onsdag 27 juni 2012

En dumpling i Stockhom

Jag somnade före midnatt igår. Vaknade någon gång mitt i natten av att ett skyfall dundrade ner och piskade på fönstren. Jag log sömnigt för mig själv. Mysigt. Vände på mig och lät mig vaggas åter till sömns av den hypnotiska nederbörden.


Ett antal timmar senare vaknade jag igen - denna gång utsövd. Jag sträckte på mig, staplade upp ur sängen till köket där första målet var kaffekoppen.


Nyduschad intog jag min enkla frukost framför min laptop och mindes med kärlek min gårdag i Gävle.


Idag visste jag att det skulle bli ännu en rolig dag som jag har sett fram emot. Jag ska träffa ytterligare en twittervän som jag babblat med men inte fått krama på riktigt.


Vi bestämde att träffas vid lunchtid i stan (läs: "utanför-Åhléns"). Jag kom först och stod och blickade över oceanen av människor, letandes efter en rosa tröja som vännen hade annonserat att hon skulle ha på sig. Grejjen var bara att ca alla tjejer - och killar - hade rosa, i fyrtio olika nyanser, på sig. Men jag såg direkt när det var "den" rosa tröjan (som inte var så rosa om ärligheten ska fram). De blå skorna. Håret, det lockiga håret! Filippa! Jag stegade fram och det var med en glad och förväntansfull kram som vår eftermiddag började.


Vi balanserade snyggt våra dumplings med bambupinnarna samtidigt som vi pratade om precis allt mellan himmel och jord. Tystnad uppstod aldrig. Skratt uppstod ofta. Skvaller kunde förekomma. Men på det hela taget var vi snälla och städade.


Dumparna.

Eftersom jag numera är en utböling i Stockholm och inte varit här på ett halvår fick jag reda på att affärer jag ville besöka har nu upphört och ny gallerior som jag inte ville besöka har växt upp likt flugsvampar ur asfalten. Filippa visade mig allt nytt i de centrala delarna av stan.

Vi var inte färdigsnackade än på länge så vi gick till Wienerkonditoriet på Norrlandsgatan och beställde in färskpressad juice och caffe latte. (Den senare var till mig eftersom frukt kan vara surt och läskigt.) Vi satte oss vid en egen hörna på övervåningen och fortsatte att orera som om det inte fanns någon morgondag.

Efter en lång stund bröt vi ändå upp och hade sällskap till T-Centralen. På perrongen stod vi och pratade ännu mer och eftersom vi inte skulle åt samma håll lät vi tunnelbanorna passera förbi oss. Vi var inte riktigt klara, inte riktigt än. Vi tar nästa. 



Glasobelisken till höger, a.k.a Pinnen.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar