: tjuter) från sin mobiltelefon? Jag klev upp och virade täcket omkring, smög fram till det stora fönstret och förstod på det totala mörkret ute att ingen i Stehag hade fått sin ström tillbaka. Jag kan nästan ta på stjärnorna.


Kylan, mörkret och himlavalvet påminde mig om Afrikas nätter. Längtan.


Jag insåg att jag lämnade mannen helt utlämnad till kylan, lämnade fönstret och återvände till sängen. Aj? Jag applicerade täcket över oss båda, la mig nära Magnus, han stängde av larmet, aktiverade snoozefunktionen och vi låg värmde varandra till det var dags för honom att gå upp och göra sig i ordning inför arbetsdagen.


Jag sträckte på mig igen och försökte somna om när jag kände något som högg i nacken. 


Jag hörde det där bekanta surret som låter när elkontakterna i väggen återfår ström. Yes! "Kolla!" skrattade sambon och pekade ut genom fönstret, "varenda hus tänds!" Klockan är nu strax efter fem på morgonen och byn lyser som en sol. Jag log nöjt. Och somnade om.


Vaknade en timme senare med nackspärren som Gud glömde.


Aj!

Jag beslöt mig för att gå ut och röra på mig, det ska ju vara så jävla bra när kroppen gnäller.

Jag ringde min älskade mor på hennes födelsedag och grattade henne. Hon blev förmodligen tårögd av min stämningsfulla sång jag levererade i luren. Eller så fnittrade hon hysteriskt när vi la på. Mer likt henne. 

Efter det spenderade jag dagen på arbetsförmedlingens hemsida varpå min i spärr i nacken tilltog med galopperande fart.

Efter jobbet kom Magnus hem och gav mig massage samt en skål med Rocky Road. Glassen alltså. 

Det var gott allting. Men spärren ökade i intensitet. Jag blev på dåligt humör och gick därför och la mig tidigt. Och vaknade arla i morse till denna utsikt varpå mitt humör förbättrades avsevärt. Jag älskar det här trädet. 



Har vilat, gjort gymnastiska övningar, vilat ännu mer och druckit lite varm glögg. Tror att det som spärrar mig i mitt liv just nu håller på att gå över.

Brukar inte ta bilder av människor som sover. Men jag intalar mig att han bara vilar här. Det är ju ändå lunchtid hur djupt kan han sova? Jo, han kom hem på lunchen för lite matrester och vila. Med mobiltelefon tryggt i handen. Han släpper den aldrig. 

En klassiker.


Dags för en nypa frisk luft. Gick ut och hämtade posten efter att jag såg postbilen lämna Vedelsvägen. Och kolla, min mamma är igång igen! Vi fick var sin liten adventskalender! Lyckan!

Min.

Magnus.

I morgon öppnas första luckan. Våra ögon tindrar!






söndag 27 november 2011

Sista helgen i november, första söndagen i advent

Fredag.


Tänk om jag skulle åka åt andra hållet idag. 

Och så blev det. Jag åkte in till Höör för att se mig omkring. Kan ju inte skämma bort Eslöv med min närvaro varje dag heller. Jag blev varmt välkommen redan på perrongen.


Fick många blickar på mig när jag avbildade informationsskylten.
Vafan håller hon på med?
Industrispionage?

När jag listade ut hur jag kom bort från stationsområdet (nej, jag anser inte att jag är dum i hela huvudet, men det tar ju ett tag att inse att man ska gå ner, sen vänster, vänster, under, höger, upp och höger igen.) Jag tittade mig omkring och gick dit jag anade att själva centrum låg. Men mitt primära mål var att hitta en brevlåda. I väskan jag bar med mig låg ett brev som är viktigt för mig att mottagaren får nu på måndag. Det finns visserligen en brevlåda hemma i Stehag men när jag la i kuvertet med dess innehåll i Postens gula låda utanför Matboden så hamnade det vid mina fötter. Brevlådan hade ingen botten. Så dumt. Jag plockade upp brevet från marken och gick därifrån till stationen. 

Jag hittade snabbt en brevlåda i Höör vid en parkering och fullföljde därmed mitt mål.

Efter att ha promenerat omkring lite gick jag till den enda livsmedelsaffären jag hittade och handlade lite mat. Tjejen i kassan var så glad, söt och trevlig, likaså försäljaren på Systembolaget på andra sidan torget dit jag gick in för att handla en flaska glögg. Alla människor jag mötte såg på det hela taget väldigt trevliga, mjuka och snälla ut.

Men samhället Höör i sig är bland det mest tråkiga ställen jag har besökt. Förlåt mig. Det var något så deprimerande över det hela. Hur kan folk se så glada ut? Kanske inte rättvist att jag uttalar mig när vädret är som mest grått. 

Jag skyndade mig så jag hann med nästa tåg hem.

Innan jag satte nyckeln i låset och vred om tog jag en hastig titt i den något rostiga plåtburken som ska föreställa vår brevbehållare. Med botten intakt dock.  En kudde! Det såg ut som en liten kudde låg där och när jag tog upp den såg jag vem det var ifrån. Jag log brett och rusade upp för trappan, hängde av mig ytterkläderna och tog av mig skorna. Jag klämde på paketet. Roligt! Jag öppnade och tittade nyfiket i och tog ur innehållet.

Sådan är hon. Min mamma. Sötast i världen.


På kvällen var jag gräsand. Eller äh, jag menar förstås gräsanka. Änka!! Gräsänka! Hur svårt ska det vara?  Magnus åkte till sina föräldrar i Kivik och jag valde att stanna hemma den här gången. Han skulle ha fullt upp med att klippa sig, byta tassar på bilar och kolla på hockey. Jag gav Magnus en kram farväl och bad honom att hälsa Carl-Axel och Kerstin så gott från mig. Han lovade att göra så.

Jag spenderade kvällen med att titta på Idol, som i kväll invaderade Malmö Arena, och trycka ansiktet full med popcorn.



Lördag.

Aj. Ajajaj. 

Jag vaknade kvart över fyra på morgonen. Alla lampor var tända och tv:n var på. Jag hade somnat i soffan. Min rygg kändes stel. Och lätt trasig. Fick fatt i tv-filidutten och lyckades stänga av apparaten. Jag tvingade mig upp och mer eller mindre gick i sömnen. Släckte lamporna. Återvände till soffan där jag landade med ett magplask.

Ca fem timmar senare vaknade jag igen. Lika öm i kroppen som tidigare. Har jag sovit på en bautasten? Eller en rauk kanske?

Oj vad jag saknar ett badkar just idag. Tappert ställde jag mig krökt i duschen och affirmerade hur jag låg i ett avslappnande skumbad. Med glittrande hår. Och rosa läppar. Förmodligen fanns en massa ulliga gulliga vita kaniner som hoppade omkring också. Någon av dem blåste väl såpbubblor.

Med handduken fortfarande virad runt min kropp hällde jag i mig en mugg kaffe på stående fot i köket. Bara ena ögat var i trafik så allt var suddigt. Varför piggnar jag inte till? När jag hällde i mjölk i min andra kopp java så visade det sig att den hamnade i juicen istället. Igen. Har hänt förr. Tröttsamt.

Hur som helst så upplevde jag en lat och skön lördag. Gjorde inte så många knop. Tittade på några filmer. Lagade till en lasagne med grova mängder vitlök i som jag åt tillsammans med sambon när han kom hem. Lita på mig när jag säger att inga vampyrer vågar sig i närheten av Vedelsvägen än på ett tag. Mitt alias är härmed Ms Garlic Breath.

Söndag.

Första Advent präglades av pynt, glögg och saffransbullar. Och en och annan pepparkaka slank ner också. (Med grönmögelost smetad uppå). (Dock var ingen gröngöling involverad).

Funkar även utan gran och gren.
Tågbanan. Ett måste förstår ni väl.
Stakar och glögg.
(Blir det en vit jul?)
En av fyra.


torsdag 24 november 2011

Arbetsförmedlingen del II och lite mer färg

Jag svarade "som en gris" när Magnus ringde vid niotiden och frågade hur jag hade sovit. Det var rätt tydligt att han inte alls blev förvånad, men innan han hann förklara varför tänkte jag: åh nej, han tycker att jag ser ut som en gris.  Men det var inte alls så farligt. Det visar sig att jag bara låter som en dito. I alla fall när jag sover. I alla fall i morse. 


Tydligen så hade jag svarat med ett grisaktigt och gutturalt - men jag vill gärna tillägga att det givetvis måste ha varit ett Miss Piggy-mjukt - "grymt" när mannen som brukligt tog farväl med pussar och kramar. Han styrde bilen mot jobbet och jag antar att jag fortsatte sova likt en julskinkeinnehavare i en dypöl. 


Nöff.


Nåväl, ett par timmar senare vaknade jag och studsade genast in i duschen och snabbt ut igen för att fixa mitt morgonkaffe. Brödskivan flög upp ur rosten och jag behandlade den ömt med dansk hallonmarmelad. Varför kan jag aldrig äta detta mästerverk utan att bli kladdig om händerna? Jag är som ett barn.


Efter att tvättat händer, borstat tänder, klätt av mig, klätt på mig, kammat hår, satt upp hår, samlade jag ihop mina intyg, la ner dem i min väska och gick till stationen. Idag är sista dagen som jag har på mig att vidimera mina meriter som jag har inskrivna hos Arbetsförmedlingen. Har inte brytt mig om att göra det tidigare eftersom jag ändå måste dit på ett obligatoriskt informationsmöte idag. Så två flugor på smällen kändes som en bra idé.


När jag satt i vagnen på väg till Eslöv begrundade jag symbolerna som fanns där. Min slutsats var att jag satt bra där jag satt. Hade jag nämligen gått till höger skulle det ha blivit trångt. Med barnvagnar, cyklar, hundar, resväskor och folk som petar sig i näsan. Det sistnämnda undviker jag gärna.




På plats hos Arbetsförmedlingen tog jag en nummerlapp och väntade på min tur. På lappen stod det att väntetiden var 0:00 minuter. Men på riktigt tog det ca en kvart. Det gjorde inget. Jag satt i en skön fåtölj och spelade Wordfeud. Fåtöljen var röd.

"Nummer 13?" Jag släckte ner min iPhone, tittade upp och viftade med min lilla lapp och sa "japp" och reste mig från den bekväma möbeln. En lång smal man med kort okammat hår mötte mig och sträckte fram handen och sa "välkommen". Välkommen. Åter igen blev jag stum av förvåning. Ni som följer min blogg har hört det förut och jag ska sluta tjata om det men jag är så skadad av erfarenheterna jag fick av min förra arbetsförmedling i Johanneshov för ett antal år sedan.

Den gänglige mannen med stökig frisyr visade in mig till sitt arbetsrum och jag hann se att han hade en bild på en ung kille på sin datorskärm, jag antog att det var hans son. Satte mig och visade arbetsförmedlaren mina intyg varpå hans fingrar knattrade vant på tangentbordet. När han var klar frågade han mig om jag hade några frågor. "Näe", svarade jag, "egentligen inte" och tänkte på informationstillfället jag snart skulle närvara vid. "Så bra, då är vi båda nöjda" svarade han glatt och fortsatte "jag måste säga att jag är imponerad över att du har en sådan bra koll på dina papper, de är ju från så långt tillbaka i tiden!" Vadå "sååå lååångt tillbaka i tiden"? Vad menar du? Att jag är gammal eller?! Jag log tveksamt mot honom och lämnade rummet.

Två timmar senare var jag på väg hem. Jag kände mig nöjd med dagen. Det var ett bra möte, som den vänlige mannen jag träffade när jag anmälde mig som arbetssökande i förra veckan, ledde. Faktiskt informativ och peppande. Men egentligen tror jag att de här mötena är mest psykologi. De vill väl att vi arbetslösa ska känna en mening med livet, att ha någonstans att gå, att passa tider. Sen att jag känner att meningen med just mitt liv inte är att jobba, är ju en annan sak.


Jag hade hunnit vara hemma i nära en timme innan sambon kom hem. Hörde redan i trappan att han sjöng "Long way to Tipperary". Varför undrar ni. Inte ens gudarna vet. Jag har då ingen aning. Det spelar ingen roll, han gav mig blommor.


Kärlek.

Inspirerad av mitt nyss färgade hår (däribland ca 17 gråa strån) ville Magnus dölja sina ca 117 gråa fjun. Så fram med färgtuben, skaka skaka skaka, på med plasthandskarna, amatörfrisören i mig kom i gång och sitt still in the båt! Borde i och för sig tagit fram saxen också. Men han ska uppsöka ett proffs i helgen så jag lät det vara.

Glömde för ett kort ögonblick att min älskade är håröm.
Vekling.

Före och efter.
Kanske inte en skillnad som får berg att flytta på sig.
 Syns tydligare irl.

Avslutningsvis vill jag dela med mig av en reflektion. Jag läste något för mig helt obegripligt idag. Två små pojkar från Eritrea riskerar att utvisas till Italien. Italien, inte det ursprungliga hemlandet. De har ingen förutom en fostermamma här i Sverige. Jag känner naturligtvis inte till bakgrunden hur och varför de är här men är det verkligen möjligt att vi har en lagstiftning som gör att någon på Migrationsverket anser att detta är ett rimligt beslut? Pojkarna är tre och fem år gamla. Åter igen vill jag poängtera att jag känner inte till historien och verkligheten bakom detta men om det är sant så blir jag riktigt oroad och ledsen. Vad är det frågan om? Har vi tappat all förmåga att tänka till och använda det sunda förnuftet bara för att vi slött kan luta oss mot en lag? Lider vi alla av grav empatistörning?

Dessa är levande människor vi talar om. Barn.



måndag 21 november 2011

Före och efter

Jag vaknade sakta upp tidigt i morse av att jag hörde någonstans ute i periferin: "... jag måste kliva upp nu älskling". 


Inom mig frågade jag: varför?  Men det enda jag fick ur mig var: "mguhhf".


Strax uppfattade jag igen vagt att någon måste kliva upp. Vad är det frågan om? 


Som en direkt följd av att jag fick en kyss på munnen blev jag mer medveten om omvärlden. Nu förstod jag. Det var omöjligt för min käre sambo att röra sig ur sängen ety att jag kramade honom så hårt. 


Kanske drömde jag att jag höll på att drunkna och att han var en livboj.


Jag släppte taget om honom och somnade snabbt om. (Och Magnus kom i tid till jobbet.)


När jag vaknade nästa gång hade det gått ca tre och en halv timme. Kände mig inte utvilad märkligt nog men tvingade mig upp. Bestämde mig för att idag är det tid för förändring.


Jag började med mitt hår. Det var trist, tråkigt och grått. Och trist.


Som ni ser här nedanför (till höger) ser jag mycket mer lugn ut när allt klart. Och så vill jag bara informera er om att jag är mycket snyggare i verkligheten. Jodå, det är jag. När jag har smink i hela ansiktet.


Före och efter.
Au naturelle i förändring.
(Men ser jag inte ut som en liten buddha längst ner till vänster?)

Okej. Håret fixat. Nu till den fasansfulla klädkammaren. Jag är rädd för den. Den är svår och otäck. Vet inte vilka som bor där. Det visade sig dock att vi endast har en (1) hyresgäst där. Naturligtvis en gigantisk stehagsspindel. Är inte förvånad. Alls. Tveksamt om han betalar hyra dock. Men jag vågar inte ta upp saken för då blir han väl ännu större. Orkar inte. 

Och varför är spindlarna så stora här, vad är det de äter? Danska blyertspennor?

Hur som helst så tog jag tag i saken. Javisst. Kalla mig Modesty Blaise om ni vill. Super Woman. Eller Kajsa Kavat. Inget hinder hindrar mig.


Före och efter.

Före och efter.

Och det slutar inte här med omvandlingar för häromdagen tittade jag under ett svagt ögonblick på ett morgonprogram på TV där jag bevittnade en snygg kvinna med trendiga glasögon och välmålade läppar. Som var en städexpert. Alltså en kvinna som talar om städning med stor passion. Fast hon såg ut som en friherrinna som inte behövde städa själv. (En sådan som jag.) 


Föreställ er att hon beskrev Den Stora Njutningen (vad än det må vara). Men talade om hur man bäst städar sitt hem.


Jag både ser och hör ur hon går igång på frågorna som tittarna ringer in. 


En kort stund senare förklarar hon upphetsat för oss hur man kan göra en matta fin och ren med hjälp av en vitkål. En vitkål. Fan vad coolt! Så undertecknad spatserade ut som om det inte fanns en morgondag och köpte en vitkål.


Och jävlar vad jag gnuggade mattan med vitkålen av och an på vår perser. (Inte katten utan mattan förstår ni väl.)  (Vi har ju ingen katt.)


Det hände absolut ingenting. Förutom att jag blev svårt andfådd. Och svettig. Om jag hade levt i USA hade jag förmodligen kunnat stämma både kanalen och städdamen. 


Jag vill ju ha tillbaka pengarna för vitkålen. 




Före.
(Och det här att det ser ut som om jag har en hand från Landet där Jätterna bor...) 

Efter.

Jag vet inte.

Säkert gjorde det någon nytta. Eller också inte. Men jag fick träna mina triceps. Och även mina biceps. I ca fyra minuter innan jag tröttnade. Alltid något.



lördag 19 november 2011

Lat lördag

Lördagsmorgon.


Vi vaknade kanske onödigt tidigt men det gjorde inget, vi njöt av värmen som fanns under det randiga täcket. Vi låg länge och tittade förälskat på varandra. 


Vad ska vi hitta på idag? Magnus - som har en imponerande stor talang att ena sekunden verka helt levande och hyfsat smart för att i nästa sekund helt falla fritt i djup sömn utan förvarning - hann föreslå under en av de vakna sekunderna att vi kunde åka till en nationalpark som finns här i närheten. Jag godtog förslaget, jag behövde inte övertalas. Skönt med en promenad.


Vi åt vår frukost i lugn och ro. Läste nyheterna på några nättidningar och kunde konstatera att inget nytt fanns under solen. Det snöar tydligen i norra Norrland. Föga förvånande?


Det kändes som om min kropp inte ville vakna riktigt. Seg och sömnig. Jag kände att risken för att stanna i pyjamasen hela dagen var överhängande. Jag ruskade på mig. Tvingade mig själv att fixa i ordning mig. Jag blir piggare bara jag kommer ut i luften. Jag märkte att mannen jag vaknade upp tillsammans med verkade lika seg. Jag gav honom en virtuell spark i ändalykten följt av en puss på kinden. Nu drar vi innan vi faller i lathetskoma!


I bilen upptäcker vi att det regnar. Inget överdrivet monsunregn precis men tillräckligt för att få vår sista smula av karaktär att regna bort. Vi tittade stillsamt på varandra. "Äh, vi åker bara in och handlar va?" sa chauffören och rynkade på näsan. Jag nickade. Jag godtog förslaget, jag behövde inte övertalas.


När vi hade fått tag på det vi skulle ha satte vi oss i bilen igen men istället för att åka hem hamnade vi i Höör. Närmare bestämt mitt i Skånes Mitt. Det ni! Bara tanken på att ha varit i Skånes absoluta geografiska medelpunkt har... ehh... inte alls förändrat mitt liv faktiskt. Ganska fult är det också. Men den lilla bäcken bredvid monumentet är söt.


Skånes Mitt.



Lilla bäcken bredvid.
På vägen hem närmade vi oss Stehags kyrka, vi har passerat den många gånger men idag stannade vi till för att titta närmare på denna 1100-talsbyggnad.

Gammal kyrka som säkert har varit med om både det ena och det andra.


Vissa gravstenar var så gamla att det var helt omöjligt att se vad som en gång har stått där. Skulle vara intressant att veta hur gamla de äldsta gravarna är. Och vilka som ligger där under.





Vår lata lördag fortsatte när vi kom hem. Vi packade slött upp varorna ur kassarna, tog av oss jeansen, hoppade i något mjukare, ägnade oss åt våra datorer en smula och märkte hur solen ovan molnen gick ner och det blev snabbt mörkare. Jag var tapper och tände alla våra ca sju miljoner ljus (det är ett heltidsjobb - dock obetalt sådant). Det blev rätt fort varmare. Och ljusare. Och mysigare.

Efter att ha skalat miljarder med räkor, gravat diverse fisk i limejuice och salt, hackat chilifrukter, skalat och skivat gula lökar skrek min kropp efter längtan att lägga sig i ett svalkande yoghurtbad (naturell yogge förstås, helst bulgarisk). Mina fingrar brände, mina ögon tårades. Men det var det värt. En av mina absoluta favoriter i fisk- och skaldjursgrytevärlden är den brasilianska "Moqueca de Camarão".


Alltså så gott. Jag menar det. Gott!

Och det här att jag vill killa kaktusen under hakan för att få fler blommor. Jag lärde mig igår att den härstammar från mitt älskade Brasilien. Kanske gör jag en feijoada i morgon. Men är lite nervös att kanske Magnus blir rädd, det är ingen vacker maträtt. Men god. Mafalda lär gilla den dock. Kaktusen alltså. Hon heter Mafalda Feijão. Funderar på att kalla henne för Meja.



fredag 18 november 2011

Dagboken fortsätter

Jag blev så glad i morse när jag gjorde i ordning min enkla frukost för när jag tog brödskivan ur brödrosten såg jag en blomma på min novemberkaktus. Den har inte blommat på evigheter, övervägde t o m att inte ta med den till Skåne. Den var så blek, tråkig och sur. Den trivdes inte alls med mig förut. Men jag kunde inte överge den, växten har varit med mig så länge. Och kolla! Är det inte fantastiskt? Kaktusen har återfått sin färg och livslust! Tydligen så kommer växten ursprungligen från bergen i Brasilien. Kan inte riktigt minnas att det fanns berg där. Förutom Sockertoppen förstås. Om jag spelar lite samba och bossa nova kanske den belönar mig med fler vackra blommor. 


Förresten, om det är någon som undrar så är det latinska namnet på novemberkaktus "schlumbergera truncata". Latin är ett knepigt språk. Förstår att ingen talar det längre. Förutom möjligtvis påven och hans gäng. Fast han talar väl helst tyska.


Schlumbergera truncata. Brasileiro.

Efter att jag lugnat ner mig en smula (den brasilianska kaktusen blev lite generad märkte jag) så hällde jag i mig kaffet, tuggade snabbt upp skinksmörgåsen, dansade samba i duschen och klädde på mig. Kort efteråt styrde mina steg mot stationen, idag tänker jag åka till Lund. 

På vägen såg jag en intressant katt. Vi snackade en stund. Eller snarare - hon snackade mest, jag lyssnade koncentrerat - katten hade en svår dialekt att förstå. Eftersom hon var så vacker frågade jag om jag fick ta en bild av henne. Hon förklarade att hon just nu jobbar med infiltrering i ett stökigt kattgäng som härjar i Stehag och kan därför inte visa sitt ansikte. Som om inte hennes distinkta svans avslöjar henne...

Working under cover.
Eller under täcket som vi säger på svenska.


Det var fullt på Pågatåget. De flesta steg av där jag skulle. Jag frös. Mindes till min glädje att jag ju äntligen hittade mina lila handskar och eftersom jag är en klipsk kvinna så hade jag lagt dem i min snygga väska. Som jag bar med mig. De värmer gott. Skönt att slippa tappa känseln i händerna pga svår köld.

Var så god, här får ni lite Lund i november.






Jag spatserade längs gatorna. Insöp atmosfären. Folk på gång. Fast mest på cykel. Och det här att staden inte har tydliga markeringar vad gäller trottoarer och gator. När jag tror att jag går där jag bör så visar det sig att jag går mitt i gatan och får en återvinningsbil där bak och en cykel i sidan. Vad är det för fel på att ha trottoartrösklar? Som man har i Stockholm, fan, där vet man var man ska gå!

När jag kände mig klar med omgivningarna så gick jag med bestämda fotsteg in till Åhléns för att försöka utnyttja resterna som fanns på mitt presentkort jag fick av goda vänner innan jag flyttade ner. Jag såg mig omkring. Det fanns ingen pryl jag inte kunde vara utan. Förutom en hink hårfärg. Javisst, i helgen ska mina gråa strån vika hädan. Vik hädan!

Innan jag gick till Lunds Centralstation så handlade jag kvällens middag på en livsmedelsaffär nära perrongen. Det var andra gången jag var där. Lika förvirrande idag som då. Omöjlig att hitta i. Fullständigt ologisk hela affären. Men vad gör det? Kolla vilka underbart vackra tomater de hade!

Tomatkärlek.

Tog även en sväng in till Systembolaget. Där luktade det sushi. Vet inte varför, men jag blev rejält sugen. På sushi alltså.

Nåväl, jag var klar med mina ärenden. Dags att åka hem. Som vanligt stod jag där vid "gör-det-själv-maskinen" och köpte mig en biljett. Jag reagerade när jag såg priset, men hann inte lägga någon större vikt vid det utan rusade till spår 4 där mitt tåg skulle komma när som helst för att ta mig tillbaka till Stehag. 

Hemma. Packade upp varorna. Och kunde inte låta bli att titta på mina biljetter. Jamenvisst. Det är billigare att åka hem? 

38:40 skånska spänn dit och 24 dito hem.



måndag 14 november 2011

Arbetsförmedlingen

Jag vaknade trött. Hade drömt mycket i natt. Massor med människor jag inte vet vilka de är var med. När jag försiktigt öppnade de gröna märkte jag att det var ljust ute. Jag ville bara vända på mig och somna om. Men jag insåg att jag var tvungen att ta mig i kragen, jag kan inte skylla på att jag måste landa och acklimatisera mig längre. Jag har landat. Jag har acklimatiserat mig. 


Och trots min dåliga erfarenhet så kan jag inte skjuta upp det oundvikliga längre. Jag måste uppsöka Arbetsförmedlingen.


Jag sträckte på mig, tog ett djupt andetag och steg motvilligt upp från den varma, trygga sängen.  Gick lite vingligt in till duschen och ställde mig under den mjuka vattenstrålen. Stod där onödigt länge. Hade jag inte varit så kaffesugen hade jag väl stått där än.


En kopp kaffe och ett rostat bröd senare klädde jag på mig och målade dit ansiktet. Blev nöjd med håret trots att jag borde klippa mig. När jag satte på mig mitt ytterplagg hörde jag något oroande. Fan! En söm i mina jeans sprack. Vid höger bakficka. Jag kan ju inte åka in till Eslövs arbetsförmedling och visa rumpan. Eller borde jag det? Jag slev av mig byxorna och bytte till ett par beige manchester.


På väg till tåget kom jag på mig själv att jag inte kollade Skånetrafikens hemsida när tågen går. Äntligen har jag insett att det inte är en tunnelbana, de går ju bara en gång i timmen. Alltid 28 minuter över. Tog bara en månad att lära mig det...


Jag tyckte det var extra kyligt idag och stoppade händerna i jackfickorna. Kände nåt konstigt i den ena fickan, tog ut handen och hittade två små chilifrukter. Javisst ja! Jag fick ju dem av Micke i lördags från hans egna chilibuske.


Bra. De här ger mig styrka. I dubbel bemärkelse.


Jag stod utanför Södergatan 6. Öppnade dörren. Gick upp några trappor. Öppnade ännu en dörr och gick in till Arbetsförmedlingen. Jag såg mig omkring. Det var flera där, men de skulle alla till Försäkringskassan visade det sig. De verkar dela lokaler. Jag tog en nummerlapp och var beredd på att vänta. Jag hann inte ens sätta mig förrän det var min tur. Förvånat såg jag hur en man gick jag fram till mig och hälsade mig välkommen. Vi följdes åt till hans provisoriska arbetsplats. Vi satte oss på var sin sida av skrivbordet varpå den trevlige mannen tittade mig i ögonen med en lugn blick och frågade mig vad han kunde hjälpa mig med. 

Jag häpnade. Det kändes som om jag gapade. Men det gjorde jag nog inte. Jag jämför med den Arbetsförmedling i Stockholm Globen som jag råkade ut för ett antal år sedan. De borde åka hit och lära sig hur man bemöter människor. De borde åka hit och lära sig att det just är människor de har att göra med.



Tjugo minuter senare gick jag därifrån glatt överraskad. En smula irriterad över mig själv att jag har skjutit upp besöket så länge. Mina steg styrde mot stationshuset. Gick fram till biljettautomaten, knappade in min hemdestination och betalade med mitt jojo-kort. Och som alltid reagerar jag när min blick når den lilla lappen. För en millisekund tror jag alltid att det står Stehag/Stockholm.



När jag kom hem öppnade jag den röda mappen jag fick av den vänlige mannen. Där finns information och broschyrer. Samt en utskrift på det han skrev in i sin dator medan jag var där. Jag läser igenom dokumentet. Den 24:e denna månad ska jag tydligen vara med på ett obligatoriskt möte. Jag läser vidare. Jag har fått en arbetsförmedlare. Som heter Trulsson. Naturligtvis.  ----->   http://sisteraquarius.blogspot.com/2011/11/trulsson.html





lördag 12 november 2011

Återseende

Vid 13-tiden idag rullade en röd Seat Ibiza in i Stehag. Äntligen skulle jag få återse min bror Micke och Jackie. 


Micke och jag är egentligen inte syskon. På riktigt. Vi har länge varit de bästa av vänner och vi upplevde rätt snabbt en syskonkärlek så vi uppgraderade vår vänskap. Lyx att välja sitt syskon anser jag.


Märkligt att vi till slut hamnade i Skåne båda två. Det hade vi nog inte gissat ens i vår livligaste fantasi. Han gifte sig med en dansk och jag hittade en dansk... eh, förlåt, en skåning.


Efter att ha visat M & J hur vi bor satte vi oss i bilarna och styrde mot Hässleholm. Varför? Ingen aning. Hur som helst så var denna märkliga lilla figur det första jag såg i staden.




Lördag i Hässleholm. Var är alla?

Invånarna kunde beskåda en kvartett där ena hälften bestod av nollåttor och den andra av dansk/skånska snyggingar promenera gata upp och gata ner och fönstershoppade. Det tog inte särskilt lång tid. Vi frös. Vi var sugna på något. Vi uppsökte Chicco Coffee House på Första Avenyen 7. Det visade sig att det var där folket var. Jag beställde in en varmchoklad. Med marshmallows. Och vispad grädde. Denna bomb av socker och fett. Men det blir ju vinter snart, måste öka på mitt fettlager så att jag inte fryser.

Det måste checkas in!


Mätta och belåtna återvände vi till fordonen vi hade parkerat endast några meter från caféet. Nu var det vår tur att få se paret Strömquist&Sörensens nya boning. Men första anhalt blev Perstorp City Centre där dansken gjorde ett snabbt besök på livsmedelsaffären. Han kom ut med ett gäng frysta bär. Jag anade varåt det lutade.


Perstorp alla dagar 8-20. Från kl 21 då? Vad är det då?

Vi körde vidare på väg 21 och minuter senare kom vi fram till det gamla missionshuset. Som nu fungerar som ett rustikt och charmerande hem åt två tvåbenta och två fyrbenta. De två senare även med päls.

Schäfern Trixie framför missionshuset.

Medan Jackie gick in till köket och gjorde i ordning en blåbär- och hallonsmulpaj visade Micke och Trixie oss runt på tomten och gäststugan (ca större än hyddan i Stehag).



Missionshuset från gäststugans vind.
Brasan är tänd. Paj med hemmagjord vaniljsås, hemmagjord hallonlikör.
Och kaffe. Jobbigt gott. 
Magnus närkontakt med Sigge.

Tidigt på kvällen sa vi adjö och begav oss hem. 

Tack Micke och Jackie! Vi ses snart igen.



fredag 11 november 2011

Tvättstugan och 111111

Jag är rädd för tvättstugor. Det är en otäck plats. Jag förstår att tanken är god. Idén är givetvis bra. Det är inte det. Men det är så många handskrivna lappar med förmaningar. En hel del arga lappar från grannar. Det är ludd och fluff. Det är damm och smuts. Kvastar och moppar. Jag blir så förvirrad. Är det inte uppenbart att man ska göra i ordning efter sig och hålla tiden? Är det något jag har missat?


Följaktligen har jag undvikt dessa tvättinrättningar så gott det går.


I tvättstugan som fanns, eller ja jag antar att den finns än, i fastigheten där jag bodde i Stockholm hade nog rekord vad gäller lappar med grannar som uttryckte sin irritation om än det ena än det andra. Mest tvättstugerelaterat.


Min egna tvättmaskin var min käraste ägodel. Tills den gick sönder efter många tvättar under årens lopp. Det sura äpplet blev tuggad på och jag klev in i den minimalistiska hissen och åkte ner sju våningar. Jag höll hårt i min stora, färgglada tvättpåse. Kände en lätt antydan till handsvett. Drog hissgallret åt sidan, öppnade dörren, drog tillbaka gallret och lät hissdörren stängas igen. Gick de tre stegen fram till dörren, förde in nyckeln i låset och vred om. Dörren öppnade sig. Jag svalde hårt och gick in. Jag möttes av två stora tvättmaskiner och och gigantisk torktumlare. Hur gör man? 


Så här i efterhand så vet jag att det var ju ingen fara och min fobi var helt klart överdriven. Och snabbt gick det. Maskinerna slukade mängder med kläder och andra textilier. Och rent blev det också. Och ingen blev arg på mig!


Nå, idag den 11/11-11 var det dags att bekanta mig med tvättstugan på Vedelsvägen 19 A. Har tidigare överlåtit aktiviteten till karln i huset eftersom... tja... är det inte karlgöra egentligen? Hur som helst så slängde jag ner ca ett ton handdukar i en blå IKEA-kasse, kom ihåg tvättmedlet och gick ner till tvättstugan - som ju i det här fallet faktiskt ligger i en stuga. Här bokar man inte tvättid. Antar att hyresvärden inte anser det nödvändigt med endast fem lägenheter. Så det är bara att gå ner och hoppas på tur.


Visserligen har jag ju fått en lite mer kaxig attityd till allmänna tvättutrymmen, men kände ändå en viss nervositet. Jag menar, vi känner ju inte varandra än, stugan och jag.


Trappan ner. Vad som helst kan hända.

Dörren in till maskinerna. Kommer jag överleva detta?
Jag möttes av detta.
Det visades sig inte vara ledigt. Jag la påsen på golvet för att liksom markera en kö. Som ni ser så finns det alltså en (1) tvättmaskin och en (1) torktumlare. Som är v ä r l d e n s mest långsamma kan jag meddela. Jag gick ner fem gånger innan jag äntligen kunde stoppa in tvätten. Jag vred om rattar och tryckte in knappar tills jippot satte igång. Såg i displayen att det skulle ta två timmar och tjugo minuter. 2 timmar och 20 minuter?! Jag stirrade förvånat i säkert fem minuter. Går förmodligen snabbare att tvätta för hand. Jag vände mig om för att gå upp igen och möttes av en lapp, dock ej arg sådan. Handskriven. Såklart. 

Vem vill inte ha en fin tvättstund?
Ska fylla kaffetermosen och ta
med mig picnic-korgen nästa gång.

Efter nästan tre timmar gick jag ner - klockan är nu ca 17. Tvätten var inte klar. Jag ska inte tråka ut er längre. Jag vet att jag kan bli långrandig. Men om jag säger så här: Tvätten blir klar och torr ca 00:30 i natt. Nu vet ni.

Vill avslutningsvis visa er en bild jag tog idag kl 11:11. Dagen till ära.

A room with a view in Stehag.