lördag 5 maj 2012

Skåne i vårkostym

En rundtur i den vackra skånska våren stod på agendan idag. När morgonens göromål var avklarade, såsom hälla ner kaffe i strupe, gissa melodier framför korsord samt utfodring av tam lejoninna, satte vi oss i bilen. Chauffören överlämnade makten över styrspakarna till fordonet i fråga. Vi får se var vi hamnar.

När fyrhjulningen hade kört oss ca två mil söderut hamnade vi Flyinge där vi hittade en av Skånes äldsta runstenar. Runstenen tros vara rest vid 900-talet och stod då tillsammans med andra resta stenar på en annan plats i närheten.

"Tholv och Ulv reste dessa stenar efter sin kamrat Asmund Lippe".

En mil öster om stenen parkerade bilen vid en utsiktsplats i Harlösa där vi klev ur och njöt av det vi såg. Svårt att fånga på bild med kameran jag har i min lilla mobil förstås, men ni kan kanske ana. Lägg sedan till intensiva fågelkvitter och vårvindar friska. Jag har vid det här laget lärt mig att ska man vistas utomhus i Sveriges sydligaste landskap så är hästsvans att föredra. Och jag talar inte om bakdelen på de fina djuren utan mitt hår noga insamlat i en snodd för att förhindra total kaos på huvudet.



Vi var ensamma på parkeringen så när som på en annan bil.
Vårt röda franska fordon körde vidare när vi åter hade tagit plats i sätena. Nästa stopp blev Västerstad. Ett litet samhälle mellan Hörby och Sjöbo. Där finns en kyrkoruin. Peugeoten vi färdades i kände av vårt intresse och stannade nära den trasiga kyrkan.

Vem är spöket som tittar fram längst ner till höger?
Man tror att Västerstads gamla kyrka uppfördes i början på 1100-talet eller början på det nästföljande millenium. Kyrkan är byggd i romansk stil men byggnadens fönster har en anglonormandisk stil vilket betyder att de öppnar sig inåt på ett trattformigt sätt. Det ska tydligen vara ovanligt.

Jag har trots mina amatörefterforskningar inte hittat förklaringen på varför kyrkan förföll, men man lät den göra så och byggde en ny i slutet på 1800-talet som finns alldeles i närheten. Man behöll dock den gamla dopfunten och flyttade den till den nya.


På området fanns utöver få kvarvarande gravstenar...

Gamla och vackra gravstenar.
... även en klunga med dessa små ulliga sötnosar.

Ruinfår.

Och inte bara betande får och slitna gravstenar förgyllde vår tillvaro - även ett minne av Peter Wieselgren. Vem var han undrar ni säkert. Låt mig berätta det lilla jag vet. Under 1833 - 1847 var han kyrkoherde i Västerstads gamla kyrka. Sannolikt predikade han Guds ord men mest om sedlighet och folknykterhet. Själv var han inte nykterist men 1837 grundade han Sveriges första nykterhetsförening. Kanske för att det skulle bli mer över till honom själv?

Peter Wieselgren 1800-1877.
"Och nu då?" frågade bilen när vi kom tillbaka. Jag ville ju gärna komma nära kor så att jag kunde fotografera dem och lägga upp bilderna här på min blogg eftersom de är så vansinnigt söta. "För sent" sa den röde plåtfransosen innan jag ens hann uttala det, "vi har redan åkt förbi dem." Attans!  

Men jag blev inte lottlös. Jag fick hälsa på alpackor istället. Märkligt tycker somliga. Inte alls säger jag. I Skåne kan man nämligen snubbla över allt möjligt oväntat.

Av en händelse hamnade vi vid Övedskloster. Intressant historia. Intressanta lamaliknande djur. Nyrakade var de dessutom. Några var tydligen till salu. Jag ville ha ett par. Magnus sa nej. Jag var inte svårövertalad.

Åt vilket håll ligger Anderna?
Övedskloster var, som namnet avslöjar, ett kloster från början. I mitten på 1100-talet kom munkar från Frankrike och bosatte sig här. Sedan dess har det hänt så mycket att om ni är nyfikna så föreslår jag att ni läser vidare på deras hemsida.

Vår bilutflykt var mycket angenäm. Vädret visade oss sin bästa sida. Jag vet inte vad som lyste starkast, de gula rapsfälten eller solen ovanför. Från passagerarsätet bevittnade jag lättade och förväntansfulla husägare som fixade och donade i trädgårdarna. Männen var iförda blå arbetarbyxor och damerna hade vidbrättade hattar.

På en av gårdarna vi åkte förbi såg jag ett par som dukade fram sin lunch i solen och jag noterade med ett leende vinflaskan i kylaren som stod på träbordet. 

En och annan glada använde sina vingar som segel och noggrant scannade av marken i jakt på möss, ormar eller vad dessa rovfåglar nu än äter. De är snitsiga glidflygare minsann.

Efter några timmar tog bilen med oss hem igen. En skön siesta följde för oss alla.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar