torsdag 15 mars 2012

Barn av vår tid

Jag läste idag att resultatet av en enkätundersökning visar att tonårsbarn inte mår dåligt av växelvis boende efter det att föräldrarna har flyttat isär. (Enligt UNT har ca 172000 skolelever i årskurs sex till nio har deltagit i undersökningen.)


Det är bra. Det visar att det finns föräldrar där ute som är vuxna. För jag tror nämligen att det mesta hänger på föräldrarna, hur de väljer att sköta separationen med tanke på barnen. Och dessutom kanske vi slipper höra saker som "vi stannar ihop och kämpar för barnens skull". Jag har funderat på om det inte är den som säger det som vill stanna kvar i konstellationen av någon anledning istället för barnen. Det är i och för sig inte konstigt att man försöker att hålla fast vid en dröm och inte vill inse att situationen har förändrats men barn är ju vandrande känselspröt och de blir nog utmattade till slut av föräldrarnas kämpande. En skilsmässa behöver inte vara något dåligt. Det beror på vilken värdering vi lägger i den.





Jag har gått igenom två skilsmässor. Mina föräldrars och min egen. I min var inga barn involverade så jag kan ju inte veta hur jag skulle ha hanterat det men jag hoppas och tror att jag skulle göra så som min förebild, min mor.


Jag tror att jag var sex år gammal när mina föräldrar skilde sig och jag minns att jag aldrig tyckte att det var särskilt konstigt. Det kan ju dels bero på att det på det vimsiga sjuttiotalet började bli vanligt med skilda föräldrar och att inget var direkt märkvärdigt under den här tiden, alla var mer eller mindre öppna i sinnet men även dels att barn generellt sett accepterar det mesta som sker omkring dem. De är ju experter på att gilla läget. Så länge de inte far illa antar jag, jag har lyckligtvis ingen erfarenhet av detta. Jag hade också turen att inte ha föräldrar som kastade lort på varandra och jag behövde aldrig känna dåligt samvete eller "välja sida".


Jag skulle vilja påstå att jag har bott med en ensamstående förälder snarare än växelvis eftersom min pappa bodde och arbetade utomlands under större delen av min uppväxt. Det var under skolloven som jag bodde hos honom och då var det ju alltid bara skoj. 


Det var min mamma som hade ansvaret för mig. Trollade med knäna för att få ekonomin att gå ihop. Fick vara den stränga föräldern. Såg till att jag gick i skolan och gjorde mina läxor. Det var hon som tröstade och uppmuntrade mig. Min mamma fick ensam tackla min trotsiga pubertet efter bästa förmåga. Ni vet den oundvikliga process där barnet ska frigöra sig från föräldrarna och genomgå förändringar på löjligt många plan samtidigt. Helt naturligt men smärtsamt jobbigt för de inblandade. Det är egendomligt att någon överlever tumultet med hälsan i behåll.





Men vi hade mycket skoj vi med, mamma och jag. Och har än förstås. Hon är antagligen den roligaste människa jag känner.




När jag tänker tillbaka tror jag att jag skulle ha blivit splittrad om jag hade bott växelvis, men vi är alla individer, det passar säkert vissa barn. Enligt undersökningen verkar det ju dessutom passa de flesta. Kanske hade jag tyckt att det var den mest naturliga sak i världen då, jag vet inte. Men jag har alltid varit sådan som behöver boa in mig på ett ställe. Min basstation.


Vad man också kan göra vid en separation är att istället för barnen så är det föräldrarna som bor växelvis. Efter att min kusin och hennes man separerade så bodde sönerna kvar i lägenheten och det var föräldrarna som turades om att bo med dem i den fd gemensamma bostaden. 


Jag förmodar att vi gör det som passar familjemedlemmarna bäst och gör det bästa vi kan med det vi har. Och förhoppningsvis uppmärksammar det som är lämpligt för barnet. 


Och rensar vi bort de dåliga så är ju alla sätt bra.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar