onsdag 9 maj 2012

Cirkus

På morgonen vaknade jag mitt i en dröm där jag satte en lärare eller en ledare eller vad han nu var, på plats. Minns inte riktigt men det var en auktoritär person som jag hade att göra med i alla fall. (Jag vann.)


Det var skönt att vakna och märkte när jag tittade på klockan att jag hade sovit längre än vad jag brukar.


Doris var lättad (läs: hungrig) att jag äntligen hade öppnat ögonen och kom genast fram till mig från fotändan av sängen och gjorde en nos-mot-nos-övning medan hon spann högt och glatt. Jag mindes vagt att hon ända sedan Magnus hade åkt iväg för att jobba försökt att väcka mig på alla möjliga sätt. Men jag hade varit för trött för att reagera.


Kort efter vår morognrutin gick jag ut. Det blåste som vanligt där ute men för första gången i år kände jag att vindarna var mjuka och ljumma. Kändes faktiskt som en smekning mot min kind.


Jag hade inga funderingar på var jag skulle gå, men hamnade rätt väntat på stationen och tog första bästa tåg. Som gick norrut. Jag klev av i Höör.


Allt var som vanligt. Förutom att några australiensare hade slagit upp ett stort tält omringat av långtradare. Spännande. 



Det här med cirkus. Idén tilltalar mig. Ett kringresande folk som visar upp sina konster. Jag kan tänka mig att det är en egen värld. Ett minisamhälle. Med sina egna hierarkier förmodligen.



Själv uppskattar jag inte alls en cirkus. Det är bland det mest fasansfulla jag vet. Jag orkar inte sitta och titta på när de hänger uppochner i svingande trapetser och kastar varanda hit och dit. Jag väntar bara på dödsstöten när de faller ner till marken, skyddsnät eller inte. Jag blir inte imponerad av när någon jonglerar med bollar, kastruller eller annat de har fått tag på medan de på ett ben står på en häst som galopperar baklänges och jag får kväljningar när de sväljer svärd eller slukar eld. Jag kan inte hjälpa det.


Jag blir ängslig när jag ser djuren och ser bara den ständiga piskan.


Men värst av allt. De mest skräckinjagande figurerna på jorden. Clownerna! Jag har varit rädd för clowner i hela mitt liv. När jag var liten och såg en clown grät jag trots att de andra barnen skrattade av förtjusning. De måste ha missat något. Clownen är ju inte rolig alls! Han är ledsam, tragisk och otäck! Skrattar och gråter samtidigt. Säkert vacker poesi för många. Kanske är det jag som har missat något men jag förstår inte vad han vill.


Det har säkert att göra med masker. Och dockor. Har inte varit förtjust i något av dem. Att inte se människan bakom. Låtsasmänniskor.


Men som sagt - jag gillar idén. Men den passar inte mig.



När jag hade funderat klart över fenomenet cirkus och mitt förhållande till den gick jag vidare och hamnade till slut tillbaka på tågstationen. Först kom ett Öresundståg. Det stannar inte i lilla Stehag så jag stod kvar på perrongen medan jag tittade på när andra klev ombord.
Öresundståg.
Jag behövde inte vänta länge, fem minuter senare kom Pågatåget.

Pågatåg. Stannar i Stehag.

På eftermiddagen fick jag tillfälle att vinka till min sambo när han i sin gula buss lämnade en kund på boendet som finns mitt emot oss. Han ringde mig efteråt och berättade att han tyckte jag var så söt. "Du såg ut som en liten fågel som satt i sin holk och tittade ut". Ehh... jag vet inte... men visst...
Gula Faran. Från fågelholksvy.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar