söndag 6 november 2011

Kivik

Så var det dags för ett kivikbesök igen. Innan vi satte oss i bilen för att åka iväg på fredagskvällen tog vi en titt i brevlådan. Kul! Ett brev som var liksom så där lite spännande tjockt. Den välkända handstilen vittnade om att det var från kvinnan som gav mig livet. Förväntansfull likt ett barn inför ett stort inslaget paket slet jag upp kuvertet. 

Äntligen! Nu blir mitt liv så mycket lättare att leva.



Någon timme senare anlände vi till Magnus föräldrahem, njöt av en god middag och vila.

Efter en god natts sömn och en kopp kaffe såg jag fram emot att se Kivik, gå på de små vägarna och gränderna, besöka hamnen, gå längs vattnet och andas in atmosfären. Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. När vi öppnade dörren och klev ut gick vi rakt in i en vägg av - kanske inte filmjölk, men om ni tänker er blåbär med mjölk. Det gick inte att se någonting.  Men jag hade bestämt mig för att ta bilder så jag försökte ignorera den löjligt täta dimman. Vi började vår vandring med att gå ut på stenpiren med livet som insats eftersom vi endast kunde se ett steg framåt. Istället för atmosfär andades jag in den starka doften av tång.




Jag började frysa något oerhört och tappade helt känseln i händerna. Såg hur blodet försvann i två fingrar. Jag väntade bara på att de skulle bli blålila (som ju visserligen är en fin färg) och slutligen trilla av. Jag berättade min oro för mannen i mitt liv. Han skrattade. "Jamen de trillar ju snart av, är det något att skratta åt?!" frågade jag med så stadig blick jag kunde för att han skulle inse allvaret. Han tog min hand och gjorde ett försök till att väcka liv i mina fingrar. Men jag såg nog att det ryckte i mungiporna.  Han tycker att jag är en drama queen.

Vi gick ifrån havet och upp bland husen. Kanske är luften lite mildare där.






Så där ja. Känseln är tillbaka i mina händer. Blodet är tillbaka i mina fingrar. Jag överlevde. Den här gången.

Nu inträffade dock ett annat fel på mig. Den oroande känslan av obehag. Jag fick ont. Ofrivilliga tarmrörelser. Helvete! Jag behöver uppsöka ett chambre separee! Och vad händer då för att ytterligare spä på det olämpliga? Denna dyker upp ur jorden.

JO!

Vår promenad blev något kortare än vad jag hade hoppats på men innan vi återvände var jag tvungen att hälsa på Kiviks egen pirat. Det mår bära eller brista.

Fritiof Nilsson Piraten.
Men vem och vad gör den lille mannen bakom honom?
Och varför? Denna gåta. 

Det bar. Nu mot Casa del Bengtsson. Magnus satte gasen i botten.

En härlig eftermiddag väntade oss denna lördag. Vila. Ännu en god måltid. Ännu mer vila. Det är obegripligt hur man kan vara så trött. Måste bero på att vi inte har fått något solljus på länge. 

Kvällen närmade sig och det betydde bio. Vi sa hej då till Carl-Axel och Kerstin, tog vår lilla packning och åkte till Kosmorama i Kristianstad. Vi satte oss till rätta i hångelsoffan längst bak i salongen, öppnade godispåsen, satte på oss de inte så snygga, men nödvändiga 3D-glasögonen och lät oss bli underhållna av Tintin.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar