måndag 6 februari 2012

Star Wars och en liten bit Järnlady

Jag ska ägna dagens inlägg åt filmrecensioner.


Efter att ha förlorat ett vad förra helgen har jag under den gångna veckan stått vid mitt ord och sett alla Star Wars-filmerna. 





Hur många de är? Sex filmer. Och jag hoppas att ni förstår att förra meningen inte är ett oavsiktligt särskrivet ord. Det är alltså inte tal om avklädda stjärnor som har hyss för sig. Snarare tvärtom. Figurerna är fullt, eller i alla fall delvis, påklädda med antingen plåt, päls eller diverse tyger. Och det finns inte den minsta antydan till hångel utan här koncentrerar vi oss på allvarliga saker. Så som galaktisk fred.





När en väninna frågade mig om jag såg filmerna i kronologisk ordning visste jag inte riktigt vad jag skulle svara. När det gäller kronologin här är jag nämligen förvirrad. 


I slutet på sjuttiotalet och början på åttiotalet kom de tre första filmerna som egentligen är de tre sista delarna i denna hexalogi. Ca tjugo år senare kommer alltså de tre sista filmerna - som är de tre första episoderna! Javisst, allt är helt i sin ordning.


Jar Jar Binks. Min favorit. Även fast jag har förstått att han inte är en "riktig" Star Wars-figur. Men det är inte jag heller och jag har aldrig varit konservativ så jag bryr mig inte om sådant.


Jag har ibland funderat på vad grejen är med dessa filmer som ungefär 98% av planetens invånare älskar och beundrar men mitt ointresse har alltid tagit överhand och jag har inte kunnat förmå mig att se dem. Ens i studiesyfte. Vad har jag missat? 


Den ende som förstår vad han till vänster säger verkar vara han till höger. 



Men nu har jag sett filmerna. Jag har förlorat min Star Wars-oskuld. Jag kom fram till främst två saker. Berättelsen är klassisk. Den beskriver en kamp mellan det goda och det onda. "Kraften" är en symbol för Gud. Sen har vi ju alla våra egna tolkningar på vad Gud må vara. Även tron på att ingen Gud finns.


Det andra som jag kom fram till var egentligen mer en fundering. Vad är det egentligen som gör att sådana här filmer antingen blir populära eller floppar totalt? Risken är ju att publiken uppfattar både figurerna och skådeplatsen som löjliga. Och någon egentlig handling kan man ju inte beskylla Stjärnornas Krig för att ha. Det är krig och slagsmål, det är väl i stort sätt allt. Vilket jag blir hopplöst uttråkad av. Fast jag tycker att miljöerna var mycket vackra med rolig arkitektur. De ljusa krafterna vinner till slut över de mörka och tanken på att vi alla kan leva i fred och frihet tillsammans är naturligtvis en oerhört vacker tanke. Det är dit vi alla borde sträva.





På det hela taget är jag glad att jag har sett filmerna och under resans gång höll Magnus mig uppmuntrande i handen. Denne man som jag dåraktigt slog vad med. Samme man som nu glatt talar om för mig att filmerna nu åter kommer att visas på biograferna - i 3D! 


Bara så vi alla har det klart för oss - jag tänker inte se om Star Wars. 3D eller inte, jag är fullkomligt nöjd som det är. Vill inte utsätta mig för överdos av Kraften.







Dock besökte vi Filmstaden i Lund i lördags i alla fall. Inte för att fortsätta att se Stjärnornas Krig utan för att se Järnladyn. Och trots att det var bitande kallt ute var det en lång kö på Mårtenstorget. Till Systembolaget. Jag har aldrig sett något liknande. En väktare vinkade in folk en efter en. Det var som en kö in till en populär innekrog. Märkligt.





När jag ändå är igång med mina amatörmässiga försök som recensent så kan jag lika gärna fortsätta ett kort ögonblick. Jag lovar, jag ska inte bli långrandig.


Järnladyn är alltså filmen om den fd brittiska premiärministern, Margret Thatcher. Ingen har väl missat att den är i ropet nu. Filmen i sig var väl inget som skakade om min värld, det handlade mest om en äldre dams tillbakablickar på sitt liv. Men jag är väldigt svag för sanna levnadsöden och oavsett vad jag tycker om Thatcher och vad hon drev igenom så gjorde hon något unikt genom att ta plats i en historiskt sett mycket tung mansdominerad värld. Hon var övertygad om sin sak och gav inte vika för någon. Kanske inte alltid så bra.




Det som jag mest blev fascinerad av var skådespelerskan Meryl Streeps otroligt porträttlika gestaltning av Järnladyn. Briljant! Hon är en sann kameleont. Streep alltså. Eller tja, kanske även Thatcher.






Avslutningsvis vill jag bara förbereda er på att om ni inget hör från paret Bengtsson/Gartoft framöver kan det bero på att vi har frusit ihjäl. Det är så att i kväll har cirkulationspumpen - eller vad det nu kallas - i huset gått sönder. Värmen försvinner mer och mer, elementen är iskalla. Vi har tänt en massa värmeljus så termometern har jobbat sig upp till arton grader. Blir många varma kramar i soffan. Och skulle inte det hjälpa så kom den sympatiske fastighetsskötaren förbi med en värmefläkt samtidigt som han förklarade att värmen inte kommer att komma tillbaka förrän i morgon.


Nu menar jag inte att vi skulle använda själva fastighetsskötaren som värmekälla utan snarare värmefläkten han lånade ut till oss. Men det förstod ni väl.





Jag försöker att överleva med rykande hett, starkt, sött kenyanskt te. 
So long!









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar