onsdag 29 februari 2012

Barn är hetare än potatis

Det här med insemination. Eller assisterad befruktning som jag idag har förstått att det också kallas. Vad det än heter så verkar företeelsen vara i hetluften nu efter att den borgliga alliansen (förutom KD givetvis, de vill endast kännas vid kärnfamiljen - helst med amishtema) vill att ensamstående kvinnor inte ska behöva åka över till exempelvis Danmark för att genomföra ingreppet utan de ska kunna göra det här hemma i Sverige. Inte för att det är något fel på Danmark.


En mycket känslig fråga på många sätt. Det är intressant att läsa våra olika reaktioner på att kvinnor utan partner ska få inseminera sig. Vissa tycker det är på tiden medan andra tycker att det ju inte är en mänsklig rättighet att skaffa barn. Jag har funderat lite och kommit fram till att jag är i grunden rätt neutral i den här frågan. Jag har aldrig känt en längtan efter att skaffa barn så jag har således svårt att sätta mig in i hur den djupa saknaden efter ett barn kan kännas.


Någon glömde att sätta dit visarna på min biologiska klocka.




Jag vet inte om att yngla av sig är en rättighet eller en skyldighet men det är många som tycker att det är en självklarhet. Att få en fråga som "är det inte dags för er att skaffa barn snart?" till ett par som har försökt i åratal utan resultat och kanske med upprepade missfall måste ju vara som att få en ironisk smäll på käften gång på gång.


Jag har själv fått samma fråga många gånger när jag har befunnit mig i ett förhållande. När jag då avslöjar att vi inte vill ha barn (märkligt nog har jag aldrig varit - eller är nu - tillsammans med en man som velat/vill ha barn heller) känns det även för mig som att få en smäll på käften. Fast av andra skäl. Jag har lärt mig att bland det mest provocerande en kvinna kan säga är just att hon inte vill ha barn. 




Frågan är alltså obekvämt besvärande för många. Även om den ställs med goda intentioner.


En sak som jag lagt märke till genom åren inom min vänskapskrets är att vi som inte är uppvuxna med syskon har heller inga barn. Förmodligen har detta ingenting med någonting att göra. Bara en iakttagelse.






Nu när jag har funderat lite till undrar jag faktiskt varför ensamstående kvinnor inte redan erbjuds assisterad befruktning i det här landet? En kvinna blir väl inte en sämre förälder för att hon inte har en partner? Dessutom har jag en känsla av att det finns en hel del kvinnor som ensam tar hand om och tar huvudansvaret för barnen trots att hon lever i ett förhållande.


Och jag vågar slå vad om pengar att det finns mängder med ensamstående kvinnor som har blivit med barn "av misstag". Kanske vid ett ogenomtänkt samlag med en man hon inte kände men det verkade som en bra idé kl 03:45 en natt efter ett antal läskande drinkar på en fest. Eller, gud förbjude, efter en våldtäkt. Eller att barnets far av en eller annan anledning inte finns med i bilden. Men som ändå gör ett utmärkt jobb med att uppfostra sitt barn med kärlek och värme. 


Skulle det vara sämre att göra ett aktivt val med att planera sin graviditet som ensamstående?


Som sagt, jag tar egentligen inte ställning här, det viktigaste måste ju ändå vara att alla barn - hur de än kom till - blir älskade och får en trygg uppväxt med en bra förälder. Eller fler.








tisdag 28 februari 2012

Margareta i ett sekel

Jag sitter här och trivs. Kärleken har fört mig hit där jag är och som extra fet och sockrad grädde på moset så har kattdamen Doris valt att flytta in till oss. Treenigheten är komplett.


Men jag saknar samtidigt min familj och vänner i Stockholm. I synnerhet min mormor som nu ligger på sjukhus och återhämtar sig efter att ha ramlat och slagit i höften.


Jag googlar på året 1914 och hamnar på en wikipediasida som hävdar att 1914 var ett normalår som började på en torsdag i den gregorianska kalendern. Enligt den julianska kalendern var det också ett normalår. Dock började den på en onsdag.


Det må vara hänt att året började en onsdag eller torsdag men det var definitivt inget normalår. Nä, det var ett alldeles särskilt speciellt år för en dag i mars beslöt sig en liten flicka att titta fram och landa på jorden -  Margareta. Femtiofem år senare fick jag turen att få henne som min alldeles egna mormor Greta.


Jag kan inte hjälpa det men jag är så fascinerad över livet. Jamen tänk er själva att blicka tillbaka och konstatera att du har levt i nära ett sekel!





1910-tal.

1920-tal.

1930-tal.

1940-tal.

1950-tal.

1960-tal.

1970-tal.

1980-tal.

1990-tal.

2000-tal.

2010-tal.







torsdag 23 februari 2012

En prinsessa är född

Med anledning av att ett flickebarn av kunglig börd har öppnat sina blå tidigt i morse så kan jag konstatera att oavsett om man är för eller emot monarkin så väcker denna nedkomst känslor.


På tv ser jag hur utsända reportrar med ludna mikrofoner frågar folk på stan om vad de känner inför nyheten och vad de tycker att barnet ska heta osv. De flesta är givetvis glada och många är berörda av pappans presskonferens som han höll från Karolinska Sjukhuset tidigt i morse. 


Men en av de förbipasserande som får frågan är en man med bister uppsyn som är allt annat än glad och uttrycker sin avsmak över att ett barn ska tvingas in i detta liv som finns i hennes framtid. (Jag tror i och för sig att den här personen tycker att det är direkt olämpligt att föda barn in i vilket liv det än må vara. Han verkade liksom besviken och arg på livet som helhet.)


Jag vet inte, jag känner ju inte föräldrarna eller resten av familjen, men jag har fått det intrycket att Victoria och Daniel är ett lyckligt par med sunda värderingar som nu fått ett efterlängtat barn. Jag kan tänka mig sämre familjer att tvingas födas in i. Visst, barnet kommer att få en massa uppmärksamhet som inte hör till normen men vi alla föds ju till livet med olika utmaningar. 



Jag är varken för eller emot monarkin. Den stör mig inte. Den verkar dock gräma en del andra. Men inte mig. Vi lever ju i en tid då monarkin inte har någon egentlig makt, vi har en konstitutionell variant.  Det är möjligt att det därför är förlegat och dyrt med ett kungahus, men jag kan ändå inte uppbringa någon större irritation. Ingen alls om sanningen ska fram. Jag gillar vår kungafamilj. Och personligen har jag svårt att tro att pengarna skulle gå till de bättre behövande om det nuvarande statsskicket försvann.


När jag följer flödet på de olika medierna så finns det några som inte kan låta bli att stoppa fingrarna långt ner i halsen för att kräkas ut deras avsky över den lilla prinsessans födelse. Jag inser, eller i alla fall hoppas, att det förmodligen är mediabevakningen av händelsen som stör dem och inte barnet per se - men ändå. Finns det inte andra händelser i världen som är mer värda att spy ut sitt maginnehåll över?



"Synd om ungen att födas in i det här livet"? Jag tycker det verkar tråkigare för henne att födas in i ett liv där hon endast några timmar gammal är ifrågasatt och bemött med syrliga kommentarer.



Och, nej, jag behöver inte heller se den nyfödda prinsessans fars tal fler gånger eller höra en massa spekulationer om vilket hertigdöme flickan ska tilldelas och vilka namn hon ska få et cetera men vet ni, det bästa är att det behöver jag inte heller. Det finns en off-knapp på alla apparater. Kan ju vara bra för er som lider av dagens händelse att veta. Ett tips bara, i alla enkelhet.


Jag vill höja glaset och skåla för de nyblivna föräldrarna och deras lilla prinsessa. Grattis, bry er inte om elaka häxor!  Jag vill dessutom skåla för alla andra nya prinsessor och prinsar där ute - med eller utan blått blod. Grattis! 


Det är roligare att glädjas än inte.






måndag 20 februari 2012

När våren närmar sig bakar man kakor

Jag vet inte vad jag vaknade av i morse, men jag slets upp ur min djupa sömn med ett ryck. Vår tillfälliga gäst, katten Sigge som låg vid mina fötter, ryckte till och även han väcktes bryskt ur sin sömn. Förlåt. Han tittade på mig med trötta ögon och visade sitt gap, som var överraskande stort för en sådan liten katt, när han gäspade. 


Jag satte mig upp och sträckte långsamt på mig. Kände mig inte utvilad alls men jag motstod lusten att lägga mig ner igen och gick upp istället, hittade tofflorna och hasade mig in till badrummet. Jag vred om kranen i handfatet, fyllde mina händer med iskallt vatten som jag slängde i mitt ansikte. Jag tittade mig i spegeln. Du behöver mer. Jag upprepade proceduren ett par gånger och kände hur det sved till i huden och svullnaden runt ögonen gick ner. Vaken! 


Sigge satt på sin stol i köket och väntade på frukost. Jag gjorde i ordning vår morgonmat, han ville ha sin på köksgolvet och jag åt min i soffan framför datorn.


Jag gick in på Arbetsförmedlingens hemsida och vidare in till Platsbanken för att se det senast inkomna annonserna. Jag sållade bort de som krävde körkort och kunskaper i ryska och hittade några stycken som jag sparade.


Kaffet var urdrucket och disken i köket gjorde sig påmind.


När jag var klar i köket skrek golven efter att bli dammsugna men jag ignorerade dem kallt och klädde på mig istället. Solen lyste och jag längtade ut.


Jag klev ut och tog fram min mobil ur jackfickan och satte igång applikationen som mäter promenadens längd, tid, hastighet och min förbränning. På sistone har jag haft ljudbok eller musik i öronen när jag går ut, men idag hejdade jag mig just när jag skulle stoppa in öronsnäckorna. Fåglarna kvittrade så intensivt som för att säga "nej, lyssna på oss istället!".


Vår på gång?



Vilket jag gjorde. Vid gott mod över att våren gör sig mer och mer påmind styrde jag mina steg mot Trollskogen. Väl där upptäckte jag att det var ordentligt halt. Jag tog tacksamt emot trädens hjälp och kramade ofta om dem med hopp om att inte dratta på ändan.


En av många hala fläckar.



Jag ska erkänna, det var ingen behaglig promenad trots fågelkvitter och solsken. Jag gick så spänt och långsamt för att inte ramla och bryta några ben att när jag kom hem kände hur det värkte i hela kroppen. Gnäll, gnäll, gnäll. 





Jag tittade på resultatet av min promenad, applikationen visade att det hade tagit nästan en halvtimme längre att gå den korta rundan - som jag bestämde mig för att ta pga underlaget - än brukligt. Och jag hade gjort av med hela 297 kalorier. Det ni, en hel croissant!





Nåväl. Jag hastade in och ut ur duschen. Åt en lätt lunch medan jag mailade iväg mina jobbansökningar. När jag var klar med mina måsten vevade jag igång John Coltranes ballader på låg volym och satte mig till rätta med min bok och en kopp kaffe. Och en kaka. Hembakad sådan. Javisst. Ni som känner mig undrar väl om jag faktiskt inte har ramlat och slagit i huvudet eftersom 1, jag bakar aldrig och 2, jag gillar egentligen inte kakor. Men igår fick jag ett perfekt nybörjarrecept av en kakdrottning. Så nu bakar jag. Och gillar kakor. Om de är hembakade. Av mig.





Jag var djupt försjunken i boken då Sigges ordinarie slavar ringde och sa att de var hemma från berlinresan och att de skulle komma förbi för att hämta hem honom. Någon timme senare anlände de, jag satte på kaffet och fick anledning att bjuda på mina ovannämnda schackrutor.




Sigge gillar inte kaffe. Så han spann istället i min famn.



Efter en stund tog vännerna med sig Sigge hem. De lämnade kvar vin och chokladpraliner som tack för hjälpen. Tack för hjälpen? Inte nog med att vi under några dagar fick glädjen att leva med en av Skånes sötaste katter, vi får läckerheter också. När de lämnade djuret i förra veckan fick vi dessutom deras hembakade matbröd och hemgjorda marmelad. Jag älskar att vara kattvakt. 


Mycket hembakat i dagens blogginlägg. Det måste vara vårens antågande.


Sydafrikanskt elefantvin från Tyskland. Med praliner från Berlin.

Jo, förresten! Golven fick sig en omgång sen, innan solen hann gå ner.

måndag 13 februari 2012

Vintern, när den som bäst

Jag vaknade i morse på ett formidabelt humör! Jag låg och drog mig ett tag och kände in måndagen omkring mig. Under täcket var jag varm och trygg där jag låg och log med halvöppna ögon, såg solens starka sken som brutalt och utan pardon slå sig in i rummet genom fönstret. Jag bländades och kände mig blind som en nyfödd kattunge. 


När jag hörde det uppmuntrande fågelkvitter som avslöjar att våren är på väg att göra sitt intåg kände jag mig lätt och fri.


Kort efteråt studsade jag upp, hoppade löjligt pigg ut till köket och gjorde i ordning en kopp kaffe med rostat bröd, satte mig sen i soffan, slog på tv:n. Eller nja, först väckte jag ju givetvis datorn och kollade läget där det egentligen händer, men sen så fick det stora svarta, platta vidundret visa vad den kunde.


Jag tittade på nyheterna och konstaterade att det var inget avsevärt nytt som hade hänt under natten. Samma gamla elände som jag inte förstår mig på och inte alltid orkar att ta in.


Mina ben verkade spritta till och jag hade svårt att sitta still. Jag vill ut och gå i det vackra vinterlandskapet. 


Kaffet var urdrucket och det var dags att ställa mig under duschens varma vattenflöde. På väg dit noterade jag som hastigast vad termometern visade. Jag ignorerade och förträngde informationen. Jag ska ut och promenera.


Där jag stod med lödder från topp till tå försökte hjärnan pocka på min uppmärksamhet likt en hackspett. Hallå, det är -12,4° grader ute, vi vill inte ut! Jag kunde inte längre blockera det jag såg vad termometern hade skrikit ut. Det är kallt ute. Kanske förenat med livsfara. Lika bra att stanna hemma? Ja!


Men? Är jag inte en viking? Är jag inte en stark kvinna med tillräckligt mycket späck omkring mig för att inte frysa ihjäl? (Har för övrigt arbetat hårt för att åstadkomma det den här vintern, tror jag har lyckats bra.) Är jag inte en dödsmördarmaskin?


Jo! Så på med yllesockorna och tjocka polotröjan, ut ska vi gå! Ja, alltså, jag hade fler kläder än så på mig. Bara så att vi har det fullständigt klart för oss.


Och för att vidare upplysa er som tror att vi är veklingar här i Skåne och hört att vi inte vana vid vid vinter så kan jag bara bekräfta och meddela följande - nej, vi är inte vana vid vinter. Vi vet inte vad vinter är. För på den lokala pizzerian i Stehag är det alltid uteservering. Som öppnar kl 16:00. Alla dagar. Således även vid extrema minusgrader. Nej, vi vet inte vad vinter är. 


Winter - bring it on!

Jag promenerade vidare och såg att Skånetrafken ännu håller på med banarbeten. Stehags station byggs om. Idag var de uppe i luften och hade sig. Killarna verkade ha kul. Typ som i ett litet pariserhjul. Fast utan hjul. Och inte i Paris. Utan på skånska. Men dock där uppe.





Ca en kvart senare befann jag mig i den underbara trollskogen. Kombinationen snö och sol är en vinnare. Trots eventuella frostskador det kan medföra.




Hästarna var så klart hemma. Samma under-bältet-gnägg-humor som vanligt. Men vackra är de alltjämt.



Jag mötte inte så många på min färd. Två äldre kvinnor med var sina hundar som skällde ut mig. Det var hundarna som gormade åt mig, inte damerna. De kvinnliga hundägarna lugnade mig och sa att det var inget att vara rädd för, de var bara nyfikna på mig. Jyckarna alltså.

Och sedan stötte jag på ett konglomerat av dagisbarn. Eller det kanske inte är politiskt korrekt att uttrycka sig så, kanske bör jag säga förskolebarn. Men ni hajar. Sådana där små omyndiga minipersoner i grupp. Med lysande gula västar. Som verkar följa med vid födseln numera. Kan ibland vara lätt att missta dem för kortväxta trafikarbetare. När jag tänker efter hade nog de där banarbetarna liknande västar, ni vet de som var där uppe i liften a.k.a skånska pariserhjulet.


Det fanns möjlighet men ingen verkade vilja utnyttja fasciliteterna som Trollskogen hade att erbjuda. Jag saknade min obefintliga termos fylld med varm choklad så jag passerade också bara förbi.

Ingen picnic idag.

I skuggan av min iPhone.

Nu hade jag för starka fantasier om choklad i alla dess former för att orka fortsätta min expedition så mina steg återvände hem. Väl innanför dörren värmde jag upp mjölk i en kastrull samtidigt som jag rörde ihop kakao, socker och lite grädde i en mugg. Hällde därefter över den rykande heta drycken i den enörade behållaren och voilà! Himmelriket på jorden var serverat. Precis som min mamma gjorde till mig när jag var liten. 









onsdag 8 februari 2012

In i kylan samt vårt val till arbete och pension

Tidigt i morse drogs jag upp ur min sömn då jag med glädje insåg att min sambo knäppte på det vita reglaget och la försiktigt den elektriska värmefilten över mig. Han drog sin hand genom mitt hår, kysste mig lätt och sa hej då. Strax efteråt hörde jag hur han startade bilen och körde iväg till jobbet.




Jag låg kvar i min mjuka och varma vagga. Det har visat sig att något har gått sönder i huset. En cirkulationspump tror jag att det kallas. Hur som helst så resulterar det i att elementen är iskalla. Det är, för att tala klarspråk, för jävla kallt här hemma. Det är ca 14°C. Med trettiofem värmeljus tända och värmefilten i gång kan termometern för ett ögonblick sträcka sig upp till 19°C. En reservdel ska tydligen anlända idag informerade fastighetsskötaren och tillika grannen oss om igår kväll. Vem som ska göra vad med reservdelen står dock oklart. Och när.





Jag kände mig tung och sömnig där jag låg men kunde inte somna om. Två saker irriterade mig. Kylan. Och Fredrik Reinfeldt.


Eller äh, jag är väl inte så vansinnigt irriterad på vår statsminister, jag känner honom ju inte. Han kanske är hur kul och trevlig som helst och inte gör flugor förnär. Jag ska förtydliga mig. Jag är fundersam över Renfälts idé om att vi ska arbeta tills vi blir sjuttiofem år. Varför ska vi det?


Eftersom jag inte kunde sova slog jag på TV:n. Mina misstankar blev bekräftade, Renskav dök upp både i morgonprogrammet som sänds i en public servicekanal och kort efteråt i en reklamfinansierad dito.


Sammanfattningsvis uppfattade jag det som att högeralliansens frontfigur förklarar sin tanke på att varför vi ska jobba längre är att för vi lever längre. Och eftersom vi lever längre så måste vi jobba längre. Eller rättare sagt, vi vill ju arbeta längre. Eller hur? Alla ska ha rätten att arbeta så länge de vill och det finns massor med människor som blir ledsna och besvikna när de inte får jobba vidare när de runt sextio år. Eller hur?


Alltså, självklart - som jag har nämnt i tidigare blogginlägg - alla ska utnyttja sin fria vilja att göra vad man vill i sitt liv. Men ärligt talat, jag känner ingen som vill jobba tills de är sjuttiofem år. Jag känner ingen som ens vill jobba tills de är sextiofem. De jag känner som närmar sig pensionsåldern längtar sig gröna i ansiktet till deras sista arbetsdag och jag har ingen i min närhet som har gått i pension som är ledsna för det. Tvärtom. Denna frihet de känner när de slipper arbeta. Ja, ni läste rätt. Slippa arbeta.


Detta är tabu. Det är nämligen bra att vilja jobba. Vi människor i Sverige och i västvärlden värderas inte bara efter att vi har ett arbete utan även med vad vi arbetar med. Har man inget jobb är man förmodligen en lat person utan karaktär. Du är inte duktig.




Jag har jobbat sedan jag tog studenten 1987. Jag sorterade post på kvällarna medan jag pluggade på dagarna. Sedan dess har jag haft olika arbeten genom åren. Mest inom kontor och handel. Senast som ledsagare till personer med synskador som är det yrke jag hittills har trivts bäst med. Sedan oktober 2011 är jag frivilligt arbetslös eftersom jag valde att flytta till en högst älskvärd man i Skåne och lämnade därmed mitt jobb i Stockholm. På ett sätt kan man ju säga att jag snarare är arbetsbefriad än arbetslös. Ett mer positivt laddat ord men förmodligen också mer provocerande.


Jag har inga svårigheter att erkänna att anledningen till att jag har arbetat är för att få ihop pengar till hyra och mat. Och nöjen förstås. Och vad ni än säger så tror jag att de flesta av er jobbar av samma anledning. Givetvis behöver ju inte detta utesluta att man trivs med sina arbetsuppgifter, arbetskamrater, att man är lojal mot sin arbetsgivare och gör ett bra jobb - alls inte. Jag vet att jag alltid har gjort mitt yttersta för att göra ett bra jobb. Men för att överleva behöver vi en inkomst. Alltså måste vi jobba. Hade jag varit ekonomiskt oberoende hade jag inte arbetat. Jag kan komma på tusentals andra saker som jag hellre skulle vilja göra. Så är det.


Jag fann mod i morse och lyckades trots kylan klä av mig mina kläder jag hade måst sova i för att inte frysa ihjäl under natten och ställde mig i duschen. Jag vred om kranen och lät det varma vattnet skölja över mig. Jag kände mina kroppsdelar åter vakna till liv där jag stod onödigt länge i den täta ångan som påminde om ett hamam jag hade besökt i Tunisien för ett antal år sedan. 





Jag tänkte på det återkommande uttrycket som Renstjärt hade hänvisat till under morgonsändningarna. Morötter. Han hade likt ett mantra upprepat att man måste ge folket morötter så jobbar de längre. Jamen det säger ju allt. Om vi nu verkligen vill jobba mycket längre än vad vi redan gör, behöver vi då morötter? Inget fel på rotfrukten per se.







Vidare upplyste Renmjälte oss om att då det nu är klarlagt att vi lever längre så får vi ju ändå många år kvar att njuta av livet och göra det som faller oss in efter pensionen vid sjuttiofem års ålder. Men lilla hjärtat, bara för att medellivslängden har förlängts betyder väl inte det att vi är mer alerta i huvudet, piggare i kroppen och har ökad ork när vi har passerat de sjuttio? 



Det talas ofta om människors rätt till arbete. Men jag tycker att det är minst lika intressant med människors rätt till att inte arbeta. Kanske dumt av mig att nämna det överhuvudtaget, jag har inte tillräckligt med kött på fötterna men tanken på medborgarlön är mer än lockande. Idén må vara radikal eftersom den går emot arbetslinjen som sitter så djupt rotad i vår ryggmärg. Att göra rätt för sig. 



För att runda av dagens funderingar vill jag poängtera att jag inte har för vana att tänka på moderatledaren när jag duschar. Faktiskt första gången idag. Jag vill även göra er uppmärksamma på att jag inte skyller den trasiga cirkulationspumpen på Renfot.


Och för övrigt tycker jag om Thorsten Flincks röst när han sjunger. Den är varm och behaglig på sitt slitna sätt. Vad det har med Renskinn att göra? Inte ett dyft. Ville bara att ni skulle veta det. Å andra sidan är det inget ni behöver lägga på minnet.


Med det lämnar jag er och ägnar mig åt att med ljus och lykta söka efter ett arbete.










måndag 6 februari 2012

Star Wars och en liten bit Järnlady

Jag ska ägna dagens inlägg åt filmrecensioner.


Efter att ha förlorat ett vad förra helgen har jag under den gångna veckan stått vid mitt ord och sett alla Star Wars-filmerna. 





Hur många de är? Sex filmer. Och jag hoppas att ni förstår att förra meningen inte är ett oavsiktligt särskrivet ord. Det är alltså inte tal om avklädda stjärnor som har hyss för sig. Snarare tvärtom. Figurerna är fullt, eller i alla fall delvis, påklädda med antingen plåt, päls eller diverse tyger. Och det finns inte den minsta antydan till hångel utan här koncentrerar vi oss på allvarliga saker. Så som galaktisk fred.





När en väninna frågade mig om jag såg filmerna i kronologisk ordning visste jag inte riktigt vad jag skulle svara. När det gäller kronologin här är jag nämligen förvirrad. 


I slutet på sjuttiotalet och början på åttiotalet kom de tre första filmerna som egentligen är de tre sista delarna i denna hexalogi. Ca tjugo år senare kommer alltså de tre sista filmerna - som är de tre första episoderna! Javisst, allt är helt i sin ordning.


Jar Jar Binks. Min favorit. Även fast jag har förstått att han inte är en "riktig" Star Wars-figur. Men det är inte jag heller och jag har aldrig varit konservativ så jag bryr mig inte om sådant.


Jag har ibland funderat på vad grejen är med dessa filmer som ungefär 98% av planetens invånare älskar och beundrar men mitt ointresse har alltid tagit överhand och jag har inte kunnat förmå mig att se dem. Ens i studiesyfte. Vad har jag missat? 


Den ende som förstår vad han till vänster säger verkar vara han till höger. 



Men nu har jag sett filmerna. Jag har förlorat min Star Wars-oskuld. Jag kom fram till främst två saker. Berättelsen är klassisk. Den beskriver en kamp mellan det goda och det onda. "Kraften" är en symbol för Gud. Sen har vi ju alla våra egna tolkningar på vad Gud må vara. Även tron på att ingen Gud finns.


Det andra som jag kom fram till var egentligen mer en fundering. Vad är det egentligen som gör att sådana här filmer antingen blir populära eller floppar totalt? Risken är ju att publiken uppfattar både figurerna och skådeplatsen som löjliga. Och någon egentlig handling kan man ju inte beskylla Stjärnornas Krig för att ha. Det är krig och slagsmål, det är väl i stort sätt allt. Vilket jag blir hopplöst uttråkad av. Fast jag tycker att miljöerna var mycket vackra med rolig arkitektur. De ljusa krafterna vinner till slut över de mörka och tanken på att vi alla kan leva i fred och frihet tillsammans är naturligtvis en oerhört vacker tanke. Det är dit vi alla borde sträva.





På det hela taget är jag glad att jag har sett filmerna och under resans gång höll Magnus mig uppmuntrande i handen. Denne man som jag dåraktigt slog vad med. Samme man som nu glatt talar om för mig att filmerna nu åter kommer att visas på biograferna - i 3D! 


Bara så vi alla har det klart för oss - jag tänker inte se om Star Wars. 3D eller inte, jag är fullkomligt nöjd som det är. Vill inte utsätta mig för överdos av Kraften.







Dock besökte vi Filmstaden i Lund i lördags i alla fall. Inte för att fortsätta att se Stjärnornas Krig utan för att se Järnladyn. Och trots att det var bitande kallt ute var det en lång kö på Mårtenstorget. Till Systembolaget. Jag har aldrig sett något liknande. En väktare vinkade in folk en efter en. Det var som en kö in till en populär innekrog. Märkligt.





När jag ändå är igång med mina amatörmässiga försök som recensent så kan jag lika gärna fortsätta ett kort ögonblick. Jag lovar, jag ska inte bli långrandig.


Järnladyn är alltså filmen om den fd brittiska premiärministern, Margret Thatcher. Ingen har väl missat att den är i ropet nu. Filmen i sig var väl inget som skakade om min värld, det handlade mest om en äldre dams tillbakablickar på sitt liv. Men jag är väldigt svag för sanna levnadsöden och oavsett vad jag tycker om Thatcher och vad hon drev igenom så gjorde hon något unikt genom att ta plats i en historiskt sett mycket tung mansdominerad värld. Hon var övertygad om sin sak och gav inte vika för någon. Kanske inte alltid så bra.




Det som jag mest blev fascinerad av var skådespelerskan Meryl Streeps otroligt porträttlika gestaltning av Järnladyn. Briljant! Hon är en sann kameleont. Streep alltså. Eller tja, kanske även Thatcher.






Avslutningsvis vill jag bara förbereda er på att om ni inget hör från paret Bengtsson/Gartoft framöver kan det bero på att vi har frusit ihjäl. Det är så att i kväll har cirkulationspumpen - eller vad det nu kallas - i huset gått sönder. Värmen försvinner mer och mer, elementen är iskalla. Vi har tänt en massa värmeljus så termometern har jobbat sig upp till arton grader. Blir många varma kramar i soffan. Och skulle inte det hjälpa så kom den sympatiske fastighetsskötaren förbi med en värmefläkt samtidigt som han förklarade att värmen inte kommer att komma tillbaka förrän i morgon.


Nu menar jag inte att vi skulle använda själva fastighetsskötaren som värmekälla utan snarare värmefläkten han lånade ut till oss. Men det förstod ni väl.





Jag försöker att överleva med rykande hett, starkt, sött kenyanskt te. 
So long!