söndag 29 januari 2012

Slott, tårta och Star Wars

I helgen blev det en efterlängtad tur till Österlen. På vägen till vår slutdestination bestämde vi oss för att åka runt och titta på några av alla skånska slott. Min favorit blev Christinehofs Slott som tydligen är landskapets enda i barockstil.


Lagom stort tycker jag.


Vi fortsatte vår färd och hamnade i Simrishamn. Inte för att jag vet vad jag förväntade mig men denna hamnstad förvånade mig. Jag upplevde den som pittoresk och ganska osvensk faktiskt. Jag blev påmind av några av de hamnstäder som finns i närheten av Kiel i norra Tyskland. Jag hade gärna velat publicera några inbjudande bilder för er men det var så vansinnigt kallt och vinden från det öppna havet var allt annat än timid. Mina eminenta touch-screenhandskar låg i säkert förvar hemma och det blev därför omöjligt för mig att ha händerna någon annanstans än djupt nere i jackfickorna och kameran i min mobil fick därför vila.

Jag nämnde ju som hastigast att Christinehofs Slott var favoriten, men jag har en annan favorit bland herresäten - nämligen Casa del Bengtsson i Kivik. Där parkerade vi bilen och tillbringade resten av lördagseftermiddagen och kvällen. Kocken hade lagat en mycket god anrättning som vi åt till middag. Efteråt följde en surpris! Jag blev firad med tårta och vacker blombukett. Jag kanske aldrig sa det, men jag fyllde år i onsdags. Det är kul att fylla år. Man blir äldre och visare. Eller i alla fall äldre. Och det är ju skojigt. Eller äh, kanske inte så där överdrivet skojigt. Men oundvikligt. Fast ärligt talat så har jag ingen åldersnojja. Jag blir bara bättre med åren. På alla sätt.



När alla var mätta och belåtna efter festligheterna ingick Magnus och jag i ett vad. Vi hade noterat att det var två långfilmer efter varandra som vi ville se sent på kvällen. 

Nu är det så här att min käre sambo och tillika livskamrat kan inte se en film utan att somna. Det går bara inte. Så jag skrattade hånfullt åt hans idé att se båda dessa filmer efter varandra. "Du kommer ju att somna redan under första filmen" sa jag skeptiskt och gäspade teatraliskt. 

"Ska vi slå vad?!" replikerade han snabbt och utmanande. Jag var inte sen att anta detta vad. "Om jag vinner" fortsatte Magnus, "så ser vi alla Star Wars filmerna!" Jag betraktade denne man och såg hur hans mungipor gick från ena örat till det andra. Han ser ju ut som Joker. 

"Nu i veckan, alla filmerna. Inklusive bonusmaterial!" Sa han bestämt som för att sätta punkt. 

Taget!

Kanske är ni chockade nu. Jag är väl den enda på hela Jorden som inte sett filmerna. De är säkert bra. Men jag har aldrig känt mig lockad att se dem. Och när jag ändå är igång och ni kanske redan är en smula besvikna på mig så ska jag genast även erkänna att J.R.R Tolkiens romaner som sedan givetvis blev filmatiserade lämnar mig också tämligen oberörd. Förlåt. 

Så nu var det överstökat.

I väntan på att kvällen/nattens filmmarathon skulle börja så blev Bengtsson Sr invigd i den underbara värld som de smarta mobiltelefonerna ger oss, av ingen mindre än androidexperten himself: Bengtsson Jr. Själv är jag en iPhonie type of girl så jag höll mig i bakgrunden.

En stund av insikt med den knapplösa luren.


TV:n gick på högvarv fram till halvtvå tiden i natt. Och häpet nog vann han, den där mannen med jokersmajlet. Han höll sig vaken. Svårt otippat. Så nu blir det Star Wars tills lasersvärd växer ut ur öronen på mig. Må kraften vara med mig. 


Efter en god natts sömn slog jag i morse trevande upp ögonen och tittade nyvaket på min darling. Klockan var kanske vid åttatiden. Jag lät honom sova vidare medan jag läste ut boken jag påbörjade för några dagar sedan. Den lämnade mig med en cliff hanger som heter duga, skynda er att skriva en fortsättning, kära pseudonym Lars Kepler!

Zzz...Zzz..Zzz...




Efter cirka två timmar vaknade hela huset till och vi satte oss i köket för lite frukost. Hungrigast av oss alla var Kajsa. Katten Kajsa med de lysande gröna ögonen.

Två koppar kaffe senare med ägg och bröd därtill packade vi ihop oss och styrde kosan hem.

Med en behaglig trötthet och glädje njuter jag av söndagskvällen och de vackra rosorna jag fick. 

Skånska färgerna, rött och gult.






onsdag 11 januari 2012

Boppar

Jag vill varna känsliga läsare för att dagens blogginlägg handlar om bröst. Kvinnors bröst.




Det har på sista tiden i svensk press uppmärksammats att flertalet kvinnor går omkring med bröstimplantat från en fransk tillverkare som till synes ha gått i konkurs. 

Jag ska erkänna att jag är så ointresserad av all slags skönhetsingrepp, eller estetisk kirurgi som det heter, att jag därför är dåligt påläst och hoppas nu på ert överseende. Vad jag har förstått så har, och för att använda ett av gammelmedias favoritord, det "skandalomsusade" Poly implant prothèse (PIP) - det franska företaget jag syftar till ovan - tillverkat implantat som inte är helt nyttigt att bära med sig eftersom de är giftiga och tydligen har en tendens att spricka och som en följd av detta sprids giftet vidare ut i kroppen. Huruvida det är vanligt med läckage från just PIP:s implantat eller om det är vanligt förekommande även från andra tillverkare har jag ingen aning om.

Jag vet inte heller om det franska låtsasbröstföretaget har varit medveten om att det var just gift de fyllde kuddarna med när de tillverkade dem, men om så är fallet misstänker jag att det har varit i syfte att spara pengar. Hur vi än vrider och vänder på det landar allt på ekonomin i den här världen.

Om vi leker med tanken att jag har rätt så är detta rysligt tragiskt eftersom man har här utnyttjat kvinnor - som av en eller annan anledning är missnöjda med sin kropp generellt sett och med brösten i synnerhet - för sin egen vinnings skull. Inget ovanligt tyvärr. Att dra fördelar av andra människors svagheter förekommer dagligen.



Jag sov alldeles för länge i morse men hann ändå se sista halvtimmen av ett morgonprogram medan jag njöt av kaffet jag just hade hällt upp i min mugg. Jag satt tillbakalutad i soffan och bevittnade två unga söta tjejer som har dessa giftiga franska fejkboobs inom sig. De var givetvis upprörda och rädda. De berättade för programledarna och tv-tittarna att förutom den gnagande oron lider de även av värk i sina bröst. De har ont, de känner av stickningar och den ena tjejen kan inte ligga på sidan pga smärtan hon då upplever. Vidare visar det sig att dessa tjejer, och jag antar även de andra som genomgår samma mardröm, inte får stöd och hjälp från de kliniker som de har använt sig av och litat på i samband med bröstförstoringen. Illa. 

Nu ska jag ta på mig hjälm, arm- och benskydd för, mina damer och herrar, jag ska bege mig ut på hal is!



Jag sitter alltså och värmer mina händer runt muggen med hett kaffe och kommer på mig själv att tänka "vad är det som är så konstigt?" Jag kan nämligen inte för mitt liv begripa varför så många reagerar med bestörtning över detta. Alltså egentligen. Tänk efter: du utsätter kroppen för ett kirurgiskt ingrepp och medan den är nedsövd - som ju aldrig är helt riskfritt - får den mot sin vilja något främmande föremål inplacerat. Oavsett om du opererar in industrisilikon eller geléhallon, det kan väl aldrig vara bra? Jag kan inte inse att det skulle vara märkligt om komplikationer uppstår och att kroppen reagerar.

Återigen, jag är hopplöst okunnig när det kommer till bröstimplantat men jag trodde att alla var mer eller mindre farliga. Eller i alla fall inte helt ofarliga. Är det inte så att implantaten är något artificiellt? Det kanske inte behöver innebära fara för det. Jag vet inte. Min magkänsla säga bara "nej tack".

Hur som helst så tycker jag synd om dessa tjejer som går med två tickande bomber inom sig, det är självklart att de ska få hjälp med att avlägsna implantaten. Det råder diskussioner om dessa kvinnor ska, så att säga, "skylla sig själva" och därför betala ytterligare tusenlappar för att få giftkuddarna borttagna ur sin kropp. Jag vet inte riktigt om jag håller med. Då skulle ju inte många få vård i vårt land utan att behöva betala ur egen ficka egentligen. Rökare, missbrukare av alla de slag, överviktiga, underviktiga etc. Och vi måste komma ihåg att de trodde ju faktiskt att de betalade för geléhallon och inte industrisilikon.

Och visst, det finns troligtvis tusentals kvinnor som går omkring med bröstimplantat utan några som helst problem och är helt nöjda med resultatet.



Själv skulle jag aldrig genomgå något estetiskt ingrepp och det beror inte bara på att jag är de facto är nöjd med hur jag ser ut, utan även på att jag har en släng av sjukhus/klinikfobi. Om jag kan undvika nålar och skalpeller är ingen mer lycklig än jag.

Jag hävdar dock långt ifrån att jag är en vandrande skönhet, men min kropp förväntar sig att se ut som den gör och vi har snart haft 43 år på oss att vänja oss vid varandra, kroppen och jag. Och jag älskar den trots skavankerna. Den är min. Och kroppen älskar mig. Den skulle förmodligen älska mig ännu mer om jag motionerade lite mer. Jag ska göra något det. Vilken dag som helst.



Oj, nu tappade jag tråden ett ögonblick, förlåt mig. Jag skulle ju prata om bröst. Jag fortsätter nu.

Missförstår mig inte, jag lägger överhuvudtaget ingen värdering i företeelsen eller har synpunkter på människor som väljer att genomgå skönhetsoperationer mer än att jag ibland kan tycka att det är lite synd för i slutändan innebär det att alla blir stöpta i samma mall och hur kul är det om alla ser likadana ut? Men det är en annan fråga. Ett annat blogginlägg.

Jag anser att alla människor ska utnyttja sin fria vilja och göra vad de vill med den. Helst utan att andra ska få ont av det förstås. Mår man bättre och blir glad av större bröst, större läppar, mindre näsa, spruta in muskelförlamande medel i hela ansiktet eller vad än det nu må vara som man vill göra, så är det ju fantastiskt bra att det går att ordna. Att det finns möjligheter. Och folk ska inte lägga sig i och döma en för det. Jag utgår ifrån att man gör det för sin egen skull och inte för någon annans. Förstorar brösten alltså.




För om det nu är för männens skull som kvinnor ändrar på sina bröst tror jag att det är tämligen onödigt. Min erfarenhet säger mig att män älskar bröst. Alla bröst. Oavsett om de är små som myggbett eller stora som ballonger. Eller platta som de berömda taxöronen eller trinda som fylliga äpplen om sommaren. Alla bröst. 

Sen kan man ju undra över fascinationen över dessa bröst. Varannan person på planeten har dem ju.

Innan jag avslutar vill jag understryka att jag inte har syftat på medicinsk eller återuppbyggande kirurgi i samband med sjukdomar och/eller olycksfall. Jag vill också poängtera att jag på intet sätt menat att förringa det faktum att många mår mycket dåligt nu pga franskt industrisilikon eller göra mig lustig över att så många kvinnor inte är nöjda med sina bröst som de är.




För er som inte är familjär med det skånska språket undrar förmodligen livligt över rubriken på dagens inlägg. Jag ska genast stilla er nyfikenhet. 

Boppar betyder bröst. Så klart. Det hörs ju på namnet. Boppar. Som hoppar.






 

söndag 8 januari 2012

Johan Deg - en tvivelaktig figur

Till mina trogna läsare vill jag börja med att annonsera att ni kanske inte riktigt känner igen er i dagens blogginlägg. Nej det gör ni inte för idag vill jag berätta en annorlunda historia för er. 


Det är en berättelse om en man. Vi kan kalla honom Johan Deg.


Det finns nog många människor som vill leva Johan Degs liv. Han är en man, inte fyllda fyrtio än, har fru och barn, bor i en modern lägenhet strax utanför en större stad i Sverige, har ett arbete han trivs med och är mer än nöjd med sin inkomst. 


Johan Deg lever ett bra liv. Om han bara ville.


Berättelsen skulle kunna stanna här men då blir den ju varken intressant eller underhållande. Så vad gör vi? Jo, vi skrapar lite på ytan och behöver inte vänta särskilt länge innan det uppenbarar sig en värld helt olik den som övriga människor på planeten lever i.


Låt mig fortsätta.


Johan Deg har tråkigt. Han är långt ifrån engagerad i sin familj. Han saknar en mening med sitt liv och söker spänning. Varken ovanligt eller anmärkningsvärt. Men Johan Degs belöning är när andra far illa. Han har således kommit på ett ypperligt recept som kombinerar spänning, sysselsättning, engagemang och en "må-bra-känsla". Om än falsk sådan.


Lösningen på Johan Degs tristess är Twitter.


(För er som är osäker på vad Twitter är hänvisar jag till följande länk: http://sv.wikipedia.org/wiki/Twitter )


På Twitter kan man vara anonym eller visa sitt rätta namn. Vi kan skriva vad vi vill (till en viss gräns antar jag) och vara vilka vi vill. Personligen gillar jag Twitter. Vill man, kan man lära känna nya människor som blir ens vänner. Eller också inte. Våra skäl till varför vi väljer att öppna ett twitterkonto är naturligtvis helt individuella  Det står oss helt fritt att göra vad vi vill på denna mikroblogg. De flesta twittrar för att det roligt, för att sprida sina åsikter och tankar. 


(Och ni som följer min blygsamma blogg kan ju ana hur livsavgörande Twitter kan vara).


Men för att återknyta till berättelsens huvudperson - Johan Deg. Han twittrar för att skapa obehag och rädsla. Hade han varit i 10-årsåldern hade man viftat bort det han ägnar sig åt som "pojkstreck". Men Johan Deg är en vuxen man. "Pojkstrecken" omvandlas därför till hot, förföljelser och lögner.


Johan Deg tar mycket tid i anspråk för att fundera över hur han ska gå till väga, det vill säga, hur han ska locka in nya offer i sitt nät och hur han ska behålla sin järnhand över sina offer han redan har skadat. Ingen kommer undan. Han samlar på sina utvalda - likt troféer. Vem Johan Deg visar dem till däremot förtäljer inte just denna berättelse.


Nå, undrar ni, hur gör då denne Johan Deg för att locka in sina utvalda offer? Hur kan man vara så dum att man blir involverad i denna man frågar ni säkert er själva.


Om ni har tålamod så hänger ni med mig framåt i sagan. Jag ska göra mitt bästa med att förklara.


Johan Deg har betraktat andra människor. Studerat dem. Och härmar således deras sätt. Han kan charma både män och kvinnor och är till en början väldigt trevlig med en mjuk och vänlig framtoning. Som vem som helst egentligen. Johan Deg är generös med sina komplimanger, i synnerhet till kvinnor samtidigt som han inte på något sätt döljer det faktum att han är lyckligt gift och har två små söta barn vilket ju i sin tur gör att kvinnorna känner sig lugna och tillbakalutade. Han är ju gift så han menar bara att vara snäll när han ger komplimanger. Han flirtar bara på skoj.


Det hör dock inte till Johan Degs natur att vara denna trevliga person så fasaden är på bräcklig mark och raseras oftast ganska omgående. Men då är det förmodligen redan försent för den utvalda.


När Johan Deg inte får sin vilja fram med damerna provar han först att anspela på känslor innan tar i med hårdhandskarna. Johan Deg ringer upp sina utvalda kvinnor dygnet runt. Han gråter, han snyftar, han vill lämna sin fru för henne eftersom han älskar den aktuella kvinnan så mycket. När kvinnan i fråga inte visar intresse förklarar Johan Deg vidare att han har en dödlig sjukdom och har högst två månader kvar att leva och lite annat smått och gott som ryms inom ramen för känslomässig utpressning.


När hårdhandskarna väl är på efter diverse försök ändrar han snabbt attityd. Han hotar med än det ena och än det andra och som en liten gratis upplysning avslutar Johan Deg alltid med att han har en nära släkting som jobbar inom polisen. 


Men se, nu kommer det egendomliga. Johan Deg ringer/sms:ar dygnet runt till flera kvinnor. Låt oss ponera att de är fem stycken bara för att ta en siffra. Samtidigt som han uttalar klara hot om att slå ner lika många, namngivna, män så pass illa att de medvetslösa måste bäras på bår in i en ambulans. Allt detta öppet på Twitter. Vad som sker i det dolda känner vi givetvis inte till. Johan Deg är alltså uppkopplad på de sociala medierna samt på telefon konstant. Kom nu ihåg att samme man har ett heltidsjobb och en familj. Hur är det möjligt att ingen i hans närhet märker något?


Vi går vidare.


Mannen skapar nya twitterkonton gång efter annan, ibland som Johan Deg och ibland under annat namn. Ibland båda samtidigt. Hur hinner karln? Men som jag nämnde förut, fasaden rasar alltid hyfsat omgående då han omöjligt kan hålla isär vem han är eller vad han sagt. Han avslöjar sig alltid till slut och Johan Deg är numera en kändis på Twitter. Djungeltrumman drar igång omedelbart vid minsta misstanke och antydan att han åter är i farten. 


Jag är nyfiken, och säkert ni också, på vad det är som driver en man som Johan Deg? Kanske just det faktum som jag nämnde i stycket ovan - att han är välkänd. Han är "någon". Om så bara i en mikrovärld och i negativ mening. Kanske känner han sig trygg av idén att kunna sitta bakom sin datorskärm och skrämma folk. Fast den känslan bör ju bli kortvarig då hans offer inser efter endast ett kort tag att Johan Deg innerst inne är liten. Oftast är det ju de små hundarna som skäller mest och högst men är i regel ofarliga. Men trots detta har den lille hunden fått flera kvinnor att byta till hemligt telefonnummer.


Jag hävdar att det är det destruktiva som eggar honom. Han gillar att busa, men den enda som har kul är Johan Deg själv. Han är alldeles ensam. Ingen vill leka med Johan Deg.


Ett annat problem, som jag ser det, är att Johan Deg lever i en fantasivärld, för ni förstår, där är det nämligen han som är offret. Javisst. Han vill bli lämnad i fred. Det är han och hans familj som blir hotade. Inte tvärtom. Följaktligen går det inte att resonera med Johan Deg. Ingen annan kommer in i hans värld, ingen lyckas nå honom. Varken med resonemang eller med tystnad. Det senare i syfte att "ger jag inget syre så slocknar elden till slut". Men Johan Deg glömmer aldrig. Ger aldrig upp. För honom slocknar aldrig elden. Aldrig. 


Hans skadade offer har upprepade gånger försökt att få honom att förstå, förklarat noga hur det ligger till i den riktiga världen samt bett på sina bara och blödande knän att de inget högre vill än att han ska lämna dem ifred. Johan Deg bemöter detta genom att med innerlig frenesi sprida lögnaktiga rykten om sina utvalda troféer och i samma andetag skrika ut till sina nya - och ännu lyckligt ovetande - följare att det är Johan Deg själv som har blivit utsatt för förtal och hot. Alla är dumma mot mig.


Hur ska dessa människor som är utsatta för hans hat gå till väga?


Jag lämnar er med ytterligare några frågor som inte ens jag själv som egenskap av författare till denna lilla story har svaren på.


1) Är Johan Deg rätt igenom elak eller är han missförstådd?
2) Är Johan Deg en farlig person?
3) Har Johan Deg en psykisk störning och är i behov av vård?


Och framför allt - vad har Johan Deg emot livet eftersom han inte vill leva det?




Alla liknelser av händelser och karaktärer i berättelsen som överensstämmer med verkligheten kan vara slumpmässiga. 



onsdag 4 januari 2012

Musen är död!

Vi har sedan en vecka tillbaka en tillfällig inneboende. Han heter Sigge och är nio år. Tilläggas bör att Sigge är en katt och, liksom alla andra katter världen över, väl medveten om sin skönhet som han utnyttjar till fullo. Det sitter kvar sedan det antika Egypten då de var ansedda som ett heligt djur. Det glömmer de aldrig. Och ser till att det inte faller i glömska hos oss människor heller.

Bastet - kattgudinna i egyptisk mytologi.


Om ni, som jag gjorde, går in på Wikipedia och söker på "katt" får ni fram att Sigge tillhör släktet felis catus ..."även känd som tamkatt, är ett relativt litet, smygjagande rovdjur. Vildkatten blev tidigt domesticerad av människan för att hålla efter skadedjur eller som sällskapsdjur."

Låt oss för ett ögonblick stanna upp och fokusera på orden rovdjur och skadedjur. Och relationen mellan dem. Ljuv musik uppstår i mina öron. På tal om öron, innan jag går vidare, visste ni att katter har 32 muskler i vardera öra? Tydligen riktigt bra att ha om man vill vinkla och vrida dem för att exempelvis lokalisera ett byte.

Ni anar var jag vill komma med här, eller hur? Javisst.

Klockan ringde alldeles för tidigt som den gör varje vardagsmorgon (läs: natt). Två snoozar senare var jag tvungen att släppa Magnus som yrvaket hasade sig upp och staplade iväg till badrummet. Jag vände mig om för att åter falla i djup sömn. Vagt hör jag hur den elektriska tandborsten sätter igång. Jag lägger märke till hur Sigge försiktigt hoppar ner från sängen. Jag sträcker ut mina ben och känner värmen där pälsdjuret nyss hade legat. Jag tar en njutningens suck och känner hur jag sakta sjunker ner i drömmarnas värld.

Två sekunder senare sätter jag mig klarvaket upp i sovmöbeln med andan i halsen. Vad fan är det som låter? Trots att lamporna är släckta och det är nattsvart ute ser jag hur Sigge, som nu har förvandlats från spinnande sötnos till ett rovdjur, bråkar med något i hörnet mitt emot mig. Herregud, säg inte att det är en mus!

Jag anar i ögonvrån att Magnus kommer in med den surrande tandborsten i munnen och stirrar på samma hörn som jag. Jag håller blicken fast på det lilla rovdjuret. Jag ser hur han har något i munnen. En mus! Sigge verkar inte riktigt veta vad han ska göra av bytet men springer efter lite tvekan ut till hallen.

Musteleporten.


"Vad var det?" frågade min sambo förvånat med ansiktet fullt av tandkräm.
"En mus!" "Han har en mus i munnen!" skriker jag dämpat (jodå, det går) med darrande röst och pekar ut mot hallen. Magnus vänder sig om och tittar efter Sigge och hävdar att så inte är fallet. 
"Jo!" säger jag bestämt och ser till mina fasa hur katten kommer in till mig med det döda djuret fortfarande i munnen. "Åh nej, inte i sängen!" fortsätter jag med handen för munnen. Jag minns det här att katter gärna, i all välmening förstås, vill visa upp sitt byte för sina medmänniskor och jag såg framför mig hur han stolt applicerar gåvan på min huvudkudde. Lyckligtvis hann inte detta ske.

Magnus smyger fram till jägaren och ser den numer döda inkräktaren, han nickar. "Älskling, du har rätt, han har fångat en mus" säger denna tålmodiga man så lugnt han kan eftersom han känner hur skärrad jag är. Jag himlar med ögonen. Klart jag har rätt!

"Jag orkar inte, du får inte gå och jobba idag, du måste vara hemma, tänk om det kommer fler, du måste ta musen, du måste ringa någon, jag kan inte vara hemma, jag måste gå härifrån" rann det ur mig utan att jag andades medan jag satt invirad i täcket och såg storögt på när Magnus tog sig an offret samtidigt som han förklarade sansat för mig att det är någonting bra som har hänt. "Det är ju jättebra att Sigge är här, han tog ju musen bums!"

Men jag kommer från stan, möss kommer inte in där!

Jag insåg på sikt att Magnus faktiskt var tvungen att välja jobbet över mig så han lämnade oss kvar i vårt råttbo. Sigge låg och lurpassade där musen olovligt hade kommit in och jag lurpassade på behörigt avstånd under täcket. När katten var klar och säkerställt att vi var ensamma hoppade han nöjt upp i sängen, började trampa, spinna och återgick till att vara den gosiga myskatten. Duktig kisse.

Mördare.

Jag förblev orörlig. Jag orkar inte. Jag funderade på den där natten strax före jul. Jag hade nog inte helt fel där. 


Att somna om var inte att tänka på. Att gå upp ur sängen var inte heller det något som jag seriöst övervägde. Jag satt och tittade på hur morgonens hjälte tvättade sig ren. Han tittade på mig ibland som för att säga: det är ingen fara, jag är här.

Sigge - the cat, the myth, the hero.


Till slut blev kaffesuget för påtagligt och jag övervann min rädsla för en eventuell gnagarinvasion. Så länge Sigge Bus verkar oberörd är jag det med.

R.I.P