fredag 30 november 2012

Ett steg framåt i resan

Jag gick upp tidigare än vad jag behövde, jag har med åren blivit dålig på att stressa och eftersom jag är en tidspessimist har jag en tendens att ta i lite för mycket. Särskilt på morgonen då tiden av en besynnerlig anledning verkar gå fortare än vad den gör resten av dagen. Så klockan ringde redan klockan sex i morse trots att jag inte behövde gå förrän strax efter tio. Men jag snoozade i alla fall i trekvart.Tills blåsan till slut tvingade mig upp.

I lugn och ro åt jag min frukost, drack mitt kaffe, packade ner det sista i kappsäcken och gjorde mig i ordning. 

Tiden kom så att ta adjö av näpen katt och genomförkyld man. En och annan tår letade sig ur våra tårkanaler. Det var dags för mig att gå och jobba.

Hej hå, hej hå, till gruvan ska vi gå.





Mot Lund.
På tåget till Lund satt jag i en vagn tillsammans med tolv (12!) barnvagnar där cirka 80% av barnen i dessa vagnar var snoriga. De hostade, fräste och nös. Rätt ut. Som vi alla vet är dessa små miniatyrmänniskor förenade med livsfara vad gäller att bli smittad. De är försedda med dödsmördarbaciller. Jag satt och blundade. Först Magnus. Nu detta. Jag bad till mitt immunförsvar att sätta taggarna utåt. Jag. Kan. Inte. Bli. sjuk. Just. Nu.

Mot Stockholm.

X2000-tåget rullade in vid halvtolvtiden och jag hittade snabbt min plats. Bredvid mig satt en man och tittade på en film på sin laptop. Jag sneglade lite och det verkade vara en rulle där Bruce Willis och väldigt lättklädda damer utgjorde kärnan.

Mina medresenärer var lite hungriga så här vid lunchdags och jag såg dem komma och gå från bistrovagnen. Vissa kom med kaffe och smörgås, andra med små påsar med dillchips och burkar med öl.

Snett emot mig såg jag en kvinna ta fram en Femina och en halv baguette invirad i folie. Den var nog hemmagjord. Denna kvinna tillhör den skaran av människor som slickar på sitt pekfinger innan de vänder blad på tidningen. I det här fallet tyckte jag att det verkade lite opraktiskt. Så fort hon tog en tugga av sitt fyllda bröd stack hon in fingret i munnen för att sedan vända blad. Tidningen blev med tiden väldigt sölig.

Jag satt och tänkte på hur Magnus och Doris hade det. När jag tänkt tanken klart rasslade till i min telefon och fick genast bevis på hur väl katten pysslade om sjuklingen i sängen. Det här med telepati. Bra grej det där.

Healing.

Det suger alltid lika mycket i magen på mig när tåget rullar ut från Stockholm Södra, över Centralbron, mot Stockholms Centralstation. Det är en sådan fantastiskt vacker stad. Som för dagen var täckt av snö. Idag anlände tåget tio minuter före utsatt tid. På perrongen stod min mamma och väntade. Det var ett kärt återseende. 

Vi lyxade till på indisk take away och rosévin tillsammans med en gemensam väninna. Eller hon är snarare som en familjemedlem. Hur som helst, dessa två lyllosar kom just hem från en nilenkryssning och var lite trötta - liksom jag, så middagen serverades ur staniolaskar. Men observera - med silverskedar! Nån stil måste man ju ändå ha.

Tre stora rätter.

Sängen är frambäddad och ser inbjudande ut. Jag tror att jag ska sträcka ut mig en smula.

God natt från en innergård i Vasastan.

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar