tisdag 1 november 2011

Premiärnovember

Vaknade utvilad. Konstaterade att november har anlänt. Sträckte på mig länge, reste mig till sist upp ur sängen och öppnade fönstret, blundade och tog ett djupt andetag. Plockade upp min mobiltelefon, drog ur laddaren och läste mitt dagliga godmorgonmeddelande från min älskade och dagen kunde börja.


Ställde mig under duschstrålen - som f ö har väldigt fjösigt tryck jämfört med den jag hade i Stockholm, det tar ju ca tre kvart att skölja ur schampot ur håret här. Jag virade in mig i en handduk, lämnade våta fotavtryck på golvet när jag stegade in till köket och gjorde i ordning kaffe och rostat bröd. Och helt plötsligt slog det mig! Barfota. Jag går omkring här barfota! Och det gör inte ont! Visst, jag inser att det är en bagatell för de flesta, men jag har inte kunnat gå barfota sedan jag fick bestående men pga hälsporrar för ett antal år sedan. Jag har visserligen kunnat röra mig hyfsat obehindrat barfota de gånger jag har varit i Tanzania, men trodde alltid att det hade med klimatet att göra. Inte visste jag att Skåne egentligen ligger vid ekvatorn. Otippat.


Happy feet.

Däremot var min rygg inte särskilt happy. Den skrek av ilska "HALLÅ, ut och rör på dig din latmask, jag har ont!" Så jag kammade mig och satte mina happy fötter i passande skor och begav mig på min Trollskogsrunda. http://runkeeper.com/user/SisterAquarius/route

Som vanligt fick jag mig ett gott skratt hos hästarna, de är inte kloka. Inga kan berätta så roliga historier som dessa varelser. De kan det här med konstpauser för att liksom ge historierna lite mer djup. Mycket effektfullt måste jag säga. Idag var historierna dock lite väl "under bältet" så jag tänker inte återberätta dem här. 

Försöker se oskyldiga ut.


Träden klär av sig.

Stubbe med egen trappa.

Det var väldigt halt att gå i skogen idag eftersom blöt nederbörd har applicerat sig på de löv som har hunnit singla ner till marken. Detta påminde mig om SLs återkommande höstproblem. Lövhalkan. Det här med att hösten sker varje år och löven lämnar träden verkar komma som en överraskning. Varje år. I alla fall så tänkte jag att det är väl lika bra att jag skaffar mig ett kort som jag kan använda här i de södra regionerna i landet, så jag beslöt mig för att ta mig in till "stan". Väl på Stehags perrong kom en kvinna i röd mössa fram till mig och frågade om jag var gravid. Och inte bara frågade, hon la sin hand mot min mage och liksom la örat till. Jag blev så häpen. Borde blivit upprörd, men insåg väldigt snabbt att hon hade någon sorts av begåvningshandikapp (eller hur jag nu ska uttrycka mig för att vara korrekt, men hur jag än har uttryckt mig så menar jag inget illa). Men nu kan jag lugna min dyra moder som lite milt uttryckt sin ängslan om att jag ser så smal ut på vissa bilder: jag ser tydligen tjock ut. Men jag har INGEN bulle i den berömda ugnen, jag lovar.


Hur som haver så besökte jag Pressbyrån på Stora Torg 8 i Eslöv och bad om ett "jojo-kort". Och snälla, fråga mig inte om varför det heter "jojo". Känns mer exklusivt med "access" måste jag säga. Vadå, vill man inte hellre ha access till allt än att fara omkring som en jojo av och an? Jag bara undrar.


jojo in, access ut

Och sen kom mannen som äger mitt hjärta hem. Med denna vackra bukett. Jag älskar honom.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar