torsdag 1 december 2011

Mammografi och distraktion

Odengatan. Var ligger Odengatan?


Knappt en vecka efter jag hade flyttat hit fick jag en inbjudan från Region Skåne att delta i deras mammografihälsokontroll. Det var snabbt jobbat. 


Så i morse tog jag och alla mina två bröst 07:53-tåget in till Eslöv. Medan vi väntade på det lila spårbundna fordonet kunde jag inte låta bli att lyssna på ett gäng skolungdomar. En av dem, en kille på ca 12 år, svor över att han aldrig blev sjuk. Jag förstod precis vad han menade, jag kom ihåg när jag var riktigt skoltrött i ungefär samma ålder och kunde göra vad som helst för att slippa gå till skolan. Jag gick hem till mina klasskamrater som var sjuka för att bli smittad så jag slapp närvara vid lektionerna ett par dagar. Men jag blev aldrig smittad. Aldrig sjuk. Suck.


Jag väcktes ur mina minnen när jag märkte att trafikanterna på perrongen försvann ombord på tåget, jag rusade efter, hann precis med och hörde dörrparet stängas igen bakom mig.


Jag hittade en ledig plats och slog mig ner. Tog fram kallelsen ur min väska, eller inbjudan som de kallar det, till undersökningen. Odengatan 66. Osökt gick tankarna till mitt älskade Stockholm. Odengatan. Odenplan. Vasastan. Jag satt och tänkte på huvudstadens julbelysning, NK:s julskyltning, julhandeln på Drottninggatan, julmyllret på Söder.


Men herregud är vi redan framme! Jag studsade upp från sätet, tog fram mina armbågar och utövade ett amatörmässigt längdhoppsförsök. Som lyckades. Jag kom av i sista sekunden.


Odengatan. Var ligger nu Odengatan? Jag hittade den rätt fort och fortsatte gå den i tjugo minuter till jag kom fram. Jag tittade på min inbjudan igen. Det stod "OBS! Ej samma ingång som Carema, mammografin har egen ingång." Tacka gudarna för det. Carema just nu...


En liten tunn, mycket trevlig kvinna tog emot mig. Noterade att hon själv måste ha det rätt så svårt att mammografera sina egna små myggbett till bröst. Hur gör hon för lägga upp dem för att sen klämmas ihop?  


Hon förklarade noggrant och tydligt hur hon skulle gå till väga med mig. "Är det här första gången?" frågade den vänliga kvinnan mig. "Nej", svarade jag, "min andra". 


"Södersjukhuset i Stockholm för två år sedan" fortsatte jag när såg hennes frågande min. Hon matade in denna information på sin dator och frågade mig sedan om mitt personnummer. För fjärde gången. Bra att vara noga.


Mammograförskan sa att hon skulle ta fyra bilder. Två på varje, olika vinklingar. Och tyvärr var hon tvungen att klämma ihop dem så mycket som möjligt för att utsätta min kropp för så lite strålning som möjligt. Javisst, sätt i gång.


När fyra bilder var tagna och resterna av min nackspärr skrek farväl i någon sorts dödsångest fick jag veta att hon var tvungen att ta om en bild på mitt högra bröst. "Din mage kom med." 


Ursäkta mig? Jag såg på henne med tom blick. Hon gick fram till mig, fixade och donade och liksom rättade till det hela, varpå hon informerade mig om att det var nog min arm som råkade komma med, inte magen. Nä just det!


När jag var klar och färdigklämd gick jag tillbaka till stationen. Det var fortfarande tidigt och jag var trött. Tåget var en halvtimme försenat. Jag frös även fast jag satt inne i stationshuset. Jag längtade hem till värmen av en kopp kaffe och soffan att somna på.


När tåget äntligen rullade in klev jag med kvicka steg på med min smarta mobil i högsta hugg. Jag har viktiga wordfeudmatcher att vinna. Eller förlora.


"Nästa station Höör. Nästa Höör". Höör? Men vad i helvete! Jag tittade förvånat upp! Jag hade glömt att gå av i Stehag. Hur fan kan jag glömma det? Jävla Wordfeud.


Förlåt. Nu tänker jag inte svära mer. Idag.


Väl hemma bryggde jag mig en kopp och öppnade första luckan i min söta adventskalender.


En mus! Så passande för det här bygget...
(Fast mössen under golven har ju de facto avtagit.)


Dagens reflektion: jag har hört både positiva och negativa åsikter om mammografiundersökningar. Jag erkänner att jag är en jävig lekman, har två goda väninnor som har haft bröstcancer för att sedan bli av med den. Jag vill tro att det är tack vare undersökningen och den efterföljande behandlingen. 




2 kommentarer:

  1. Jag är glad så länge jag slipper pappografi! Tänk att slänga upp snorren och få den tillplattad för en röntgenbild... nej tack!

    SvaraRadera