lördag 31 december 2011

2011 ---> 2012

2011 är snart slut. Ett händelserikt år för mig. 


Januari: jag valde att fira tolvslaget för mig själv. 2010 var äntligen över. Året hade gett mig en hel del överraskningar, inte av det slag som man skrattar sig fördärvad åt och det var svårt att inse det när jag var längst ner i avgrunden - men allt skedde till det bästa. 


Från min lägenhet på sjunde våningen såg jag som alla nyårsaftnar före denna hela himlen lysas upp av fyrverkerier. Pickles, en kattkejsare och min medvandrare i livet sedan 17 år tillbaka, har lyckligtvis alltid varit helt opåverkad av dessa smällar.  Jag stod och blickade ut över stadens vackra siluett med ett glas champagne i handen. Jag hörde en dov kattsnarkning från soffan. Sötnosen. Jag kände stundens allvar. Det brände till under mina ögonlock och tårarna rann försiktigt nerför mina kinder. Det är inte över. Någonting stort kommer att ske 2011.


Nyårsdagen 2011. Carpe diem.


Februari: återsåg kära vänner i Knopparp, Halland.


Vi tog en sväng till Helsingør. Dansk øl och smørrebrød på menyn.


När jag kom hem igen genomled jag en influensa av högsta rang. Kan inte minnas när jag kände mig så sjuk senast. Det var nog när jag ett kort tag bodde i England 1993 och upplevde en bihåleinflammation från helvetet.


Mars: business as usual


April: besök av galen göteborgska. Lakritsfestivalen stod på agendan men när vi närmade oss eventet långt nere på St Eriksgatan, nästan ända ner vid Hagaparken, så vände vi på klacken och gick till ett café vid St Eriksplan och hällde i oss starkt kaffe istället. Vi fungerar inte så bra i trängsel och tanken på att stå i den långa kön som ringlade ut på gatan var helt otänkbart för oss. Det är ju bara lakrits. Det räckte att vi såg på varandra och nickade i samförstånd. Det behövdes inga ord.


Två sötpåsar. Utan lakrits.

En mycket intressant liten detalj inträffade denna månad. En rätt så obetydlig handling kan tyckas. Men det skulle komma att förändra mitt liv totalt. 

Låt mig få beskriva denna ödesmättade dag. 

Det är på förmiddagen tisdagen den tjugosjätte som jag kliver ut ur hissen på tredje våningen i en fastighet på Södermalm. Jag ser den välbekanta dörren där den fina teckningen hänger. Det är en bild av lycklig familj. Jag ringer på och min goda vän öppnar. Jag har med mig croissanter från Gunnarssons Specialbageri och väninnan gör i ordning var sitt glas caffe latte till oss. Vi sätter oss vid köksbordet framför var sin bärbar dator. Hon ville att jag skulle visa henne hur Twitter fungerar. Jag gjorde så och förklarade att det blir ju roligare om man följer folk, andra twittrare. Det är ju liksom det som är grejen med Twitter. Följa de man vill och så kan kommunikationen sättas igång. 

Jag tog en ur högen och klickade på knappen "follow" samtidigt som jag förklarade syftet för väninnan. Om jag hade vetat vad som komma skulle hade jag följt denna man för längesen.

Maj: inget nytt under solen

Juni: jag lades in akut på Södersjukhuset då de ville ta bort en cysta som de hade hittat i underlivet på mig. Första gången i mitt liv som jag blev nersövd. Jag var väldigt orolig för det och inte alls bekymrad över cystan. Tokigt. Fanns ju inget att oroa sig för. Alla var väldigt snälla mot mig och den manlige narkosläkaren var rysligt snygg.



Jag var sjukskriven i en vecka och hade därmed mer tid att ödsla på de sociala medierna än jag brukade. Bl a började jag snacka med han den där som jag bara plockade ur högen en vårdag i april, ni minns? Han hette Magnus. Fint. Från Skåne. Fan! 

När vi väl började prata med varandra tog det inte lång tid innan vi förstod att det var något speciellt som höll på att hända mellan oss. Vi kunde inte värja oss från det faktum att känslor uppstod. Men är det möjligt? Kan jag verkligen bli förälskad i någon som jag inte har träffat? 


Juli: ett återbesök av galen göteborgska. Vi gjorde stan osäker i vanlig ordning.


Fortfarande utan lakrits. Rätt glada ändå.


Äntligen! Efter att faktiskt ha använt mobilen som telefon i över en månad och utnyttjat messengers videocam på datorn skulle vi äntligen få träffas. På riktigt. Den tjugofemte rullade en röd Peugeot in på Bildhuggarvägen i Johanneshov strax söder om Söder. Bakom ratten satt han, min stora kärlek. Magnus tog av sig sina solglasögon och tittade på mig med ett brett leende och varm blick innan han öppnade bildörren och klev ut. Vad snygg han är.  Han gick sakta emot mig och jag mot honom. Vi stod länge och höll om varandra. Här hör jag hemma. Just precis här i hans famn.


H&M

Augusti: två underbara veckor förflöt. Motvilligt kom vi in på hur det skulle bli mellan oss när Magnus skulle återvända hem. Vi visste att vi varken kunde eller ville leva utan varandra. Vi lät tanken hänga i luften tills vidare och tröstade oss med att vi snart skulle få träffa varandra igen för om bara några veckor skulle vi på kalas i landets södra nejder, en av mina bästa vänner fyllde fyrtio. Yes! 


Bästa fyrtioårspresenten - en resa till Bali!

Inte nog med att det var en fest som jag sent kommer att glömma - om alls - vi tog ett livsavgörande beslut Magnus och jag. Vi flyttar ihop! Jag ska flytta till Skåne! Naturligtvis.


September: kläckte nyheten till släkt och vänner. Mest nervös var jag att berätta det för min mamma. Men ingen blev egentligen förvånad, de var glada för min skull och alla önskade mig lycka till.


Mitt i all lycka gick jag dock igenom en sorg. Åldern tog till slut ut sin rätt hos min högt älskade livskamrat sedan lång tid tillbaka. Han somnade in en vacker höstdag. Kanske kände han på sig att jag höll på att gå in i en ny fas i mitt liv och det var dags för honom släppa mig. Och dags för mig att låta honom gå.


Mr Pickles 1994-2011





Jag bokade flyttfirma. Sa upp mitt hyreskontrakt etc. Packade lådor. Jobbade mina sista dagar. Sa adjö och på återseende.



Oktober: jag flyttar till Skåne. Hur det gick? Det kan ni läsa här om ni vill -->


http://sisteraquarius.blogspot.com/2011/10/hemma.html


November: trivs med mitt liv som expat i Skåne.

December: åker upp till Stockholm och firar jul. Härligt att återse Stockholm och mina nära och kära. Men det var skönt att komma hem igen en vecka senare. Jag saknade mannen i mitt liv oerhört mycket.

Nyårsaftonsmorgonen välkomnade oss med minusgrader och frost.



Nyårsafton. Går även i år i lugnets tecken för min del. Men denna gång är jag inte ensam. Som jag anade för ett år sedan. Det finns t o m en kattherre i huset till mössens stora förtret. Katten Sigge bor här en stund medan hans människor är på Bali och har sig.

Allt är som det ska vara.

Sigge, the cat.

Jag vill önska alla er en härlig avslutning på 2011 och ett underbart nytt år! 

Vi ses!




2 kommentarer:

  1. Vilken underbar årskrönika! Vilket underbart år du har haft, även om inte allt har varit guld och gröna skogar :)

    SvaraRadera