onsdag 4 januari 2012

Musen är död!

Vi har sedan en vecka tillbaka en tillfällig inneboende. Han heter Sigge och är nio år. Tilläggas bör att Sigge är en katt och, liksom alla andra katter världen över, väl medveten om sin skönhet som han utnyttjar till fullo. Det sitter kvar sedan det antika Egypten då de var ansedda som ett heligt djur. Det glömmer de aldrig. Och ser till att det inte faller i glömska hos oss människor heller.

Bastet - kattgudinna i egyptisk mytologi.


Om ni, som jag gjorde, går in på Wikipedia och söker på "katt" får ni fram att Sigge tillhör släktet felis catus ..."även känd som tamkatt, är ett relativt litet, smygjagande rovdjur. Vildkatten blev tidigt domesticerad av människan för att hålla efter skadedjur eller som sällskapsdjur."

Låt oss för ett ögonblick stanna upp och fokusera på orden rovdjur och skadedjur. Och relationen mellan dem. Ljuv musik uppstår i mina öron. På tal om öron, innan jag går vidare, visste ni att katter har 32 muskler i vardera öra? Tydligen riktigt bra att ha om man vill vinkla och vrida dem för att exempelvis lokalisera ett byte.

Ni anar var jag vill komma med här, eller hur? Javisst.

Klockan ringde alldeles för tidigt som den gör varje vardagsmorgon (läs: natt). Två snoozar senare var jag tvungen att släppa Magnus som yrvaket hasade sig upp och staplade iväg till badrummet. Jag vände mig om för att åter falla i djup sömn. Vagt hör jag hur den elektriska tandborsten sätter igång. Jag lägger märke till hur Sigge försiktigt hoppar ner från sängen. Jag sträcker ut mina ben och känner värmen där pälsdjuret nyss hade legat. Jag tar en njutningens suck och känner hur jag sakta sjunker ner i drömmarnas värld.

Två sekunder senare sätter jag mig klarvaket upp i sovmöbeln med andan i halsen. Vad fan är det som låter? Trots att lamporna är släckta och det är nattsvart ute ser jag hur Sigge, som nu har förvandlats från spinnande sötnos till ett rovdjur, bråkar med något i hörnet mitt emot mig. Herregud, säg inte att det är en mus!

Jag anar i ögonvrån att Magnus kommer in med den surrande tandborsten i munnen och stirrar på samma hörn som jag. Jag håller blicken fast på det lilla rovdjuret. Jag ser hur han har något i munnen. En mus! Sigge verkar inte riktigt veta vad han ska göra av bytet men springer efter lite tvekan ut till hallen.

Musteleporten.


"Vad var det?" frågade min sambo förvånat med ansiktet fullt av tandkräm.
"En mus!" "Han har en mus i munnen!" skriker jag dämpat (jodå, det går) med darrande röst och pekar ut mot hallen. Magnus vänder sig om och tittar efter Sigge och hävdar att så inte är fallet. 
"Jo!" säger jag bestämt och ser till mina fasa hur katten kommer in till mig med det döda djuret fortfarande i munnen. "Åh nej, inte i sängen!" fortsätter jag med handen för munnen. Jag minns det här att katter gärna, i all välmening förstås, vill visa upp sitt byte för sina medmänniskor och jag såg framför mig hur han stolt applicerar gåvan på min huvudkudde. Lyckligtvis hann inte detta ske.

Magnus smyger fram till jägaren och ser den numer döda inkräktaren, han nickar. "Älskling, du har rätt, han har fångat en mus" säger denna tålmodiga man så lugnt han kan eftersom han känner hur skärrad jag är. Jag himlar med ögonen. Klart jag har rätt!

"Jag orkar inte, du får inte gå och jobba idag, du måste vara hemma, tänk om det kommer fler, du måste ta musen, du måste ringa någon, jag kan inte vara hemma, jag måste gå härifrån" rann det ur mig utan att jag andades medan jag satt invirad i täcket och såg storögt på när Magnus tog sig an offret samtidigt som han förklarade sansat för mig att det är någonting bra som har hänt. "Det är ju jättebra att Sigge är här, han tog ju musen bums!"

Men jag kommer från stan, möss kommer inte in där!

Jag insåg på sikt att Magnus faktiskt var tvungen att välja jobbet över mig så han lämnade oss kvar i vårt råttbo. Sigge låg och lurpassade där musen olovligt hade kommit in och jag lurpassade på behörigt avstånd under täcket. När katten var klar och säkerställt att vi var ensamma hoppade han nöjt upp i sängen, började trampa, spinna och återgick till att vara den gosiga myskatten. Duktig kisse.

Mördare.

Jag förblev orörlig. Jag orkar inte. Jag funderade på den där natten strax före jul. Jag hade nog inte helt fel där. 


Att somna om var inte att tänka på. Att gå upp ur sängen var inte heller det något som jag seriöst övervägde. Jag satt och tittade på hur morgonens hjälte tvättade sig ren. Han tittade på mig ibland som för att säga: det är ingen fara, jag är här.

Sigge - the cat, the myth, the hero.


Till slut blev kaffesuget för påtagligt och jag övervann min rädsla för en eventuell gnagarinvasion. Så länge Sigge Bus verkar oberörd är jag det med.

R.I.P



2 kommentarer: