torsdag 8 mars 2012

Internationella kvinnodagen




Yrvaket slog jag på TV:n i morse och såg tre vackra kvinnor som gästade Nyhetsmorgon i TV4. På ena sidan sitter Nyamko Sabuni som säger något som jag inte riktigt hör för på andra sidan sitter Alexandra Pascalidou som gör sitt bästa för att överrösta och i mitten sitter Unni Drougge som försöker göra sin stämma hörd men misslyckas. Vad pratar de om? Jag uppfattade det hela som närmast en hätsk stämning och de var helt klart oense. Men vad har hänt, vad pratar de om? 


Efter ett ögonblick inser jag att de pratar om den internationella kvinnodagen. Det är ju idag.



Programledarna ser på och kan omöjligt återta kontrollen i studion där den närmast havererade diskussionen pågår. Programledarparet blev synbart lättade när tiden för damerna var slut och presenterade snabbt nästa inslag av det mer lättsamma slaget. 


Varenda åttonde mars i mitt liv har det alltså varit den internationella kvinnodagen. Ändå hade jag inte en tanke på det när jag vaknade i morse. Varför? 


Vad står den internationella kvinnodagen egentligen för?


Min vana trogen vände jag mig till Google - som sin vana trogen framställde sin logo med temat för dagen -  och skrev in "internationella kvinnodagen" i sökfältet och trycker därefter på enter. 




Får reda på att Clara Zetkin lanserade den internationella kvinnodagen 1910. Clara var en tysk kvinnorättskämpe. Sedan dess, en dag om året, har vi uppmärksammat jämställdhet - eller snarare bristen på det - och kvinnors situation världen över. 




Clara Zetkin


Men så frågar jag mig, vad är då jämställdhet? Det som först dyker upp i mitt huvud är "lika lön för lika arbete". Förmodligen för att jag har hört det så många gånger. Ända sedan jag gick i skolan. Vilket inte var i förrgår. Och av vad jag hör och ser verkar ändå inte mycket har hänt där. Varför inte? Har vi inte pratat om detta länge nog? Vari ligger problemet? Jag vet inte.


Trots den röriga diskussion jag trött bevittnade i TV4 kunde jag i alla fall uppfatta ordet kvotering. Det verkar som att det här med kvotering fortfarande är en aktuell fråga. I min värld blir man anställd, väljs in i styrelser eller vad än det nu må vara för de kunskaper och erfarenheter vi har och inte huruvida vi är en kvinna eller en man. Fast jag tror i och för sig att det är sunt med en balans mellan kvinnor och män. Och roligare. Men om det nu är så att kvinnor inte ges tillfälle pga sitt kön är väl kvotering någonting bra? Eller är risken då att man inte tar henne på allvar och viftar bort henne som "kvoterad"? Jag vet inte.




För ca 100 år sedan, när dagen instiftades, hade inte kvinnor rösträtt. Förutom på enstaka ställen som ex.vis Nya Zeeland och Australien. Ursprungsbefolkningen ej inräknad så klart, de fick vänta till 1962. Sist i Europa med att införa kvinnlig rösträtt var furstendömet Liechtenstein. Året var 1984. 1984! 


Sedan 1920 får kvinnor i Sverige rösta.



Trots att vi fortfarande lever i ett samhälle med patriarkala strukturer kan vi ändå kanske anse att på hundra år har vi i Sverige kommit en bra bit på vägen. Historiskt sett var det ju alldeles nyss som kvinnor inte fick arbeta, inte fick rösta och vi ansågs generellt sett vara mindre kapabla. 


Vi får inte glömma att det heter ju faktiskt internationella kvinnodagen. Det finns platser kvar på jorden där det ännu inte är självklart för kvinnor att vara jämställda männen. I vissa länder har ju inte kvinnor ens ett eget pass utan reser på mannens. Jag har haft förmånen att träffa kvinnor som lever i kulturer som ser helt annorlunda ut än min egen. De saknar ofta röst och påverkan. Om de dessutom har en funktionsnedsättning så göms de. De är inte värda marken de går på.



Jag vet att det finns några som tycker att den internationella kvinnodagen är lite grann av ett hittepå, att den gjort sitt och ifrågasätter nyttan med den, att vi ska uppmärksamma kvinnor alla dagar om året. Naturligtvis ska vi göra det. Vi ska väl uppmärksamma både män och kvinnor. Men i början på 1900-talet var en dag kanske allt kvinnor fick till sitt förfogande för att visa sin kamp för jämställdhet, göra sina röster hörda och ta plats.



Jag väljer att se den åttonde mars som en symbol, en påminnelse om att kampen om jämställdhet måste fortgå. Att vi på många sätt kommit långt men behöver komma längre. Än så länge har jag bara åkt på en räkmacka så jag vill hylla de kvinnor - och män - som har kämpat för vår jämställdhet. Utan dem hade vi kanske varit kvar vid det förra sekelskiftet. Tack.







Att säga att kvinnor kan är visserligen att indirekt påstå att motsatsen finns. Men jag gillar bilden.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar