lördag 10 december 2011

Hänt i veckan

Jag vill inte alls vilseleda er med min rubrik genom att få er att tro att veckan har varit som en skvallertidning (inga synliga paparazzi hittills). Eller som ett stort äventyr heller för den delen. Även om Skåne i sig är ett äventyr. Inte riktigt likt det Sverige jag är van vid. 


Jag minns när jag var liten - och om jag får medge, en väldigt söt och på den tiden en välartad flicka men med ständigt ojämn lugg pga min kära mors benägenhet att agera frisör (fast jag tror att det blev modernt till sist) -  och bodde utomlands. Mina föräldrar tog med mig när de reste hem till sina föräldrar och annat löst folk i Sverige. 

Vi hälsade på hos min farmor Signe Gartoft i Malmö och jag kommer ihåg att jag alltid undrade när vi skulle åka till Sverige. Att samtliga försökte förklara för mig att Malmö ju faktiskt ligger i Sverige så visste jag bättre. För ni förstår, Sverige för mig då var där mina morföräldrar Einar och Greta Ingemarsson bodde. I Gränna. Så om ni inte visste det förut så vet ni nu. Småland är Sverige. Sverige är Småland.

Är osäker på vad min farmor gör nu för tiden, men jag anar att hon dansar på ett moln och glatt tittar ner på mig: "Lillan, du har kommit hem nu, välkommen tillbaka." 

Min morfar finns också i himlen och sist jag hörde så jobbar han med att ta emot barn. 

Ni undrar förstås vad min tuffing till mormor bor och gör. Då kan jag meddela eder att hon bor mitt i smeten i Stockholm och är snygg som tusan. Det är det hon gör bäst nämligen. Förresten, sa jag att min mormor Greta är 97 bast? Jo, så är det. Och sa jag att hon är snygg som tusan? Ja visst ja, det gjorde jag ju nyss. 

Här kommer en av mina favoritbilder på mormor. Skumpa i näven och hatten, tja, kanske inte käckt på sniskan men ni ser varåt den lutar.

Gretchen fyller 90 år.
(2004)

Nåväl.

Häromdagen hade jag lyckan att ännu en gång komma hem och finna en överraskning när jag tittade ner i vår brevlåda. En liten kudde (igen)! Med två små sötnissar i. Det är så roligt med paket! Det bara är så. Jag är ett barn. 


Från stockholmsmorsan.

På fredagen kände jag att det var dags för mig att ta mig an Malmö. Javisst. 

Jag gjorde min plikt och köpte en biljett från automaten på Stehags perrong och bordade tåget när det, i tid, ankom. Tågbefälhavaren var månadens mest buttra person. Han var märkbart irriterad på alla passagerare som inte hade sin biljett redo i handen att visa Gestapo...ehm, jag menar Arrivarepresentanten* redan innan han uppenbarade sig. Hörde honom rytande upprepa likt ett argt mantra: "kan ni inte ha biljetten redo!" 

Har aldrig hört Djävulens röst innan men kommer att känna igen den hädanefter.

Jag, som ju är vän av ordningen (hyfsat god vän i alla fall) och lättskrämd av auktoritär-wannabes, slet kvickt upp biljetten ur fickan, nöp fast den mellan tummen och pekfingret och satt rak i ryggen med mallig blick, alltid redo!

Jag fick dock inget för mina ansträngningar, han ignorerade mig totalt. Mvh, Osynlig.

*Jag vill poängtera att alla tågvärdar jag har råkat ut för är trevliga och har ofta ett leende på läpparna. Men även solen har sina fläckar.


Jag noterade att vid ett av upphållen mellan Lund och Malmö fanns Hjärup. Såg mycket intressant ut från där jag satt (fortfarande med biljetten tvångsmässigt i min hand) och tittade ut. Måste dit en dag och kolla läget. Kunde inte låta bli att googla på orten när jag kom hem sen, och ni förstår ju. http://sv.wikipedia.org/wiki/Hjärup  Coolt! 


Bland det första jag såg när jag gick från Malmö Centralstation var den fina granen på Stortorget. Hade varit ännu vackrare med snötäckt mark. 



Jag fortsatte att se mig omkring och uppskattade de roliga och märkliga skulpturer som finns i staden.

"Optimistorkestern" av Yngve Lundell på Södergatan.


"Klotet" av Sivert Lindblom på Gustav Adolfs Torg.

Strax efter att jag kom hem från mina eskapader i Skånes största stad, kom även sambon hem. Han kastade sig in i duschen, åt därefter en sen lunch och hastade iväg med bilen mot Göteborg. Det var visst en konsert med Motorhuvarna eller vad de nu hette. 

När jag vinkade adjö och samtidigt bad Magnus att köra försiktigt såg jag postbilen stanna utanför nr 19. Brevbäraren gick flinkt ur och stoppade post i lådorna avsedda för just inkommande brev. Nyfiket gick jag fram, öppnade locket och stack ner handen. Det var något ointressant från Pensionsvalet och ett mer intressant julkort från the Bengtsson Family in Kivik. Årets första julkort! 

Jag älskar ugglor. De är liksom som katter. Fast i fågelform.
Och de anar ting uti mossen. Eller är det i mössan?
Kan aldrig minnas vilket.

Lördag. Morgon. Trots att min värmefilt spenderade natten i göteborgstrakten kunde jag sova utan att frysa ihjäl. Drömde om kusiner och knepiga frisyrer.

Öppnade fönstret, tog ett djupt andetag och hälsade dagen.



Jag gick ut en sväng. Vilket jag ångrade rätt fort. Det blåste på duktigt och var ordentligt kallt. Tårarna rann på mig för att sedan övergå till istappar. Men jag behövde göra några ärenden så jag bet ihop och gick på känn eftersom jag knappt såg något, ni vet - översvämning i tårkanalerna.

Äntligen hemma igen tog jag en hutt rykande varm glögg, tog motvilligt av mig kläderna och ställde mig i en ångande het dusch.

Mina försök att tina upp misslyckades, trots sällskap av guldfiskar och sjöhäst i duschkabinen.

Havet är djupt.
Som vanligt när jag känner mig lite frusen och ensam vandrar mina tankar osökt till Mitt Älskade Afrika. 

2005, när jag jobbade på SRF (Synskadades Riksförbund), besökte vi bl a Zimbabwe och "kvinnovingen" inom ZAVH (Zimbawe Association of the Visually Handicapped). Dessa vackra kvinnor sjöng för oss en psalm.

Jag vill dela med mig av värmen från damerna i Masvingo. 

Vet inte hur det är med er men i alla fall jag tinade upp.








2 kommentarer:

  1. Den där filmen är så fin. Stämningen. Hur de blir avbrutna men ändå fortsätter sjunga. Den lille killen som kommer och sätter sig och lyssnar.

    SvaraRadera
  2. Jag vet, den lille pojken är min favorit. <3

    SvaraRadera