söndag 25 november 2012

En dag i ide

När solen aldrig vill visa sig och bidra med ens ett uns av en ljusstrimma är det som att kroppen inte riktigt vill acceptera att det är dag och försätter sig därför i ideläge. Det var vad som hände oss alla tre idag.

Är vi egentligen inte rätt tappra här uppe i de nordiska länderna? Jag menar - ena halvan av året är det alltid mörkt och den andra halvan alltid ljust. Kontrasterna mellan melankoli och eufori torde forma människan.

Roligare än så här blev det.

Helt oväntat blev Magnus attackerad av någon form av energi. Som han använde klokt - till min stora glädje. Han tog fram det stora monstret - till Doris stora missnöje. Förbluffad tittade jag på när sambon förvandlades från en säck potatis till duracellkanin. Han bjöd upp till dans och gav de kaxiga dammråttorna en svängom.

Tangokavaljer.

Doris bidrag till söndagen var att lägga ifrån sig ett morrhår, modell längre. Katten ville inte ha det längre. Istället gav hon en föreläsning om dessa känselspröt som spretar ut över hela hennes ansikte. Jag förstod inte allt men sammanfattningsvis kan jag meddela att när väl man ömsat morrhår är de gamla odugliga.

Går ej att återvinna.

Den ludna korven ni ser på bordet här nedanför är Doris, minus ett morrhår. Hela eftermiddagen hade hon sina tassar mot det varma elementet och lyssnade på regndropparna som smattrade mot rutan.

Harmoni.

Jag, som aldrig lämnade min säck med potatis, ägnade en stund att begrunda novemberkaktusen. Den blommade aldrig när jag bodde i Stockholm. Alltså verkligen aldrig. Det spelade ingen roll vad jag gjorde - jag planterade om den, gav den näring och kärlek. Jag till och med sjöng brasilianska djungelvisor för den. Men inget hjälpte.

Det hela blev som en ond cirkel. Ju mer grå och trist jag tyckte den blev desto mer gömde jag undan växten. Vilket naturligtvis ledde till att den blev om möjligt än mer glåmig.

När jag packade ner mitt pick och pack inför flytten hit till Skåne övervägde jag att göra mig av med den. Men av någon anledning kunde jag inte. Vi hade samexisterat så länge. Kämpat länge. Den fick följa med.

Jag blev häpen när jag bara efter någon månad i Skåne såg en blomma på kaktusen. Yes! 

Och ett år senare ser den ut så här. 

Blommar endast i Skåne.

Som ett led i denna "trash day" var det inte tal om att laga någon middag utan det blev den lokala pizzaboden som med sin välvilja bidrog till att vi fick i oss lite fett och snabba kolhydrater. Jag hade även en och annan c-vitamin på min i form av färsk paprika. Och körsbärstomat. Tallriksmodellen ni vet. 

Måltiden åts ur kartong. I soffan. Framför tv:n. Dekadensen var total.

Ungefär här uppstod pizzakoman.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar