fredag 30 november 2012

Ett steg framåt i resan

Jag gick upp tidigare än vad jag behövde, jag har med åren blivit dålig på att stressa och eftersom jag är en tidspessimist har jag en tendens att ta i lite för mycket. Särskilt på morgonen då tiden av en besynnerlig anledning verkar gå fortare än vad den gör resten av dagen. Så klockan ringde redan klockan sex i morse trots att jag inte behövde gå förrän strax efter tio. Men jag snoozade i alla fall i trekvart.Tills blåsan till slut tvingade mig upp.

I lugn och ro åt jag min frukost, drack mitt kaffe, packade ner det sista i kappsäcken och gjorde mig i ordning. 

Tiden kom så att ta adjö av näpen katt och genomförkyld man. En och annan tår letade sig ur våra tårkanaler. Det var dags för mig att gå och jobba.

Hej hå, hej hå, till gruvan ska vi gå.





Mot Lund.
På tåget till Lund satt jag i en vagn tillsammans med tolv (12!) barnvagnar där cirka 80% av barnen i dessa vagnar var snoriga. De hostade, fräste och nös. Rätt ut. Som vi alla vet är dessa små miniatyrmänniskor förenade med livsfara vad gäller att bli smittad. De är försedda med dödsmördarbaciller. Jag satt och blundade. Först Magnus. Nu detta. Jag bad till mitt immunförsvar att sätta taggarna utåt. Jag. Kan. Inte. Bli. sjuk. Just. Nu.

Mot Stockholm.

X2000-tåget rullade in vid halvtolvtiden och jag hittade snabbt min plats. Bredvid mig satt en man och tittade på en film på sin laptop. Jag sneglade lite och det verkade vara en rulle där Bruce Willis och väldigt lättklädda damer utgjorde kärnan.

Mina medresenärer var lite hungriga så här vid lunchdags och jag såg dem komma och gå från bistrovagnen. Vissa kom med kaffe och smörgås, andra med små påsar med dillchips och burkar med öl.

Snett emot mig såg jag en kvinna ta fram en Femina och en halv baguette invirad i folie. Den var nog hemmagjord. Denna kvinna tillhör den skaran av människor som slickar på sitt pekfinger innan de vänder blad på tidningen. I det här fallet tyckte jag att det verkade lite opraktiskt. Så fort hon tog en tugga av sitt fyllda bröd stack hon in fingret i munnen för att sedan vända blad. Tidningen blev med tiden väldigt sölig.

Jag satt och tänkte på hur Magnus och Doris hade det. När jag tänkt tanken klart rasslade till i min telefon och fick genast bevis på hur väl katten pysslade om sjuklingen i sängen. Det här med telepati. Bra grej det där.

Healing.

Det suger alltid lika mycket i magen på mig när tåget rullar ut från Stockholm Södra, över Centralbron, mot Stockholms Centralstation. Det är en sådan fantastiskt vacker stad. Som för dagen var täckt av snö. Idag anlände tåget tio minuter före utsatt tid. På perrongen stod min mamma och väntade. Det var ett kärt återseende. 

Vi lyxade till på indisk take away och rosévin tillsammans med en gemensam väninna. Eller hon är snarare som en familjemedlem. Hur som helst, dessa två lyllosar kom just hem från en nilenkryssning och var lite trötta - liksom jag, så middagen serverades ur staniolaskar. Men observera - med silverskedar! Nån stil måste man ju ändå ha.

Tre stora rätter.

Sängen är frambäddad och ser inbjudande ut. Jag tror att jag ska sträcka ut mig en smula.

God natt från en innergård i Vasastan.

 

torsdag 29 november 2012

Jakten på flip-flops

Idag grävde jag upp mina få sommarkläder jag lyckades hitta i klädkammaren. Jag förstår inte vad jag hade på mig i somras. Eller hade vi ingen sommar? Jag kan för mitt liv inte begripa var jag har gjort av trasorna. 

Jag blev därför tacksamt överraskad över att en klädbutik i en stad nära mig hade en rejäl rea på kortärmade toppar. Finemang!

Några steg bort låg en sportaffär. Det är inte alls karaktäristisk för mig att uppsöka den här typen av affär men min tanke var att det förmodligen skulle vara det enda stället att hitta ett par flip-flops.

En expedit undrade om hon kunde hjälpa mig när hon såg min något vilsna uppsyn. Jag frågade om de hade flip-flops. Hon tittade på mig som om hon ville säga: "nej, men vi har väldigt fina snökängor, perfekta för arktiska långpromenader" men visade mig istället ett par sandaler i flip-flop-stil. Riktigt glassiga, i märket Puma. Svarta var de. Och rosa. Tror till och med att det var lite glitter på dem. Och liksom en liten klack. För nästan fyra hundra kronor. Inte riktigt min typ av flip-flops så jag lät dem bli.

Min vana trogen blir det väl ett par för en femma i närmaste Supermarket på en stökig afrikansk bakgata.

När jag var klar med diverse ärenden återvände jag hem där jag hade fler saker att ta itu med. Bland annat VAS (vård av sjuk sambo). Men han skötte sig för det mesta själv. Han låg invirad i sitt täcke som en vårrulle - eller kåldolme om ni hellre vill ha den synen framför er - och stönade. Ja, alltså inte på ett sådant där "snuskig-gubbe-sätt" utan mer som ett tecken på att det är rätt så synd om honom. Ni förstår, stackaren är förkyld. Vi vet alla vad det innebär. Man cold

När jag så gott som packat färdigt min rosa koffert la sig Doris till rätta i den och jag klev in i duschen. Dags att ta fram rakhyveln och skövla benen. Tidigt på söndag morgon vill jag nämligen inte att tulltjänstemannen på Jomo Kenyattaflygplatsen i Nairobi ska kräva att jag sätts i karantän i tron om att jag är ett svenskt exotiskt pälsdjur, som hon jag åker med, försöker ta in i landet.


Redo.
Dock inga flip-flops utan klump-eccos.


tisdag 27 november 2012

Honung

Idag var jag dränkt i honung. Ja, alltså inte bokstavligt talat utan mer bildligt. Ni vet när ni går in i en affär, eller dylikt, och ni är helt ensamma men när ni går därifrån är det fullt med folk? Så var det för mig idag, var jag än gick. Jag drog liksom till mig... flugor? Äh, jag vet inte vad honung drar till sig. Men ni hajar.

Kanske känner ni inte igen uttrycket, det här att man har honung på sig. Jag har bara hört det sägas av brasilianare. Eller nja, egentligen bara av en. För länge sedan. Men jag tycker uttrycket är så träffande att jag aldrig har lyckats glömma det. 

Jag önskar dock att jag, utöver denna lilla pärla även hade kommit ihåg andra, lite mer betydelsefulla saker, såsom pythagoras sats. Eller hur man bakar scones. Men min hjärna verkar samla på sig tämligen onödigt vetande. Det finns inget jag kan göra åt det. Jag bara hänger med.

Hur som helst, idag när jag besökte en vaccinationsmottagning i Lund var det sånär som tomt på kunder när jag kom in i det lite för varma väntrummet. 



Glest med väntade i bastun.

När jag var klar var det näst intill obscena mängder med personer som såg fram emot att motta en spruta eller två. Honung 1.

Jag slapp agera nåldyna idag, jag ville bara ha ett recept på en ask malariatabletter. Inte för att jag tycker de är särskilt goda, de smakar närmast ingenting. Inte alls som Läkerol. Men jag ska på ett ledsagarjobb som kommer att utspelas på mer sydligare nejder än Skåne, där den rådande rekommendationen är intag av dessa piller.

Den vänliga kvinnan ville nog gärna sticka hål på mig men som tur var hade jag den lilla gula med mig och kunde således bevisa mina tidigare vaccinationer. Hon var dock lite barsk på mig att jag kom till henne så sent eftersom hon då inte kunde sälja på mig diverse andra läkemedel som tydligen skulle underlätta min kommande vistelse i Östafrika (men som kräver att man påbörjar veckor innan själva resan om det ska ha någon effekt). 

Jag förklarade för henne att jag vet vad jag gör eftersom jag inte råkat ut för vare sig det ena eller det andra under de cirka tjugo gångerna som jag rest till den afrikanska kontinenten under de senaste fem åren. Varken hon eller jag borde därför oroa oss nu heller. 

Men sekunden efteråt tänkte jag inom mig att nu jävlar jinxade jag det hela riktigt duktigt. Fan! (Hoppas inte att jag måste återkomma till detta om en vecka i ett blogginlägg nära dig...)

Liten gul.

Efter mötet med den snälla damen i vit rock gick jag till Forex och växlade till mig sedlar i grå/gröna toner med bilder av forna amerikanska presidenter. Om det blev honungseffekt igen? Javisst. Det lilla växlingskontoret var helt tomt när jag klev in (jag trodde det var stängt) men fullpackat med folk - med kö ända ut på gatan - när jag lämnade lokalen. Honung 2

Sedan gick jag över Bangatan och in till Pressbyrån. Jag skrapade fram lite kosing på trisslotter igår nämligen och ville byta till mig fler. Med högre vinst. Jag känner på mig att jag surfar på vågen av de stora kulorna nu. Jag behövde även köpa lite frimärken. Tomt på kunder när jag gick in. Fullt när jag gick ut. Honung 3.

På vägen hem blickade jag sömnigt ut över, det för årstiden något monotona, landskapet.


Vyer från tågfönstret.

Efter tjugo minuter var det dags för mig att stiga av.

Tom vagn. Slut på honung.


måndag 26 november 2012

Tecken

En gråspräcklig katt bidrog till en smärre trafikstockning i byn tidigt i morse. På väg till stationen blev jag medveten om hur tid och rum stannade när en rymling med hög svansföring spankulerade över vägen. Bilar tvärbromsade och cyklar vinglade ur kurs. 

Felis catus hade inte särskilt bråttom utan tog sin tid. Katter vet att det inte är bra att stressa.

Ett ögonblick senare satt jag bekvämt på mitt säte och lät tåget föra mig till mitt möte jag hade med min jobbcoach. Under den korta resan hade jag nöjet att snegla på ett gäng som höll på att öva på sina glosor. Om man nu kan kalla teckenspråkets tecken för glosor. 

Där jag betraktade dem fördes mina tankar tillbaka till de lektioner jag hade förut. För några år sedan gick jag nämligen på kvällskurser i teckenspråk på Dövas Hus i Stockholm. Det var roligt. Det var annorlunda. Och lite knepigt. Jag antar att hjärnan blir trögare och trögare med åren och att lära sig nya språk blir som att smyga i sirap. Jag gick alltid därifrån med en fantastisk huvudvärk. Men så fort jag kom hem längtade jag till nästa sejour.

Låt mig ge ett exempel på hur jag menar med annorlunda. Hade det exempelvis varit franska jag pluggade så hade det ju varit plättlätt för mig att skriva ner glosan i min skrivbok chat = katt för att sedan memorera det för tid och evighet. 

Men att skriva ner flata handen, framåtriktad och nedåtvänd, förs åt vänster med medial kontakt ovanpå flata handen, högerriktad och nedåtvänd, upprepas = katt kräver ju liksom lite mer av en. Om ni förstår vad jag menar. Och nu tog jag ett av det svenska teckenspråkets lättaste tecken.


(Jag har tagit bilden från Virginska Skolans hemsida.)
(Tyckte den passade löjligt bra.)


Mötet med min coach förflöt i vanlig ordning. Nästa veckas tid flyttade vi fram ett par veckor eftersom jag ska på ett ledsagaruppdrag i tio dagar från och med nu på lördag. Jag ser fram emot att jobba igen!

När jag någon timme senare åter var tillbaka i Stehag och lämnade stationen bakom mig såg jag ett gigantiskt barrträd på busstorget. Det doftade ljuvligt!


Gran - större än byn självt.

Nästa

söndag 25 november 2012

En dag i ide

När solen aldrig vill visa sig och bidra med ens ett uns av en ljusstrimma är det som att kroppen inte riktigt vill acceptera att det är dag och försätter sig därför i ideläge. Det var vad som hände oss alla tre idag.

Är vi egentligen inte rätt tappra här uppe i de nordiska länderna? Jag menar - ena halvan av året är det alltid mörkt och den andra halvan alltid ljust. Kontrasterna mellan melankoli och eufori torde forma människan.

Roligare än så här blev det.

Helt oväntat blev Magnus attackerad av någon form av energi. Som han använde klokt - till min stora glädje. Han tog fram det stora monstret - till Doris stora missnöje. Förbluffad tittade jag på när sambon förvandlades från en säck potatis till duracellkanin. Han bjöd upp till dans och gav de kaxiga dammråttorna en svängom.

Tangokavaljer.

Doris bidrag till söndagen var att lägga ifrån sig ett morrhår, modell längre. Katten ville inte ha det längre. Istället gav hon en föreläsning om dessa känselspröt som spretar ut över hela hennes ansikte. Jag förstod inte allt men sammanfattningsvis kan jag meddela att när väl man ömsat morrhår är de gamla odugliga.

Går ej att återvinna.

Den ludna korven ni ser på bordet här nedanför är Doris, minus ett morrhår. Hela eftermiddagen hade hon sina tassar mot det varma elementet och lyssnade på regndropparna som smattrade mot rutan.

Harmoni.

Jag, som aldrig lämnade min säck med potatis, ägnade en stund att begrunda novemberkaktusen. Den blommade aldrig när jag bodde i Stockholm. Alltså verkligen aldrig. Det spelade ingen roll vad jag gjorde - jag planterade om den, gav den näring och kärlek. Jag till och med sjöng brasilianska djungelvisor för den. Men inget hjälpte.

Det hela blev som en ond cirkel. Ju mer grå och trist jag tyckte den blev desto mer gömde jag undan växten. Vilket naturligtvis ledde till att den blev om möjligt än mer glåmig.

När jag packade ner mitt pick och pack inför flytten hit till Skåne övervägde jag att göra mig av med den. Men av någon anledning kunde jag inte. Vi hade samexisterat så länge. Kämpat länge. Den fick följa med.

Jag blev häpen när jag bara efter någon månad i Skåne såg en blomma på kaktusen. Yes! 

Och ett år senare ser den ut så här. 

Blommar endast i Skåne.

Som ett led i denna "trash day" var det inte tal om att laga någon middag utan det blev den lokala pizzaboden som med sin välvilja bidrog till att vi fick i oss lite fett och snabba kolhydrater. Jag hade även en och annan c-vitamin på min i form av färsk paprika. Och körsbärstomat. Tallriksmodellen ni vet. 

Måltiden åts ur kartong. I soffan. Framför tv:n. Dekadensen var total.

Ungefär här uppstod pizzakoman.



fredag 23 november 2012

Huvudbry

Årstiden då solen knappt orkar sig över ögonhöjd är som bekant här. Med solbrillorna stadigt på näsroten stegade jag till stationen för vidare färd mot Eslöv och min avtalade tid hos Raad. 


Solen i ögonen.
I skuggan av en iPhone.

Efter att jag med noggrann precision manövrerat biljettautomaten och mottagit giltig färdbiljett kunde jag inte låta bli att överhöra ett samtal från ett ungt par nära mig. 

Kille (pigg): "Jag tänker ha ett nyårslöfte i år!"
Tjej (neutral): "Verkligen?"
Kille (entusiastisk): "Jag tänker satsa på beach 2013!"
Tjej (neutral): "Jaha?"
Kille (extatisk): "Jag har läst om det här med muskelmassa, jag väger åttioen kilo, jag har gått upp ett kilo sen sist, jag har beräknat att om jag gör dessa övningar (kille gestikulerar) och äter bara det här (jag kan inte bearbeta info) så kan jag bli ett muskelpaket lagom till nästa sommar!"
Tjej (uttråkad): "Mhm..."
Jag: (lyfter upp magen, drar in en haka och ler stramt medan jag försöker med lätta fötter gå ombord tåget.)

Nåväl, för att återgå till mitt eslövsbesök, ni kanske undrar vem i hela friden Raad är och vad jag har med honom att göra? Oroa er inte, jag ska stilla er nyfikenhet. Raad är frisör och dessutom förmodligen en av Nordeuropas trevligaste dito. Stig in i hans salong och var beredd på att försvinna in i intressanta diskussioner. (Temat för dagen var religion. Och de Förenta Staternas delstat Tennessee. Utan någon som helst relation till varandra.)

Jo, han kan klippa hår också förstås. 

Idag tog han sig an en önskan jag haft men som andra yrkespersoner före honom vägrat - nämligen att klippa lugg. Tidigare utlåtanden har alltid varit att jag har för låg panna och alldeles för många galna virvlar. Det går bara inte!

Raad nämnde inget om min så uppenbara handikappade panna men tillstod att jag hade för många galna virvlar för mitt eget bästa. Till min lättnad och stora glädje tillade han dock efter någon minuts djupt begrundade - ett stort rungande "men, vi gör så här!"

Saxen kom fram och och jag gick från salongen med en lugg i högsta hugg.


Hemma igen hade Doris som vanligt mycket att hålla koll på. Jag måste ibland stänga fönstret så att koltrastarna, talgoxarna och andra fjäderbemängda varelser får äta av äpplena ifred. Ni ska se äppelträdet, det är ett riktigt konstverk. Hade jag haft en ordentlig kamera hade jag visat er. Föreställ er ett träd full med äppelskruttar!


När ska de tömma grannens sopor egentligen?

I skrivande stund dansar jag och Doris på borden då herrn i huset är på utegång. Det skvallras om hockey och billig öl för den samme medan vi flickor njuter av vitt vin, lugg och kaninkompott! (Den senare gäller enbart katten.)


Ingen kandidat till beach 2013. Men lugg har hon.


onsdag 21 november 2012

Tefat till Tellus

Jag bor med en mycket kärleksfull man. Han är sympatisk på alla sätt och vis. Snäll, generös, rolig och ser inte helt oäven ut. Tvärtom, jag vilar gärna ögonen på honom mer än vad nöden kräver. Enligt min mamma är han dessutom ett vinnande exempel på en svärmorsdröm. 

Ett utmärkande drag hos denne svärsmorsdröm är att han sällan är tyst. Han är duktig på att prata. Hela tiden. Har han inget väsentligt att förtälja säger han vad helst som faller honom in. Antagligen för att hålla käkarna i trim.

Min sambo tar även denna färdighet med sig in i sömnen. Förutom de obligatoriska snarkningarna som uppstår i varierad styrka och intervall, underhåller Magnus mig även med sång och musik, skratt, mumlande i ultrarapid och hela monologer. 

Jag är van och fäster ingen större vikt vid det längre utan sover gott vidare. Men ibland säger han något riktigt spännande. Som i natt till exempel. I samband med att han vände sig mot mig yttrade han i en pedagogisk röst:

"Tefat stannar till på Jorden för att tanka. Det finns olika ställen här som de kan tanka på, det är inte alls konstigt. De vet var de ska och är tacksamma."

Intressant tanke att gröna långfingriga utomjordingar inte alls besöker oss för att sprida avancerad teknisk kunskap. Inte heller för att ta över världen och sätta skräck i oss jordlingar medan de i glänsande uniformer äter upp peruanska marsvin på löpande band.

Vi är blott en bensinmack. I omloppsbana.


Timmar senare var det onsdagsmorgon och jag tog mig i kragen - idag skulle jag uträtta mina ärenden som jag ignorerade igår. Både jag och vädret var minst lika gråa som dagen innan, om inte mer, men jag hade lyckats bygga upp en inre glöd som jag tydligen kunde åka snålskjuts på. Sagt och gjort, jag tog tåget till Lund.


Torget närmast stationen har redan fått sin granna gran.
Lite snö och lyktor på det här så blir det säkert fint till jul.

Uteservering i november.

Bengtsons håller reda på sin ost.

Till min stora glädje såg jag äntligen tulpaner igen. Men är det inte lite för tidigt? Fast vem bryr sig - jag älskar tulpaner! Mer tulpaner till folket! Borde inte det vara en mänsklig rättighet med en tillvaro ständigt förgylld med dessa underbara liljeväxter? Kanske borde jag bli expat i Holland istället.

En mänsklig rättighet.

För övrigt satt Strindberg här nedanför och skrev på sin bok Inferno. Boken handlar om den psykiska kris han upplevde i Frankrike och Österrike i slutet på 1800-talet. Det verkar helt vettigt allting. I kris - skriv på franska. I Skåne. 

Grönegatan 8.

När jag hade snurrat klart bland de gamla kvarteren och kände mig färdig med allehanda besök i utvalda butiker och annorstädes, kunde jag bocka av min lista och åka hem.

På väg hem.

Jag hittade en liten påse med något som jag ansåg var passande för dagens tema. Kanske triggar det igång vidare information i natt. Tänk om vi lyckas knäcka koden. UFO-koden. 

Det är alltså nu ni hör signaturmelodin till "The Twilight Zone".*

En påse med sura oblater.

*Om det är någon som mot all förmodan har glömt eller alls inte begriper vad jag gapar om kan ni, för stämningens skull, klicka här om ni vill:




tisdag 20 november 2012

Postmannen ringer alltid två gånger

Idag hade jag egentligen några ärenden att uträtta. Men så sansade jag mig och kom fram till att det man kan skjuta upp - bör man skjuta upp. Orken infann sig inte riktigt idag. Eller kanske var det lusten som fattades. Motivationen. Tanken på att gå ut som den grå eminens jag var, gjorde mig smått oroad. Risken var nämligen överhängande att jag skulle bli ett med den stora grå dimmiga massan som hägrade utanför - för att aldrig mer återfinnas.

Dessutom vaknade jag aldrig riktig till liv, tänk om någon skulle tro att jag var en zombie och tillkalla polis? Det hela skulle bli högst pinsamt. För alla inblandade. Så till Doris stora lycka lämnade jag således aldrig hemmets lugna vrå. Förutom för två blixtsnabba besök till vår brevlåda.

Medan katten spenderade större delen av förmiddagen i köksfönstret, hennes vana trogen, pysslade jag med mitt.


Räknar fåglar.

Doris älskar att sitta i det öppna fönstret. Hon morrar åt hundar och katter som vågar sig förbi eller skäller på fåglarna som högljutt smaskar i sig äpplen i trädet utanför. Men samtidigt är hon lite ambivalent över det hela. Själv har jag inga problem alls med att hon sitter där och vädrar nosen men hon vet att husse blir alldeles stirrig och kallsvettig. Han verkar nämligen tro att vi bor på trettioåttonde våningen och att hon ska trilla ner mot hård och kall asfalt. Verkligheten ser dock helt annorlunda ut. För att inte säga väldigt mycket tvärtom. Och ärligt talat, kan en katt verkligen trilla? De kan ju utan problem balansera på en osynlig tråd. Trilla? Pyttsan!

Trots att det är bara jag som är hemma vill hon med jämna mellanrum kolla av med mig att det är ok att sitta där.

Jag sitter här ett tag, ok?
(Husse behöver inte få veta.)

Men till slut blir det lite för mycket av det goda även för Doris under rådande årstid. Bästa sättet att värma upp sig är givetvis på matbordet. Alldeles intill det varma elementet.

Nos mot element.



Jag kommunicerade som hastigast med min vördade mor som vimsade runt i sin resfeberyra - somliga ska ut på äventyr! Hur som helst blev jag underrättad om att jag kunde vänta mig tillökning i en brevlåda nära mig. Kul! 

Jag tycker att det är löjligt kul att få brev. Ett fysiskt brev kräver oftast någonting mer än ett elektroniskt brev - som liksom inte får plats i ett mail. Att ta fram kniven och sprätta upp kuvertet som vi gjorde förr är mer spännande än att klicka på en rad i sin inkorg på datorn. Tycker jag i alla fall. Kan i och för sig bero på vem avsändaren är.

Jag höll stenkoll på dagens postleverans. Först kom den gröna. Jag rusade ner men lådan var tom.

Nit med Bring.

Någon timme senare dök den gula upp. 

Postmannen ringer alltid två gånger.

Rusade ner och mycket riktigt, förutom en räkning adresserad till sambon låg där ett brev från mammas gata i stan. Innehållet var en dos med kärlek. Och skoj.

Brev. På det antika viset.

måndag 19 november 2012

Ja, det är måndag morgon

Måndag morgon innebär möte med min jobbcoach. Och när jag säger morgon menar jag tidig morgon. Med betoning på tidig. Bara så att ni har det fullständigt klart för er.

Kvart över sju försökte jag hitta till stationen. Dimman låg tät, men med hjälp av gatlyktor här och var samt mina fötters inbyggda minne klarade jag av uppgiften med bravur.

Genvägen.

Jag ställde mig bland de andra nyvakna och inväntade tåget.

Då jag i vanliga fall åker några timmar senare om jag ska någonstans är måndagsmorgnar egentligen det enda tillfälle jag har att iaktta pendlare på väg till sina arbeten eller studier

Vad gäller skolungdomar noterar jag samma sak vecka efter vecka -  de trotsar vädret och tjejerna talar väldigt högt. 

Som student verkar man klä sig som om det är evig sommar, de verkar sakna förmågan att frysa. Fast när jag tänker efter stämmer det nog inte för när det verkligen är sommar bär de gärna stickade mössor. Kanske fungerar inte deras inre termostat. 

Vad de unga kvinnorna anbelangar så antar jag att de av ren välvilja vill informera hela vagnen om deras förehavanden från helgen som varit.


Efter den korta turen in till Eslöv halkade jag av tåget då perrongen var en isgata som mina gummisulor på reeboksen kom lite för bra överens med i hopp om att förvandla sig själva till skridskor. Jag, som inte har någon erfarenhet av vare sig hockeyspelare eller isdansare, intog ankstilen och plattfotade mig fram medan jag påminde mig själv om att min viktigaste uppgift idag skulle bli att leta fram mina vinterkängor.

Den mellanskånska staden var lika höljd i dunkel som den lilla byn jag just kom ifrån. Det enda som lös upp staden och fick den att verka mindre spöklik var Boijertz Konditori.

Boijertz.

Mötet med jobbcoachen förflöt som vanligt och när mina fyrtiofem minuter var över lämnade jag lokalen vi satt i och ankfotade mig tillbaka till stationen. Jag kände mig som en tunnelbana i Stockholm. Denna arma lövhalka som vi båda har uppenbara problem med.

Förrädiskt vackert.

När jag stod och väntade på tåget hem upptäckte jag att även pågatågen verkar lida av liknande problem, det var ständiga utrop om förseningar. Jag brydde mig inte så mycket, jag hade ingen tid att passa. Istället stod jag och betraktade solen som gjorde allt vad hon kunde för att skingra de dimhöljda bergens gorillor. Fast utan berg. Och inga gorillor. Bara dimhölje.

Solen jobbar.

Tröttheten rann så sakteliga över mig och jag längtade hem. Men det tog sin tid för när väl tåget kom och jag sedan gick av vid min hemmastation så kunde jag bara röra mig i piano pianissimo. Om jag nu hade varit en musikterm alltså. Men ni fattar. Ankstilen.

Det lilla, lilla huset bakom den stora, stora eken.
Hemma.

Äntligen hemma satte jag mig tillrätta i soffan, drog en filt över mig och medan jag lyssnade på Doris spinnande läte drack jag mitt kaffe och ögnade genom nyheterna.

God morgon.


söndag 18 november 2012

Söndagsnöje

Idag bar det av till de norra delarna av landskapet, vi skulle äntligen få träffa Sigge. Sigge är det senaste familjetillskottet hos våra goda vänner Micke och Jackie.

Under den cirka fyrtio minuter långa bilfärden mot trakterna kring Perstorp blev vi varse om att det förmodligen var årets mest gråa dag. Det var liksom ett ickeväder. Ett vakuum.

Väl framme möttes vi av varma kramar och allt det gråa luckrades upp. Punkt ett på dagens agenda var en skogspromenad.


Tre män och en hund.

Kommer ni någon gång eller?

Trixie.

Efter en timme var vi åter tillbaka i den varma stugan och det var dags för en fenomenalt lyxig chokladkaka. Vi såg till att återfå våra kalorier vi möjligtvis hade bränt under promenaden.

En för sällskapet typisk söndagsfika.

När magen och hjärnan hade fått sitt kom allvaret. Dags för det högst avancerade spelet Rummikub. Det är som en blandning av domino, mahjong, alfapet (fast med siffror) och bland det roligaste jag spelat på länge. Av ungefär etthundra och en spelomgångar lyckades jag kamma hem en (1) vinst.

Roligt!

Trots extensiv speleftermiddag lyckades Micke samtidigt anrätta en middag. Och vinna flera gånger. Givetvis fusk men jag höll god min och drack lite mer vin.

Spaghetti Puttanesca.

Men Sigge då? undrar ni säkert. Vi skulle ju träffa den senaste stjärnan i kvartetten. Sigge visade sig vara mycket delikat och vacker. En väldigt trevlig filur.

Sigge.

Hur trevligt vi än hade det var vi till slut tvungna att åka hem. I morgon måste vi möta måndagen tidigt. Mätta och belåtna efter skratt, god mat och dryck tog vi adjö och rullade hem.

Hej då.