måndag 13 februari 2012

Vintern, när den som bäst

Jag vaknade i morse på ett formidabelt humör! Jag låg och drog mig ett tag och kände in måndagen omkring mig. Under täcket var jag varm och trygg där jag låg och log med halvöppna ögon, såg solens starka sken som brutalt och utan pardon slå sig in i rummet genom fönstret. Jag bländades och kände mig blind som en nyfödd kattunge. 


När jag hörde det uppmuntrande fågelkvitter som avslöjar att våren är på väg att göra sitt intåg kände jag mig lätt och fri.


Kort efteråt studsade jag upp, hoppade löjligt pigg ut till köket och gjorde i ordning en kopp kaffe med rostat bröd, satte mig sen i soffan, slog på tv:n. Eller nja, först väckte jag ju givetvis datorn och kollade läget där det egentligen händer, men sen så fick det stora svarta, platta vidundret visa vad den kunde.


Jag tittade på nyheterna och konstaterade att det var inget avsevärt nytt som hade hänt under natten. Samma gamla elände som jag inte förstår mig på och inte alltid orkar att ta in.


Mina ben verkade spritta till och jag hade svårt att sitta still. Jag vill ut och gå i det vackra vinterlandskapet. 


Kaffet var urdrucket och det var dags att ställa mig under duschens varma vattenflöde. På väg dit noterade jag som hastigast vad termometern visade. Jag ignorerade och förträngde informationen. Jag ska ut och promenera.


Där jag stod med lödder från topp till tå försökte hjärnan pocka på min uppmärksamhet likt en hackspett. Hallå, det är -12,4° grader ute, vi vill inte ut! Jag kunde inte längre blockera det jag såg vad termometern hade skrikit ut. Det är kallt ute. Kanske förenat med livsfara. Lika bra att stanna hemma? Ja!


Men? Är jag inte en viking? Är jag inte en stark kvinna med tillräckligt mycket späck omkring mig för att inte frysa ihjäl? (Har för övrigt arbetat hårt för att åstadkomma det den här vintern, tror jag har lyckats bra.) Är jag inte en dödsmördarmaskin?


Jo! Så på med yllesockorna och tjocka polotröjan, ut ska vi gå! Ja, alltså, jag hade fler kläder än så på mig. Bara så att vi har det fullständigt klart för oss.


Och för att vidare upplysa er som tror att vi är veklingar här i Skåne och hört att vi inte vana vid vid vinter så kan jag bara bekräfta och meddela följande - nej, vi är inte vana vid vinter. Vi vet inte vad vinter är. För på den lokala pizzerian i Stehag är det alltid uteservering. Som öppnar kl 16:00. Alla dagar. Således även vid extrema minusgrader. Nej, vi vet inte vad vinter är. 


Winter - bring it on!

Jag promenerade vidare och såg att Skånetrafken ännu håller på med banarbeten. Stehags station byggs om. Idag var de uppe i luften och hade sig. Killarna verkade ha kul. Typ som i ett litet pariserhjul. Fast utan hjul. Och inte i Paris. Utan på skånska. Men dock där uppe.





Ca en kvart senare befann jag mig i den underbara trollskogen. Kombinationen snö och sol är en vinnare. Trots eventuella frostskador det kan medföra.




Hästarna var så klart hemma. Samma under-bältet-gnägg-humor som vanligt. Men vackra är de alltjämt.



Jag mötte inte så många på min färd. Två äldre kvinnor med var sina hundar som skällde ut mig. Det var hundarna som gormade åt mig, inte damerna. De kvinnliga hundägarna lugnade mig och sa att det var inget att vara rädd för, de var bara nyfikna på mig. Jyckarna alltså.

Och sedan stötte jag på ett konglomerat av dagisbarn. Eller det kanske inte är politiskt korrekt att uttrycka sig så, kanske bör jag säga förskolebarn. Men ni hajar. Sådana där små omyndiga minipersoner i grupp. Med lysande gula västar. Som verkar följa med vid födseln numera. Kan ibland vara lätt att missta dem för kortväxta trafikarbetare. När jag tänker efter hade nog de där banarbetarna liknande västar, ni vet de som var där uppe i liften a.k.a skånska pariserhjulet.


Det fanns möjlighet men ingen verkade vilja utnyttja fasciliteterna som Trollskogen hade att erbjuda. Jag saknade min obefintliga termos fylld med varm choklad så jag passerade också bara förbi.

Ingen picnic idag.

I skuggan av min iPhone.

Nu hade jag för starka fantasier om choklad i alla dess former för att orka fortsätta min expedition så mina steg återvände hem. Väl innanför dörren värmde jag upp mjölk i en kastrull samtidigt som jag rörde ihop kakao, socker och lite grädde i en mugg. Hällde därefter över den rykande heta drycken i den enörade behållaren och voilà! Himmelriket på jorden var serverat. Precis som min mamma gjorde till mig när jag var liten. 









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar