torsdag 3 november 2011

Jag ska aldrig säga aldrig igen

Så igår hände det. Jag bevittnade mitt första derby på Malmö Arena. Mitt första derby ö h t i mitt liv.  Om ni som jag är lika okunnig vad gäller termer som berör all form av sport och idrott så betyder derby enl. Wikipedia: "Derby, term inom lagsport för match mellan två eller flera lag från samma ort eller region". I detta fall var det endast två lag. Skulle förmodligen bli trångt på rinken annars. Och var skulle de ställa den tredje målkuren?


På väg till arenan, som var i det närmaste fullsatt, såg jag på Magnus kroppsspråk att det här med derby är något speciellt. Uppenbarligen inte vilken match som helst minsann. Nänä. 


(Och jag behöver väl inte vara övertydlig och säga att det gäller ishockey?)


Och väl inne så kunde jag inte undgå att känna stämningen och energin. Det fullkomligt darrade i luften. Sen inträffar det omöjliga. Jag kommer på mig själv att tänka:


- Men herregud vad långsamma ni är, är det sirap på isen? *himlar med ögonen* 
- Jamen ser ni inte pucken, den är ju DÄR! *pekar* 
- Men skjut för helvete! *slår ut med händerna*. 
Och den gamla ledsagaren i mig kunde inte låta bli att utbrista: 
- men hur smart är det med en blind domare, ska jag komma ner och syntolka eller?! *erbjuder mina tjänster*


(Nästa steg är väl att jag vrålar ut mina tankar högt som de flesta andra hetlevrade besökare.)


Jag har alltid haft synpunkter på de som tittar på och som tror sig veta bättre än de som de facto utövar sporten. Jag skulle aldrig hålla på så. 


Men jag förstår dem. Nu.


Man ska aldrig säga aldrig.


En annan anledning varför jag valde att följa med var att jag äntligen skulle få träffa flera av mina twittervänner.


Det här med Twitter. Mitt liv har helt förändrats tack vare detta sociala fenomen.


Min ex-man lämnade mig för en kvinna han hade twittrat en stund med. Förutom de uppenbara känslorna och chocken som slog mig i huvudet och magen när det uppdagades att han bedrog mig kunde jag inte begripa hur sådana starka känslor kunde uppstå med någon man knappt känner. Hur kan man lära känna någon på 140 tecken åt gången? Det skulle vara otänkbart för mig. Det skulle aldrig hända mig. 


Men eftersom livet och universum har humor med inriktning på ironi så borde jag ha vetat bättre. Jag skulle snart råka ut för samma sak. Med undantag att jag slapp gå bakom ryggen på någon.


Jag har under det senaste året fått underbara vänner genom Twitter och via andra cyberkanaler. Ibland har det lett till att jag träffat några på riktigt och andra inte. Men det är egentligen inte så viktigt. Jag har lärt mig att jag kan få vänner som betyder mycket för mig även fast vi enbart kommunicerar via tangentbordet. Jag vet nu att man kan få vänner som man kan öppna upp sig för och berätta om både sina sorge- och glädjestunder. Kompisar jag kan skratta med. Jag vet nu att jag har vänner som jag kan lita 100% på trots att jag inte har mött dem på riktigt. 


Och förresten, vem bestämmer vad som är "på riktigt"? 


Jag har dessutom upplevt att starka känslor kan uppstå innan ett möte i världen utanför internet sker.


Jag har all förståelse för det. Nu. 


Så där satt jag igår, nästan ett och ett halvt år sedan mitt liv tog en ny vändning. I en loge. På en arena i Skåne. Och inte bara tittar på en hockeymatch, utan känner mig motvilligt engagerad i spelet. Tillsammans med nyfunna twänner. Bredvid den stora kärleken i mitt liv. Otippat är inte ens förnamnet. 


Så jag ska aldrig säga aldrig igen. 

2 kommentarer:

  1. Man ska aldrig säga att man aldrig ska säga aldrig. :P

    SvaraRadera
  2. Jag vet. Det blir så svårt det där med att aldrig säga aldrig... ;-)

    SvaraRadera