fredag 9 november 2012

Hon är tillbaka

Jag har inte bloggat på länge. Ni har väl trott att jag har gått och gömt mig under en stor sten för att för evigt ligga och slumra. Och möjligtvis har det varit min avsikt.

Jag kan ju inte skylla på att inget särskilt har hänt i mitt liv som är värt att nämnas, eftersom min blogg de facto handlar om just - ingenting. 

Mina ord fann fokus någon annanstans. Men nu längtar de tillbaka hit. Det ena behöver ju som bekant inte utesluta det andra.

För lite mer än ett år sen började jag skriva här i och med min flytt från det dynamiska Stockholm, som hade varit mitt hem i så många år, till en lugn liten skånsk håla - som ingen människa någonsin har hört talas om.
(Med facit i hand så kan jag meddela att så överdrivet lugn är den inte med dessa makalösa original som bor här.)

Likt en dagbok skrev jag ner mina funderingar. Eller kanske snarare mer som brev till mina släktingar och vänner jag lämnade. Jag fick utlopp för min berättarvilja och när jag upptäckte att det var fler än min mamma som läste mina blogginlägg tog jag det som en bonus! Det kändes uppmuntrande och tillfredställande. (Inte för att jag vill förringa min mor men det är ju liksom hennes jobb som mamma. Att läsa mina texter. Och säga att mina teckningar är fina för att sedan sätta upp dem på kylskåpsdörren med magneter i form av hjärtan. Trots att ingen kan utröna om det är en giraff, översvämning eller en prinsessa jag har ritat.)

Så vad har hänt sen sist? Vad gäller jobbfronten är jag inte riktigt lika arbetslös som förut, har fått enstaka ledsagaruppdrag och allt tyder på att det är fler på gång.*

Jag träffar en så kallad "jobbcoach" en gång i veckan. Jag är osäker på om det leder till en anställning, men jag gillar henne och hon är på min sida - inte på Arbetsförmedlingens. Jag har fått mängder med tips och råd och bara det att jag slipper ha kontakt med kontrollmyndigheten i fråga gör att jag värderar kvinnan högt. Hon är en pärla.

Mitt privativ då? Det är fortfarande en dans på rosor. Jag älskar mitt liv och är där jag vill vara.

Ni kanske undrar hur det är med Doris? Då kan jag skvallra om att hon har i dagarna börjat med upprepade step-up-pass inför "Beach 2013".


Uppåner. Och neråupp. Vår trapp är nu en gymnastiksal. För katter.


* Vill bara poängtera att det är tack vare kontakter, ej AF.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar