måndag 26 mars 2012

Det ordnar sig

Doris väckte mig i morse med sitt typiska "mrrrm" och trampade på mig med sina stora mjuka tassar. Doris har ett lustigt språk som består mest av "mrrrm", "brrurrp" och "wrrää". Trots att hon är en katt mjauar hon sällan. Hon brister endast ut i ett "mjaaä" eller snarare ett "MJAAÄ!" när hon närmar sig svältgränsen. Vilket i och för sig enligt henne inträder rätt ofta. 


Doris

Hur som helst så steg jag upp rätt omgående för att slippa det hungriga vrålet som jag anade snart skulle komma och serverade Doris lite tonfisk. Jag staplade tillbaka till sängen och landade med en duns. Jag satte igång tv:n och såg Maria Montazami presentera vädret i TV4. Jag känner inte damen personligen men det är något med henne jag gillar. Hon berättade med sin lugna och släpiga röst att vi i södra Sverige är lyckostar eftersom vi skulle få så mycket sol idag. Maria Montazami kallade mig just för en lyckans ost. 


Jag gick upp igen och öppnade ett fönster på vid gavel och såg kråkorna leta efter något på den frosttäckta gräsmattan utanför. Maria hade rätt, solen sken allt vad den orkade för att frosten skulle försvinna. Jag blundade och andades in den krispiga morgonluften. Öppnade ögonen igen, sänkte blicken en aning och såg de vackra gröna bladen utanför vår dörr.


Visst blir det väl tulpaner av detta?



Doris kom och virade sin svans runt mina ben och tittade upp på mig en blick som inte gick att missförstå. Mer. Nu. Vi gick tillsammans in till köket och hon fick en påtår av sin tonfisk och jag fick kaffe.


Jag kände mig väldigt trött och övervägde att inte röra mig ur fläcken mer idag men fick oväntat kraft någonstans ifrån så jag förmådde att gå min trollskogsrunda. Mina steg var tunga och det kändes som om jag rörde mig i slowmotion. 


Installation i Trollskogen.


Jag hade just bestämt mig för att ta den korta rundan när jag mötte en stavgående äldre herre i ljusblå overall som såg ut att vara mellan åttio och nästa liv som gick med raska steg och pigg blick. Herregud, han har bättre kondition och energi än jag. 


Det fick bli hela rundan. Men jag ersatte fågelkvitter med peppande upptempo-dunka-dunka-musik för att få igång mina steg så jag tog fram min smarta mobila telefon ur fickan, nuddade mitt finger på spotifyikonen och förde in hörsnäckorna i öronen och traskade vidare med kvicka steg.


Eller nja, så kvickt gick det inte, mer som om jag gick i kvicksand utspädd med sirap. Jag var så långsam och fick kämpa även när terrängen lutade neråt. Helt dränerad på energi var jag. 


På väg hem mötte jag några stehagsbor som hälsade på mig glatt. Härligt att i alla fall vissa känner sig pigga och glada i det underbara vårvädret. När jag väl kom hem och möttes av en lycklig Doris som tyckte att jag hade varit borta på tok för länge (en timme och fem minuter) sparkade jag av mig mina reeboks, krängde av mig mina jeans och tröja och kastade mig in i duschen. På väg in till duschkuren råkade jag passera en spegel. Jag hade en massa trädkvistar i håret. Nu förstår jag varför stehagsborna hade lett så brett. Det var inte våren. Det var jag. De måste ha tänkt: dessa stockholmare, de kan inte ens gå i skogen som vanligt folk.


Nytvättad satte jag mig soffan. Åt resterna av gårdagens middag till lunch. Det värkte i hela kroppen. Det kanske låter som om jag håller på att bli sjuk men det är inte så. Det har bara dykt upp en oro som tilltagit den senaste tiden och den verkar ha satt sig fysiskt på mig. 


Men som Timbuktu hävdar - det ordnar sig, det gör det alltid. (Utan några som helst liknelser i texten övrigt.) Och faktum är att jag tror att han har rätt. Min erfarenhet säger så. Det fixar sig. 







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar