tisdag 27 mars 2012

Min första vår i Skåne

För er som var tvungen att genomlida mitt högst tröttsamma inlägg igår vill jag bara säga att jag vaknade lika utmattad och tröttsam i morse. Ska vi egentligen inte bli pigga på våren? Jag vill också säga tack! För att ni står ut med mig. Jag vill samtidigt uppmärksamma er på att fotnötter* finns i slutet av detta blogginlägg.


Jag satt och funderade en stund över hur jag skulle rycka upp mig själv ur denna pöl av Karlssons Klister jag har satt mig i.


Jag är ju en utpräglad "city girl" så kanske måste jag in till närmaste city och få i mig lite puls och avgaser istället för trollens skog här hemma i Stehag. (Inte för att det är fel på skog och natur. Eller troll. Eller sådant där grönt.) Sagt och gjort, jag snodde ihop håret till en svans, klädde på mig, knöt skorna, applicerade mina rosa pilotglajjor på näsa och öron och styrde mina steg till tågstationen. Jag valde Malmö som min slutdestination på perrongens biljettautomat.


När Pågatåget anlände klev jag ombord med min biljett och satte jag mig tillrätta. Jag kunde genom fönstret se allt från hoppfulla golfare som med en av alla sina miljarder klubbor svinga iväg den lilla vita bollen in i evig glömska till en fasan** som sprang som om livet hängde på en skör tråd. När det gäller det sistnämnda blev jag lite förbryllad eftersom jag omöjligt kunde se vad det var fågeln sprang ifrån. Jag konstaterade därför att det var en fasan med förföljelsemani. ***


En halvtimme senare var jag framme i Malmö. Mitt stockholmssubstitut för dagen. Underbart. Det doftade av stad i vår. Jag kände mig med ens lite lättare.


Gripen i Malmös kommunvapen ser ungefär lika sur ut som höken i Malmös hockeylag.


Jag noterade att de har piffat till det lite sen sist jag var i stan med erekta buskage på Stortorget.

Jag promenerade sakta genom gator och torg. Gick in i butikerna. Och ut ur de samma. Fönstershoppade. Försökte röra mig vant och känna mig hemma. Men det gör jag inte riktigt än. 

Jag tyckte att folk tittade på mig. Det syns nog tydligt på mig att jag inte kommer härifrån. 

Men sen insåg jag att det berodde nog på följande tre saker: 
1) jag hade min fina ponchotröja på mig - de ville också ha den och var således på väg att slita av mig kläderna, 
2) jag tittade lika mycket på dem och de undrade vad i helvete jag glodde på och
3) jag mimade till musiken jag hörde i mina öron och malmöiterna såg inte mina hörsnäckor och trodde att jag gick och pratade med mig själv. Eller med min låtsaskompis Vibeke Knockwe.

Jag fann vägen hem igen. Centralstationen är ju ditåt! -->

Jag kände mig nöjd och hittade tillbaka till tågstationen. När jag kryssade mellan andra resenärer i den röda tegelbyggnaden stannade jag plötsligt till när jag kände den välbekanta doften av något jag har glömt att äta ända sedan jag flyttade hit. Sushi! Jag kunde inte värja mig, jag var tvungen att köpa med mig en ask. 

Medan jag satt och väntade på tåget hem märkte jag att Sydnytt filmade oss som köpte biljetter från automaterna.

Nyhetsvärde?

Jag var så sömnig och gäspade oavbrutet på tåget hem. Japp, tröttsam. Igen. Men vetskapen om min kommande sushilunch höll mig vaken. Jag hade köpt en stor sushilåda eftersom jag mindes hur mycket min katt Pickles (R.I.P) älskade den japanska maträtten. Jag var förut alltid tvungen att köpa extra bitar till honom för att alls få något själv och jag anade att Doris skulle vara likadan.

När jag kom hem fann jag två stora plastkuvert med Magnus och min inkomstdeklaration. Shit. Oron återkom. Inget jobb. Inga pengar. Tänk om jag måste betala en jävla massa pengar som jag inte har. Orkar inte. 

Doris hälsade mig hjärtligt välkommen hem. Jag klappade henne kärleksfullt, la ifrån mig väskan och tänkte att det är lika bra att göra pinan kort. Jag slet upp mitt skattebesked och möttes av en överväldigad glädje. Yes!  "Det löser sig, så brukar allt bli." 


Eller som Mr McFerrin skulle ha uttryckt sig: Don't worry, be happy för fan.



Jag bestämde mig för att göra en lyxlunch över det hela för att fira, så jag hällde upp ett glas välkylt vitt vin och begick sushin. Doris var en smula intresserad men vill inget ha. Varken av sushin eller vinet. D(r)öm om min förvåning. 

Fick hela för mig själv.


* Ja, jag vet att det inte heter fotnötter, men erkänn att bilden ni ser inom er är kul?
** Här syftar jag på fågeln^ och inte på fasan med syfte på satan.
*** Jag vill här förtydliga att jag tror inte att golfutövarna hade något med fasanens flykt att göra.
^ Särskrivningen här är medveten, det är alltså inte tal om någon påfågel.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar