tisdag 20 december 2011

Stockholm

Jag vaknade utvilad efter att ha sovit lika gott som en gris som är lyckligt medveten om att den inte ska bli julskinka. I år heller.

Men om jag nu måste anmärka på något litet yttepytte är det avsaknaden av min själsfrände som med sitt sömnsnackande underhåller mig under de sena nattimmarna. Det är vanebildande att lyssna på. För att nämna två höjdpunkter från den gångna veckan:



Natt nr 1)

"Nej" sa han bestämt och manligt. Men djup röst och på ren rikssvenska (ja ni vet, så där tjusigt som jag pratar). Nu ska vi se vad jag kan få ur honom tänkte jag konspiratoriskt och gnuggade händerna mot varandra. 


"Vad sa du?" viskade jag mjukt så att han inte skulle vakna. 


"Nää-ä" svarade han lite pipigt som ett trotsigt barn. Intrigen tätnar.


Jag replikerade lågt: "inte?" T o m i sömnen kan Magnus åstadkomma en kort effektfull konstpaus. Sen "naäe!" på en högst bred skånska, liksom lite så där grötigt i halsen.


"Vad menar du, vad är det du inte vill?" provade jag vidare. Men där tog det slut. Fick bara ett gutturalt snarkande till svar.

Natt nr 2)

"Det måste bli ett slut på det här!" sa Magnus bestämt. Jag vaknade till och kikade trött på honom. Var ska han nu med det här? Jag undrade med en gäspning: "slut med vad älskling?"


"Tårta!"


Jag log, kysste honom på kinden, drog täcket upp till näsan och somnade snabbt om. Tårta. Fniss.


Jag hade tunga ögonlock igår kväll efter en hel dags färd med buss upp till stora staden. Klockan åtta på morgonen stod jag i Lund och frös medan jag väntade på en Swebus som skulle ta mig till Helsingborg för vidare färd mot Stockholm.




Jag noterade att bussen till Oslo var störande mycket mer lyxig och modern än den jag skulle fara med. Men det förstås, bara för de inte har smör betyder det ju inte att de inte har pengar. Olja är väl mer värt en smör sist jag kollade.

Detta med långfärdsbussar. Varför åker folk med dem? Förmodligen av samma skäl som mitt. Ekonomi. Eller bristande av den samma. Däremot vet jag inte bakgrunden till varför människor beter sig som de gör vid dessa bussresor. Den låga finansstatusen eller själva bussresan i sig. Men jag kan konstatera att oavsett så tar det ut det sämsta hos folk. Kanske är det kombinationen.

Visserligen blir de flesta resenärer nervösa och stirriga vid resor oavsett fordon, men buss tar liksom priset. Alla ska komma på först samtidigt som de måste se till att deras bagage kommer med i den stora luckan vid sidan på bussen avsedda för resväskor och ryggsäckar. Och annat skrymmande. Det knuffas och bökas och frustas och stånkas.

Jag har hört flera gånger att vi svenskar är så bra på att stå i kö. Det vill jag härmed avfärda som en myt. 


Vuxna människor blir som små griniga barn. Lite tragikomiskt att bevittna. Jag funderar på om det skulle lugna ner människor avsevärt om det var platsbiljetter istället. Risk för anarkism skulle minska, det är jag tämligen säker på.


Nåväl. Tio timmar senare mötte min mor mig på Cityterminalen. Det blev ett kärt återseende.



Till min lycka var den obligatoriska och överjordiskt vackra lilla granen på sin plats i vasastanshemmet.




För att återknyta till där jag började - jag vaknade alltså utsövd som en grisprinsessa och blev behandlad som en också. Frukost på sängen!

Färskpressad apelsinjuice med små bitar av banan och äpple i. Gott!




Efter en härlig och avslappnad förmiddag gjorde jag mig redo att återse mitt älskade Stockholm. Jag blev ett med vimlet och njöt av trängseln som förut kunde göra mig fullständigt vansinnig. Jag såg nu staden utifrån ett, för mig, helt nytt perspektiv. Här har jag bott, gått i skola och arbetat i många år. Men nu är jag på besök. Det är inte längre mitt hem. 

Jag tycker att Stockholm är om möjligt ännu vackrare än förut. 


Jag strosade omkring helt utan mål och tog in atmosfären. Folk rusade hit och dit. Julruschen var i full gång. Trafiken på gatorna verkade livligare än vad jag mindes att den var. Jag gick som i en egen bubbla. Närvarande men ändå inte. Jag var immun mot den rådande stressen. Jag kände mig osynlig. Jag var en betraktare.











Jag gick längs Strandvägen, över Djurgårdsbron och hamnade till slut på Waldemarsudde. Så klart. Mina fötter tog mig dit per automatik. Jag har vandrat till ön och i synnerhet till udden så många gånger de senaste året. Det har gett mig tröst, uppmuntran och insikt. Jag vill nog påstå att jag är den jag är och där jag är idag tack vare mina promenader hit. Både fysiskt och själsligt.

Så kan det gå. Följer man en väg hamnar man på en annan. Som leder hem.





2 kommentarer:

  1. Börjar med slutklämmen - hem är det källsorteringen det? ;)

    Känner igen bubbelkänslan, att röra sig helt i sin egna lilla sfär där man är oemottaglig från omvärldens stök och bök, som man gick i ett eget litet ljussken med ett fridfullt leende och nynnandes ett eget soundtrack :)

    Förmodligen är vi väldigt provocerande när vi är sådär ;)

    Gå in på Vattumannen och köp ett drömlexikon till M i present, han skulle nog behöva ett sådant ;) hahaha!

    Kanske de har någon bok i hur man tolkar sömntalare också ;)

    KRAM

    SvaraRadera
  2. Nej nej, inte alls källsorteringen - WC så klart! ;)

    Visst är det härligt att lalla omkring i sin egen värld och inte bry sig om andra.

    Tänk om det finns en sömntalarordbok! Skulle vara användbart.

    Kram!

    SvaraRadera