lördag 12 maj 2012

Släpp fångarne loss, det är vår!

Idag fick jag bevittna mitt livs första kosläpp. Vädret var inte helt idealiskt för längre utomhusaktiviteter då vinden ven och regnet föll. Men kossorna har ju inget val, de ska släppas ut. Så också vi.


Vi satte oss i bilen körde mot Höör, närmare bestämt till Jularps Gård. Med tanke på vädret antog jag att vi inte skulle bli så många och dessutom har ju de flesta korna redan släppts ut på grönbete så alla har väl redan sett glada kossor inta ängarna.


Jag hade fel. När vi hade ca en och en halv kilometer kvar hamnade vi bilkön med stort B.


Bilkön.

När vi äntligen kom fram och beblandade oss med alla andra kointresserade fick vi se dessa glada svartochvita nötkreatur sträcka på benen och lyckligt dansa iväg. De släpptes ut i små grupper i taget. Fast faktum är att de flesta såg lite tveksamma ut. Jag kunde höra deras tankar: "...men... det regnar ju..." Men som sagt, när mulen väl var i vädret sprang de glatt ut. Stannade till ibland och tittade häpet på alla människor som stod med höjda armar med manicker i händerna som avbildade skönheterna. Hörde igen vad de tänkte sinsemellan: "Kolla tjejer, de bakom inhägnaden måste avguda oss!" 

Här nedan ser ni det första lilla sällskapet gå lös på gräset.


Efter nästan en timme med tio stelfrusna fingrar och tår som tappat sin förmåga till känsel återvände vill den tillfälliga parkeringsplatsen där i princip hela Skånes bilar nu huserade.

På vägen gick alla förbi denna vackra pump. Jag älskar vattenpumpar. Vet inte riktigt vad det är, men förmodligen har det något att göra med min barndom. Mormor och morfar hade väl en sådan i trädgården i Småland.

Pump med varma minnen.


Vi sa adjö till kvigorna och åkte till Kivik. På vägen dit åkte vi förbi det ena gula havet efter det andra. Magiskt. På håll ser det ut som någon har hällt ut en dunk med gul färg över fälten.

Raps.


Och det var ju givetvis kor överallt längs vägarna. Och nej, jag kunde inte låta bli att ta en bild.

Om jag kan få nog av sötmularna? Nej.

Vi gjorde som hastigast ett ärende nere i byn innan vi ställde bilen hos Magnus föräldrar som bjöd på en gudomligt god laxgratäng.

Efter några timmar styrde vi vår kosa tillbaka till Stehag och Doris. På vägen hem körde vi genom Hörby och eftersom jag har en fäbläss för statyer och skulpturer var jag tvungen att kliva ur det varma och torra sätet för att i det kylslagna duggregnet avbilda denna herre.

Christian Kruse (1876-1953)
En svensk konstnär som tydligen var mer känd utomlands än i Sverige.
Jag kan ju erkänna att jag aldrig har hört talas om honom.

När vi kom hem blev vi varmt mottagna av vår egen lilla fläckiga ko som rätt så omgående beställde mat från menyn efter överdrivet ha bevisat med sin höga stämma hur utsvulten hon var.



Mu.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar