måndag 16 april 2012

Att välja rätt råd. Och rätt tåg.

Medan jag stod i duschen ringde sambons mobil. Personen som ringde efterlyste Magnus arbetskraft så med en framförhållning på fem minuter hoppade han i sin uniform, som hade hängt oanvänd på en galge de senaste veckorna, och förberedde sig på en arbetsdag nere i Simrishamn med omnejd.


För mig väntade en stund på Arbetsförmedlingen. I förra veckan fick jag en kallelse från dem att infinna mig i deras lokaler för en rekryteringsträff med bemanningsföretaget Adecco. 


Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig, men anade att det bara var ännu ett informationstillfälle. Fast man vet ju aldrig, det kan ju leda till något. Var öppen, var positiv.


Let's go!


Jag satte på mig kläder* och ansikte, styrde därefter mina steg mot stationen där jag noterade att de hade satt upp en ny tjusig skylt på perrongen.

Senaste tillökningen i Stehag.

När automaten hade spottat ur sig min biljett väntade jag i vårsolen på att 10:28-tåget skulle komma. Med hög musik i lurarna kände jag mig som en stjärna när håret virvlade runt mig i den ständiga skånska carolafönen. 

Några ögonblick senare var jag framme i metropolen Eslöv, känd som Sveriges tråkigaste stad. Jag var tidig så jag gick till torget, satte mig på en bänk och såg mig omkring. Lirarna som brukar sitta i väntkuren på stationen och jiddra satt nu här ute i stället. Jag antar att kuren är deras vintertillhåll. Jag hörde den ena berätta entusiastiskt om en kille som " fan pissade minst tretton gånger".

Glasskaféet verkade inte ha öppnat än.

Klockan närmade sig elva och jag gick till Arbetsförmedlingens kontor på Södergatan. Folk med likadana kallelser som jag hade fått trillade in en efter en och rummet vi satt i blev fullsatt till adeccorepresentanternas stora förtjusning. De verkar inte känna till att om vi inte dyker upp så avskrivs vi från arbetslöshetskassan.

De två tjejerna från bemanningsföretaget satte igång en power point-presentation som de läste högt ifrån. Adecco har tydligen sina rötter i Schweiz. Eller förlåt, "Swejts". Landet vars namn svenskarna har svårast att uttala.

På det hela taget så lät allting bra, presentationen var pigg och okomplicerad. Men då de egentligen har olika målgrupper (bemanningsföretag = arbetsgivare, AF = arbetssökande) är de inte alltid överens.

Där Arbetsförmedlingen uppmanar mig att ringa till arbetsgivarna för att fråga hur det går med min ansökan råder Adecco att jag låter bli, företagen har inte tid.

Arbetsförmedlingen säger åt mig att söka alla jobb jag ramlar över även fast jag inte har kvalifikationerna som står beskrivet i annonsen. Adecco å sin sida tycker inte att jag ska göra det utan endast söka de jobb jag verkligen vill ha och är kvalificerad för.

Personligen tycker jag att Adeccos råd överensstämmer mer med min magkänsla, men det är Arbetsförmedlingen jag måste stryka medhårs.

När det hela var över visade det sig att jag hade exakt sju minuter till nästa tåg hem. Jag kan hinna!  Jag tog långa kliv till stationen. Ingen kö vid biljettautomaterna. Bra! Jag slet åt mig biljetten och sprang ut till perrongen. Vafan? Spårändring! Jag rusade in igen, ner för trappor, upp för trappor och flåsade nöjt när tåget just rullade in. Så fort dörrarna öppnade sig gick jag på. Yes! På perrongen mitt emot såg jag tåget mot Hässleholm/Kristianstad anlända. Hässleholm/Kristianstad? Helvete! Jag är på fel tåg! Jag smällde upprepat på den runda manicken som öppnar dörrarna. Vi har väl inte börjat åka än? Sesam öppnade sig och jag sprang över till det andra tåget. Jag hann! Tåget mot Lund/Malmö fortsatte utan mig.



*När jag läste igenom inlägget fnissade jag till när jag såg att jag hade glömt "k:et". Kanske ska jag testa att sätta på mig läder nästa gång. Det gör nog susen.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar