fredag 11 maj 2012

Konsten att vila

Sömnen har lurat mig i natt. Har inte sovit mycket. När jag väl gjorde det var det en ytlig och orolig sömn. Jag svettades och frös om vartannat. Även Doris tillbringade natten vaken, hon satt för det mesta och spanade ut genom fönstret.


Klockan var kvart över tre på morgonen då jag märkte att det hade slutat skvala utanför. Jag kunde höra tågen dundra förbi. Så här dags är väl endast godstågen vakna.


Bredvid mig låg min älskade utan täcke och snarkade. Det verkade som han också sov lite oroligt eftersom han ofta mumlade "nej, nej".


Strax innan fyra började de första fåglarna kvittra. I vanliga fall är det en njutning men jag hade precis börjat falla i sömn men visste nu att hoppet var ute. Intensiteten i fåglarnas röst var enorm. De lugnade dock ner sig när nederbörden återkom och jag lyckades till slut vagga mig själv till sömns tack vare regnets lugnande inverkan på mig.


Efter vad som bara kändes som ett halvt ögonblick ringde förstås klockan och det var dags för Magnus att kliva upp. Jag kände mig utmattad och sov drömlöst i två i ytterligare två timmar.


Ingen kan anklaga mig för att ha varit hyperaktiv idag. Jag tillät mig att ha en "trash day" efter att Magnus hade ringt och i stort sätt beordrat mig att vila, inta mysläge och känna lugnet. Jag har spenderat fredagen mestadels i soffan. 


Det är mycket man kan göra i en soffa.


Jag lekte lite.

Jag läste lite.

Jag tittade på en film.

När jag hade zappat klart mellan tevens alla kanaler kollade jag på en film som inte krävde mer av mig än att beundra de vackra miljöerna. 

Jag övervägde som hastigast att poppa lite popcorn till rullen men jag orkade inte. Jag bestämde mig för att snaska lite av godiset som fanns inom räckhåll. Minimal kraftansträngning. Bra. 

Enligt Wikipedia: "godis, konfekt, sötsaker, snacks eller snask (gottis eller götta på vissa dialekter) är en typ av livsmedel som är avsedd enbart för njutning, ej för dess eventuella näringsvärde."
Nu vet ni.

Jag mindes när jag själv åkte nerför Nilen från Luxor till Aswan för ett antal år sedan. Det förekom dock ingen ond bråd död. Vad jag fick vetskap om i alla fall. Men nu när jag tänker efter, var i hela friden tog damen i den turkosa solhatten vägen? 

Det var en fantastisk resa som jag aldrig kommer att glömma. Vet i och för sig inte huruvida det är vanligt att glömma en resa eller ej. Jag kan inte minnas att jag har glömt en i alla fall. Fast å andra sidan, hur skulle jag kunna komma ihåg det om jag har glömt den?

Männen som städade våra hytter hade humor. De gjorde alltid konstverk av våra handdukar där de ibland använde rekvisita de fann synligt i hytten. Svårt att välja bland alla knasiga alster men här kommer nog vinnaren.

Kommentarer överflödiga.

Ibland låg jag bara raklång på rygg och försökte att sortera in mina tankar i olika fack. Händelsevis råkade jag stirra in i gapet på ett rovdjur.


Doris iklädd vit fez.

Jag kunde inte låta bli att titta på flera bilder från min nilenkryssning och efter att ha fnissat åt alla dessa handduksfigurer lämnar jag er med ännu ett exempel på vad vi kunde vänta oss när vi kom ombord igen efter en dag bland gamla tempel, mörka faraogravar och dammiga mumier. 


Så här har jag sett ut idag.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar