torsdag 24 november 2011

Arbetsförmedlingen del II och lite mer färg

Jag svarade "som en gris" när Magnus ringde vid niotiden och frågade hur jag hade sovit. Det var rätt tydligt att han inte alls blev förvånad, men innan han hann förklara varför tänkte jag: åh nej, han tycker att jag ser ut som en gris.  Men det var inte alls så farligt. Det visar sig att jag bara låter som en dito. I alla fall när jag sover. I alla fall i morse. 


Tydligen så hade jag svarat med ett grisaktigt och gutturalt - men jag vill gärna tillägga att det givetvis måste ha varit ett Miss Piggy-mjukt - "grymt" när mannen som brukligt tog farväl med pussar och kramar. Han styrde bilen mot jobbet och jag antar att jag fortsatte sova likt en julskinkeinnehavare i en dypöl. 


Nöff.


Nåväl, ett par timmar senare vaknade jag och studsade genast in i duschen och snabbt ut igen för att fixa mitt morgonkaffe. Brödskivan flög upp ur rosten och jag behandlade den ömt med dansk hallonmarmelad. Varför kan jag aldrig äta detta mästerverk utan att bli kladdig om händerna? Jag är som ett barn.


Efter att tvättat händer, borstat tänder, klätt av mig, klätt på mig, kammat hår, satt upp hår, samlade jag ihop mina intyg, la ner dem i min väska och gick till stationen. Idag är sista dagen som jag har på mig att vidimera mina meriter som jag har inskrivna hos Arbetsförmedlingen. Har inte brytt mig om att göra det tidigare eftersom jag ändå måste dit på ett obligatoriskt informationsmöte idag. Så två flugor på smällen kändes som en bra idé.


När jag satt i vagnen på väg till Eslöv begrundade jag symbolerna som fanns där. Min slutsats var att jag satt bra där jag satt. Hade jag nämligen gått till höger skulle det ha blivit trångt. Med barnvagnar, cyklar, hundar, resväskor och folk som petar sig i näsan. Det sistnämnda undviker jag gärna.




På plats hos Arbetsförmedlingen tog jag en nummerlapp och väntade på min tur. På lappen stod det att väntetiden var 0:00 minuter. Men på riktigt tog det ca en kvart. Det gjorde inget. Jag satt i en skön fåtölj och spelade Wordfeud. Fåtöljen var röd.

"Nummer 13?" Jag släckte ner min iPhone, tittade upp och viftade med min lilla lapp och sa "japp" och reste mig från den bekväma möbeln. En lång smal man med kort okammat hår mötte mig och sträckte fram handen och sa "välkommen". Välkommen. Åter igen blev jag stum av förvåning. Ni som följer min blogg har hört det förut och jag ska sluta tjata om det men jag är så skadad av erfarenheterna jag fick av min förra arbetsförmedling i Johanneshov för ett antal år sedan.

Den gänglige mannen med stökig frisyr visade in mig till sitt arbetsrum och jag hann se att han hade en bild på en ung kille på sin datorskärm, jag antog att det var hans son. Satte mig och visade arbetsförmedlaren mina intyg varpå hans fingrar knattrade vant på tangentbordet. När han var klar frågade han mig om jag hade några frågor. "Näe", svarade jag, "egentligen inte" och tänkte på informationstillfället jag snart skulle närvara vid. "Så bra, då är vi båda nöjda" svarade han glatt och fortsatte "jag måste säga att jag är imponerad över att du har en sådan bra koll på dina papper, de är ju från så långt tillbaka i tiden!" Vadå "sååå lååångt tillbaka i tiden"? Vad menar du? Att jag är gammal eller?! Jag log tveksamt mot honom och lämnade rummet.

Två timmar senare var jag på väg hem. Jag kände mig nöjd med dagen. Det var ett bra möte, som den vänlige mannen jag träffade när jag anmälde mig som arbetssökande i förra veckan, ledde. Faktiskt informativ och peppande. Men egentligen tror jag att de här mötena är mest psykologi. De vill väl att vi arbetslösa ska känna en mening med livet, att ha någonstans att gå, att passa tider. Sen att jag känner att meningen med just mitt liv inte är att jobba, är ju en annan sak.


Jag hade hunnit vara hemma i nära en timme innan sambon kom hem. Hörde redan i trappan att han sjöng "Long way to Tipperary". Varför undrar ni. Inte ens gudarna vet. Jag har då ingen aning. Det spelar ingen roll, han gav mig blommor.


Kärlek.

Inspirerad av mitt nyss färgade hår (däribland ca 17 gråa strån) ville Magnus dölja sina ca 117 gråa fjun. Så fram med färgtuben, skaka skaka skaka, på med plasthandskarna, amatörfrisören i mig kom i gång och sitt still in the båt! Borde i och för sig tagit fram saxen också. Men han ska uppsöka ett proffs i helgen så jag lät det vara.

Glömde för ett kort ögonblick att min älskade är håröm.
Vekling.

Före och efter.
Kanske inte en skillnad som får berg att flytta på sig.
 Syns tydligare irl.

Avslutningsvis vill jag dela med mig av en reflektion. Jag läste något för mig helt obegripligt idag. Två små pojkar från Eritrea riskerar att utvisas till Italien. Italien, inte det ursprungliga hemlandet. De har ingen förutom en fostermamma här i Sverige. Jag känner naturligtvis inte till bakgrunden hur och varför de är här men är det verkligen möjligt att vi har en lagstiftning som gör att någon på Migrationsverket anser att detta är ett rimligt beslut? Pojkarna är tre och fem år gamla. Åter igen vill jag poängtera att jag känner inte till historien och verkligheten bakom detta men om det är sant så blir jag riktigt oroad och ledsen. Vad är det frågan om? Har vi tappat all förmåga att tänka till och använda det sunda förnuftet bara för att vi slött kan luta oss mot en lag? Lider vi alla av grav empatistörning?

Dessa är levande människor vi talar om. Barn.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar