tisdag 27 december 2011

Linje 832 mot Köpenhamn

Sista natten i den kungliga svenska huvudstaden den här julhelgen är bakom mig. Jag sov lika gott som under de fem nätterna före denna. Hade visserligen en egendomlig dröm där jag satte upp nya gardiner. Ja, alltså själva sysselsättningen i sig är ju inte direkt en ögonbrynshöjare men tygstycket jag hängde upp hade en gigantisk stor avbild av en arg fågel. 


En sorts hök för att vara mer tydlig. 


Och ska jag vara alldeles exakt så var det Malmö Redhawks hök, Hawkan. 





Osäker på om jag vågar avslöja min dröm för min hockeygalne sambo. Han kanske får idéer. (Å andra sidan är det nog ingen risk för tillfället då ovannämnda hockeylag verkar vara sämst i världen enl. en besviken och snart fd MIF-fan.)


Ni förstår ju att jag var hyfsat glad när jag vaknade i morse och lättad insåg att gardinincidenten inte var mer än en dröm. En motvillig sådan vill jag poängtera

Fast det var inte helt lätt att vakna till ändå ska jag säga för jag hade lyckats sno in min lekamen på ett underligt sätt. Jag låg helt fast likt en mumie. Efter att jag lyckats trassla mig ur lakanet satte jag mig upp och sträckte på mig. Tätt följt av en gäspning som skulle få vilken flodhäst som helst att bli ärtgrön av avund.

Jag tittade mig lojt omkring och tänkte att det var sista morgonen för den här gången jag skulle vakna upp hos min mamma. Jag la märke till mina rumskamrater som stirrade på mig. Mumie. Inte så konstigt kanske. 

Det ligger nämligen till på det här viset att min kära mor är inte bara mamma utan även specialiserad hobbyegyptolog. Särskild kunnig lekmansegyptolog. Utsedd amatörsambassadörsegyptolog. (Visst är det kul med nya ord?)

Hemma hos en egyptenfantast.


Oavsett när på dygnet man reser måste man gå upp tidigt. Det liksom hör till. Det måste kännas att man ska ut och fara. Det allra bästa sättet är således att stiga upp onödigt tidigt. Det ska vara mörkt ute. Inte så många lampor tända i grannarnas fönster. Känslan av att man är ensam vaken. Något är i görningen. Jag ska ut och resa.

Då frukosten var uppäten, kaffet urdrucket och morgontvagningen utförd gjorde min hobbyamatörsambassadör i ordning en matsäck. "Och börja nu inte äta innan ni kommit till Södertälje" förmanade egyptologen vänligt men bestämd när hon räckte över smörgåspaketet till mig. Jag tackade för omtanken och lovade att jag i alla fall skulle vänta till vi kom till Linköping innan jag skulle begå provianten. (Jag höll mitt löfte. Och mackorna var himmelska, fylld till bredden med kärlek.)

Min mor följde mig till Cityterminalen och vinkade av mig denna vackra tisdag med klarblå himmel och en tjänstvillig sol som uppmuntrande sken på oss. Det var givetvis med dubbla känslor som vi kramade om varandra adjö. Lite ledsamt att skiljas men glada ändå. I tanken är vi inte långt ifrån varandra. Och sen har vi det här fiffiga med telefon och internet. Galet behändigt.

Jag visade upp min sms-biljett till den bussige (förlåt, kunde inte låta bli) chauffören som hjälpte mig med min rosa och ack så tunga resväska som var fylld med gåvor och gott. Jag klev ombord och satte mig på sätet längst fram. Eller äh, inte allra längst fram, jag tänkte ju inte köra bussen själv ner till Skåne, men väl sätet bakom. Fast på andra sidan gången. Ja ni förstår säkert vad jag menar. Jag hade fri utsikt hela vägen genom framrutan. Vilket gjorde att jag också hade full översikt på den vänlige chauffören och såg till min oro som ökade alltmer att han verkar sömnig. Ögonlocken verkade tunga. Väldigt tunga. Somna inte! Till min glädje kickade hans självkännedom in och han tog fram en stor saftig mandarin - och jag syftar på citrusfrukten och inget annat - som han vant skalade med en hand och åt varje klyfta med stor aptit.



Vi klarade oss ända fram till Linköping utan problem, förutom en allvarlig köbildning på E4:an strax innan inträdet i universitetsstaden pga att någons lock på takboxen hade slitits av och en vit civilpolisbil hade ställt sig lägligt i vägen för bil- och busstrafikanterna som kom efter, men det kan jag ju knappast skylla den trötte bussföraren på.

Inte nog med passagerarbyte i Linköping, även chaufförbyte. Bra! Den trötte får sova och bakom ratten satte sig nu en pigg och välfönad herre med plåster mitt över hela näsan. Jag vill minnas att han presenterade sig som Stig. Det vilar något tryggt över det namnet.

Vår färd gick vidare mot Jönköping. Jag fick beskåda något så vackert som solen när den gick ner över Vättern. Den skymningen. Magiskt.

Vid Jönköpings Resecentrum steg Plåstret av och dagens tredje busschaufför satte sig till rätta i förarsätet. En mustaschprydd man som borde ha besökt en herrfrisör för ca tre veckor sedan. Men att han inte var lika välansad som sin företrädare påverkade på intet sätt hans förmåga att föra passagerarfordonet framåt mot nästa uppehåll. Värnamo.

När den smått långhårige chauffören hade hjälpt de få passagerare som gick av i den lilla småländska staden med deras bagage satte han sig bakom det runda styrdonet igen. Innan han startade bussen öppnade han sin svarta väska och plockade upp en liten ståltermos. Han skruvade av locket, vände upp och ner på det och hällde i den varma vätskan. Jag såg hur han förde muggen mot sina läppar, tog en klunk och svalde med en belåten min. Kaffearomen spred sig. Jag älskar den doften. Och det håller honom vaken. Den tanken fann jag attraktiv.

De flesta gick av i Helsingborg. Kände mig rätt allena på bussen så för att säkerställa att bussen verkligen skulle stanna i Lund och inte susa rätt över bron till Danmark frågade jag den oklippte: "visst stannar du i Lund?" Han svarade kvickt jakande men ville tydligen skoja lite med mig så han frågade med glimten i ögat: "ska du dit?" "Jaa" svarade jag med ögon förmodligen stora som tefat. "Jamen då stannar jag inte där, HAHAHA!" 

Det där var inte roligt! 

Ca fyrtio minuter senare anlände vi äntligen till hållplatsen O vid Lunds Centralstation där min älskade Magnus kom och mötte mig. Vi föll i varandras armar och kramade om varandra länge.
Äntligen.

Vi satte oss i bilen och körde raka vägen hem där Magnus bjöd mig på hemlagat.

Skönt att vara hemma igen. Jag kommer garanterat somna ovaggad i natt i ett täcke av behagligt lugn.




2 kommentarer:

  1. Ett minne: jag delade kontor med fyra andra, och vid tillfället ifråga var tre närvarande, jag själv, T och A. En av de två, som hade sina arbetsplatser i kontoret, men som för tillfället var frånvarande, kan vi kalla J.

    Så kommer ytterligare en kollega, inte hemmahörande i "vårt" kontor, låt oss kalla honom U. Och frågar:

    "Sitter J här?".

    Jag, A och T svarar mumlande i varandras munnar (knappt tagandes ögonen från våra skärmar) "nej.."

    U: "Nähe, var sitter han då?"

    Jag, som nu slitit blicken från skärmen och vänder mig mot U (med ryckningar i mungiporna):
    "Vi kan nog inte vara säkra på att J sitter överhuvud taget just nu."

    Där någonstans brister jag, A och T ut i ett kollektivt asgarv.

    U, fåraktigt leende: "Det där var inte roligt."

    Mellan skrattsalvorna försökte vi då förklara att:
    1) han borde ha förstått vart han kommit (vi var testare och ansåg därmed att vi kunde förväntas ha ett lite petigt förhållande till verkligheten), och
    2) han bevisligen hade fel (vi var ju dubbelvikta av skratt).

    Nåja, jag tror du förstår varför jag kom att tänka på det här nu. :)

    SvaraRadera
  2. *lol* Du är inte klok! Men jag förstår. Förstås - being you ;D

    SvaraRadera