måndag 2 april 2012

Annorlunda måndag

Känns som om det är lördag eller söndag idag. Sambon är hemma. Och inte på grund av semester eller sjukdom utan han har heller inget jobb att gå till numera. Jag tror till och med att Doris tyckte det var lite knasigt att Magnus lät bli att gå upp klockan fem på morgonen som brukligt. Det är alltid kul när det händer nåt, tycker katten. 


Och inte fick jag mitt dagliga "godmorgon-älskling-meddelande" på mobilen som jag har vant mig vid att vakna till och alltid ger mig en bra start på dagen. Fast det är ju klart, att vakna av en varm omfamning ger ju inte heller en så tokig start.


Så idag satt vi sida vid sida medan den nyligen arbetslöse fyllde i sitt CV och jag fann jobb att söka. Emellanåt hånglade vi lite, men bara helt lätt. Knappt ens nämnbart faktiskt.


När jag kände mig klar med dagens skörd av jobbannonser bestämde jag mig för att låta Magnus göra färdigt sitt i fred och åkte in till Eslöv. Lite finurligt väder var det tyckte jag. Ömsom snö, ömsom sol. Men så är det ju april också, månaden som har svårt att bestämma sig med det mesta. En riktig luring, den där April.


Jag kunde återigen konstatera att Eslövs gator inte sjöd av något större liv. 


Utan puls.



Noterade dock att Bom har fått upp sitt glasstånd på Stora Torg.


Hoppfullt.


Och bakom Boms glassbar såg jag en tjej köpa med sig lunch från Pastamannen.

Hungrig.


Såg att Wilhem Penser har en egen plats. Var tvungen att googla upp honom när jag kom hem. Han var tydligen en advokat som bland annat skrivit en bok med den intressanta titeln "Får en gentleman snarka?" Han är även far till han den där andre Penser ni vet.


För den nyfikne kan ni läsa mer här: http://tinyurl.com/724mcn4

Medan jag skrotade omkring i den skånska staden vandrade tankarna med mig. Jag har känt mig lite låg på sistone och oron över min sambos nyuppkomna arbetssituation har jag gjort att jag har tappat energi och känt mig allmänt trött och orkeslös. Inte nog med att jag ännu inte har fått ett jobb, nu blir vi två utan ordentlig inkomst.

När allt inte är på topp har jag tyvärr alltid haft en tendens att dra mig undan. Jag vänder mig inåt istället för utåt och blir tyst. Jag vill inte visa min oro, eller snarare, jag vill inte att andra ska oroa sig för mig. Men jag borde vid det här laget lära mig att jag har ett hyfsat dåligt pokeransikte, i alla fall inför mina nära och kära. De anar rätt fort att det är något fel. Så också Magnus. Förstås.

Flytten till Skåne blev inte riktigt som jag hade tänkt mig och jag minns att även fast de flesta uppmuntrade mig och tyckte att jag gjorde rätt så var det några som tyckte att jag var dumdristig att säga upp jobb och lägenhet i Stockholm. Och visst, jag erkänner att jag trodde att det skulle bli en "no big deal" att skaffa nytt jobb. Hur svårt kan det vara liksom? Men ångrar jag mig? Inte ett spår! Att möta den stora kärleken kommer nog bara en gång och jag valde att följa mitt hjärta istället för den torra och trista logiken. Jag är exakt där jag hör hemma. Med den känslan i kroppen bestämde jag mig får att återvända hem och stegen styrde mot stationen.

Köpte min biljett hem i automaten.

Hem ljuva hem.


När jag kom hem överraskade jag Bengtsson med att ge honom det han älskar mest i hela universum - ferraribilar. Det är hans knark.

Ferrariknark.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar