onsdag 29 februari 2012

Barn är hetare än potatis

Det här med insemination. Eller assisterad befruktning som jag idag har förstått att det också kallas. Vad det än heter så verkar företeelsen vara i hetluften nu efter att den borgliga alliansen (förutom KD givetvis, de vill endast kännas vid kärnfamiljen - helst med amishtema) vill att ensamstående kvinnor inte ska behöva åka över till exempelvis Danmark för att genomföra ingreppet utan de ska kunna göra det här hemma i Sverige. Inte för att det är något fel på Danmark.


En mycket känslig fråga på många sätt. Det är intressant att läsa våra olika reaktioner på att kvinnor utan partner ska få inseminera sig. Vissa tycker det är på tiden medan andra tycker att det ju inte är en mänsklig rättighet att skaffa barn. Jag har funderat lite och kommit fram till att jag är i grunden rätt neutral i den här frågan. Jag har aldrig känt en längtan efter att skaffa barn så jag har således svårt att sätta mig in i hur den djupa saknaden efter ett barn kan kännas.


Någon glömde att sätta dit visarna på min biologiska klocka.




Jag vet inte om att yngla av sig är en rättighet eller en skyldighet men det är många som tycker att det är en självklarhet. Att få en fråga som "är det inte dags för er att skaffa barn snart?" till ett par som har försökt i åratal utan resultat och kanske med upprepade missfall måste ju vara som att få en ironisk smäll på käften gång på gång.


Jag har själv fått samma fråga många gånger när jag har befunnit mig i ett förhållande. När jag då avslöjar att vi inte vill ha barn (märkligt nog har jag aldrig varit - eller är nu - tillsammans med en man som velat/vill ha barn heller) känns det även för mig som att få en smäll på käften. Fast av andra skäl. Jag har lärt mig att bland det mest provocerande en kvinna kan säga är just att hon inte vill ha barn. 




Frågan är alltså obekvämt besvärande för många. Även om den ställs med goda intentioner.


En sak som jag lagt märke till genom åren inom min vänskapskrets är att vi som inte är uppvuxna med syskon har heller inga barn. Förmodligen har detta ingenting med någonting att göra. Bara en iakttagelse.






Nu när jag har funderat lite till undrar jag faktiskt varför ensamstående kvinnor inte redan erbjuds assisterad befruktning i det här landet? En kvinna blir väl inte en sämre förälder för att hon inte har en partner? Dessutom har jag en känsla av att det finns en hel del kvinnor som ensam tar hand om och tar huvudansvaret för barnen trots att hon lever i ett förhållande.


Och jag vågar slå vad om pengar att det finns mängder med ensamstående kvinnor som har blivit med barn "av misstag". Kanske vid ett ogenomtänkt samlag med en man hon inte kände men det verkade som en bra idé kl 03:45 en natt efter ett antal läskande drinkar på en fest. Eller, gud förbjude, efter en våldtäkt. Eller att barnets far av en eller annan anledning inte finns med i bilden. Men som ändå gör ett utmärkt jobb med att uppfostra sitt barn med kärlek och värme. 


Skulle det vara sämre att göra ett aktivt val med att planera sin graviditet som ensamstående?


Som sagt, jag tar egentligen inte ställning här, det viktigaste måste ju ändå vara att alla barn - hur de än kom till - blir älskade och får en trygg uppväxt med en bra förälder. Eller fler.








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar