lördag 31 december 2011

2011 ---> 2012

2011 är snart slut. Ett händelserikt år för mig. 


Januari: jag valde att fira tolvslaget för mig själv. 2010 var äntligen över. Året hade gett mig en hel del överraskningar, inte av det slag som man skrattar sig fördärvad åt och det var svårt att inse det när jag var längst ner i avgrunden - men allt skedde till det bästa. 


Från min lägenhet på sjunde våningen såg jag som alla nyårsaftnar före denna hela himlen lysas upp av fyrverkerier. Pickles, en kattkejsare och min medvandrare i livet sedan 17 år tillbaka, har lyckligtvis alltid varit helt opåverkad av dessa smällar.  Jag stod och blickade ut över stadens vackra siluett med ett glas champagne i handen. Jag hörde en dov kattsnarkning från soffan. Sötnosen. Jag kände stundens allvar. Det brände till under mina ögonlock och tårarna rann försiktigt nerför mina kinder. Det är inte över. Någonting stort kommer att ske 2011.


Nyårsdagen 2011. Carpe diem.


Februari: återsåg kära vänner i Knopparp, Halland.


Vi tog en sväng till Helsingør. Dansk øl och smørrebrød på menyn.


När jag kom hem igen genomled jag en influensa av högsta rang. Kan inte minnas när jag kände mig så sjuk senast. Det var nog när jag ett kort tag bodde i England 1993 och upplevde en bihåleinflammation från helvetet.


Mars: business as usual


April: besök av galen göteborgska. Lakritsfestivalen stod på agendan men när vi närmade oss eventet långt nere på St Eriksgatan, nästan ända ner vid Hagaparken, så vände vi på klacken och gick till ett café vid St Eriksplan och hällde i oss starkt kaffe istället. Vi fungerar inte så bra i trängsel och tanken på att stå i den långa kön som ringlade ut på gatan var helt otänkbart för oss. Det är ju bara lakrits. Det räckte att vi såg på varandra och nickade i samförstånd. Det behövdes inga ord.


Två sötpåsar. Utan lakrits.

En mycket intressant liten detalj inträffade denna månad. En rätt så obetydlig handling kan tyckas. Men det skulle komma att förändra mitt liv totalt. 

Låt mig få beskriva denna ödesmättade dag. 

Det är på förmiddagen tisdagen den tjugosjätte som jag kliver ut ur hissen på tredje våningen i en fastighet på Södermalm. Jag ser den välbekanta dörren där den fina teckningen hänger. Det är en bild av lycklig familj. Jag ringer på och min goda vän öppnar. Jag har med mig croissanter från Gunnarssons Specialbageri och väninnan gör i ordning var sitt glas caffe latte till oss. Vi sätter oss vid köksbordet framför var sin bärbar dator. Hon ville att jag skulle visa henne hur Twitter fungerar. Jag gjorde så och förklarade att det blir ju roligare om man följer folk, andra twittrare. Det är ju liksom det som är grejen med Twitter. Följa de man vill och så kan kommunikationen sättas igång. 

Jag tog en ur högen och klickade på knappen "follow" samtidigt som jag förklarade syftet för väninnan. Om jag hade vetat vad som komma skulle hade jag följt denna man för längesen.

Maj: inget nytt under solen

Juni: jag lades in akut på Södersjukhuset då de ville ta bort en cysta som de hade hittat i underlivet på mig. Första gången i mitt liv som jag blev nersövd. Jag var väldigt orolig för det och inte alls bekymrad över cystan. Tokigt. Fanns ju inget att oroa sig för. Alla var väldigt snälla mot mig och den manlige narkosläkaren var rysligt snygg.



Jag var sjukskriven i en vecka och hade därmed mer tid att ödsla på de sociala medierna än jag brukade. Bl a började jag snacka med han den där som jag bara plockade ur högen en vårdag i april, ni minns? Han hette Magnus. Fint. Från Skåne. Fan! 

När vi väl började prata med varandra tog det inte lång tid innan vi förstod att det var något speciellt som höll på att hända mellan oss. Vi kunde inte värja oss från det faktum att känslor uppstod. Men är det möjligt? Kan jag verkligen bli förälskad i någon som jag inte har träffat? 


Juli: ett återbesök av galen göteborgska. Vi gjorde stan osäker i vanlig ordning.


Fortfarande utan lakrits. Rätt glada ändå.


Äntligen! Efter att faktiskt ha använt mobilen som telefon i över en månad och utnyttjat messengers videocam på datorn skulle vi äntligen få träffas. På riktigt. Den tjugofemte rullade en röd Peugeot in på Bildhuggarvägen i Johanneshov strax söder om Söder. Bakom ratten satt han, min stora kärlek. Magnus tog av sig sina solglasögon och tittade på mig med ett brett leende och varm blick innan han öppnade bildörren och klev ut. Vad snygg han är.  Han gick sakta emot mig och jag mot honom. Vi stod länge och höll om varandra. Här hör jag hemma. Just precis här i hans famn.


H&M

Augusti: två underbara veckor förflöt. Motvilligt kom vi in på hur det skulle bli mellan oss när Magnus skulle återvända hem. Vi visste att vi varken kunde eller ville leva utan varandra. Vi lät tanken hänga i luften tills vidare och tröstade oss med att vi snart skulle få träffa varandra igen för om bara några veckor skulle vi på kalas i landets södra nejder, en av mina bästa vänner fyllde fyrtio. Yes! 


Bästa fyrtioårspresenten - en resa till Bali!

Inte nog med att det var en fest som jag sent kommer att glömma - om alls - vi tog ett livsavgörande beslut Magnus och jag. Vi flyttar ihop! Jag ska flytta till Skåne! Naturligtvis.


September: kläckte nyheten till släkt och vänner. Mest nervös var jag att berätta det för min mamma. Men ingen blev egentligen förvånad, de var glada för min skull och alla önskade mig lycka till.


Mitt i all lycka gick jag dock igenom en sorg. Åldern tog till slut ut sin rätt hos min högt älskade livskamrat sedan lång tid tillbaka. Han somnade in en vacker höstdag. Kanske kände han på sig att jag höll på att gå in i en ny fas i mitt liv och det var dags för honom släppa mig. Och dags för mig att låta honom gå.


Mr Pickles 1994-2011





Jag bokade flyttfirma. Sa upp mitt hyreskontrakt etc. Packade lådor. Jobbade mina sista dagar. Sa adjö och på återseende.



Oktober: jag flyttar till Skåne. Hur det gick? Det kan ni läsa här om ni vill -->


http://sisteraquarius.blogspot.com/2011/10/hemma.html


November: trivs med mitt liv som expat i Skåne.

December: åker upp till Stockholm och firar jul. Härligt att återse Stockholm och mina nära och kära. Men det var skönt att komma hem igen en vecka senare. Jag saknade mannen i mitt liv oerhört mycket.

Nyårsaftonsmorgonen välkomnade oss med minusgrader och frost.



Nyårsafton. Går även i år i lugnets tecken för min del. Men denna gång är jag inte ensam. Som jag anade för ett år sedan. Det finns t o m en kattherre i huset till mössens stora förtret. Katten Sigge bor här en stund medan hans människor är på Bali och har sig.

Allt är som det ska vara.

Sigge, the cat.

Jag vill önska alla er en härlig avslutning på 2011 och ett underbart nytt år! 

Vi ses!




tisdag 27 december 2011

Linje 832 mot Köpenhamn

Sista natten i den kungliga svenska huvudstaden den här julhelgen är bakom mig. Jag sov lika gott som under de fem nätterna före denna. Hade visserligen en egendomlig dröm där jag satte upp nya gardiner. Ja, alltså själva sysselsättningen i sig är ju inte direkt en ögonbrynshöjare men tygstycket jag hängde upp hade en gigantisk stor avbild av en arg fågel. 


En sorts hök för att vara mer tydlig. 


Och ska jag vara alldeles exakt så var det Malmö Redhawks hök, Hawkan. 





Osäker på om jag vågar avslöja min dröm för min hockeygalne sambo. Han kanske får idéer. (Å andra sidan är det nog ingen risk för tillfället då ovannämnda hockeylag verkar vara sämst i världen enl. en besviken och snart fd MIF-fan.)


Ni förstår ju att jag var hyfsat glad när jag vaknade i morse och lättad insåg att gardinincidenten inte var mer än en dröm. En motvillig sådan vill jag poängtera

Fast det var inte helt lätt att vakna till ändå ska jag säga för jag hade lyckats sno in min lekamen på ett underligt sätt. Jag låg helt fast likt en mumie. Efter att jag lyckats trassla mig ur lakanet satte jag mig upp och sträckte på mig. Tätt följt av en gäspning som skulle få vilken flodhäst som helst att bli ärtgrön av avund.

Jag tittade mig lojt omkring och tänkte att det var sista morgonen för den här gången jag skulle vakna upp hos min mamma. Jag la märke till mina rumskamrater som stirrade på mig. Mumie. Inte så konstigt kanske. 

Det ligger nämligen till på det här viset att min kära mor är inte bara mamma utan även specialiserad hobbyegyptolog. Särskild kunnig lekmansegyptolog. Utsedd amatörsambassadörsegyptolog. (Visst är det kul med nya ord?)

Hemma hos en egyptenfantast.


Oavsett när på dygnet man reser måste man gå upp tidigt. Det liksom hör till. Det måste kännas att man ska ut och fara. Det allra bästa sättet är således att stiga upp onödigt tidigt. Det ska vara mörkt ute. Inte så många lampor tända i grannarnas fönster. Känslan av att man är ensam vaken. Något är i görningen. Jag ska ut och resa.

Då frukosten var uppäten, kaffet urdrucket och morgontvagningen utförd gjorde min hobbyamatörsambassadör i ordning en matsäck. "Och börja nu inte äta innan ni kommit till Södertälje" förmanade egyptologen vänligt men bestämd när hon räckte över smörgåspaketet till mig. Jag tackade för omtanken och lovade att jag i alla fall skulle vänta till vi kom till Linköping innan jag skulle begå provianten. (Jag höll mitt löfte. Och mackorna var himmelska, fylld till bredden med kärlek.)

Min mor följde mig till Cityterminalen och vinkade av mig denna vackra tisdag med klarblå himmel och en tjänstvillig sol som uppmuntrande sken på oss. Det var givetvis med dubbla känslor som vi kramade om varandra adjö. Lite ledsamt att skiljas men glada ändå. I tanken är vi inte långt ifrån varandra. Och sen har vi det här fiffiga med telefon och internet. Galet behändigt.

Jag visade upp min sms-biljett till den bussige (förlåt, kunde inte låta bli) chauffören som hjälpte mig med min rosa och ack så tunga resväska som var fylld med gåvor och gott. Jag klev ombord och satte mig på sätet längst fram. Eller äh, inte allra längst fram, jag tänkte ju inte köra bussen själv ner till Skåne, men väl sätet bakom. Fast på andra sidan gången. Ja ni förstår säkert vad jag menar. Jag hade fri utsikt hela vägen genom framrutan. Vilket gjorde att jag också hade full översikt på den vänlige chauffören och såg till min oro som ökade alltmer att han verkar sömnig. Ögonlocken verkade tunga. Väldigt tunga. Somna inte! Till min glädje kickade hans självkännedom in och han tog fram en stor saftig mandarin - och jag syftar på citrusfrukten och inget annat - som han vant skalade med en hand och åt varje klyfta med stor aptit.



Vi klarade oss ända fram till Linköping utan problem, förutom en allvarlig köbildning på E4:an strax innan inträdet i universitetsstaden pga att någons lock på takboxen hade slitits av och en vit civilpolisbil hade ställt sig lägligt i vägen för bil- och busstrafikanterna som kom efter, men det kan jag ju knappast skylla den trötte bussföraren på.

Inte nog med passagerarbyte i Linköping, även chaufförbyte. Bra! Den trötte får sova och bakom ratten satte sig nu en pigg och välfönad herre med plåster mitt över hela näsan. Jag vill minnas att han presenterade sig som Stig. Det vilar något tryggt över det namnet.

Vår färd gick vidare mot Jönköping. Jag fick beskåda något så vackert som solen när den gick ner över Vättern. Den skymningen. Magiskt.

Vid Jönköpings Resecentrum steg Plåstret av och dagens tredje busschaufför satte sig till rätta i förarsätet. En mustaschprydd man som borde ha besökt en herrfrisör för ca tre veckor sedan. Men att han inte var lika välansad som sin företrädare påverkade på intet sätt hans förmåga att föra passagerarfordonet framåt mot nästa uppehåll. Värnamo.

När den smått långhårige chauffören hade hjälpt de få passagerare som gick av i den lilla småländska staden med deras bagage satte han sig bakom det runda styrdonet igen. Innan han startade bussen öppnade han sin svarta väska och plockade upp en liten ståltermos. Han skruvade av locket, vände upp och ner på det och hällde i den varma vätskan. Jag såg hur han förde muggen mot sina läppar, tog en klunk och svalde med en belåten min. Kaffearomen spred sig. Jag älskar den doften. Och det håller honom vaken. Den tanken fann jag attraktiv.

De flesta gick av i Helsingborg. Kände mig rätt allena på bussen så för att säkerställa att bussen verkligen skulle stanna i Lund och inte susa rätt över bron till Danmark frågade jag den oklippte: "visst stannar du i Lund?" Han svarade kvickt jakande men ville tydligen skoja lite med mig så han frågade med glimten i ögat: "ska du dit?" "Jaa" svarade jag med ögon förmodligen stora som tefat. "Jamen då stannar jag inte där, HAHAHA!" 

Det där var inte roligt! 

Ca fyrtio minuter senare anlände vi äntligen till hållplatsen O vid Lunds Centralstation där min älskade Magnus kom och mötte mig. Vi föll i varandras armar och kramade om varandra länge.
Äntligen.

Vi satte oss i bilen och körde raka vägen hem där Magnus bjöd mig på hemlagat.

Skönt att vara hemma igen. Jag kommer garanterat somna ovaggad i natt i ett täcke av behagligt lugn.




måndag 26 december 2011

En annan dag

Blankt.

Mitt skrivark är blankt och mitt huvud är tomt. Eller nej, det är en lögn, mitt huvud svämmar över av alla tankar. Det är trångt där.

På förmiddagen bestämde jag mig för att promenera en sista gång genom staden innan min hemfärd i morgon. Det blev Vasastan-Kungsholmen-Södermalm-Slussen-City-Vasastansrutten. Jag riktigt sög in luften och överdoserade atmosfären så att det ska räcka ett tag. Jag märkte efter ett tag att tårar trillade ner för mina kinder. Missförstå mig inte, jag är inte ledsen - inte ett spår. Snarare lycklig. Det är bara det att Stockholm griper tag i mitt hjärta så hårt. Både positivt och negativt. Känslor helt enkelt. Inga konstigheter.



Hur som helst så avlöpte Julafton på ett mycket behagligt sätt. Ledorden var lugn och ro. Förresten så vill jag meddela att jultallriken från Herr Melander och hans fiskar var ypperligt god. I synnerhet sillarna var fantastiska!

Med på detta julkalas var eliten, dvs min mormor, morbror och mor. Och jag själv förstås!

Mor med sin bror version 1950-ish.


Jag med min mormor version 2011-ish.


Eftersom Tomten med sin säck hittade mig även denna jul är jag glad att jag tog den stora kappsäcken när jag packade ner min få tillhörigheter inför resan hit. Att resa lätt är min devis. I morgon blir det dock att resa tungt. Prisa gudarna för (h)julförsedda resväskor.
Nu går Annandagen mot sitt slut, jag har haft en underbar långhelg med mina nära och kära. Men det bästa med att åka bort är att komma hem.

Som en avrundning vill jag önskar er frid och kärlek samt en god fortsättning på julhelgen.


Tomten kör en break dance på gökuret. Frågor på det?

Oj! Nej, vänta lite! Jag glömde en sak som jag vill berätta. Jag har upptäckt litchi. Denna mest märkvärdiga lilla frukt. Hur någon kom på att äta detta som ser ut som ett bär men som påminner om ett svalägg fast smakar som en vindruva övergår mitt förstånd. Men den är rätt god. Lite sötsyrlig sådär. Tydligen har den sitt ursprung i Kina. Frukten anses vara en symbol för romantik och familjelycka.

Jag tycker att kärnan är särdeles vacker. Som en skinande kastanj i kidneyböneformat. Så fin. Och blank.

Litchi




Så. Nu är jag färdig. För den här gången. Återgå.
 

fredag 23 december 2011

Dan före dan

Morgonen avlöpte i samma härliga procedur som igår med frukost på sängen. Det är inte så där värst synd om mig faktiskt. Det gör liksom inte så förfärligt ont att vifta med tårna och bläddra i skvallertidningar i rosa sänglakan.

För övrigt är det skojigt att duscha här.





Idag är det lillejulafton. Vad innebär det? Jo, nämligen följande: packa lämplig behållare på (h)jul med diverse flaskor och burkar med flytande form av julgodis och överför dessa till platsen för själva julaftonsfirandet, i mitt fall, hos min mormor Greta à 97 bast.


Hur kul det än kanske låter så blir man ju inte helt belåten enbart på vätska utan kroppen har under året förberett sig på att mat i extensiva mängder ska intas just den 24:e december (den har vant sig vid detta beteende sedan urminnes tider, sitter i den förlängda ryggmärgen) så min baskerförsedda mor och jag spatserade ner Sveavägen med pigga steg till Hötorgshallen, denna saluhall som är till bredden fylld av delikatesser, där en kartong med läckerheter väntade på oss, förbeställt av ingen mindre än min stilige morbror.

Jo, så är det. Vi gör ingen julmat själva. Vi har upphört med det. Antar att många blir chockade men det struntar jag i. Vi förlitar oss på Melanders Fisk i år!

Visst ser jag nöjd ut?



Vad gör man mer en dag som denna? Exempelvis kan man göra de där ärendena vi tenderar att underhålla oss med i sista minuten. Handla små ting som man kan sätta ett snöre om och en juletikett på. Så jag gjorde en repris från igår, gick omkring i min egen värld och såg mig omkring. Jag interagerade med folk endast när jag skulle betala med mina slantar till de som ansvarade för kassan just när jag uppenbarade mig framför dem.

Stockholm är sig likt, men jag upptäckte ändå många förändringar. Underbart med en stad i förändring, det ska inte vara statiskt tycker jag.

Det var milt i luften där jag gick omkring och mindes. Småduggade lite, det gjorde inget, bubblan jag gick i var vattentät.








Tyvärr känner jag mig inte så kry för tillfället, jag har väl fått en storstadsbacill, så jag ber att få dra mig tillbaka under täcket.

Med hopp om en trevlig dag i morgon vill jag önska er alla en riktigt God Jul.






tisdag 20 december 2011

Stockholm

Jag vaknade utvilad efter att ha sovit lika gott som en gris som är lyckligt medveten om att den inte ska bli julskinka. I år heller.

Men om jag nu måste anmärka på något litet yttepytte är det avsaknaden av min själsfrände som med sitt sömnsnackande underhåller mig under de sena nattimmarna. Det är vanebildande att lyssna på. För att nämna två höjdpunkter från den gångna veckan:



Natt nr 1)

"Nej" sa han bestämt och manligt. Men djup röst och på ren rikssvenska (ja ni vet, så där tjusigt som jag pratar). Nu ska vi se vad jag kan få ur honom tänkte jag konspiratoriskt och gnuggade händerna mot varandra. 


"Vad sa du?" viskade jag mjukt så att han inte skulle vakna. 


"Nää-ä" svarade han lite pipigt som ett trotsigt barn. Intrigen tätnar.


Jag replikerade lågt: "inte?" T o m i sömnen kan Magnus åstadkomma en kort effektfull konstpaus. Sen "naäe!" på en högst bred skånska, liksom lite så där grötigt i halsen.


"Vad menar du, vad är det du inte vill?" provade jag vidare. Men där tog det slut. Fick bara ett gutturalt snarkande till svar.

Natt nr 2)

"Det måste bli ett slut på det här!" sa Magnus bestämt. Jag vaknade till och kikade trött på honom. Var ska han nu med det här? Jag undrade med en gäspning: "slut med vad älskling?"


"Tårta!"


Jag log, kysste honom på kinden, drog täcket upp till näsan och somnade snabbt om. Tårta. Fniss.


Jag hade tunga ögonlock igår kväll efter en hel dags färd med buss upp till stora staden. Klockan åtta på morgonen stod jag i Lund och frös medan jag väntade på en Swebus som skulle ta mig till Helsingborg för vidare färd mot Stockholm.




Jag noterade att bussen till Oslo var störande mycket mer lyxig och modern än den jag skulle fara med. Men det förstås, bara för de inte har smör betyder det ju inte att de inte har pengar. Olja är väl mer värt en smör sist jag kollade.

Detta med långfärdsbussar. Varför åker folk med dem? Förmodligen av samma skäl som mitt. Ekonomi. Eller bristande av den samma. Däremot vet jag inte bakgrunden till varför människor beter sig som de gör vid dessa bussresor. Den låga finansstatusen eller själva bussresan i sig. Men jag kan konstatera att oavsett så tar det ut det sämsta hos folk. Kanske är det kombinationen.

Visserligen blir de flesta resenärer nervösa och stirriga vid resor oavsett fordon, men buss tar liksom priset. Alla ska komma på först samtidigt som de måste se till att deras bagage kommer med i den stora luckan vid sidan på bussen avsedda för resväskor och ryggsäckar. Och annat skrymmande. Det knuffas och bökas och frustas och stånkas.

Jag har hört flera gånger att vi svenskar är så bra på att stå i kö. Det vill jag härmed avfärda som en myt. 


Vuxna människor blir som små griniga barn. Lite tragikomiskt att bevittna. Jag funderar på om det skulle lugna ner människor avsevärt om det var platsbiljetter istället. Risk för anarkism skulle minska, det är jag tämligen säker på.


Nåväl. Tio timmar senare mötte min mor mig på Cityterminalen. Det blev ett kärt återseende.



Till min lycka var den obligatoriska och överjordiskt vackra lilla granen på sin plats i vasastanshemmet.




För att återknyta till där jag började - jag vaknade alltså utsövd som en grisprinsessa och blev behandlad som en också. Frukost på sängen!

Färskpressad apelsinjuice med små bitar av banan och äpple i. Gott!




Efter en härlig och avslappnad förmiddag gjorde jag mig redo att återse mitt älskade Stockholm. Jag blev ett med vimlet och njöt av trängseln som förut kunde göra mig fullständigt vansinnig. Jag såg nu staden utifrån ett, för mig, helt nytt perspektiv. Här har jag bott, gått i skola och arbetat i många år. Men nu är jag på besök. Det är inte längre mitt hem. 

Jag tycker att Stockholm är om möjligt ännu vackrare än förut. 


Jag strosade omkring helt utan mål och tog in atmosfären. Folk rusade hit och dit. Julruschen var i full gång. Trafiken på gatorna verkade livligare än vad jag mindes att den var. Jag gick som i en egen bubbla. Närvarande men ändå inte. Jag var immun mot den rådande stressen. Jag kände mig osynlig. Jag var en betraktare.











Jag gick längs Strandvägen, över Djurgårdsbron och hamnade till slut på Waldemarsudde. Så klart. Mina fötter tog mig dit per automatik. Jag har vandrat till ön och i synnerhet till udden så många gånger de senaste året. Det har gett mig tröst, uppmuntran och insikt. Jag vill nog påstå att jag är den jag är och där jag är idag tack vare mina promenader hit. Både fysiskt och själsligt.

Så kan det gå. Följer man en väg hamnar man på en annan. Som leder hem.





söndag 18 december 2011

Möss och människor

Natten till lördagen genomled jag många oroliga timmar. Jag var ordentligt trött men kunde omöjligt somna. Jag vred och vände på mig. Huvudvärken ägde mig. Jag är van vid att det knäpper och har sig i huset men denna natt eskalerade ljuden omkring mig. 


I natt hade inte bara spökena fest - utan även mössen. Jag hörde dem klart och tydligt dansa av och an på golven. 


Jag ryckte till och satte mig käpprakt upp i sängen många gånger till Magnus stora förtvivlan eftersom han vaknade med hjärtat i halsgropen varje gång och kunde således inte själv sova. Han försökte lugna mig och höll om mig hårt. I hans famn kände jag mig trygg men svettades rejält fast när jag krängde mig ur hans beskyddande armar så frös jag istället.


Tappert och sömndrucket förklarade han om och om igen för mig att ljuden jag hörde var regndropparna, elementen, etc. Inget att vara rädd för. Visst. Men jag vet bättre. "Vill du ha något?" viskade han. Jag skakade på huvudet. "Jag ska hämta ett glas vatten till dig" fortsatte Magnus men innan han hann ställa ner fötterna på golvet svarade jag lugnt: "Nej, mössen biter dig då."


Min sambo tittade på mig länge, klappade mig kärleksfullt på kinden och bad mig att sova. Jag försöker ju!


Jag hörde på andetagen att Magnus hade somnat om och jag sneglade avundsjukt på honom samtidigt som jag hörde små musfötter springa ut till köket och började äta av matresterna vi hade i ugnsformen på diskbänken. Jag satte mig upp för femtioelfte gången och sambon vaknade. Igen. Jag sa informativt: "det du hör från köket, min herre, är en mus som äter upp resterna från gårdagens middag." Och snart häller väl den upp ett glas vin också. Nu satte sig även Magnus upp. Jag såg på honom att han började tro att jag faktiskt har rätt! Ha!


Jag förbannade bittert vår lathet att lämna maten framme, jag mindes tydligt vad den finske fastighetsskötaren hade sagt till oss på sin brutna svenska när han var här med lite giftiga frön (förlåt!) för att lindra musaktiviteten under våra golv: "se till att INTE lämna matrester framme, det lockar hit mössen".


Min hjälte började smida planer på hur han skulle få iväg gnagaren. Vi diskuterade sakligt vilket sätt som var det bästa.


Men efter ett tag så insåg vi (t o m jag) att det inte kunde vara möss som satt och kalasade på resterna av middagen vi inte orkade äta upp igår. Och ljudet upphörde helt när regnet slutade och vinden mojnat.


Tänk att när man är trött och av någon anledning rädd är det så lätt att inbilla sig saker och ting som man upplever som helt verkliga. Detta händer på riktigt! Och inte nog med det - kan få en annan människa att höra och tro samma saker. Om än för ett kort ögonblick. Intressant.


Till slut måste jag ha somnat för nästa gång jag slog upp ögonen var klockan nästan elva på förmiddagen. Det kändes som om jag hade sovit under en långtradare. Jag var alldeles utmattad. Endast en dusch och en kopp kaffe kunde rädda mig.


Vi åt vår brunch och skakade av oss natten. Jag kände mig pigg och på gott humör då vi satte oss i bilen och körde mot Österlen.


På vägen mötte vi två fenomen. Dels denna lilla tomte som bodde i en julros och ville adopteras av värdinnan på Bengtssons Residens i Kivik




och dels av snö (?). Minimalistiska mängder men dock. Snö! Hurra!

Skånsk vinter.


Vi blev varmt mottagna när vi nådde vårt slutmål. Det var härligt att komma in och återse Kerstin och Carl-Axel. Och de verkade glada att se oss trots att vi avsåg att göra om deras hem till en Tvättomat av högsta rang. Jo, för ni förstår vi tog med oss ca två ton smutstvätt. Charmigt. Vuxet. 

Ni som följer min enkla blogg vet ju att 1) jag är rädd för tvättstugor, 2) vi på Vedelsvägen 19 besitter Nordeuropas knepigaste tvättstuga. Om man alls kan kalla det för det. Fast det är ju klart, kan man inte kalla det för tvättstuga behöver jag ju inte vara rädd för den. Men den är oduglig. Så jag gillar den inte. Basta!


Tvättmästare Carolus Magnus.

Denna lördagsafton njöt vi av ett förberedande julbord. Det dukades upp den ena traditionella läckerheten efter den andra. Höjdpunkten var den hemlagade Janssons Frestelse som gjordes med hjälp av kärlek och hemligt släktrecept. Som sig bör. För att smälta den goda anrättningen serverades, i medicinskt syfte naturligtvis, en liten nubbe.


Jag kan inte hjälpa det men jag tycker mig se en
yngre version av C-A Bengtsson på flaskan.
Han skulle ha passat som sjöman.

Jag kunde konstatera på söndagsmorgonen när jag vaknade vid niotiden att jag hade sovit avsevärt mycket bättre än natten innan. Inga ljud. Inga möss. Inga spöken. Bara sömn. Skönt.

När vi låg och drog oss denna fjärde advent kom Katten Kajsa och hälsade oss att morgonstund har guld i mund. Hon är hungrig tänkte jag. Pälsdjuret hoppade upp i Magnus säng för att undersöka om det möjligtvis kunde finnas något smaskigt att inmundiga, exempelvis ett salt kex med en bit brieost på som Magnus kanske hade glömt under huvudkudden. När hon insåg att där inget fanns att hämta ändrade hon fokus och började istället trampa på husses bröstkorg. "Nu myser vi, du och jag" spann Kajsa lågt men bestämt. 

Det här är stort. Märk väl att Charlemagne efter
ett tag släpper sin androidlur.
Han släpper den aldrig annars.

Kaffedoften spred sig och hungern gjorde sig påmind även hos oss. Visserligen var jag vid tillfället inte sugen på just fransk vit mögelost men gärna en bit juledamer på en skiva vörtbröd. Vi klädde på oss och följde doften ner till köket. Frukost! 

Det var en avslappnad morgon och vi satt länge vid bordet. Medan jag drack min andra kopp bläddrade vi nyfiket i Sydsvenskan. Det verkade vara samma gamla nyheter som alltid. Mot slutet av tidningen kom vi till dödsannonserna som ju inte är det mest humörupphöjande som finns att läsa så vi vände snabbt blad och kom till något mycket roligare. Kontaktannonser! Att det fortfarande finns förvånade mig. Ja alltså inte själva företeelsen i sig men jag trodde att kontaktannonser i dagstidningar hade dött ut i och med alla dejtingsajter som finns på nätet. Tydligen inte. Vi ögnade igenom dessa annonser och vi fastnade för denna.

Kille, 29 år, berättar inte om sina egna
intressen så ska man anta att han söker
efter en annan aktiv köttbonde?


Efter frukosten gick vi ner till Tvättomaten för att hämta våra numera rena och torra kläder, lakan och handdukar. Mina ögon la märke till något de missade kvällen innan nämligen denna klenod till hjälm. Kolla! Är den inte underbar?

Störtkruka.

På tidiga eftermiddagen var vi klara att ge oss iväg hemåt. Innan vi sa adjö fick jag denna hög av julklappar av Magnus föräldrar. Jag älskar paket. Jag är ett barn. Jag fick strikta instruktioner att dessa icke fick öppnas förrän på Julafton. Jag lovade och svor och packade ner dem försiktigt i min väska.

Kivikstomten kom med paket.

Tycker ni också att det står "kvisttomaten" när man läser "kivikstomten" snabbt?



tisdag 13 december 2011

Lucia

"Hallå ni där nere!" utropade min sängkamrat i sömnen. Att han pratar, fnissar och sjunger i sömnen hör till vanligheterna så själva företeelsen i sig är inte konstig alls. Men det som förvånade mig en smula i natt var att han sa detta med en särdeles bred göteborgsk dialekt. 


För att försäkra mig om att jag låg i rätt säng lyckades jag få upp ögonlocken, lyfte lite lätt på huvudet, kisade mot mannen bredvid mig och kunde lättad konstatera att det fortfarande var skåningen jag somnade med igår som låg där än. Rätt säng, check! Rätt man, check!


Jag hann somna om innan mitt huvud åter blev ett med kudden.


Nästa gång jag vaknade var det inte av en fager flicka med en krona av brinnande ljus på sitt huvud och inte heller av små figurer som komma, som komma från Pepparkakeland som ingen vet exakt var det ligger, jag har fortfarande inte hittat det i kartboken. Även dessa mystiska pågar med vita strutar på skallen lyste med sin frånvaro. Nej, det jag vaknade av denna arla trettonde december var av något som mest kan liknas som en motorsågsmassaker.


Mot min vilja klev jag upp, i skydd av mörkret och den stora kofta jag virat in mig i gick jag fram till fönstret närmast ljudkällan och tittade försiktigt ut. Jag fick det bekräftat. Där till vänster stod en man och sågade ner träd. Är klockan ens åtta? Solen har ju inte ens gått upp, hur kan den arme mannen, som förmodligen kommer att bli mordhotad av nyvakna stehagsbor, se något alls i detta dunkel? Är det lag på att börja såga så tidigt som möjligt?


Det här med luciafirande. Ganska unikt. Vad jag vet är det bara i Sverige, eller möjligtvis även i de övriga nordiska länderna, vi firar detta helgon från Sicilien. Förmodligen firas Sankta Lucia även på ön där hon kom ifrån men jag antar att det skiljer sig en hel del från hur vi gör. Har svårt att tänka mig att italienarna blandar in små tomtar och struthuvuden.


Sankta Lucia
* 283  † 304.


Jag såg på nyheterna i morse där de berättade om en skola, tror att det var i Lund, där en kille ville vara Lucia men inte fick varpå eleverna ordnade en namninsamling och gav till rektorn. Det var visst tal om könsdiskriminering.


Jag tycker att det är intressant när man tänker utanför ramarna och roligt när man går emot normen. Bra! Men manlig Lucia? Könsdiskriminering? Verkligen? Hur som helst så fick den manlige eleven agera Lucia till slut. Har sett på inslaget igen och kan inte låta bli att se viss ironi hos eleverna. Kanske ser jag fel.


I skrivande stund råder blåst ute och ösregnet slår dundrande mot fönsterrutorna. Motorsågsmassakern har plötsligt upphört. Funderar på om det finns invånare här som har utövat någon form av regndans i ren protest. Bra jobbat! 


Ytterligare ett julkort har anlänt stugan. Från Stockholm. Men från Skåne.


Humor levererad från Vasastan i Stockholm.

Och eftersom vi lever i en tid av glögg, skönsång och bomullstrosor så var det föga förvånande när jag upptäckte att i brevlådan som det står Bengtsson/Gartoft på var fylld med, inte bara av feta brev, utan ett stort paket! Som jag fann svårigheter att ta mig in i. Samtidigt som jag ville slita upp emballaget med våld så ville jag behålla förpackningen som den var. Kanske ska jag vänta till Magnus kommer hem med öppna? "NEJ!" ropade den del av mig som inte är en ängel. Tur att jag lyckades att stilla mig ett uns i alla fall så att jag kunde avbilda läckerheten. 

När jag fick upp asken så var mitt leende stort. Ni som känner mig vet att jag har världens minsta mun, men här hade jag ett leende likt Julia Roberts. Med extra upp och nedvänd galge. Så ni förstår.








Detta paket med glädje var exklusivt gjort av Linda. Ett namn som påminner om Lucia. 

Båda kommer med ljus.






söndag 11 december 2011

Tredje Advent

När jag hade en stund för mig själv i morse ögnade jag igenom det senaste numret av tidningen Hem & Hyra, icke att förväxlas med hemohyra det vill säga eventuell ohyra som kan uppstå i våra hem. Detta gäller givetvis inte mitt hem där ju allt är tip top. Hur som helst, det är en tidning man får som medlem i Hyresgästföreningen.


I denna tidskrift kan du läsa om t ex "så här gör du om det brinner" och "det här klagar vi mest på". Till avdelningen "Hyresakuten" kan läsare och tillika hyresgäster skicka in sina frågor för att förhoppningsvis få dem besvarade. Som ett exempel kan jag ta signaturen "Pedant" som är "trött på Snusk-Fia som aldrig städar - kan jag kasta ut henne?"


Förbundsjuristen hävdar att "du kan bara inte kasta ut henne" samtidigt som grannmedlaren föreslår "diskutera tills ni hittar lösning". Kollektivvetaren å sin sida tror att "hon kanske är bra på annat". Såsom att vicka på tårna, eller? 


Men det som mest fångade mitt intresse var reportaget om Siv-Britt från Fruängen strax söder om Stockholm. Hon bor med över tvåtusen tomtar på loftet. Jag gillade den här bäst.




Bryskt väcktes jag ur min fascination av tomtar och deras sexliv jag inte visste de hade (fast det är ju klart, Nissarna måste ju komma någonstans ifrån...) av ett gräsligt oljud! När jag tre microsekunder senare kände igen dånet så skiftade det från gräsligt till välsignat. Han dammsuger!

Jag slängde ifrån mig Siv-Britt på golvet, ja alltså inte henne personligen utan tidningen vari hon medverkade, torkade mig, spolade, fällde ner toalettstolslocket, tvättade händerna och letade febrilt efter min mobil.* 

Här ska fotodokumenteras.

Jag gjorde en stumfilmsversion av det hela så ni slipper ta del av maskinens obegripligt höga väsnande. Hur kommer det sig att en tämligen liten apparat kan låta så förbannat mycket? Det kan ju knappast vara nödvändigt. Förstår att han väljer att föra in lurar med musik i öronen.




Jag har lurat en stund på en snygg övergång från dammsugning till lökar men det blir ingen. Jag går rakt på sak istället för så här är det. Jag älskar lökar. Jag tycker de är fina. Istället för att förvara dem mörkt och svalt som sig förmodligen bör så vill jag hellre se dem. De håller till i en flat träskål på köksbordet fritt för mig att beskåda när jag så önskar.

Idag upptäckte jag att en av lökarna ville klä av sig sin tjusiga dräkt.

Busig vitlök blir nudist.

Framåt eftermiddagen gjorde sig glöggsuget påmint. Saffranstarmen ville inte vara sämre utan skanderade ut i högan sky: "Ge mig saffran! Ge mig saffran! Och NU passar finfint!"

Så vi hade inget val än att lyda, värmde glöggen och jag plockade fram lussebullar till Magnus stora förvåning och glädje. "Har vi sådana hemma?" viskade han med glansiga ögon och något ökad salivproduktion. Jag nickade och blinkade nöjt. Vissa har framförhållning.

Vi tände det tredje ljuset. Värmen spred sig i lyan.



För övrigt har vi inte satt våra ankfötter utanför huset idag. Men vi öppnade fönstren ett par gånger och tittade ut. Nästan samma sak ju.

Allt för att sälja lösnummer.


* Jag vill be om ursäkt om ni tog anstöt pga för mycket information än vad ni möjligtvis önskade.