onsdag 1 augusti 2012

Beduinincidenten

Jag älskar mat. Eller nja, kanske inte alla maträtter som existerar i världen, men jag uppskattar verkligen god mat som är generös med kryddor. Missförstå mig inte, det behöver inte vara starkt, jag vill helst inte att mina smaklökar ska bli bedövade - men det får mer än gärna vara smakrikt. 


Jag har ett stort - alltså jag menar verkligen ett S T O R T - intresse att prova nya maträtter. Smakerna från Nordafrika och Mellanöstern känns väldigt hemma i min mun så när jag snubblade över ett recept som för mig både var nytt och med en påstådd påminnelse om mellersta östern var jag givetvis såld. 
Upphovspersonen kallar den för "Mustig beduingryta med inspiration från Jordanien". * 


Jag läste igenom receptet. Jag måste prova! Genast!


Jag skrev ner ingredienserna som jag inte hade hemma och blinkade sött mot Magnus och sa: "Kan vi inte åka in och handla nu, älskling". "Javisst, men jag tänkte att jag först skulle..." Sambon tystnade och stannade plötsligt upp, såg mig djupt i ögonen och som hypnotiserad fortsatte han: "Jag gör det sedan, vi åker nu så har vi det gjort." Yes!


Några timmar senare ställde jag mig förväntansfullt i köket. Att laga mat med kryddor som doftar av "Tusen och en natt" gör mig lycklig.


Förberedelser.

När tiden var inne och när jag ansåg att köttbitarna var möra nog började jag att begå såsen. Jag rörde ihop gräddfil, yoghurt, tomatpuré och en mängd olika kryddor för att sedan mixas ihop.

Detta med mixare förresten. Jag har länge varit rädd för dem eftersom jag har ett minne av en mixhändelse i ett kök på den svenska beskickningen i Budapest på det sena och glada åttiotalet. Det var mosad frukt. Överallt.

Det skulle dröja cirka tjugo år innan jag vågade skaffa mig en - och då en enkel och lätt begagnad stavmixer som jag fann på Tradera. Jag kunde hantera den utmärkt och var mycket nöjd med den. Av någon besynnerlig anledning gick den sönder i och med flytten hit till Skåne. Saknar den. 

Jag hade länge sneglat på en "riktig" mixer som Magnus har haft undanstoppad högt uppe på en hylla. Kanske kan jag använda den? (Fast jag måste erkänna att jag kunde inte riktigt begripa varför det ansågs att jag skulle behöva använda en mixer, det går väl utan tänkte jag.) Men så ville jag ändå prova. 

Modet svek mig dock. Minnena från den ungerska huvudstaden dök upp som en färgglad gubbe ur den bekanta lådan.

"Nämen jag kan det här!" sa Magnus piggt när han efter att ha hört mitt gnyende kom in till köket och nonchalant fäste kannan på den svarta stubben som gör att de små vassa knivarna roterar ilsket. Jag hällde i såsen. Mannen placerade locket på behållaren. Och vred på knappen.

Inte ens en sekund senare var vårt kök nersölat med beduingryta. 

Magnus och jag bara stirrade på varandra. Sedan såg vi oss omkring. Denna misär. Jag ville bara gå ut genom dörren och försvinna. 

Min älskade hade bränt sig på den varma såsen som ju hade stått på en het spisplatta innan jag försiktigt hade hällt den i kannan. Kvickt stoppade han handen under kranen och sprutade iskallt vatten på den. Lyckligtvis var inte brännskadan allvarlig. Och lyckligtvis var inte katten Doris i närheten. 

Närmaste timmen ägnade vi oss åt sanering. Magnus tog fram skurhinken och jag tog hand om den övre delen i köket. Kaklet. Det vita kaklet

En av ingredienserna i denna anden-i-flaskan-inspirerade sås var nämligen gurkmeja. Och inte så lite heller. Nikotingult kakel är inte snyggt. Någonstans.

När vi fejat klart styrkte vi oss med en slurk av ett urkramat granatäpple. 

Granatäppelshot.

Hur som helst så blev resultatet fantastiskt gott! Försenat - men underbart delikat. Det blir definitivt en repris. Utan inblandning av godtycklig mixer givetivis.

Återigen kommer jag att frångå min princip att aldrig lägga ut bilder på mat - för det ser sällan gott ut. Men beduingrytan var så vacker och god att jag bara måste dela med mig. Jag hoppas ni kan se det underbara. Om det hade funnits doftbloggar hade ni förstått. Himmelskt.

Basmatiris, färsk ingefära, granatäppelkärnor, rödlök och färsk koriander.

Beduinen i sin helhet.

Vi struntade i att bygga oss ett beduintält men däremot kunde vi lita på Doris. Hon var briljant i rollen som kamel.

* Vill bara här kort nämna att jag inte slaviskt lydde receptet, exempelvis bakade jag inget bröd. Dessutom hade jag mindre mängd med kött och var mer givmild med kryddorna. Jag har lärt mig att i svenska recept är man rädd att använda för mycket kryddor. Eller om det är så att kryddorna smakar mer på plats.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar