måndag 14 november 2011

Arbetsförmedlingen

Jag vaknade trött. Hade drömt mycket i natt. Massor med människor jag inte vet vilka de är var med. När jag försiktigt öppnade de gröna märkte jag att det var ljust ute. Jag ville bara vända på mig och somna om. Men jag insåg att jag var tvungen att ta mig i kragen, jag kan inte skylla på att jag måste landa och acklimatisera mig längre. Jag har landat. Jag har acklimatiserat mig. 


Och trots min dåliga erfarenhet så kan jag inte skjuta upp det oundvikliga längre. Jag måste uppsöka Arbetsförmedlingen.


Jag sträckte på mig, tog ett djupt andetag och steg motvilligt upp från den varma, trygga sängen.  Gick lite vingligt in till duschen och ställde mig under den mjuka vattenstrålen. Stod där onödigt länge. Hade jag inte varit så kaffesugen hade jag väl stått där än.


En kopp kaffe och ett rostat bröd senare klädde jag på mig och målade dit ansiktet. Blev nöjd med håret trots att jag borde klippa mig. När jag satte på mig mitt ytterplagg hörde jag något oroande. Fan! En söm i mina jeans sprack. Vid höger bakficka. Jag kan ju inte åka in till Eslövs arbetsförmedling och visa rumpan. Eller borde jag det? Jag slev av mig byxorna och bytte till ett par beige manchester.


På väg till tåget kom jag på mig själv att jag inte kollade Skånetrafikens hemsida när tågen går. Äntligen har jag insett att det inte är en tunnelbana, de går ju bara en gång i timmen. Alltid 28 minuter över. Tog bara en månad att lära mig det...


Jag tyckte det var extra kyligt idag och stoppade händerna i jackfickorna. Kände nåt konstigt i den ena fickan, tog ut handen och hittade två små chilifrukter. Javisst ja! Jag fick ju dem av Micke i lördags från hans egna chilibuske.


Bra. De här ger mig styrka. I dubbel bemärkelse.


Jag stod utanför Södergatan 6. Öppnade dörren. Gick upp några trappor. Öppnade ännu en dörr och gick in till Arbetsförmedlingen. Jag såg mig omkring. Det var flera där, men de skulle alla till Försäkringskassan visade det sig. De verkar dela lokaler. Jag tog en nummerlapp och var beredd på att vänta. Jag hann inte ens sätta mig förrän det var min tur. Förvånat såg jag hur en man gick jag fram till mig och hälsade mig välkommen. Vi följdes åt till hans provisoriska arbetsplats. Vi satte oss på var sin sida av skrivbordet varpå den trevlige mannen tittade mig i ögonen med en lugn blick och frågade mig vad han kunde hjälpa mig med. 

Jag häpnade. Det kändes som om jag gapade. Men det gjorde jag nog inte. Jag jämför med den Arbetsförmedling i Stockholm Globen som jag råkade ut för ett antal år sedan. De borde åka hit och lära sig hur man bemöter människor. De borde åka hit och lära sig att det just är människor de har att göra med.



Tjugo minuter senare gick jag därifrån glatt överraskad. En smula irriterad över mig själv att jag har skjutit upp besöket så länge. Mina steg styrde mot stationshuset. Gick fram till biljettautomaten, knappade in min hemdestination och betalade med mitt jojo-kort. Och som alltid reagerar jag när min blick når den lilla lappen. För en millisekund tror jag alltid att det står Stehag/Stockholm.



När jag kom hem öppnade jag den röda mappen jag fick av den vänlige mannen. Där finns information och broschyrer. Samt en utskrift på det han skrev in i sin dator medan jag var där. Jag läser igenom dokumentet. Den 24:e denna månad ska jag tydligen vara med på ett obligatoriskt möte. Jag läser vidare. Jag har fått en arbetsförmedlare. Som heter Trulsson. Naturligtvis.  ----->   http://sisteraquarius.blogspot.com/2011/11/trulsson.html





2 kommentarer:

  1. Åh, den lilla ser ut som en habañero - yummy!

    (Och häftigt det där med Trulsson - världen är liten...)

    SvaraRadera
  2. Ja visst är den? Jag måste fråga henne vid tillfälle om det finns någon relation.

    SvaraRadera