tisdag 22 maj 2012

En lång långpromenad

När jag satt och åt frukost ringde Magnus och sa åt mig att jag bara måste gå ut i denna underbara försommardag. Han behövde inte tjata särskilt länge. Om alls.


Jag kände inte för att gå i Trollskogen här i Stehag (vilket jag ett par timmar senare djupt skulle ångra) så jag hoppade på tåget och klev av nästa station, Höör. I det lilla samhället gick det omkring folk med shorts och t-shirt. Härligt.


Jag gick till den lilla sjön och satte mig ner på en bänk och tittade på änderna. En äldre dam promenerade stilla med sin rollator. En man var ute med sin lilla tax. Alla jag mötte hade ett vagt leende på läpparna. 





Jag ville inte stanna för länge eftersom jag visste att pengarna på mitt jojo-kort var på botten men hade räknat ut att jag skulle ha råd att åka tillbaka inom en timme. Jag har lärt mig att i Skånetrafiken har de något de kallar för "övergångsbiljett". Jag har tolkat det så att är man inte borta mer än en timme blir återturen billigare tack vare att de anser att det bara en "övergång".


Just idag hade jag räknat fel tydligen. Biljettautomaten ville inte ge mig en biljett pga inte tillräckligt med pengar laddat på kortet. Och hade jag andra betalningsmedel på mig? Nej.


Tåget stod inne på perrongen, jag kunde ju kliva ombord utan biljett och tjuvåka. Jag ser bara till att jag befinner mig i vagnen längst bort från där tågvärden är. Det är ju bara en station. Det kan gå.


Men eftersom Murphy har sin lag anade jag att inte bara skulle jag ha otur att snubbla rätt in i famnen på tågvärden utan dessutom skulle ett gäng med ca sju bistra biljettkontrollanter som vanligtvis brukar kolla färdbevis på Stockholms tunnelbanor och bussar vara på studiebesök hos Skånetrafiken.


Jag kan säga att de kontrollanter jag har råkat ut för i Skånetrafiken är som små ulliga gulliga kaniner jämfört med de stasi-wannabeerna som cirkulerar i Stockholm. De är så onödigt otrevliga och älskar att förnedra trafikanterna i huvudstaden att jag har ofta undrat om de är ute efter att kontrollera om man har har brutalt knivmördat ett litet barn på väg till jobbet för att stoppa i sin lunchlåda i stället för, i sammanhanget det högst obetydliga, ha betalt för en simpel tunnelbanebiljett på fyrtio spänn.


När jag stod där och tänkte på Stockholms lokaltrafik kom jag ju på den bästa idén i mannaminne: sms-biljett för tusan! Men min inre horisont mörknade omgående. Det fungerar inte på alla ställen. Och framför allt inte mellan Höör och Stehag.


Jaja, jag behöver ändå röra på mig. Hur lång tid kan det ta? Det tar ju knappa fem minuter med tåg. Om jag följer rälsen kanske det tar, vadå... en timme?


Alltid när jag är villrådig vänder jag mig till Magnus. Även om han är oförmögen att hjälpa mig så verkar jag ha det i ryggmärgen. Så också nu. Jag skickade ett meddelande till sambon och ville egentligen bara få en bekräftelse på att det är möjligt att gå hem från Höör. Jag fick tillbaka ett "va?". Okej han fattar inte, jag förtydligade mig och skickade iväg mitt andra mess varpå han ringde mig omgående.


Jag förklarade för honom läget. Jag hörde på hans röst att han blev orolig, men jag kände mig pigg och tuff. Och bra väder var det dessutom. Det var ingen fara övertygade jag honom.


Jag plockade fram mobilen och matade in min från- och min tilldestination. GPS:en trodde att det skulle ta mig två timmar och trettiosex minuter att gå nästan tretton kilometer. Okej, det är en bit men jag klarar det.





När jag gick över torget hälsade en trevlig skäggprydd man på mig. Han frågade mig vänligt om jag hade en tia på mig som jag kunde avvara. Jag svarade att de hade jag inte men ville visa min goda vilja och stoppade händerna djupt ner i byxfickorna och hittade faktiskt tre enkronor där. "Det är inte så mycket", sa jag ursäktande till mannen men han tog tacksamt emot dem. Jag förstod att han förmodligen samlade ihop till en burk öl.


"Du är väl inte från Höör?", frågade han med höjda ögonbryn. Jag svarade nekande och berätta om mitt öde. Han skrattade hjärtligt och sa skämtsamt att jag hade mer otur än honom. Jag såg att han saknade några tänder men ögonen var varma och snälla. Vi har alla våra öden att ta itu med. 


När vi hade samtalat i några minuter reste jag mig från bänken och sa att jag nu skulle påbörja min vandring hem. Han önskade mig lycka till, vi vinkade till varandra och jag försvann från platsen.


Jag tittade på den inbyggda kartan jag hade i mobilen och följde den. Det fanns många pittoreska hus med underbara trädgårdar att titta på på vägen.


Höör upphöör.


Tyvärr hann jag inte gå så långt innan jag kände att fötterna började gnälla. Innan jag gick ut i morse hade jag tagit på mig mina sandaler - premiär för i år! Mina fötter älskar att slippa strumpor och få gå i öppna skor. De var dock inte lika glada nu. Fötterna var så ovana vid skorna att de nu bildade blåsor och skavsår.


Svalkande.



Jag märkte att ju längre jag gick desto mer ont fick jag. För att kompensera för fötternas illamående gick jag stelt och konstigt. Till slut hade jag så ont i fötterna, höfterna och ryggen att jag bara ville lägga mig ner och gråta.


Det tar aldrig slut.


Jag började känna mig som den där gåtan ni vet, vad är det som går och går men aldrig kommer fram till dörren?


Jag kanske kan gå in och lägga mig här inne en stund?


Jag gick långsammare och långsammare. Men jag kan inte ge upp. Om jag bara sätter den ena foten före den andra så kommer jag ju hem till slut. Oavsett hastighet.


Magnus ringde och peppade mig när så hans jobb tillät.


Solen gassade. Jag väntade på eftermiddagsbrisen. Jag staplade fram. Efter ett tag tog min iPhone slut.


Jag hittade till slut ett ställe där jag kunde sätta mig på marken i skuggan av träd och där jag inte utgjorde en fara för biltrafiken som visserligen var rätt gles, men inte desto mindre närvarande. Mina krafter var näst intill slut. Jag var törstig. Jag var varm. Jag kände mig yr. 


Jag bad en stilla bön. Jag bad om hjälp att ta mig hem. När jag kände att risken för att jag skulle somna där intill vägen var överhängande reste jag mig klumpigt upp. Jag tittade på vägen framför mig. Jag måste gå vidare.


Jag kände att jag gick så sakta att jag faktiskt vinglade. Man jag kunde inte öka farten. Det gick bara inte. Efter några minuter såg jag en sådan där gul buss som Magnus kör. Ironin.


Jag visste att Magnus jobbade men jag önskade tyst inom mig att det var han som kom för att plocka upp spillrorna som fanns kvar av mig. Förvånat märkte jag att bussen saktade in. Jag försöker anstränga ögonen. Herregud! Det ÄR Magnus! Jag trodde inte det var sant. Han sänkte ner bussen, öppnade dörren på passagerarsidan och sa uppmanande "hoppa in älskling!"


Med de absolut sista krafterna jag hade kvar lyckades jag klättra upp på sätet, stängde dörren och tittade storögt på min hjälte. "Men hur..?", "du jobbar ju..?".


Jag tror att han förklarade något för mig men jag hörde inget. Jag var så tacksam att jag började gråta. Han gav mig sin sista slatt med cola han hade i sin flaska med uppmaningen om att jag måste dricka så fort jag kom hem.


Jag kunde se från där jag satt tryggt i minibussen att jag aldrig hade klarat den resterande biten hem för egen maskin. Inte i det skicket jag var i. 


Väl hemma hällde jag i mig kopiösa mängder vatten och la mig på soffan. Det värkte så i kroppen att jag inte kunde sova men när jag hade vilat i en halvtimme lyckades jag ställa mig i duschen. Jag valde svalkande strålar. Det brände om min arma kropp som tydligen är dubbelt så gammal som jag är. Jag förbannade att jag var så feg och inte hoppade på tåget utan biljett. Vad skulle de göra? Skjuta mig? Jag var ju varken i Malmö eller i Stockholm.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar