söndag 27 maj 2012

Söndagsutflykt

Inte nog med att vi sov länge, när vi äntligen vaknade - till Doris stora förtjusning - låg vi och drog oss längre än rekommenderat men till slut tar nöden ut sin rätt och vi mer eller mindre tvingades att kliva upp ur slafen.


Medan Magnus trött staplade ner till tvättstugan gjorde jag i ordning vår brunch: kaffe, rostat bröd, äggröra och bacon som vi åt i soffan samtidigt som vi tittade på en film.


Filmen var slut, maten var uppäten - "vad ska vi hitta på idag" frågade jag sambon sömnigt samtidigt som jag sträckte på mig och fortsatte "min mamma tycker vi ska åka ut nånstans med en termos. "Jag vet!" svarade Magnus entusiastiskt, "vi åker till Bosjökloster vid Ringsjön. 


Och så blev det.


Vi tog en omväg dit via Orupssjukhuset. Låter kanske mindre kul, men omgivningarna var vackra och Magnus visade mig var han som liten påg under den yngre stenåldern hade spelat minigolf med sin älskade farmor Agda. Nu var det dock helt igenvuxet och öde.


Ser ni spökena i fönstret?

Övergivet och igenvuxet.

Övergivet och igenvuxet nr 2.



Efter studiebesöket hos en svunnen tid fortsatte vi så till Bosjökloster. Det var många besökare från Europas alla hörn. Vi började med att göra ett besök i kyrkan. Till vår glädje var vi de enda besökarna för tillfället och vi kunde insupa stillheten och atmosfären i fred. 


Kyrka från 1100-talet.
Inne i Bosjöklosters Kyrka.
Altaret.
Klostret (numera slottet) inifrån kyrkan.
Så här såg det ut när nunnorna befann sig i klostret och tittade ut.

Vi gick nyfikna omkring och känslan att befinna oss tusen år tillbaka i tiden var spännande och fantasieggande. De mörka molnen hann försvinna innan vi tog oss an trädgårdarna.

Rangligt lusthus.

Bortglömd bänk?

"Par med hund" i förgrunden.
I bakgrunden greve Thord Bondes slott som för ca 900 år sedan var hemvist för många unga benidiktinernunnor.

En tusenårig ek. Den har både sett och hört mycket,
tänk vilka historier vi skulle kunna lyssna på om vi bara kunde trädiska.

När jag stod inne i den tusen år gamla eken och fotograferade kändes det som om trädet skulle sluka mig.

Små hästar bodde på ägorna. De var väldigt söta och sökte vänskap.

Vi avslutade vårt besök med en fika på Bosjöklosters fik eftersom vi ännu inte äger en termos. Med en underbar utsikt över Ringsjön satt vi på uteserveringen och drömde oss bort.


Jag älskar skyltar som uppmanar en att faktiskt gå på gräset.
Vi borde ha fler tillåtande skyltar i vårt samhälle.


tisdag 22 maj 2012

En lång långpromenad

När jag satt och åt frukost ringde Magnus och sa åt mig att jag bara måste gå ut i denna underbara försommardag. Han behövde inte tjata särskilt länge. Om alls.


Jag kände inte för att gå i Trollskogen här i Stehag (vilket jag ett par timmar senare djupt skulle ångra) så jag hoppade på tåget och klev av nästa station, Höör. I det lilla samhället gick det omkring folk med shorts och t-shirt. Härligt.


Jag gick till den lilla sjön och satte mig ner på en bänk och tittade på änderna. En äldre dam promenerade stilla med sin rollator. En man var ute med sin lilla tax. Alla jag mötte hade ett vagt leende på läpparna. 





Jag ville inte stanna för länge eftersom jag visste att pengarna på mitt jojo-kort var på botten men hade räknat ut att jag skulle ha råd att åka tillbaka inom en timme. Jag har lärt mig att i Skånetrafiken har de något de kallar för "övergångsbiljett". Jag har tolkat det så att är man inte borta mer än en timme blir återturen billigare tack vare att de anser att det bara en "övergång".


Just idag hade jag räknat fel tydligen. Biljettautomaten ville inte ge mig en biljett pga inte tillräckligt med pengar laddat på kortet. Och hade jag andra betalningsmedel på mig? Nej.


Tåget stod inne på perrongen, jag kunde ju kliva ombord utan biljett och tjuvåka. Jag ser bara till att jag befinner mig i vagnen längst bort från där tågvärden är. Det är ju bara en station. Det kan gå.


Men eftersom Murphy har sin lag anade jag att inte bara skulle jag ha otur att snubbla rätt in i famnen på tågvärden utan dessutom skulle ett gäng med ca sju bistra biljettkontrollanter som vanligtvis brukar kolla färdbevis på Stockholms tunnelbanor och bussar vara på studiebesök hos Skånetrafiken.


Jag kan säga att de kontrollanter jag har råkat ut för i Skånetrafiken är som små ulliga gulliga kaniner jämfört med de stasi-wannabeerna som cirkulerar i Stockholm. De är så onödigt otrevliga och älskar att förnedra trafikanterna i huvudstaden att jag har ofta undrat om de är ute efter att kontrollera om man har har brutalt knivmördat ett litet barn på väg till jobbet för att stoppa i sin lunchlåda i stället för, i sammanhanget det högst obetydliga, ha betalt för en simpel tunnelbanebiljett på fyrtio spänn.


När jag stod där och tänkte på Stockholms lokaltrafik kom jag ju på den bästa idén i mannaminne: sms-biljett för tusan! Men min inre horisont mörknade omgående. Det fungerar inte på alla ställen. Och framför allt inte mellan Höör och Stehag.


Jaja, jag behöver ändå röra på mig. Hur lång tid kan det ta? Det tar ju knappa fem minuter med tåg. Om jag följer rälsen kanske det tar, vadå... en timme?


Alltid när jag är villrådig vänder jag mig till Magnus. Även om han är oförmögen att hjälpa mig så verkar jag ha det i ryggmärgen. Så också nu. Jag skickade ett meddelande till sambon och ville egentligen bara få en bekräftelse på att det är möjligt att gå hem från Höör. Jag fick tillbaka ett "va?". Okej han fattar inte, jag förtydligade mig och skickade iväg mitt andra mess varpå han ringde mig omgående.


Jag förklarade för honom läget. Jag hörde på hans röst att han blev orolig, men jag kände mig pigg och tuff. Och bra väder var det dessutom. Det var ingen fara övertygade jag honom.


Jag plockade fram mobilen och matade in min från- och min tilldestination. GPS:en trodde att det skulle ta mig två timmar och trettiosex minuter att gå nästan tretton kilometer. Okej, det är en bit men jag klarar det.





När jag gick över torget hälsade en trevlig skäggprydd man på mig. Han frågade mig vänligt om jag hade en tia på mig som jag kunde avvara. Jag svarade att de hade jag inte men ville visa min goda vilja och stoppade händerna djupt ner i byxfickorna och hittade faktiskt tre enkronor där. "Det är inte så mycket", sa jag ursäktande till mannen men han tog tacksamt emot dem. Jag förstod att han förmodligen samlade ihop till en burk öl.


"Du är väl inte från Höör?", frågade han med höjda ögonbryn. Jag svarade nekande och berätta om mitt öde. Han skrattade hjärtligt och sa skämtsamt att jag hade mer otur än honom. Jag såg att han saknade några tänder men ögonen var varma och snälla. Vi har alla våra öden att ta itu med. 


När vi hade samtalat i några minuter reste jag mig från bänken och sa att jag nu skulle påbörja min vandring hem. Han önskade mig lycka till, vi vinkade till varandra och jag försvann från platsen.


Jag tittade på den inbyggda kartan jag hade i mobilen och följde den. Det fanns många pittoreska hus med underbara trädgårdar att titta på på vägen.


Höör upphöör.


Tyvärr hann jag inte gå så långt innan jag kände att fötterna började gnälla. Innan jag gick ut i morse hade jag tagit på mig mina sandaler - premiär för i år! Mina fötter älskar att slippa strumpor och få gå i öppna skor. De var dock inte lika glada nu. Fötterna var så ovana vid skorna att de nu bildade blåsor och skavsår.


Svalkande.



Jag märkte att ju längre jag gick desto mer ont fick jag. För att kompensera för fötternas illamående gick jag stelt och konstigt. Till slut hade jag så ont i fötterna, höfterna och ryggen att jag bara ville lägga mig ner och gråta.


Det tar aldrig slut.


Jag började känna mig som den där gåtan ni vet, vad är det som går och går men aldrig kommer fram till dörren?


Jag kanske kan gå in och lägga mig här inne en stund?


Jag gick långsammare och långsammare. Men jag kan inte ge upp. Om jag bara sätter den ena foten före den andra så kommer jag ju hem till slut. Oavsett hastighet.


Magnus ringde och peppade mig när så hans jobb tillät.


Solen gassade. Jag väntade på eftermiddagsbrisen. Jag staplade fram. Efter ett tag tog min iPhone slut.


Jag hittade till slut ett ställe där jag kunde sätta mig på marken i skuggan av träd och där jag inte utgjorde en fara för biltrafiken som visserligen var rätt gles, men inte desto mindre närvarande. Mina krafter var näst intill slut. Jag var törstig. Jag var varm. Jag kände mig yr. 


Jag bad en stilla bön. Jag bad om hjälp att ta mig hem. När jag kände att risken för att jag skulle somna där intill vägen var överhängande reste jag mig klumpigt upp. Jag tittade på vägen framför mig. Jag måste gå vidare.


Jag kände att jag gick så sakta att jag faktiskt vinglade. Man jag kunde inte öka farten. Det gick bara inte. Efter några minuter såg jag en sådan där gul buss som Magnus kör. Ironin.


Jag visste att Magnus jobbade men jag önskade tyst inom mig att det var han som kom för att plocka upp spillrorna som fanns kvar av mig. Förvånat märkte jag att bussen saktade in. Jag försöker anstränga ögonen. Herregud! Det ÄR Magnus! Jag trodde inte det var sant. Han sänkte ner bussen, öppnade dörren på passagerarsidan och sa uppmanande "hoppa in älskling!"


Med de absolut sista krafterna jag hade kvar lyckades jag klättra upp på sätet, stängde dörren och tittade storögt på min hjälte. "Men hur..?", "du jobbar ju..?".


Jag tror att han förklarade något för mig men jag hörde inget. Jag var så tacksam att jag började gråta. Han gav mig sin sista slatt med cola han hade i sin flaska med uppmaningen om att jag måste dricka så fort jag kom hem.


Jag kunde se från där jag satt tryggt i minibussen att jag aldrig hade klarat den resterande biten hem för egen maskin. Inte i det skicket jag var i. 


Väl hemma hällde jag i mig kopiösa mängder vatten och la mig på soffan. Det värkte så i kroppen att jag inte kunde sova men när jag hade vilat i en halvtimme lyckades jag ställa mig i duschen. Jag valde svalkande strålar. Det brände om min arma kropp som tydligen är dubbelt så gammal som jag är. Jag förbannade att jag var så feg och inte hoppade på tåget utan biljett. Vad skulle de göra? Skjuta mig? Jag var ju varken i Malmö eller i Stockholm.


lördag 12 maj 2012

Släpp fångarne loss, det är vår!

Idag fick jag bevittna mitt livs första kosläpp. Vädret var inte helt idealiskt för längre utomhusaktiviteter då vinden ven och regnet föll. Men kossorna har ju inget val, de ska släppas ut. Så också vi.


Vi satte oss i bilen körde mot Höör, närmare bestämt till Jularps Gård. Med tanke på vädret antog jag att vi inte skulle bli så många och dessutom har ju de flesta korna redan släppts ut på grönbete så alla har väl redan sett glada kossor inta ängarna.


Jag hade fel. När vi hade ca en och en halv kilometer kvar hamnade vi bilkön med stort B.


Bilkön.

När vi äntligen kom fram och beblandade oss med alla andra kointresserade fick vi se dessa glada svartochvita nötkreatur sträcka på benen och lyckligt dansa iväg. De släpptes ut i små grupper i taget. Fast faktum är att de flesta såg lite tveksamma ut. Jag kunde höra deras tankar: "...men... det regnar ju..." Men som sagt, när mulen väl var i vädret sprang de glatt ut. Stannade till ibland och tittade häpet på alla människor som stod med höjda armar med manicker i händerna som avbildade skönheterna. Hörde igen vad de tänkte sinsemellan: "Kolla tjejer, de bakom inhägnaden måste avguda oss!" 

Här nedan ser ni det första lilla sällskapet gå lös på gräset.


Efter nästan en timme med tio stelfrusna fingrar och tår som tappat sin förmåga till känsel återvände vill den tillfälliga parkeringsplatsen där i princip hela Skånes bilar nu huserade.

På vägen gick alla förbi denna vackra pump. Jag älskar vattenpumpar. Vet inte riktigt vad det är, men förmodligen har det något att göra med min barndom. Mormor och morfar hade väl en sådan i trädgården i Småland.

Pump med varma minnen.


Vi sa adjö till kvigorna och åkte till Kivik. På vägen dit åkte vi förbi det ena gula havet efter det andra. Magiskt. På håll ser det ut som någon har hällt ut en dunk med gul färg över fälten.

Raps.


Och det var ju givetvis kor överallt längs vägarna. Och nej, jag kunde inte låta bli att ta en bild.

Om jag kan få nog av sötmularna? Nej.

Vi gjorde som hastigast ett ärende nere i byn innan vi ställde bilen hos Magnus föräldrar som bjöd på en gudomligt god laxgratäng.

Efter några timmar styrde vi vår kosa tillbaka till Stehag och Doris. På vägen hem körde vi genom Hörby och eftersom jag har en fäbläss för statyer och skulpturer var jag tvungen att kliva ur det varma och torra sätet för att i det kylslagna duggregnet avbilda denna herre.

Christian Kruse (1876-1953)
En svensk konstnär som tydligen var mer känd utomlands än i Sverige.
Jag kan ju erkänna att jag aldrig har hört talas om honom.

När vi kom hem blev vi varmt mottagna av vår egen lilla fläckiga ko som rätt så omgående beställde mat från menyn efter överdrivet ha bevisat med sin höga stämma hur utsvulten hon var.



Mu.



fredag 11 maj 2012

Konsten att vila

Sömnen har lurat mig i natt. Har inte sovit mycket. När jag väl gjorde det var det en ytlig och orolig sömn. Jag svettades och frös om vartannat. Även Doris tillbringade natten vaken, hon satt för det mesta och spanade ut genom fönstret.


Klockan var kvart över tre på morgonen då jag märkte att det hade slutat skvala utanför. Jag kunde höra tågen dundra förbi. Så här dags är väl endast godstågen vakna.


Bredvid mig låg min älskade utan täcke och snarkade. Det verkade som han också sov lite oroligt eftersom han ofta mumlade "nej, nej".


Strax innan fyra började de första fåglarna kvittra. I vanliga fall är det en njutning men jag hade precis börjat falla i sömn men visste nu att hoppet var ute. Intensiteten i fåglarnas röst var enorm. De lugnade dock ner sig när nederbörden återkom och jag lyckades till slut vagga mig själv till sömns tack vare regnets lugnande inverkan på mig.


Efter vad som bara kändes som ett halvt ögonblick ringde förstås klockan och det var dags för Magnus att kliva upp. Jag kände mig utmattad och sov drömlöst i två i ytterligare två timmar.


Ingen kan anklaga mig för att ha varit hyperaktiv idag. Jag tillät mig att ha en "trash day" efter att Magnus hade ringt och i stort sätt beordrat mig att vila, inta mysläge och känna lugnet. Jag har spenderat fredagen mestadels i soffan. 


Det är mycket man kan göra i en soffa.


Jag lekte lite.

Jag läste lite.

Jag tittade på en film.

När jag hade zappat klart mellan tevens alla kanaler kollade jag på en film som inte krävde mer av mig än att beundra de vackra miljöerna. 

Jag övervägde som hastigast att poppa lite popcorn till rullen men jag orkade inte. Jag bestämde mig för att snaska lite av godiset som fanns inom räckhåll. Minimal kraftansträngning. Bra. 

Enligt Wikipedia: "godis, konfekt, sötsaker, snacks eller snask (gottis eller götta på vissa dialekter) är en typ av livsmedel som är avsedd enbart för njutning, ej för dess eventuella näringsvärde."
Nu vet ni.

Jag mindes när jag själv åkte nerför Nilen från Luxor till Aswan för ett antal år sedan. Det förekom dock ingen ond bråd död. Vad jag fick vetskap om i alla fall. Men nu när jag tänker efter, var i hela friden tog damen i den turkosa solhatten vägen? 

Det var en fantastisk resa som jag aldrig kommer att glömma. Vet i och för sig inte huruvida det är vanligt att glömma en resa eller ej. Jag kan inte minnas att jag har glömt en i alla fall. Fast å andra sidan, hur skulle jag kunna komma ihåg det om jag har glömt den?

Männen som städade våra hytter hade humor. De gjorde alltid konstverk av våra handdukar där de ibland använde rekvisita de fann synligt i hytten. Svårt att välja bland alla knasiga alster men här kommer nog vinnaren.

Kommentarer överflödiga.

Ibland låg jag bara raklång på rygg och försökte att sortera in mina tankar i olika fack. Händelsevis råkade jag stirra in i gapet på ett rovdjur.


Doris iklädd vit fez.

Jag kunde inte låta bli att titta på flera bilder från min nilenkryssning och efter att ha fnissat åt alla dessa handduksfigurer lämnar jag er med ännu ett exempel på vad vi kunde vänta oss när vi kom ombord igen efter en dag bland gamla tempel, mörka faraogravar och dammiga mumier. 


Så här har jag sett ut idag.


onsdag 9 maj 2012

Cirkus

På morgonen vaknade jag mitt i en dröm där jag satte en lärare eller en ledare eller vad han nu var, på plats. Minns inte riktigt men det var en auktoritär person som jag hade att göra med i alla fall. (Jag vann.)


Det var skönt att vakna och märkte när jag tittade på klockan att jag hade sovit längre än vad jag brukar.


Doris var lättad (läs: hungrig) att jag äntligen hade öppnat ögonen och kom genast fram till mig från fotändan av sängen och gjorde en nos-mot-nos-övning medan hon spann högt och glatt. Jag mindes vagt att hon ända sedan Magnus hade åkt iväg för att jobba försökt att väcka mig på alla möjliga sätt. Men jag hade varit för trött för att reagera.


Kort efter vår morognrutin gick jag ut. Det blåste som vanligt där ute men för första gången i år kände jag att vindarna var mjuka och ljumma. Kändes faktiskt som en smekning mot min kind.


Jag hade inga funderingar på var jag skulle gå, men hamnade rätt väntat på stationen och tog första bästa tåg. Som gick norrut. Jag klev av i Höör.


Allt var som vanligt. Förutom att några australiensare hade slagit upp ett stort tält omringat av långtradare. Spännande. 



Det här med cirkus. Idén tilltalar mig. Ett kringresande folk som visar upp sina konster. Jag kan tänka mig att det är en egen värld. Ett minisamhälle. Med sina egna hierarkier förmodligen.



Själv uppskattar jag inte alls en cirkus. Det är bland det mest fasansfulla jag vet. Jag orkar inte sitta och titta på när de hänger uppochner i svingande trapetser och kastar varanda hit och dit. Jag väntar bara på dödsstöten när de faller ner till marken, skyddsnät eller inte. Jag blir inte imponerad av när någon jonglerar med bollar, kastruller eller annat de har fått tag på medan de på ett ben står på en häst som galopperar baklänges och jag får kväljningar när de sväljer svärd eller slukar eld. Jag kan inte hjälpa det.


Jag blir ängslig när jag ser djuren och ser bara den ständiga piskan.


Men värst av allt. De mest skräckinjagande figurerna på jorden. Clownerna! Jag har varit rädd för clowner i hela mitt liv. När jag var liten och såg en clown grät jag trots att de andra barnen skrattade av förtjusning. De måste ha missat något. Clownen är ju inte rolig alls! Han är ledsam, tragisk och otäck! Skrattar och gråter samtidigt. Säkert vacker poesi för många. Kanske är det jag som har missat något men jag förstår inte vad han vill.


Det har säkert att göra med masker. Och dockor. Har inte varit förtjust i något av dem. Att inte se människan bakom. Låtsasmänniskor.


Men som sagt - jag gillar idén. Men den passar inte mig.



När jag hade funderat klart över fenomenet cirkus och mitt förhållande till den gick jag vidare och hamnade till slut tillbaka på tågstationen. Först kom ett Öresundståg. Det stannar inte i lilla Stehag så jag stod kvar på perrongen medan jag tittade på när andra klev ombord.
Öresundståg.
Jag behövde inte vänta länge, fem minuter senare kom Pågatåget.

Pågatåg. Stannar i Stehag.

På eftermiddagen fick jag tillfälle att vinka till min sambo när han i sin gula buss lämnade en kund på boendet som finns mitt emot oss. Han ringde mig efteråt och berättade att han tyckte jag var så söt. "Du såg ut som en liten fågel som satt i sin holk och tittade ut". Ehh... jag vet inte... men visst...
Gula Faran. Från fågelholksvy.

lördag 5 maj 2012

Skåne i vårkostym

En rundtur i den vackra skånska våren stod på agendan idag. När morgonens göromål var avklarade, såsom hälla ner kaffe i strupe, gissa melodier framför korsord samt utfodring av tam lejoninna, satte vi oss i bilen. Chauffören överlämnade makten över styrspakarna till fordonet i fråga. Vi får se var vi hamnar.

När fyrhjulningen hade kört oss ca två mil söderut hamnade vi Flyinge där vi hittade en av Skånes äldsta runstenar. Runstenen tros vara rest vid 900-talet och stod då tillsammans med andra resta stenar på en annan plats i närheten.

"Tholv och Ulv reste dessa stenar efter sin kamrat Asmund Lippe".

En mil öster om stenen parkerade bilen vid en utsiktsplats i Harlösa där vi klev ur och njöt av det vi såg. Svårt att fånga på bild med kameran jag har i min lilla mobil förstås, men ni kan kanske ana. Lägg sedan till intensiva fågelkvitter och vårvindar friska. Jag har vid det här laget lärt mig att ska man vistas utomhus i Sveriges sydligaste landskap så är hästsvans att föredra. Och jag talar inte om bakdelen på de fina djuren utan mitt hår noga insamlat i en snodd för att förhindra total kaos på huvudet.



Vi var ensamma på parkeringen så när som på en annan bil.
Vårt röda franska fordon körde vidare när vi åter hade tagit plats i sätena. Nästa stopp blev Västerstad. Ett litet samhälle mellan Hörby och Sjöbo. Där finns en kyrkoruin. Peugeoten vi färdades i kände av vårt intresse och stannade nära den trasiga kyrkan.

Vem är spöket som tittar fram längst ner till höger?
Man tror att Västerstads gamla kyrka uppfördes i början på 1100-talet eller början på det nästföljande millenium. Kyrkan är byggd i romansk stil men byggnadens fönster har en anglonormandisk stil vilket betyder att de öppnar sig inåt på ett trattformigt sätt. Det ska tydligen vara ovanligt.

Jag har trots mina amatörefterforskningar inte hittat förklaringen på varför kyrkan förföll, men man lät den göra så och byggde en ny i slutet på 1800-talet som finns alldeles i närheten. Man behöll dock den gamla dopfunten och flyttade den till den nya.


På området fanns utöver få kvarvarande gravstenar...

Gamla och vackra gravstenar.
... även en klunga med dessa små ulliga sötnosar.

Ruinfår.

Och inte bara betande får och slitna gravstenar förgyllde vår tillvaro - även ett minne av Peter Wieselgren. Vem var han undrar ni säkert. Låt mig berätta det lilla jag vet. Under 1833 - 1847 var han kyrkoherde i Västerstads gamla kyrka. Sannolikt predikade han Guds ord men mest om sedlighet och folknykterhet. Själv var han inte nykterist men 1837 grundade han Sveriges första nykterhetsförening. Kanske för att det skulle bli mer över till honom själv?

Peter Wieselgren 1800-1877.
"Och nu då?" frågade bilen när vi kom tillbaka. Jag ville ju gärna komma nära kor så att jag kunde fotografera dem och lägga upp bilderna här på min blogg eftersom de är så vansinnigt söta. "För sent" sa den röde plåtfransosen innan jag ens hann uttala det, "vi har redan åkt förbi dem." Attans!  

Men jag blev inte lottlös. Jag fick hälsa på alpackor istället. Märkligt tycker somliga. Inte alls säger jag. I Skåne kan man nämligen snubbla över allt möjligt oväntat.

Av en händelse hamnade vi vid Övedskloster. Intressant historia. Intressanta lamaliknande djur. Nyrakade var de dessutom. Några var tydligen till salu. Jag ville ha ett par. Magnus sa nej. Jag var inte svårövertalad.

Åt vilket håll ligger Anderna?
Övedskloster var, som namnet avslöjar, ett kloster från början. I mitten på 1100-talet kom munkar från Frankrike och bosatte sig här. Sedan dess har det hänt så mycket att om ni är nyfikna så föreslår jag att ni läser vidare på deras hemsida.

Vår bilutflykt var mycket angenäm. Vädret visade oss sin bästa sida. Jag vet inte vad som lyste starkast, de gula rapsfälten eller solen ovanför. Från passagerarsätet bevittnade jag lättade och förväntansfulla husägare som fixade och donade i trädgårdarna. Männen var iförda blå arbetarbyxor och damerna hade vidbrättade hattar.

På en av gårdarna vi åkte förbi såg jag ett par som dukade fram sin lunch i solen och jag noterade med ett leende vinflaskan i kylaren som stod på träbordet. 

En och annan glada använde sina vingar som segel och noggrant scannade av marken i jakt på möss, ormar eller vad dessa rovfåglar nu än äter. De är snitsiga glidflygare minsann.

Efter några timmar tog bilen med oss hem igen. En skön siesta följde för oss alla.



onsdag 2 maj 2012

En majdag i Hässleholm

Jag kunde inte riktigt bestämma mig för vad jag skulle göra idag. Vädret övertygade mig om att jag ville gå ut. Men var? Jag var inte sugen på Trollskogen i Stehag. Jag övervägde om jag skulle åka till Malmö. Eller Lund. Jag märkte att jag hade svårt att få tummen ur, under hela morgonen var jag velig och slö.


Jag var på vippen att stanna hemma men så tog autopiloten över som klädde på mig, borstade mina tänder och hår, knöt skorna och såg till att jag inte glömde nyckeln.


När jag nästan var framme vid stationen vaknade jag till och tvekade ett ögonblick. Ska jag ta till höger? Eller rakt fram? Jag gick rakt fram. Så det blev en tur norröver.



Tågvärden ombord var en trevlig man i sina bästa år. Det var inte så många passagerare så han passade på att ta lite rast. Snett bakom mig märkte jag att han öppnade ett bås. Några sekunder senare spred sig den trygga varma doften av kaffe i vagnen.

I Höör klev en herre på som jag rätt snart märkte hade mycket att säga. Jag vet inte till vem men han pratade i stort sätt hela tiden. Han grymtade på låtsasfinska och låtsasdanska varvat med "guten abend", "bitte" och "usch usch". Hans röst skvallrade om långvarig cigarettrökning. 

En gång nös han så våldsamt att jag tror att tåget nästan fördubblade sin hastighet och jag landade således före utsatt tid i Hässleholm.

När jag gick ut från stationsområdet fortsatte jag Första Avenyen hela vägen tills jag kom till Hässleholms kyrka. En ganska ung kyrka skulle det visa sig, den byggdes 1914. Samma år som min mormor föddes.

Hässleholms kyrka.

Skyltar i urval.

Hässleholm omkring Första Avenyen.

Jag satte mig ner på en bänk i solen och blickade ut över torget. De flesta satt och åt sin lunch. Andra hastade till stationen för att inte missa tåget till var än de nu skulle.

Jag märkte att jag inte var ensam om att klä av mig koftan, solen värmde på bra och många av oss knöt vårt ytterplagg kring midjan eller hängde den över axeln.

När jag kände mig färdig återvände jag till stationen för vidare färd hem. Det var samma trevlige tågvärd. Han hade nu bytt ut sitt kaffe mot solrosfrön som han tuggade i sig. Skalen passade han på att slänga vid varje uppehåll.

Ca tjugo minuter senare var jag den enda som klev av i Stehag.

Doris välkomnade mig, hon blir alltid så lycklig när jag kommer hem. Har du köpt nåt, har du köpt nåt, har du köpt nåt??