tisdag 27 mars 2012

Min första vår i Skåne

För er som var tvungen att genomlida mitt högst tröttsamma inlägg igår vill jag bara säga att jag vaknade lika utmattad och tröttsam i morse. Ska vi egentligen inte bli pigga på våren? Jag vill också säga tack! För att ni står ut med mig. Jag vill samtidigt uppmärksamma er på att fotnötter* finns i slutet av detta blogginlägg.


Jag satt och funderade en stund över hur jag skulle rycka upp mig själv ur denna pöl av Karlssons Klister jag har satt mig i.


Jag är ju en utpräglad "city girl" så kanske måste jag in till närmaste city och få i mig lite puls och avgaser istället för trollens skog här hemma i Stehag. (Inte för att det är fel på skog och natur. Eller troll. Eller sådant där grönt.) Sagt och gjort, jag snodde ihop håret till en svans, klädde på mig, knöt skorna, applicerade mina rosa pilotglajjor på näsa och öron och styrde mina steg till tågstationen. Jag valde Malmö som min slutdestination på perrongens biljettautomat.


När Pågatåget anlände klev jag ombord med min biljett och satte jag mig tillrätta. Jag kunde genom fönstret se allt från hoppfulla golfare som med en av alla sina miljarder klubbor svinga iväg den lilla vita bollen in i evig glömska till en fasan** som sprang som om livet hängde på en skör tråd. När det gäller det sistnämnda blev jag lite förbryllad eftersom jag omöjligt kunde se vad det var fågeln sprang ifrån. Jag konstaterade därför att det var en fasan med förföljelsemani. ***


En halvtimme senare var jag framme i Malmö. Mitt stockholmssubstitut för dagen. Underbart. Det doftade av stad i vår. Jag kände mig med ens lite lättare.


Gripen i Malmös kommunvapen ser ungefär lika sur ut som höken i Malmös hockeylag.


Jag noterade att de har piffat till det lite sen sist jag var i stan med erekta buskage på Stortorget.

Jag promenerade sakta genom gator och torg. Gick in i butikerna. Och ut ur de samma. Fönstershoppade. Försökte röra mig vant och känna mig hemma. Men det gör jag inte riktigt än. 

Jag tyckte att folk tittade på mig. Det syns nog tydligt på mig att jag inte kommer härifrån. 

Men sen insåg jag att det berodde nog på följande tre saker: 
1) jag hade min fina ponchotröja på mig - de ville också ha den och var således på väg att slita av mig kläderna, 
2) jag tittade lika mycket på dem och de undrade vad i helvete jag glodde på och
3) jag mimade till musiken jag hörde i mina öron och malmöiterna såg inte mina hörsnäckor och trodde att jag gick och pratade med mig själv. Eller med min låtsaskompis Vibeke Knockwe.

Jag fann vägen hem igen. Centralstationen är ju ditåt! -->

Jag kände mig nöjd och hittade tillbaka till tågstationen. När jag kryssade mellan andra resenärer i den röda tegelbyggnaden stannade jag plötsligt till när jag kände den välbekanta doften av något jag har glömt att äta ända sedan jag flyttade hit. Sushi! Jag kunde inte värja mig, jag var tvungen att köpa med mig en ask. 

Medan jag satt och väntade på tåget hem märkte jag att Sydnytt filmade oss som köpte biljetter från automaterna.

Nyhetsvärde?

Jag var så sömnig och gäspade oavbrutet på tåget hem. Japp, tröttsam. Igen. Men vetskapen om min kommande sushilunch höll mig vaken. Jag hade köpt en stor sushilåda eftersom jag mindes hur mycket min katt Pickles (R.I.P) älskade den japanska maträtten. Jag var förut alltid tvungen att köpa extra bitar till honom för att alls få något själv och jag anade att Doris skulle vara likadan.

När jag kom hem fann jag två stora plastkuvert med Magnus och min inkomstdeklaration. Shit. Oron återkom. Inget jobb. Inga pengar. Tänk om jag måste betala en jävla massa pengar som jag inte har. Orkar inte. 

Doris hälsade mig hjärtligt välkommen hem. Jag klappade henne kärleksfullt, la ifrån mig väskan och tänkte att det är lika bra att göra pinan kort. Jag slet upp mitt skattebesked och möttes av en överväldigad glädje. Yes!  "Det löser sig, så brukar allt bli." 


Eller som Mr McFerrin skulle ha uttryckt sig: Don't worry, be happy för fan.



Jag bestämde mig för att göra en lyxlunch över det hela för att fira, så jag hällde upp ett glas välkylt vitt vin och begick sushin. Doris var en smula intresserad men vill inget ha. Varken av sushin eller vinet. D(r)öm om min förvåning. 

Fick hela för mig själv.


* Ja, jag vet att det inte heter fotnötter, men erkänn att bilden ni ser inom er är kul?
** Här syftar jag på fågeln^ och inte på fasan med syfte på satan.
*** Jag vill här förtydliga att jag tror inte att golfutövarna hade något med fasanens flykt att göra.
^ Särskrivningen här är medveten, det är alltså inte tal om någon påfågel.




måndag 26 mars 2012

Det ordnar sig

Doris väckte mig i morse med sitt typiska "mrrrm" och trampade på mig med sina stora mjuka tassar. Doris har ett lustigt språk som består mest av "mrrrm", "brrurrp" och "wrrää". Trots att hon är en katt mjauar hon sällan. Hon brister endast ut i ett "mjaaä" eller snarare ett "MJAAÄ!" när hon närmar sig svältgränsen. Vilket i och för sig enligt henne inträder rätt ofta. 


Doris

Hur som helst så steg jag upp rätt omgående för att slippa det hungriga vrålet som jag anade snart skulle komma och serverade Doris lite tonfisk. Jag staplade tillbaka till sängen och landade med en duns. Jag satte igång tv:n och såg Maria Montazami presentera vädret i TV4. Jag känner inte damen personligen men det är något med henne jag gillar. Hon berättade med sin lugna och släpiga röst att vi i södra Sverige är lyckostar eftersom vi skulle få så mycket sol idag. Maria Montazami kallade mig just för en lyckans ost. 


Jag gick upp igen och öppnade ett fönster på vid gavel och såg kråkorna leta efter något på den frosttäckta gräsmattan utanför. Maria hade rätt, solen sken allt vad den orkade för att frosten skulle försvinna. Jag blundade och andades in den krispiga morgonluften. Öppnade ögonen igen, sänkte blicken en aning och såg de vackra gröna bladen utanför vår dörr.


Visst blir det väl tulpaner av detta?



Doris kom och virade sin svans runt mina ben och tittade upp på mig en blick som inte gick att missförstå. Mer. Nu. Vi gick tillsammans in till köket och hon fick en påtår av sin tonfisk och jag fick kaffe.


Jag kände mig väldigt trött och övervägde att inte röra mig ur fläcken mer idag men fick oväntat kraft någonstans ifrån så jag förmådde att gå min trollskogsrunda. Mina steg var tunga och det kändes som om jag rörde mig i slowmotion. 


Installation i Trollskogen.


Jag hade just bestämt mig för att ta den korta rundan när jag mötte en stavgående äldre herre i ljusblå overall som såg ut att vara mellan åttio och nästa liv som gick med raska steg och pigg blick. Herregud, han har bättre kondition och energi än jag. 


Det fick bli hela rundan. Men jag ersatte fågelkvitter med peppande upptempo-dunka-dunka-musik för att få igång mina steg så jag tog fram min smarta mobila telefon ur fickan, nuddade mitt finger på spotifyikonen och förde in hörsnäckorna i öronen och traskade vidare med kvicka steg.


Eller nja, så kvickt gick det inte, mer som om jag gick i kvicksand utspädd med sirap. Jag var så långsam och fick kämpa även när terrängen lutade neråt. Helt dränerad på energi var jag. 


På väg hem mötte jag några stehagsbor som hälsade på mig glatt. Härligt att i alla fall vissa känner sig pigga och glada i det underbara vårvädret. När jag väl kom hem och möttes av en lycklig Doris som tyckte att jag hade varit borta på tok för länge (en timme och fem minuter) sparkade jag av mig mina reeboks, krängde av mig mina jeans och tröja och kastade mig in i duschen. På väg in till duschkuren råkade jag passera en spegel. Jag hade en massa trädkvistar i håret. Nu förstår jag varför stehagsborna hade lett så brett. Det var inte våren. Det var jag. De måste ha tänkt: dessa stockholmare, de kan inte ens gå i skogen som vanligt folk.


Nytvättad satte jag mig soffan. Åt resterna av gårdagens middag till lunch. Det värkte i hela kroppen. Det kanske låter som om jag håller på att bli sjuk men det är inte så. Det har bara dykt upp en oro som tilltagit den senaste tiden och den verkar ha satt sig fysiskt på mig. 


Men som Timbuktu hävdar - det ordnar sig, det gör det alltid. (Utan några som helst liknelser i texten övrigt.) Och faktum är att jag tror att han har rätt. Min erfarenhet säger så. Det fixar sig. 







torsdag 15 mars 2012

Barn av vår tid

Jag läste idag att resultatet av en enkätundersökning visar att tonårsbarn inte mår dåligt av växelvis boende efter det att föräldrarna har flyttat isär. (Enligt UNT har ca 172000 skolelever i årskurs sex till nio har deltagit i undersökningen.)


Det är bra. Det visar att det finns föräldrar där ute som är vuxna. För jag tror nämligen att det mesta hänger på föräldrarna, hur de väljer att sköta separationen med tanke på barnen. Och dessutom kanske vi slipper höra saker som "vi stannar ihop och kämpar för barnens skull". Jag har funderat på om det inte är den som säger det som vill stanna kvar i konstellationen av någon anledning istället för barnen. Det är i och för sig inte konstigt att man försöker att hålla fast vid en dröm och inte vill inse att situationen har förändrats men barn är ju vandrande känselspröt och de blir nog utmattade till slut av föräldrarnas kämpande. En skilsmässa behöver inte vara något dåligt. Det beror på vilken värdering vi lägger i den.





Jag har gått igenom två skilsmässor. Mina föräldrars och min egen. I min var inga barn involverade så jag kan ju inte veta hur jag skulle ha hanterat det men jag hoppas och tror att jag skulle göra så som min förebild, min mor.


Jag tror att jag var sex år gammal när mina föräldrar skilde sig och jag minns att jag aldrig tyckte att det var särskilt konstigt. Det kan ju dels bero på att det på det vimsiga sjuttiotalet började bli vanligt med skilda föräldrar och att inget var direkt märkvärdigt under den här tiden, alla var mer eller mindre öppna i sinnet men även dels att barn generellt sett accepterar det mesta som sker omkring dem. De är ju experter på att gilla läget. Så länge de inte far illa antar jag, jag har lyckligtvis ingen erfarenhet av detta. Jag hade också turen att inte ha föräldrar som kastade lort på varandra och jag behövde aldrig känna dåligt samvete eller "välja sida".


Jag skulle vilja påstå att jag har bott med en ensamstående förälder snarare än växelvis eftersom min pappa bodde och arbetade utomlands under större delen av min uppväxt. Det var under skolloven som jag bodde hos honom och då var det ju alltid bara skoj. 


Det var min mamma som hade ansvaret för mig. Trollade med knäna för att få ekonomin att gå ihop. Fick vara den stränga föräldern. Såg till att jag gick i skolan och gjorde mina läxor. Det var hon som tröstade och uppmuntrade mig. Min mamma fick ensam tackla min trotsiga pubertet efter bästa förmåga. Ni vet den oundvikliga process där barnet ska frigöra sig från föräldrarna och genomgå förändringar på löjligt många plan samtidigt. Helt naturligt men smärtsamt jobbigt för de inblandade. Det är egendomligt att någon överlever tumultet med hälsan i behåll.





Men vi hade mycket skoj vi med, mamma och jag. Och har än förstås. Hon är antagligen den roligaste människa jag känner.




När jag tänker tillbaka tror jag att jag skulle ha blivit splittrad om jag hade bott växelvis, men vi är alla individer, det passar säkert vissa barn. Enligt undersökningen verkar det ju dessutom passa de flesta. Kanske hade jag tyckt att det var den mest naturliga sak i världen då, jag vet inte. Men jag har alltid varit sådan som behöver boa in mig på ett ställe. Min basstation.


Vad man också kan göra vid en separation är att istället för barnen så är det föräldrarna som bor växelvis. Efter att min kusin och hennes man separerade så bodde sönerna kvar i lägenheten och det var föräldrarna som turades om att bo med dem i den fd gemensamma bostaden. 


Jag förmodar att vi gör det som passar familjemedlemmarna bäst och gör det bästa vi kan med det vi har. Och förhoppningsvis uppmärksammar det som är lämpligt för barnet. 


Och rensar vi bort de dåliga så är ju alla sätt bra.



torsdag 8 mars 2012

Internationella kvinnodagen




Yrvaket slog jag på TV:n i morse och såg tre vackra kvinnor som gästade Nyhetsmorgon i TV4. På ena sidan sitter Nyamko Sabuni som säger något som jag inte riktigt hör för på andra sidan sitter Alexandra Pascalidou som gör sitt bästa för att överrösta och i mitten sitter Unni Drougge som försöker göra sin stämma hörd men misslyckas. Vad pratar de om? Jag uppfattade det hela som närmast en hätsk stämning och de var helt klart oense. Men vad har hänt, vad pratar de om? 


Efter ett ögonblick inser jag att de pratar om den internationella kvinnodagen. Det är ju idag.



Programledarna ser på och kan omöjligt återta kontrollen i studion där den närmast havererade diskussionen pågår. Programledarparet blev synbart lättade när tiden för damerna var slut och presenterade snabbt nästa inslag av det mer lättsamma slaget. 


Varenda åttonde mars i mitt liv har det alltså varit den internationella kvinnodagen. Ändå hade jag inte en tanke på det när jag vaknade i morse. Varför? 


Vad står den internationella kvinnodagen egentligen för?


Min vana trogen vände jag mig till Google - som sin vana trogen framställde sin logo med temat för dagen -  och skrev in "internationella kvinnodagen" i sökfältet och trycker därefter på enter. 




Får reda på att Clara Zetkin lanserade den internationella kvinnodagen 1910. Clara var en tysk kvinnorättskämpe. Sedan dess, en dag om året, har vi uppmärksammat jämställdhet - eller snarare bristen på det - och kvinnors situation världen över. 




Clara Zetkin


Men så frågar jag mig, vad är då jämställdhet? Det som först dyker upp i mitt huvud är "lika lön för lika arbete". Förmodligen för att jag har hört det så många gånger. Ända sedan jag gick i skolan. Vilket inte var i förrgår. Och av vad jag hör och ser verkar ändå inte mycket har hänt där. Varför inte? Har vi inte pratat om detta länge nog? Vari ligger problemet? Jag vet inte.


Trots den röriga diskussion jag trött bevittnade i TV4 kunde jag i alla fall uppfatta ordet kvotering. Det verkar som att det här med kvotering fortfarande är en aktuell fråga. I min värld blir man anställd, väljs in i styrelser eller vad än det nu må vara för de kunskaper och erfarenheter vi har och inte huruvida vi är en kvinna eller en man. Fast jag tror i och för sig att det är sunt med en balans mellan kvinnor och män. Och roligare. Men om det nu är så att kvinnor inte ges tillfälle pga sitt kön är väl kvotering någonting bra? Eller är risken då att man inte tar henne på allvar och viftar bort henne som "kvoterad"? Jag vet inte.




För ca 100 år sedan, när dagen instiftades, hade inte kvinnor rösträtt. Förutom på enstaka ställen som ex.vis Nya Zeeland och Australien. Ursprungsbefolkningen ej inräknad så klart, de fick vänta till 1962. Sist i Europa med att införa kvinnlig rösträtt var furstendömet Liechtenstein. Året var 1984. 1984! 


Sedan 1920 får kvinnor i Sverige rösta.



Trots att vi fortfarande lever i ett samhälle med patriarkala strukturer kan vi ändå kanske anse att på hundra år har vi i Sverige kommit en bra bit på vägen. Historiskt sett var det ju alldeles nyss som kvinnor inte fick arbeta, inte fick rösta och vi ansågs generellt sett vara mindre kapabla. 


Vi får inte glömma att det heter ju faktiskt internationella kvinnodagen. Det finns platser kvar på jorden där det ännu inte är självklart för kvinnor att vara jämställda männen. I vissa länder har ju inte kvinnor ens ett eget pass utan reser på mannens. Jag har haft förmånen att träffa kvinnor som lever i kulturer som ser helt annorlunda ut än min egen. De saknar ofta röst och påverkan. Om de dessutom har en funktionsnedsättning så göms de. De är inte värda marken de går på.



Jag vet att det finns några som tycker att den internationella kvinnodagen är lite grann av ett hittepå, att den gjort sitt och ifrågasätter nyttan med den, att vi ska uppmärksamma kvinnor alla dagar om året. Naturligtvis ska vi göra det. Vi ska väl uppmärksamma både män och kvinnor. Men i början på 1900-talet var en dag kanske allt kvinnor fick till sitt förfogande för att visa sin kamp för jämställdhet, göra sina röster hörda och ta plats.



Jag väljer att se den åttonde mars som en symbol, en påminnelse om att kampen om jämställdhet måste fortgå. Att vi på många sätt kommit långt men behöver komma längre. Än så länge har jag bara åkt på en räkmacka så jag vill hylla de kvinnor - och män - som har kämpat för vår jämställdhet. Utan dem hade vi kanske varit kvar vid det förra sekelskiftet. Tack.







Att säga att kvinnor kan är visserligen att indirekt påstå att motsatsen finns. Men jag gillar bilden.