onsdag 8 februari 2012

In i kylan samt vårt val till arbete och pension

Tidigt i morse drogs jag upp ur min sömn då jag med glädje insåg att min sambo knäppte på det vita reglaget och la försiktigt den elektriska värmefilten över mig. Han drog sin hand genom mitt hår, kysste mig lätt och sa hej då. Strax efteråt hörde jag hur han startade bilen och körde iväg till jobbet.




Jag låg kvar i min mjuka och varma vagga. Det har visat sig att något har gått sönder i huset. En cirkulationspump tror jag att det kallas. Hur som helst så resulterar det i att elementen är iskalla. Det är, för att tala klarspråk, för jävla kallt här hemma. Det är ca 14°C. Med trettiofem värmeljus tända och värmefilten i gång kan termometern för ett ögonblick sträcka sig upp till 19°C. En reservdel ska tydligen anlända idag informerade fastighetsskötaren och tillika grannen oss om igår kväll. Vem som ska göra vad med reservdelen står dock oklart. Och när.





Jag kände mig tung och sömnig där jag låg men kunde inte somna om. Två saker irriterade mig. Kylan. Och Fredrik Reinfeldt.


Eller äh, jag är väl inte så vansinnigt irriterad på vår statsminister, jag känner honom ju inte. Han kanske är hur kul och trevlig som helst och inte gör flugor förnär. Jag ska förtydliga mig. Jag är fundersam över Renfälts idé om att vi ska arbeta tills vi blir sjuttiofem år. Varför ska vi det?


Eftersom jag inte kunde sova slog jag på TV:n. Mina misstankar blev bekräftade, Renskav dök upp både i morgonprogrammet som sänds i en public servicekanal och kort efteråt i en reklamfinansierad dito.


Sammanfattningsvis uppfattade jag det som att högeralliansens frontfigur förklarar sin tanke på att varför vi ska jobba längre är att för vi lever längre. Och eftersom vi lever längre så måste vi jobba längre. Eller rättare sagt, vi vill ju arbeta längre. Eller hur? Alla ska ha rätten att arbeta så länge de vill och det finns massor med människor som blir ledsna och besvikna när de inte får jobba vidare när de runt sextio år. Eller hur?


Alltså, självklart - som jag har nämnt i tidigare blogginlägg - alla ska utnyttja sin fria vilja att göra vad man vill i sitt liv. Men ärligt talat, jag känner ingen som vill jobba tills de är sjuttiofem år. Jag känner ingen som ens vill jobba tills de är sextiofem. De jag känner som närmar sig pensionsåldern längtar sig gröna i ansiktet till deras sista arbetsdag och jag har ingen i min närhet som har gått i pension som är ledsna för det. Tvärtom. Denna frihet de känner när de slipper arbeta. Ja, ni läste rätt. Slippa arbeta.


Detta är tabu. Det är nämligen bra att vilja jobba. Vi människor i Sverige och i västvärlden värderas inte bara efter att vi har ett arbete utan även med vad vi arbetar med. Har man inget jobb är man förmodligen en lat person utan karaktär. Du är inte duktig.




Jag har jobbat sedan jag tog studenten 1987. Jag sorterade post på kvällarna medan jag pluggade på dagarna. Sedan dess har jag haft olika arbeten genom åren. Mest inom kontor och handel. Senast som ledsagare till personer med synskador som är det yrke jag hittills har trivts bäst med. Sedan oktober 2011 är jag frivilligt arbetslös eftersom jag valde att flytta till en högst älskvärd man i Skåne och lämnade därmed mitt jobb i Stockholm. På ett sätt kan man ju säga att jag snarare är arbetsbefriad än arbetslös. Ett mer positivt laddat ord men förmodligen också mer provocerande.


Jag har inga svårigheter att erkänna att anledningen till att jag har arbetat är för att få ihop pengar till hyra och mat. Och nöjen förstås. Och vad ni än säger så tror jag att de flesta av er jobbar av samma anledning. Givetvis behöver ju inte detta utesluta att man trivs med sina arbetsuppgifter, arbetskamrater, att man är lojal mot sin arbetsgivare och gör ett bra jobb - alls inte. Jag vet att jag alltid har gjort mitt yttersta för att göra ett bra jobb. Men för att överleva behöver vi en inkomst. Alltså måste vi jobba. Hade jag varit ekonomiskt oberoende hade jag inte arbetat. Jag kan komma på tusentals andra saker som jag hellre skulle vilja göra. Så är det.


Jag fann mod i morse och lyckades trots kylan klä av mig mina kläder jag hade måst sova i för att inte frysa ihjäl under natten och ställde mig i duschen. Jag vred om kranen och lät det varma vattnet skölja över mig. Jag kände mina kroppsdelar åter vakna till liv där jag stod onödigt länge i den täta ångan som påminde om ett hamam jag hade besökt i Tunisien för ett antal år sedan. 





Jag tänkte på det återkommande uttrycket som Renstjärt hade hänvisat till under morgonsändningarna. Morötter. Han hade likt ett mantra upprepat att man måste ge folket morötter så jobbar de längre. Jamen det säger ju allt. Om vi nu verkligen vill jobba mycket längre än vad vi redan gör, behöver vi då morötter? Inget fel på rotfrukten per se.







Vidare upplyste Renmjälte oss om att då det nu är klarlagt att vi lever längre så får vi ju ändå många år kvar att njuta av livet och göra det som faller oss in efter pensionen vid sjuttiofem års ålder. Men lilla hjärtat, bara för att medellivslängden har förlängts betyder väl inte det att vi är mer alerta i huvudet, piggare i kroppen och har ökad ork när vi har passerat de sjuttio? 



Det talas ofta om människors rätt till arbete. Men jag tycker att det är minst lika intressant med människors rätt till att inte arbeta. Kanske dumt av mig att nämna det överhuvudtaget, jag har inte tillräckligt med kött på fötterna men tanken på medborgarlön är mer än lockande. Idén må vara radikal eftersom den går emot arbetslinjen som sitter så djupt rotad i vår ryggmärg. Att göra rätt för sig. 



För att runda av dagens funderingar vill jag poängtera att jag inte har för vana att tänka på moderatledaren när jag duschar. Faktiskt första gången idag. Jag vill även göra er uppmärksamma på att jag inte skyller den trasiga cirkulationspumpen på Renfot.


Och för övrigt tycker jag om Thorsten Flincks röst när han sjunger. Den är varm och behaglig på sitt slitna sätt. Vad det har med Renskinn att göra? Inte ett dyft. Ville bara att ni skulle veta det. Å andra sidan är det inget ni behöver lägga på minnet.


Med det lämnar jag er och ägnar mig åt att med ljus och lykta söka efter ett arbete.










Inga kommentarer:

Skicka en kommentar