lördag 30 juni 2012

Vingar av stål

Idag blir det väldigt mycket bilder. På flygplan. Nu har jag varnat er. Om ni fortfarande vill följa dagens inlägg blir jag glad, så häng med - men nu vet ni!


Magnus och jag hade mycket att ta igen igår kväll, vi satt och pratade och kramades tills vi somnade vid tvåtiden på natten. Doris flyttade aldrig från sin sköna plats i min resväska.


I morse vaknade vi i tid för Magnus att hinna fixa varsin ägg- och kaviarmacka till frukost innan Melodikrysset började. (Vill gärna upplysa er om att jag åt min smörgås på ett oklanderligt sätt medan min sambo valde att applicera kokt äggula på halva sitt ansikte. Mindre sexigt. Men jag fortsätter att älska honom.)


Idag var det den årliga flygfesten på Eslövs flygfält, vi åkte dit! Det var härligt väder, blå himmel och det var flera nyfikna som kom för att titta på dessa små söta flygplan.


Den lilla röda.

Det här med multipla instrumentpaneler.

Fieseler Fi 156 - även kallad "Storken". Varför? Vet inte.

Liten gul svävar över flygklubbens lada.
(Foto: Magnus Bengtsson, redigerat av mig.)


Vi fick inte tända några cigaretter. Men eftersom vi ändå aldrig har några med oss så det gjorde inget.

Många hade med sig filtar och ihopfällbara stolar medan de njöt av uppståndelsen. För de som inte hade picnic med sig gick det att få sig en grillad korv med bröd och en burk läsk eller bara en strut med saltade popcorn. Eller sockervadd för de som är lagda åt det hållet. (Magnus och jag behöver ju inget extra sockerpålägg pga att vi lever med Doris som är den sötaste katten sedan Dackefejden.)

När det soligt och varmt ute är popcorn och kyld dryck ett måste!

Jag lät mig underhållas av flygframträdanden och miljön. Men hur roligt jag än tyckte det var så började min rygg att klaga, jag är inte så bra på att stå still. Men det var några plan till som vi (läs: Magnus) ville se, så vi dröjde kvar en stund.

En Spitfire och en Mustang leker tillsammans i himlen den blå.
(Foto:Magnus Bengtsson, redigerat av mig.)

Vovven var väl inte den största entusiasten på fältet, nosen pekade mot korvserveringen i stället för de kantiga plåtmaskinerna i luften. 

Om det är entusiaster ni vill se så följer nu två bilder på riktiga flygplansälskare där den med störst och längst teleobjektiv vinner.

Hänförda beundrare.

Fantaster med stativ.

Piloten gör sig redo för en uppvisning.
(Foto: Magnus Bengtsson, redigerat av mig.)

Stearman Model 75.
(Foto: Magnus Bengtsson, redigerat av mig.)

Det var nästan två timmar kvar av evenemanget när vi beslöt oss för att  lämna området. Vi hade sett det vi ville, och lite till. Både ett Malmö Aviation-plan hade gjort sig omaket att flyga på en lägre höjd än vanligt samtidigt som de tog en omväg för att glädja den vinkande publiken på Eslövs Flygfält och två JAS 39 Gripen som följdes åt för att roa oss. Även fallskärmshoppare singlade ner för ovan.

På det hela taget, en riktigt trevlig eftermiddag!




fredag 29 juni 2012

Hemma igen

Sista dagen på min lilla semestervecka landade förstås oundvikligt. 


Torsdagen ägnades åter till att flanera på stan och ladda stockholmsbatterierna. Jag shoppade lite. Fast det blev mest fönstershopping om jag ska vara ärlig. Jag betraktade alla invånare och turister, trängdes med dem och la förvånat märke till att jag har har blivit långsam. 


Stockholm är sig likt fast har ändå förändrats. Det är bra tycker jag, det håller en stad levande. Det ska inte stagnera och bli statiskt.


Bibblan på hörnet Sveavägen/Odengatan.



Min mamma bjöd på en lätt lunch i Vasastan. Vi snackade ivrigt och i farten löste vi några av världens problem. De var visserligen av det mer lättlösta slaget, men ändå. Dessvärre kunde vi inte låta bli att kräkas lite (läs: spy galla) över vanishreklamen som infekterar våra arma tv-apparater.


Hit till det kubanska etablissemanget gick vi inte, men ni vet - jag och skyltar... (Älskar dem!)

På kvällen gick jag hem till en bästis och det var så härligt att återse varandra! Trots kylan satt vi ändå ute på hennes nybyggda balkong och njöt av rosévin och pizza. Och även om mat ytterst sällan ser gott ut på bild, än mindre pizza, så frångår jag min princip och lägger ut ett foto på föda. Verona på Ringvägen - där kan de pizza! Nu vet ni. (Och missta er inte på restaurangens töntiga namn, deras pizzor är kanon!)

Balkongbordet är för litet. Eller egentligen, hela balkongen är för liten för dessa dasslock.

Mätta och matta undrade min kära vän om jag inte kunde hjälpa henne med en undersökning som Evas jobb har initierat för att mäta kunskaperna i det engelska språket. Förutom att vi slog våra språkbegåvade huvuden ihop krävdes även en ordbok. Vi använde oss av en som gick i tryck 1971.

Koncentrationen. Fokuseringen. 1971.

Vi var inte riktigt färdiga med varandra och vinet var inte slut än men det fanns en morgondag. Somliga skulle jobba medan andra skulle hem och packa för att förbereda sig inför hemresan. Men för er information - vi har varit ordentliga nattsuddare i våra dagar. Det finns historier, tro mig. Men det tar vi inte här. Och inte nu.

Eftersom vi visste att vi snart skulle ses igen senare i sommar så blev vårt avsked inte vemodigt. Jag gick ut i den svala kvällsluften, promenerade förbi det fula och gråa bostadsområdet på Åsögatan, korsade Magnus Ladulåsgatan och fortsatte mina steg på Swedenborgsgatan mot Mariatorget. 

Utanför Mariatorgets tunnelbanestation en torsdagskväll.

Jag sov som en gris sista natten. När jag kände mig redo lämnade jag lägenheten som har varit mitt hem de senaste dagarna och släpade mitt rosa bagage till Centralen där jag och min mor hade bestämt att ses för en fika innan mitt tåg skulle föra mig hem till Skåne.

Bögringen/Spottkoppen - den givna mötesplatsen på Stockholms Centralstation.

Även här blev det inget ledsamt avsked eftersom vi visste att vi snart skulle se varandra igen så det var med glatt humör som jag klev ombord vagn nummer sex på X2000-tåget mot Malmö.

Jag har haft en underbar vecka men såg nu fram emot att komma hem. 

Tågresan gick bra. Irriterade mig lite på min granne som inte hade den där naturliga "det-här-är-min-gräns"-zon utan var och fibblade på min hela tiden.

Efter att jag hade åkt över gränsen mellan Småland och Skåne började jag så småningom kolla i mobiltelefonen var min älskade höll hus någonstans.

Vi närmar oss!

Endast några minuter försenat anlände vi till Lund. Jag lyckades hiva ut min stora kappsäck på perrongen och följa själv efter. Mitt i folkhavet såg jag Magnus komma emot mig med bestämda steg och ett brett leende. Jag log lika brett tillbaka. Vi möttes i en efterlängtad omfamning och hade svårt att släppa taget om varandra men eftersom vi var svårt hungriga så hade vi inget annat val. 

Cirka tjugo minuter senare parkerade vi bilen utanför huset i Stehag och jag var hemma! Doris mötte mig vid dörren. Först med en viss skepticism men den gick snabbt över till överväldigad kärlek. När vi hade hälsat klart på varandra la hon sig till rätta i min väska och har legat där hela kvällen. 

Jag tycker att hon har vuxit lite sedan sist...

Magnus dukade fram lite rödvin och sin hemlagade köttfärspaj. Det är så gott att leva.

onsdag 27 juni 2012

En dumpling i Stockhom

Jag somnade före midnatt igår. Vaknade någon gång mitt i natten av att ett skyfall dundrade ner och piskade på fönstren. Jag log sömnigt för mig själv. Mysigt. Vände på mig och lät mig vaggas åter till sömns av den hypnotiska nederbörden.


Ett antal timmar senare vaknade jag igen - denna gång utsövd. Jag sträckte på mig, staplade upp ur sängen till köket där första målet var kaffekoppen.


Nyduschad intog jag min enkla frukost framför min laptop och mindes med kärlek min gårdag i Gävle.


Idag visste jag att det skulle bli ännu en rolig dag som jag har sett fram emot. Jag ska träffa ytterligare en twittervän som jag babblat med men inte fått krama på riktigt.


Vi bestämde att träffas vid lunchtid i stan (läs: "utanför-Åhléns"). Jag kom först och stod och blickade över oceanen av människor, letandes efter en rosa tröja som vännen hade annonserat att hon skulle ha på sig. Grejjen var bara att ca alla tjejer - och killar - hade rosa, i fyrtio olika nyanser, på sig. Men jag såg direkt när det var "den" rosa tröjan (som inte var så rosa om ärligheten ska fram). De blå skorna. Håret, det lockiga håret! Filippa! Jag stegade fram och det var med en glad och förväntansfull kram som vår eftermiddag började.


Vi balanserade snyggt våra dumplings med bambupinnarna samtidigt som vi pratade om precis allt mellan himmel och jord. Tystnad uppstod aldrig. Skratt uppstod ofta. Skvaller kunde förekomma. Men på det hela taget var vi snälla och städade.


Dumparna.

Eftersom jag numera är en utböling i Stockholm och inte varit här på ett halvår fick jag reda på att affärer jag ville besöka har nu upphört och ny gallerior som jag inte ville besöka har växt upp likt flugsvampar ur asfalten. Filippa visade mig allt nytt i de centrala delarna av stan.

Vi var inte färdigsnackade än på länge så vi gick till Wienerkonditoriet på Norrlandsgatan och beställde in färskpressad juice och caffe latte. (Den senare var till mig eftersom frukt kan vara surt och läskigt.) Vi satte oss vid en egen hörna på övervåningen och fortsatte att orera som om det inte fanns någon morgondag.

Efter en lång stund bröt vi ändå upp och hade sällskap till T-Centralen. På perrongen stod vi och pratade ännu mer och eftersom vi inte skulle åt samma håll lät vi tunnelbanorna passera förbi oss. Vi var inte riktigt klara, inte riktigt än. Vi tar nästa. 



Glasobelisken till höger, a.k.a Pinnen.


Gävle

Tisdagen den tjugosjätte juni i år var det en stor premiär för mig. Dels att besöka Gävle, denna stad som skulle visa sig vara mycket angenäm, men framför allt att äntligen träffa en god vän. För ni förstår, i lite över ett års tid har hon och jag pratat med varandra så gott som varje dag och lärt känna varandra väldigt väl. Men vi har aldrig setts. Vår kommunikation har varit uteslutande på nätet.


Vi träffades på Twitter. Så klart. Jag älskar Twitter av fler orsaker än denna, det vet ni så jag ska inte tjata mer om det.


Klockan halvåtta på morgonen tog jag InterCity-tåget mot Östersund från spår fyra på Stockholms Centralstation. Väl ombord hörde jag i högtalaren en konduktör med trött röst upplysa oss resenärer om att "tjorren" i vagn fyra skulle öppna först efter uppehållet i Arlanda. En och en halv timme senare klev jag av i Gävle och jag fick krama om min goda vän för första gången.


Vår dag började med frukost hemma hos henne och jag fick äntligen även träffa den berömda svarta pantern som jag med beundran har följt på distans. En stilig och slank herre i sina bästa år.


Herr Brolle Bus.

Regndropparna smattrade mot fönsterrutan där vi satt i köket och samtalade om ditt och datt medan vi njöt av det nybrygdda kaffet.

Efter ett tag var det dags för lite sightseeing. Vi satte oss i den silverfärgade bilen och åkte till Engeltofta. Där finns en gammal vacker grosshandlarvilla som nu fungerar som en konferensanläggning och ligger alldeles intill vattnet.

Engeltofta Restaurang och Konferens.

Utsikten är möjligtvis lite udda på ett sådant vackert ställe.

Jag tror att det är ett stinkande pappersbruk som ligger och pyser på andra sidan.

Vi bekymrade oss inte om regnet så vi gick och såg oss omkring en stund och åkte sedan vidare till den söta lilla sommarstugan.

Stugan.

Magen började så smått kurra lite på oss så vi återvände hem till Brynäs där min vän bjöd på soppa och smörgåsar med efterföljande budapestbakelse med romtopf och kaffe.

OBS! Hembakat.

Tiden går fort när man har kul - så även för oss och plötsligt såg vi till vår glädje att det började spricka upp i himlen och solen tittade fram. Dags att göra stan!

Vi hann även med ett kort besök på Länsmuseet innan de stängde. 

Brösttabletten.


Efter det strövade vi runt i de gamla kvarteren.

Gamla Gefle.

Jag tycker mycket om Gävle, en fin och liksom vänlig stad med en härlig atmosfär. En av de bästa sakerna är förstås att det finns ett Södermalm här också!

Söder!

Till min stora lycka kryllar det av femtiotalsskyltar på Kungsgatan. Jag har en fäbless för gamla skyltar. När jag tänker efter är jag nog förtjust i skyltar över huvud taget.

Ett urval.

Några lokala invånare ville dock att jag skulle ta kort på dem istället för på skyltarna.

Gävleansk linslus.

Vi tog en avstickare från centrum och gick längs med vattendraget som brusade hetsigt.

Gavleån.

Vi fortsatte in i den lummiga Boulognerskogen som var fantastiskt vacker och fridfull. Folk promenerade, joggade, cyklade, fiskade, åt glass, satt på bänkar och vilade eller snackade med sin kamrat de hade bredvid sig, solade eller bara mediterade i stillhet.

Allén vid Boulognerskogen.

På kvällen åt vi en delikat middag på vännens favoritställe, Helt Enkelt. Förutom att maten och vinet var utmärkt så var personalen så trevliga att det var svårt att gå därifrån. Kan varmt rekommenderas. Gå dit!


Min fina gröna vän.

Efter en heldag i södraste Norrland var det dags för mig att återvända till Stockholm. Vännen följde mig till stationen, vi omfamnade varandra, tog adjö och bestämde att snart ses igen. 

När klockan slog 21:00 rullade tåget söderut och strax efteråt kom en - även denna gång - sömndrucken konduktör. Kanske var det samma? Hur som helst så kom han in i min vagn och sa lågt för sig själv "nypåstigna", tittade rakt fram med frånvarande blick och tog ingen notis av mig där jag satt och villigt sträckte fram min mobiltelefon för att visa min sms-biljett. Nänä. Det får man för att man gör sig till.


måndag 25 juni 2012

Södermalm

På eftermiddagen idag vandrade jag lite i mina gamla fotspår. Hamnade vid Södermalmsskolan där jag gick från första till sjätte klass.


Södermalmsskolan grundades 1881 och var från början en skola för flickor.

Typiskt fall av sommarlov, skolgården är tom.

När jag och mina kamrater hade några slantar kvar av vår veckopeng kunde vi lyxa till det med att efter skolan gå till konditoriet på hörnet av Swedenborgsgatan/St Paulsgatan och köpa varsin flaska Trocadero och en wienerkam. Det var det godaste vi visste, vi åt med glupande aptit och blev härligt kladdiga om fingrarna.

Kondiset på hörnet.

På Mariatorget var förstås där allt hände för oss barn vid Hornsgatan. Vi lekte, samtalade, badade i fontänen, jagade varandra och pratade hemlisar vid gungorna. Och det var vid gungorna där Felix med de stora lockarna stegade fram till mig och frågade chans. Jag sa blygt: "ja". Han gick i klassen över mig, var tuff och hade en farsa som var skådis! Tjejerna stod bakom mig och fnissade med båda händerna för munnen och hade ögon stora som tefat. Jag är kär! 

Fast en kvart senare hade han hittat en annan och gjorde slut. Karlar...

Men det hedrar ju honom att han gjorde slut innan han var otrogen.

Gungorna där allt hände.

"Tors fiske" på Mariatorget.

Mamma och jag bodde på Brännkyrkagatan alldeles nära Mariatorget. På den tiden var det inte alls ansett fint att bo här, tvärtom. När vi försökte att byta till en större lägenhet så var det ett stående inslag i bytesannonserna: "OBS ej Södermalm". För ni förstår, här bodde bara skum- och flumfolket. Anarki- och kommunistfolket. Knarkare och fyllon. Och även om man ville byta inom Södermalm så var det inte ovanligt att det stod: "OBS ej Mariatorget". Så ni förstår vilken svår figur jag är...

Numera är det dock attraktivt att bo på Södermalm. Även Mariatorget.


Stockholm

Regnet öste ner i Stockholm idag. Men det gjorde detsamma, jag kan ändå inte påverka vädret - onödigt att irritera sig. Och det är ju trots allt bara vatten. Men jag valde ändå att ställa in mina planer på djurgårdsrundan jag hade i åtanke. 


Efter kaffe och dusch gick jag kaxigt ut i regnet. Efter att först ha uträttat ett ärende bara några kvarter bort åt en god vän, tog jag tunnelbanan in till city där jag strosade runt i en stad som har förändrats samtidigt som den var sig lik. 


Ett blött "Plattan".

Två saker har till min fasa mångdubblats i Stockholm på mindre än ett år:

1) Antalet människor som inte har pengar till mat och tak över huvudet har ökat lavinartat. Eller om det är så att de är mer synliga, jag vet inte. Men lite bekymrad är jag. Det kan ju hända vem som helst, både du och jag. Vi har inget skyddsnät utan får klara oss bäst vi kan. Min spontana reaktion är att det ska ju bli bättre och inte sämre. Men det verkar svårt..?

2) Antalet säljare/värvare/eller vad de kallas för har ökat med miljarder procent! Herregud, lämna mig ifred! Man kan inte gå tre meter utan att man blir antastad av olika morgontidningar, mobiltelefonoperatörer, elbolag, vattenbolag, energibolag (NB att jag anger dessa i pluralis!)
Det står ungdomar i varje gathörn som låtsas var engagerade och undrar om jag vill rädda barnen, rädda djuren, rädda miljön, rädda världen, rädda läkarna som inga gränser har, rädda politiska fångar, rädda de mänskliga rättigheterna etc. Jag vill rädda alla. Men jag kan inte, jag har inte de medlen! Jag kan inte ens rädda en hungrig hemlös i Stockholm. Låt mig vara!

När det gäller telefonsäljare kan man ju komma något sådär lindrigt undan om man har hemligt nummer eller använder NIX. Men i det verkliga livet? Det går inte att värja sig. 

De gånger jag har valt att stödja ideella organisationer har jag gjort det genom att aktivt leta upp dem på nätet och donerat pengar/bli medlem och INTE för att en efterhängsen blek varelse med simmig blick och tovigt hår försöker ge mig dåligt samvete. (Förlåt.) 

söndag 24 juni 2012

Återseende

Är tillbaka i min kära hemstad Stockholm på en veckas semester. Sist jag var här, efter min flytt till Skåne i oktober förra året, var i julas. Då spenderade jag en decembervecka hos min högt älskade moder i Vasastan men den här gången har jag egen kupé på Södermalm där jag utnyttjar min goda väninnas generösa erbjudande att bo i hennes och familjens lägenhet då de är bortresta.


Igår eftermiddag anlände jag således med tåg till den kungliga svenska huvudstaden och blev glatt överraskad och väl mottagen av min mamma och hennes väninna - som är uppe från Småland och hälsar på. Alltså minst två utbölingar i stan den här veckan, bra. Med mig fick jag en påse med trevligt smått och gott att mumsa på senare på kvällen. Tack! 


Sergelgatan.


Jag lyckades komma ihåg att ta tunnelbanans röda linje mot Fruängen/Norsborg i stället för den gröna mot Gullmarsplan som jag ju har varit van vid de senaste, nästan, tjugo åren.


Det är en ren fröjd att vistas i detta hem att jag skulle kunna bo här mycket längre än en vecka. Exempelvis en evighet. Men eftersom jag är vansinnigt fäst vid Magnus och kattdamen Doris samt att familjen mest sannolikt vill komma hem när de har återvänt från sin semester så har jag bestämt mig för att inte byta lås och namn på dörren - utan åka hem till Skåne när min stockholmsvecka är till ända.


Efter en god natts sömn hade jag en lång härlig morgonfrukost och njöt av livet. Från fönstren såg jag nyvakna stockholmare med rufsigt hår gå i shorts och skrynkliga skjortor som bar på take-away-kaffe i pappersmuggar som balanserandes vant i ena handen och med bruna papperspåsar med nybakat bröd i den andra. 


Solen sken. Jag gjorde mig ordning och gick ut. Himlen blev genast mörkare. Kort efteråt kom ett ösregn. När jag märkte att det inte avtog började jag med snabba steg jogga mot närmaste skydd, hade ingen lust att springa omkring och bli förväxlad med en Miss Wet T-shirtkandidat.


Kungsgatan.


På eftermiddagen bar det av till min mormor och där bjöds det på rosa champagne och snittar! Vad annars? Det var underbart att se henne igen och det blev en rolig överraskning för varken mamma eller jag hade berättat att jag hade åkt till Stockholm. "Åh, har du kommit hem från utlandet nu äntligen?" undrade hon lättad. "Jamen, nu har jag inte varit ute och rest mormor, jag åkte bara upp från Skåne igår" svarade jag medan jag tog av mig min kofta och hängde den på en galge. Mormor svarade snabbt utan att blinka: "Ja? Det är väl utomlands?" Mormor Greta, 98 bast och med en aldrig sinande humor. Puss! 


Hötorgsskraporna.