måndag 30 april 2012

Valborg

Det är sista april idag. Nästan sommar. Den digitala termometern vi har på väggen visade som mest +20,4°C.


I morse när vi vaknade var det visserligen ca tio grader kallare men faktiskt helt okej för att vara före klockan åtta på morgonen. Som vanligt öppnade jag fönstret, det är alltid det första jag gör när jag har stigit upp. 


Inte nog med härlig morgonluft, jag fick även nöjet att andas in doften av nyklippt gräs. På gräsmattan utanför såg jag en stehagare (iförd för ändamålet lämplig outfit bestående av röd t-shirt, svarta snickarbyxor samt svart keps) rasta en gammal hederlig gräsklippare.

Min älskade sambo hade tagit ledigt idag för att supa och slåss. 

Äh, jag skojar bara. Men däremot var det tid för svensexa så det lär ju ändå gå lagom vilt till. En vän ska gifta sig i maj. Om vännen överlever förstås.

När det var dags för Magnus att köra till Österlen för att delta i festligheterna skjutsade han mig in till Eslöv där jag gav honom en smaskig puss mitt på munnen innan jag klev ur bilen och sa till honom att ha det så kul (men att helst inte följa med någon tjej hem som just hoppat ut ur en låtsastårta iförd endast glittrande bikini och fylliga läppar) och att hälsa alla så gott.

Det var en härlig stämning i den lilla skånska staden. Jag gillar den mer och mer. Kanske är det inte så lämpligt att flytta till ett nytt ställe när det är som mest grått och trist ute för jag har märkt att det är lätt att göra orättvisa bedömningar då. 

Knoppar brister längtansfullt ut i solens sken och färger tränger sig äntligen bortom gråskalan. Jag blir alltid lika rörd varje år när vi, det melankoliska folket på det norra halvklotet, öppnar upp oss. Både från koftan och den mentala skyddshjälmen. Det är så härligt att se. Jag älskar det. Pånyttfödelsen. Hoppet.

På en ful husvägg i Eslöv finns den, skylten jag älskar.

Efter att ha promenerat lite, kollat i affärer och suttit och ätit glass på torget gick jag sedan till stationen för att åka hem.

De flesta skulle till Lund. Så klart. Det är ju där det händer denna Valborgsmässoafton. Trafikanterna som rörde sig på perrongerna var unga, glada och hade dylika flaskor och burkar i de bekanta lila systembolagspåsarna. Men jag skulle åt andra hållet, hem till Doris.

Cykelhavet vid stationen.

Medan jag stod vid biljettautomaten hörde jag två tjejer som passerade bakom mig. Den ena berättade för den andra att "jaa, den är god men jag tar alltid bort jallapenisen". Jag försökte verka oberörd och fortsatte mitt biljettköp genom att vidröra fingret över pekskärmen. Men jag fnittrade inom mig. Jallapenis? Vad i hela friden är en jallapenis? Jag förstod rätt snart att hon talade om en "jalapeño" (hoppas jag i alla fall). Papperspåsen från Frasses som de bar på gav mig den ledtråden. Kanske har Frasses en burgare med styrka på menyn. 

Frasses på Eslövs station. Även här finns, kanske inte ett hav, men väl en sjö med cyklar.

Skylten där Skånetrafiken vill att jag ska räkna med att de ska ta mig dit jag vill fick mig att drömma. Jag blundade och såg mig själv kliva ombord tåget för att sedan gå av på Stockholms Centralstation. Jag fortsatte vidare till Kungsträdgården (som jag vet nu lyser med sin rosa prakt) för att stilla sitta ner på en bänk.

Även till Kungsan?

Jag har alltid älskat Kungsan, särskilt när körsbärsträden blommar, men jag har inte riktigt insett att jag skulle känna denna saknad. Förrän nu när jag ser vänner lägga upp alla bilder på dessa vackra träd, som jag förut tog för givna.

Stockholm är den vackraste staden jag vet. Och som så mycket annat i mitt liv har den format mig till den jag är. Och den jag är har lett mig till Skåne. Till kärleken.

Jag önskar er alla en glad Valborg. 

onsdag 25 april 2012

Dunkel onsdag

Jag såg att solen ansträngde sig i morse för att komma fram och jag hoppades att den inte hade hört meteorologernas löfte om moln och regn. På väderkartan jag hade sett i tv-studion saknade jag Skåne. Det var bara en massa grått där istället. 
Kämpa solen!

Men när jag klev ur duschen en stund senare och tittade ut genom fönstret med handduken fortfarande virad om mig så förstod jag att dagen skulle präglas av det dunkla.


Gott och väl, det hade ingen betydelse. Jag gillar regn och måste faktiskt inte genomgå en massa utomhusaktiviteter just idag - som visserligen är den sista dagen som jag kan redovisa sökta jobb hos Arbetsförmedlingen utan att bli bestraffad men jag kan lika gärna ringa in till deras kundtjänst. Så jag bestämde för att stanna hemma. 

Jag lyssnade på musik. Blev dock irriterad så jag stängde av. 

Jag gjorde i ordning en andra kopp kaffe, satte mig till rätta och öppnade min bok. Doris hoppade upp i mitt knä och trampade. Med de vassa klorna ute. (Eller snarare, långt inne i köttet på mina lår.) Jag försökte läsa. Men mina tankar vandrade iväg hela tiden och när jag hade läst samma stycke onödigt många gånger utan att förstå vad som stod så gav jag upp även det. (Och det berodde inte enbart på att katten sargade mina ben.)

Jag hade multipla wordfeudspel igång men jag kände mig som en analfabet.

Rastlösheten var hos mig för att stanna. Äh! Jag åker väl in till Eslöv då!

Så jag grabbade tag om mitt paraply och gick ut i regnet.

På väg till stationen stötte jag på en sadel som hade tappat sin cykel.

Jag hade i mitt huvud förberett mig på vad jag skulle säga till den stjärna som tog emot mig hos Arbetsförmedlingen angående det arbete de hade anvisat att jag skulle söka i förra veckan. Men där stod en glad ung tjej som inte heller begrep varför de hade ansett att jag skulle söka jobbet så hon klickade genast bort platsanvisningen i datorn och innan jag hann fråga henne varför de alls hade skickat mig kravet kvittrade hon piggt vidare och undrade vilka andra jobb jag hade sökt sedan sist. 

Jag tog fram min lapp där jag noggrant hade skrivit ner jobben jag hade sökt och började rabbla men hon avbröt mig rätt snabbt och meddelade att hon bara var intresserad av inom vilket yrkesområde jag hade sökt. Så jag sa det. Hon tackade mig och sa att hon var nöjd. 

Jag dröjde av någon anledning kvar ett par sekunder. Sa sedan tack tillbaka, tog min väska, vände på klacken och gick därifrån.

Besöket tog inte mer än en minut.

Jag hade velat prata mer och be om råd. Men det funkar nog inte så när det är "drop-in". Jag måste förmodligen boka tid hos min utsedda handläggare. Som jag ännu inte har träffat. Kanske dags nu. Undrar varför hon inte är intresserad av att träffa mig.

Men jag är glad och väldigt tacksam att personalen på Arbetsförmedlingen i Eslöv är så mycket trevligare än de jag råkade ut för i Stockholm för tio år sedan. Om de arbetssökande i Johanneshov (Globen) har tur så är de arroganta stofilerna borta nu.

Hur som helst så var det en halvtimme innan nästa tåg hem skulle gå så jag gick in till Systembolaget som ligger nästan dörr i dörr. Vilket i och för sig inte är så konstigt då hela Eslöv ligger dörr i dörr med sig själv. 

Jag köpte en låda vin. Och jag kunde inte låta bli att köpa en flaska dito till Magnus. Tämligen onödigt eftersom han inte gillar att dricka rödvin och jag slipper gärna att lyssna på Motörhead. Men han gillar musiken (läs: oljudet) och jag gillar mest sannolikt innehållet.

Jag kan ju alltid avnjuta vinet medan han lyssnar på oljudet. I sina hörlurar.

Flaskan får stå och trängas bland de tomma karafferna. Ett litet tag.

söndag 22 april 2012

Morrhår och ärtor

Som de flesta av er knappast kunnat undgå så lever min sambo och jag med Doris, en hittekatt som sedan februari i år förgyller vår tillvaro. Hon är en tillgiven, pratglad och lekfull kattdam i sina bästa år som är, i likhet med de flesta andra katter, väldigt bra på att vila.


Eftersom hon flyttade till oss i vuxen ålder har vi inte känt till hennes tidigare matvanor och har därför prövat oss fram.


Det är dumt att jämföra katter med varandra eftersom de är lika mycket individer som vi människor men jag är så van vid att katter inte gillar kattmat. Kanske låter märkligt men i arton år levde jag med kejsarkatten Sir Pickles, må hans morrhår kittla gudarna under fötterna, och han vägrade att äta kattmat. Ända sen han var liten kattvalp. Han åt visserligen torrfoder, tack och lov, men blötmaten gick inte alls att äta. Jag provade alla smaker och sorter att ge till honom, men icke.


Så det har jag haft i åtanke när jag köpt mat till Doris. För visst vill man ha lite variation i livet, tänk er själva att bara sitta och tugga i sig knäckebröd hela tiden. Utöver torrfodret han jag egentligen bara köpt burkar med tonfisk till henne. För det tyckte Pickles om.


Men så har vi börjat bli lite vågade och faktiskt köpt små förpackningar med mat avsedda för just katter. Det har gått bra. Jag har häpet sett på när hon med god aptit ätit upp allt och slickat tallriken så ren att man efteråt kan spegla sig i det lilla fatet. Yes! En katt som gillar kattmat?!


I morse var Magnus oväntat tvungen att åka in till Eslöv en snabbis pga jobbet. Innan han hann stänga dörren efter sig ropade jag efter honom att han kunde passa på att köpa lite mat till Doris när han ändå var där. Jag hade sett att det hade börjat sina på hennes hylla i skåpet.


Knappt en timme senare kom sambon tillbaka med en icakasse med både det ena och det andra men mest med mat till katten. Jag höjde på ögonbrynen när jag såg vad han hade valt för smaker. Bl a kalkonfrikassé med grönsaker. Frikassé? Grönsaker? Är detta kattmat verkligen?


Skeptiskt la jag upp en sked i hennes matskål och ställde ner det på golvet. Det här går aldrig.
Men Doris var ivrig och slängde sig genast över sin frukost och åt upp det hon hade fått. Hon tjatade högljutt på mer. Förvånat gav jag henne resten av det som fanns i den lilla burken och berättade med uppspelt röst för Magnus att frikassén var en succé! Han gjorde gjorde "tummen upp" men verkade inte riktigt förstå uppståndelsen. 


Doris kom in till vardagsrummet och tvättade sig belåtet om munnen. Hoppade sedan upp på kanten av soffans ryggstöd och spann lyckligt.





När jag gick ut i köket igen såg jag att matskålen var fläckfri. På golvet alldeles bredvid låg en liten prydlig hög med små ärtor.



fredag 20 april 2012

Fredagsbetraktelser

Trots att jag la mig tidigt i går kväll vaknade jag rätt sent idag. Det kan kanske bero på att jag hade haft så mycket att göra under natten. Röriga drömmar som präglades av möss som ramlade ner från taket och andra stressdrömmar. Så jag var trött.


Doris, som ju hellre ville ha frukost än brunch, väckte mig genom att trampa med sina tassar på min bröstkorg. Jag försökte spela död. Jag får inte öppna ögonen. Jag ville sova vidare. Jag märkte att hon upphörde med trampandet efter ett tag och gav ifrån sig en liten suck. Jag visste att hon stirrade på mig. Jag får inte öppna ögonen. Sedan kände jag något blött och strävt på min näsa. Hon slickade mig på nästippen! Jag skrattade till och kände mig besegrad. Till svar fick jag en huvudbuff rakt i nyllet ackompanjerat med ett näst intill öronbedövande spinnande.


Jag skulle vilja jämföra morgonens procedur lite grann med hur Simon's Cat brukar göra, ni vet katten som Simon Tofield tecknar? Med några enkla streck fångar han genialiskt in innekattens hela väsen. (Om ni klickade på länken och tittade på Simon Tofields egna katter, tycker ni inte att Jess påminner lite om min Doris?)


Doris.








I mitt fall hann det inte bli så våldsamt som i youtubeklippet ovanför. Tack och lov.


Jag var inte sugen på Doris frukost som till hennes förtjusning bestod av oxkött och lever. Nej, utan jag var sugen på ägg. Ett kokt ägg. Gott! Undrade stillsamt för mig själv varför jag aldrig äter det.


När ägget var färdigkokt kom jag på varför. Vi äger inga äggkoppar. Men man har väl snapsglas!
Frukostnubben.
Jag åt ägget med god aptit samtidigt som jag tittade på "Efter Tio" på TV4. Jag blev tröttsamt förvånad över att de fortfarande tjatade om Lundsbergs Skola. Men begrep snart att det var en repris jag såg.

Programledaren Malou von Siwers hade bjudit in tre gäster på champagnelunch. Trevligt. Av de tre gästerna var det endast en jag kände till: Täppas Fogelberg. Om var sin sida hade han två vackra flickor. En Karina.. Katrina Zymoter... Zytmoo.. Äh! jag minns inte namnet men hon hade tydligen tappat bort en barnflicka i USA och berättade vidare att hon strävade efter att bli överklass. Vad som nu menas med det vet jag inte, men jag hoppades för hennes skull att hon lyckas. 

Den tredje gästen var den mest underbara karamell jag har sett på länge! Gunhild Carling! Namnet satte sig direkt hos mig. Hon och, som jag förstod det, hennes familj gav ett musiknummer som var helt underbart. Jag fylldes av energi och glädje! Vilken "feel-good-pralin"! Tack! 

Nåväl, nu gott folk har jag lite att stå i. Mest sannolikt kommer Magnus hem i kväll så jag ska hoppa in i duschen och raka bort pälsen jag har på benen. Jag vill inte att det första han ska behöva göra när han kommer hem är att fundera över vem som är jag och vem som är Doris. Vi har ju inte setts på nästan en vecka och han kanske inte känner igen mig.


torsdag 19 april 2012

Höör

Jag behövde göra några ärenden idag men hade ingen lust att åka in till Eslöv. Så jag jag åkte helt enkelt åt andra hållet istället. Närmare bestämt till Höör.


Medan jag stod och väntade på att tåget skulle komma åkte ett godståg förbi. Har ni tänkt på att de aldrig tar slut? Antalet vagnar är oändliga. När sista vagnen rullade bort från Stehag befann sig loket nog i Nordtyskland.


På stationen i Stehag. Affisch om affischering förbjuden.

Jag hittade en sittplats och slapp stå.

Höör ligger 564 kilometer från Stockholm med en höjd av 80 meter över havet. Noterat.


Jag spankulerade omkring och intog atmosfären. Jag tittade på folk. Förstod på klädaffärernas skyltfönster att det är snart dags för årets kull av sistaringare att ta studenten. 

Jag kände mig behaglig till mods, solen lös och himlen var blå. Det är ju riktigt fint här. Jag minns hur tråkig jag tyckte tätorten var och skämdes tydligen inte för att nämna det i ett blogginlägg jag skrev i november förra året. Jag tar tillbaka allt! Förlåt mig! 

Höör ger ett mysigt och varmt intryck medan Eslöv har mer en hårdare och kantigare framtoning. Om jag nu tvunget ska jämföra de två städerna... Men eftersom jag bor mitt i mellan dem tar jag mig den rätten.



Jag ville veta vems profilen var som fanns på fontänen och försökte läsa på mässingsskylten som fanns fastsatt på kanten kring fontänen men det var omöjligt att se vad som stod. Den var så utsliten. När jag kom hem igen sökte jag på nätet men fann ingenting om fontänen på torget. Men i min jakt på att stilla min nyfikenhet på vem mannen var fick jag däremot veta att namnet på staden kommer från forndanskans "hørg" som betyder helig plats.

Fick också veta att kommunen har ett rikt musikliv. Så det kanske är en person med anknytning till den konstformen som är avbildad. 

Vidare fick jag klart för mig varför orten har den något besynnerliga stavning den har. Från början stavades det Hör. Med bara ett "ö". Men posten retade sig på att så många brev kom till Hör av misstag. Hur då undrar ni? Jo, det var tydligen så att när man förr skickade brev lokalt inom en ort så skrev man bara "Här" (från ordet härstädes). Vilket ska ha resulterat i att slarvigt skrivna försändelser hamnade i Hör istället för "Här". Så sedan 1917 stavar vi Höör med två "ö". På initiativ av Posten.

Nu vet ni.

Hur mysigt jag än hade det kände jag efter ett tag att det var dags för mig åka hem. Jag var klar med mina ärenden och återvände till stationen. Det sista jag såg av den heliga platsen när tåget rullade söderut var Tösernas Spel & Gott.

Töserna mitt emot stationshuset.

onsdag 18 april 2012

Körd på ett jobb

På eftermiddagen gick jag ut för att hämta posten och kunde samtidigt konstatera att hela Stehag luktade skit. Alltså bokstavligt talat. Lukten av boskapsspillning var löjligt påtaglig. Men det är en annan historia...


Jag grep snabbt tag om det som fanns i brevlådan och sprang upp för trappan igen. Väl inne stod Doris nyfiket och väntade med vädrande nos.


När jag gick igenom dagens skörd visade det sig att jag hade fått brev från Arbetsförmedlingen. Jag rev genast upp fönsterkuvertet och kunde konstatera att de hade skickat ett förslag på ett ledig jobb för mig att söka. Jag blev så glad! Jag var fylld av förväntan och kände mig utvald. De har ansträngt sig för min skull! Kanske är de faktiskt som namnet antyder?


Arbetsförmedlare?

Efter att jag hade läst igenom allt la jag nedstämt ner brevet igen och suckade.


Jag ska lite kort förklara. Det är så här att när man får meddelanden från Arbetsförmedlingen är det alltid förenat med ett visst mått av hot. "Du är skyldig att söka arbetet, gör du inte det så är vi tvungna att anmäla det till din arbetslöshetskassa som då kommer att sänka/dra in din ersättning". Eller "om du inte kommer på angiven tid till dit och då eller då och dit så..."


Et cetera. Och så vidare. Ni förstår vad jag menar.


Min slutsats är att jag förmodligen är kriminell. 


I alla fall så fick jag ett anvisat jobb idag som jag måste söka. Gör jag inte det så vet ni vad som händer. 


Jobbet per se verkar passa mig - förutom den lilla detaljen att jag ska helst behärska det tyska språket. Visserligen inte ett måste men kravet på B-körkort med tillgång till egen bil gör att det känns rätt kört för mig. Har inget körkort. Än mindre tillgång till egen bil.


Jag är förbryllad. Jag kommer givetvis att söka jobbet eftersom det är min plikt. Min skyldighet. Min motprestation för att få min arbetslöshetsersättning. Men för både mig och företaget ifråga som har annonsen ute är det här slöseri med både tid och engagemang. Vem vinner på denna idioti?


Och inte alls för att vara gnällig, men jag undrar stillsamt syftet med att vi arbetssökande noga ska dokumentera ALLT (och även kryssa i om vi har körkort eller inte) när Arbetsförmedlingen ändå inte tar sig tid att läsa det. 


Vari ligger deras motprestation?





tisdag 17 april 2012

Kryptisk krypofobi

Jag avskyr småkryp! Trots att jag är tusen gånger större än varelserna i fråga är jag rädd för dem. När jag stöter på insekter och spindlar av det större slaget eller råttor med onödigt lång svans samt övrigt krälkryp tappar jag helt förmågan att tänka rationellt.


Så även idag. 


Jag la märke till att Doris satt och fixerade blicken på något uppe vid elementet. För övrigt samma element där musportalen har sin entré. (Fast portalen är förstås lite längre ner. Närmare bestämt vid den musvänliga golvnivån.)


Hur som helst så ignorerade jag Dorrans överdrivna intresse för elementet ett litet tag. Men till slut kunde jag inte låta bli att gå fram och få klart för mig vad i all sin dar det var frågan om. Jag stelnade till. Åh nej! NEJ! 


Det jag såg var som direkt taget ur en b-skräckis. Vad tusan ÄR det för något? Jag tyckte för ett ögonblick att det var något som liknande en musnos med morrhår men de långa smala tentaklerna som kände sig fram genom springan hade inga tassar på sig. Det var ruskigt! Jag tog duken som låg på bordet och började slå mot den så att varelsen inte skulle komma igenom öppningen. Hela tiden hade jag i bakhuvudet att får de bara genom huvudet följer resten av kroppen med utan problem.


Jag bor i ett såll.


Doris reagerade ögonblickligen och sprang fram till mig. Hon ställde sig på sina bakben och knuffade undan mig med sina framtassar. Jag vacklade bakåt och stirrade häpet på katten. Hon cirkulerade runt mig och på något underligt vis föste ut mig till köket. Jag kan inte förklara.


Förvirrad satte jag mig på en stol och kände hur pulsen dunkade inom mig. Min första tanke var att jag måste ringa Magnus. Min andra tanke var att jag måste fly fältet. Min tredje tanke var att googla på om det finns dödligt giftiga kackerlacksmöss i Sverige. Ni må skratta men ha i åtanke att jag visste ju inte vad det var för monstrum som försökte bryta sig in.


Medan jag satt där med alla tankarna farandes i huvudet på mig fanns katten vid min sida. Hon buffade sitt huvud mot mig, gned sig mot mina ben, hoppade upp i mitt knä och spann. Hon lugnade mig. Jag kan inte förklara. 


Efter några minuter hoppade hon ner och jag smög efter henne in till vardagsrummet. Och kom nu öga mot öga med min motståndare. Som var en... humla. Eller något som liknande en humla men den var stor som en häst! Den var gigantisk! Fan - alla kryp, kråkor, möss, humlor, you name it i Skåne måste gå på steroider för de är alla så förbannat jävla stora jämfört med dito i Stockholm.


Jag lyckades öppna fönstret på vid gavel och anabolahelikoptern surrade lättad ut.


Jag stod mitt på golvet och kände mig som ett våp.


Doris kom mot mig och kurrade uppmuntrande. Bra gjort människan! 


Jag har kollat om det finns någon speciell fobi mot diverse kryp i allmänhet. Det verkar inte så. Men däremot har jag lärt mig att det finns en hel del fobier som jag inte hade en aning om att de fanns. Exempelvis nomofobi. Rädsla för att vara utan mobiltelefonkontakt. Jag misstänker att den kan nog vara rätt utbredd.


Ordet fobi används kanske lite slarvigt av mig här, jag kan inte påstå att det är sjukligt i mitt fall och får ingen stark ångest. Men jag blir överdrivet rädd. Jag hinner känna fruktan och tappa fotfästet i någon sekund.





God morgon

Jag är med i dansk kostymfilm. Det är lockande härliga miljöer, nästan sagolika och kläderna som de andra skådespelarna har är vackra och påkostade. Jag spelar piga så min klädsel är nedtonad. Jag har lite svårt med de danska replikerna. 


"Älskling, jag åker nu" hörde jag Magnus säga någonstans långt bort. Jag flyttades sakta från drömmarnas scenerier till verklighetens tid och rum och fann mig själv i armarna på sambon. Det är en tidig tisdagsmorgon och det är dags för Magnus att åka i väg och jobba. Yrvaket säger jag hej då och får en varm omfamning till svar.


När jag hörde dörren stängas ville jag kliva upp men kände med ens att ryggen verkade ha låst sig och smärtan var näst in till outhärdlig tills jag lyckades göra en "turning torso" och klumpigt kom ur sängen. Jag virade koftan om mig, gick sakta fram till fönstret och hann vinka till kärleken som vinkade tillbaka, gav mig en slängkyss och rullade iväg. För ett kort ögonblick ångrade jag min eminenta idé jag fick igår att Magnus skulle bo hos sina föräldrar i veckan så han slipper pendla mellan Österlen och bostaden. Så gräsänksbluesen fortsätter efter ett kort uppehåll. Jösses, lägg av! Man kan ju tro att jag aldrig varit ensam förut.


"Ensam? Vad är jag då? Nåt som katten släpat in?!" sa Doris och tittade förebrående på mig.



Jag mjukade upp ryggen och hoppades när jag var klar att inga grannar hade råkat se mina övningar som jag anade såg lite fåniga ut.


Min vana trogen satte jag igång morgontv med min kopp morgonjava och hörde att Socialdemokraterna vill "öka kraven på arbetslösa som får stöd genom att de själva måste ansvara för att vara anställningsbara" (nytt hittepåord?).


Ja, jättebra, äntligen! Öka kraven på oss arbetslösa. Vi är ju bara en bunt lata, minde vetande barnrumpor som behöver ledas och sättas på plats! 


Min spontana reaktion är - utöver mitt ironiska utfall ovan - att det är väl självklart att det är den arbetslöses eget ansvar att hitta ett jobb. Eller? Jag förstår inte, vems ansvar har det vara hittills?



måndag 16 april 2012

Att välja rätt råd. Och rätt tåg.

Medan jag stod i duschen ringde sambons mobil. Personen som ringde efterlyste Magnus arbetskraft så med en framförhållning på fem minuter hoppade han i sin uniform, som hade hängt oanvänd på en galge de senaste veckorna, och förberedde sig på en arbetsdag nere i Simrishamn med omnejd.


För mig väntade en stund på Arbetsförmedlingen. I förra veckan fick jag en kallelse från dem att infinna mig i deras lokaler för en rekryteringsträff med bemanningsföretaget Adecco. 


Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig, men anade att det bara var ännu ett informationstillfälle. Fast man vet ju aldrig, det kan ju leda till något. Var öppen, var positiv.


Let's go!


Jag satte på mig kläder* och ansikte, styrde därefter mina steg mot stationen där jag noterade att de hade satt upp en ny tjusig skylt på perrongen.

Senaste tillökningen i Stehag.

När automaten hade spottat ur sig min biljett väntade jag i vårsolen på att 10:28-tåget skulle komma. Med hög musik i lurarna kände jag mig som en stjärna när håret virvlade runt mig i den ständiga skånska carolafönen. 

Några ögonblick senare var jag framme i metropolen Eslöv, känd som Sveriges tråkigaste stad. Jag var tidig så jag gick till torget, satte mig på en bänk och såg mig omkring. Lirarna som brukar sitta i väntkuren på stationen och jiddra satt nu här ute i stället. Jag antar att kuren är deras vintertillhåll. Jag hörde den ena berätta entusiastiskt om en kille som " fan pissade minst tretton gånger".

Glasskaféet verkade inte ha öppnat än.

Klockan närmade sig elva och jag gick till Arbetsförmedlingens kontor på Södergatan. Folk med likadana kallelser som jag hade fått trillade in en efter en och rummet vi satt i blev fullsatt till adeccorepresentanternas stora förtjusning. De verkar inte känna till att om vi inte dyker upp så avskrivs vi från arbetslöshetskassan.

De två tjejerna från bemanningsföretaget satte igång en power point-presentation som de läste högt ifrån. Adecco har tydligen sina rötter i Schweiz. Eller förlåt, "Swejts". Landet vars namn svenskarna har svårast att uttala.

På det hela taget så lät allting bra, presentationen var pigg och okomplicerad. Men då de egentligen har olika målgrupper (bemanningsföretag = arbetsgivare, AF = arbetssökande) är de inte alltid överens.

Där Arbetsförmedlingen uppmanar mig att ringa till arbetsgivarna för att fråga hur det går med min ansökan råder Adecco att jag låter bli, företagen har inte tid.

Arbetsförmedlingen säger åt mig att söka alla jobb jag ramlar över även fast jag inte har kvalifikationerna som står beskrivet i annonsen. Adecco å sin sida tycker inte att jag ska göra det utan endast söka de jobb jag verkligen vill ha och är kvalificerad för.

Personligen tycker jag att Adeccos råd överensstämmer mer med min magkänsla, men det är Arbetsförmedlingen jag måste stryka medhårs.

När det hela var över visade det sig att jag hade exakt sju minuter till nästa tåg hem. Jag kan hinna!  Jag tog långa kliv till stationen. Ingen kö vid biljettautomaterna. Bra! Jag slet åt mig biljetten och sprang ut till perrongen. Vafan? Spårändring! Jag rusade in igen, ner för trappor, upp för trappor och flåsade nöjt när tåget just rullade in. Så fort dörrarna öppnade sig gick jag på. Yes! På perrongen mitt emot såg jag tåget mot Hässleholm/Kristianstad anlända. Hässleholm/Kristianstad? Helvete! Jag är på fel tåg! Jag smällde upprepat på den runda manicken som öppnar dörrarna. Vi har väl inte börjat åka än? Sesam öppnade sig och jag sprang över till det andra tåget. Jag hann! Tåget mot Lund/Malmö fortsatte utan mig.



*När jag läste igenom inlägget fnissade jag till när jag såg att jag hade glömt "k:et". Kanske ska jag testa att sätta på mig läder nästa gång. Det gör nog susen.





söndag 15 april 2012

Gräsänkorna - dag tre

Den månatliga magsmärta, som något ljushuvud inom naturbranschen tycker att jag bör genomgå, nådde idag sin maximala höjdpunkt varför jag beslöt att söndagens eventuella ansträngningar skulle bli minimala.


Allt jag tog mig för gick väldigt långsamt. Lite väl långsamt ansåg katten vars mage kurrade med ett sällan hört eko. Ge mig frukost. Nu. Eller ska jag ta fram klorna?


Jag märkte att solen gjorde sitt bästa med att visa sin närvaro men slöjan med moln ville inte riktigt släppa fram den. Vilket var rätt skönt. Det är som att det är mer okej att stanna inne och skrota när det är lite mulet ute.


Min promenad idag sträckte sig endast några meter. Jag följde med soppåsen ut till dess nya tillfälliga boende för vidare färd mot sin slutdestination.



Under min korta utflykt kunde jag konstatera att det var fuktigt på marken och jag anade små regndroppar i luften. Yes! Soffan - here I come!


Jag tog fram mitt påskägg som fortfarande hade godsaker i sig, hämtade min bok och intog liggande position.

Doris följde mitt exempel. Fast utan ägg. Och utan bok.


Innan Magnus for iväg i fredags såg han till att jag laddade ner ett spel från den inbyggda butiken i datorn. Den affären har öppettider längre än vad 7Eleven har


Kanske var han rädd att jag skulle få tråkigt medan han var borta. Men jag tror att den främsta orsaken var att sedan han fick vetskapen om att jag aldrig hade spelat "Monkey Island" har han varit i något som kan liknas vid ett lätt chocktillstånd. Och det måste vi ju givetvis råda bot på. Alla i hela världen har tydligen spelat spelet någon gång.


Så när jag tröttnade på att ligga med näsan i vädret la jag boken åt sidan, gömde undan ägget, antog med lite möda sittande ställning och iklädde mig rollen som wannabe-piraten Guybrush Threepwood och begav mig således till Mêlée Island för att söka lyckan.


"Excuse me, but do you have a cousin named Sven?" undrar snubben till vänster. Den fagre till höger är jag. (Frågan är givetvis en kod, jag är väl inte dum heller?!)

Då stora visaren vilade på tolv och den lilla på tre kom så Magnus hem. När han hade installerat sig och tömt den lilla gröna säckliknande väskan ställde han sig i duschen och sjöng "I'm singing in the rain".  Allt är som vanligt igen. Eller, nja, i vanliga fall brister han ju ut i julsånger när han står och tvagar sig under vattenstrålen, men Gene Kelly går också bra. Jag gillar Gene Kelly.


Före.                                Efter.

När jag stod där som bäst och lekte med fotoapparna jag har i mobilen insåg jag att vi har något så udda som en balkongdörr. Utan balkong.

Inte så bra.




lördag 14 april 2012

Gräsänkorna - dag två

Och så anlände lördagen efter en natt med djup sömn utan mannens snarkningar.


Doris gjorde en viss ansats att väcka mig tidigt på morgonen men antagligen var hon inte tillräckligt utsvulten för hon kröp snart i hop till en liten boll tätt intill mig och somnade om.


Vid niotiden vaknade vi igen. Vi låg och tittade lite på varandra, sträckte på oss och klev upp. Innan jag tog mig an frukosten öppnade jag ett fönster och andades in den skånska våren.


När ska träden få sina kläder på sig?

När tålamodet för en hungrig katt tryter är det ingen bra idé att stå och gapa så jag följde raskt efter Doris som högljutt visade vägen till köket.

Efter att Doris hade ätit upp frukosten (det tog ca 0,5 sekunder) hann hon knappt tvätta sig färdigt om morrhåren förrän en av hennes leksaksmöss pockade på hennes uppmärksamhet. Samma mus fick med all rätt en rejäl omgång och råkade hamna längst in i bland apparater, sladdar och damm. (Dorrans backhand är grym.)

Var fasen tog den dumma musen vägen?

Medan jag intog mitt morgonmål öppnade jag upp datorn och lät mig uppdateras, jag ville veta hur folk hade det där ute. Mina vänner i Stockholm verkade ha blivit utsatta för ett snöangrepp under natten och hade därför vaknat upp i ett vinterlandskap. Jag tittade förvånat ut genom fönstret igen och möttes fortfarande av en strålande sol och en blå himmel. Termometern skvallrade om att det var ungefär +14°C ute. Kanske har de rätt ändå. De som hävdar att Stockholm ligger i Norrland.

När Doris höll på med sina vilda lekar, som även innefattade ommöblering av mattor och utsedda stolar, ägnade jag mig åt en lugnare lek. Den tillfällige särbon och jag samarbetade på distans. Det gick bra den här gången också. Där både vi och Google gick bet kunde vi ta hjälp av Magnus mamma Kerstin. Lodrät åtta var ju "snoa"! 

Vi ger oss inte förrän krysskassen är vår!


Kaffet var urdrucket, krysset ifyllt och ivägskickat så nu var det dags att borsta tänderna och kamma sig. Vårpromenaden* väntade.

Gick den sedvanliga slingan i Trollskogen.

Kompisarna på lekskolan var lediga idag.

Det var stängt. Men jag gillar skylten.

Bronsblomma. Av Folke Truedsson (1913-1989). Finns vid Stehagskolan.



*När jag läste igenom det jag hade skrivit idag i jakt på felstavningar och andra irriterande fel som jag ville rätta till fastnade jag på ordet "vårpromenad". Det verkade så bekant fast ändå avlägset. Ja, alltså jag förstår att ordet och företeelsen i sig inte är konstig alls. Men "vårpromenad". Det liksom rös i hela kroppen på mig. Vad är det här med vårpromenad?


Jag bestämde mig för att glömma bort det hela och tog fram dammsugaren istället. Att dammsuga ger mig ungefär lika stor njutning som när tandläkaren borrar hål i mina tänder utan bedövning och sedan kräver pengar för underhållningen. Men Doris gav idag så tydliga hintar att jag omöjligt kunde låta bli att ta fram den dånande maskinen pronto! Den arma katten gick ju och sprätte demonstrativt med bakbenen när hon trampade över golven. Diva!


Och där! Mitt i dammsugeriet! Vårpromenad! VP! Nu minns jag!


Som några av er kanske vet så gick jag på internatskola i ett par år på det pastellfärgade åttiotalet. Ibland (läs: ofta) förekom det att eleverna smet ut mitt i nätterna för att antingen besöka sina kompisar på andra elevhem eller, om vädret tillät, till Sigtunas mjuka sandstränder där man kunde sitta framför en eld och grilla vad som fanns till hands. Marshmallows. Korv. Kottar. 


Den senast nämnda aktiviteten skedde ju oftast på våren. Men all form av utflykt (läs: smitning) gick under namnet VP. Vårpromenad.


Nu när jag har fått det ur systemet vill jag avsluta med att meddela min mor och fd husföräldrar som möjligtvis läser detta att jag gjorde mina läxor och städade mitt rum för att sedan sova sött hela natten lång. VP var ingenting för mig utan vill bara här helt enkelt förklara vad som kunde förekomma bland vissa elever som inte tog sin skolgång på allvar. 




fredag 13 april 2012

Gräsänkor

Vid sextiden* i kväll packade Magnus sin lilla gröna kappsäck, som jag misstänker härrör från tiden i lumpen, för att åka hem till sina föräldrar på Österlen där han avser att spendera helgen och hjälpa till med lite ditt samt datt och allmänt förgylla Kivik med sin närvaro.


Dojsan anade ugglor uti mossen när den lilla gröna med handtag kom ut ur klädkammaren och jag kunde se vad hon tänkte.  Nej, inte överge mig nu igen, ni var ju borta och lämnade mig ensam över natten förra helgen. Men när hon kunde konstatera att jag gjorde inga närmanden att plocka fram min lilla svarta dito, från Granit - ej lumpen, utan satt tillbakalutad i soffan med mina grå och slitna mjukisbyxor på mig andades hon ut. 


Efter att husse hade stängt dörren låg katten på hallgolvet i ca en kvart och tittade på den. Kommer han tillbaka? 


Sedan gäspade hon stort, ruskade på sig, höjde svansen och gav mig en blick som sa: nu gör vi som råttorna och dansar på borden!




Och där började vår helg som gräsänkor. 


Vi var båda hungriga så vi gjorde i ordning lite gott att äta, hällde lite vin i glasen** och tittade på högintellektuella tv-program såsom "Judge Judy", "Dallas" och "Let's Dance".


Den stabile Bobby med en hjälm av hår. Förmodligen den ende i serien som inte bar tupé.



Till det sistnämnda programmet kom även den stinkande osten fram, nu när bara vi dansande råttor var hemma. För min del önskade jag hårt att det inte skulle locka fram mössen vi har under golven (och ibland även i väggarna!) medan Doris önskade motsatsen. Förstås.


När mörkret gjorde sig redo för att sätta på nattmössan över Skåne tände vi några ljus.

Och givetvis höll jag koll på vad som hände utanför mina väggar. Hade bl a en givande konversation med en gävlebo. (Eller heter det gävleborska i femininum?)


Du har aldrig tråkigt med Twitter.



* med sextiden menar jag klockslaget och inget annat


** Doris är nykterist och dricker enbart alkoholfritt vin



onsdag 11 april 2012

Skolnostalgi och dess betyg

Efter mitt haveri tidigare idag är jag helt utmattad. Men faktum är att hoppet inom mig har inte släckts än. Den går visserligen på sparlåga men dock. Jag ger inte upp. Jag kan gnälla hur mycket jag vill, det blir inte bättre för det. Det sura äpplet är till för att bitas i. Ni vet när det är så där surt att det drar bakom öronen? Billig ansiktslyftning med andra ord. Bra!


Av en händelse, när jag letade efter något jobbrelaterat i min gråa låda fullsprängt med dokument av olika slag, hittade jag gamla betyg från när jag gick i skolan. 


Med stort leende på läpparna läste jag igenom de handskrivna betygen. Jag utgår ifrån att den enda som tycker att det här är roligt att läsa är jag själv. Och möjligtvis min dyra moder. Men jag delar med mig ändå. Nu åker vi! Om ni vill.




Betyg 1974.

Här är jag fem år och går på "kindergarten" i Sofia, Bulgarien. Bl a kan jag läsa att jag är "a very quiet and obedient child", "gained some self confidence but still needs more enthusiasm" och "she tends more and more to play with a group rather than alone". Jag är än idag lite av en ensamvarg innerst inne och kan lätt stänga ute omvärlden. Roligast är dock när lärarinnan under rubriken "Attidude towards authority" skriver "Much easier with her now, she is ready to obey and to please me". Var jag en rebell innan? Cool. 

Betyg 1975/76.

Jag började i första klass när jag var sex år gammal. Då bodde jag med mina föräldrar i Rio de Janeiro, Brasilien. Här är det inte så mycket utlåtande utan mer rena betyg. Kan konstatera att jag fick högsta betyg i "Blue Dilly Dilly". Minns inte alls vad denna dilly handlar om, men bra var jag! Hade även högt betyg i matte. Det gick däremot snabbt över när jag började i svensk skola.

Mitt andra starka ämne var portugisiska där min fröken hette Mrs Norma. Engelska var jag också bra på där jag tydligen var snabb på att skriva. Det hela avrundas med att jag är "self confident" (förbättring sedan året innan alltså) och "returns homework promptly". Sista meningen är "promoted to 2nd grade".

Andra klass fick jag dock inte gå i Rio utan i Stockholm. Även fast jag kunde läsa, skriva och räkna var jag tvungen att gå om en årskurs för lärarna i Södermalmsskolan tyckte att jag inte kunde tillräckligt bra svenska. Så jag började första klass. Igen. Fick även gå hos skolans talpedagog eftersom man ansåg att jag hade en stark amerikansk brytning.

På sjuttiotalet fanns inte betygsättning när man gick på låg- och mellanstadiet (kanske inte finns nu heller, jag har ingen aning om jag ska vara ärlig). På högstadiet bytte jag till Eriksdalsskolan, även den belägen på Södermalm. Jag fick här mina första svenska betyg. Inget att visa upp så jag låter därför bli. Jag vill minnas att min klassföreståndare var sträng som få. Han var skåning. Det skulle sen visa sig att han hade gått i samma klass som min pappa i Malmö. Världen var om möjligt ännu mindre då.

Nu tar vi ett jättekliv framåt i tiden. Häng med vetja!

Uppförandebetyg 1985.

Har precis börjat gymnasiet och är sexton år. Lite speciellt för jag flyttade samtidigt hemifrån och började på en internatskola. Min husmor på elevhemmet skrev att jag "är en lugn, sansad och rejäl flicka som har anpassat mig väl till livet på internatet, dess regler och vanor. Hon har god kontakt med kamrater och husföräldrar. Är studiemotiverad".

Det här att jag var en god aktris redan då. Studiemotiverad? Tillåt mig gapskratta en stund. Och lugn, sansad och rejäl? Vilken kul tjej jag måste ha varit. Det var alltså därför killarna hängde som klasar efter mig...

Jag avslutar med ännu ett hopp framåt i tidevarvet. Sen ska jag sluta. Det är ett löfte. För fler skolbetyg har jag ändå inte att visa upp.

Betyg i presentationsteknik 1993.

Under ett läsår 1992/93 gick jag något som hette Internationella Sekreterarlinjen på Institutet för Internationell Utbildning, IIU. Tror inte det finns kvar idag. Liksom de andra skolorna jag har gått i fick jag även här en vän för livet. När jag tänker tillbaka var hon och jag nog minst seriösa av alla i klassen. Men definitivt snyggast. Och längst. Vi levde på grillkorv och billig champagne. Det gäller att prioritera som ni vet. Oftast gjorde vi våra läxor på Bagpipers Inn på Rörstrandsgatan i Birkastan, Stockholm.

Även andra halvan av läsåret gjorde vi våra läxor på en pub. Fast i Brighton, England. 

I Brighton hade vi en besynnerlig lärare som jag inte alls kommer ihåg vad han heter, det enda jag kommer ihåg är att han berättade att hans syster hade anmält honom till ett Hare Krishna-center i namnet Sin bin win. Han fick ofta post i namnet Sin bin win efter det. Royal Mail kan man alltid lita på, de hittar en alltid. Med eller utan Hare Krishna-alias.

Mr Sin bin win var vår lärare i många ämnen inklusive presentationsteknik. Som ni ser fick jag VG till slut. Well done!

Kanske ska jag bli föreläsare? Näh, orkar inte skriva mitt CV igen. I alla fall inte idag.