måndag 19 november 2012

Ja, det är måndag morgon

Måndag morgon innebär möte med min jobbcoach. Och när jag säger morgon menar jag tidig morgon. Med betoning på tidig. Bara så att ni har det fullständigt klart för er.

Kvart över sju försökte jag hitta till stationen. Dimman låg tät, men med hjälp av gatlyktor här och var samt mina fötters inbyggda minne klarade jag av uppgiften med bravur.

Genvägen.

Jag ställde mig bland de andra nyvakna och inväntade tåget.

Då jag i vanliga fall åker några timmar senare om jag ska någonstans är måndagsmorgnar egentligen det enda tillfälle jag har att iaktta pendlare på väg till sina arbeten eller studier

Vad gäller skolungdomar noterar jag samma sak vecka efter vecka -  de trotsar vädret och tjejerna talar väldigt högt. 

Som student verkar man klä sig som om det är evig sommar, de verkar sakna förmågan att frysa. Fast när jag tänker efter stämmer det nog inte för när det verkligen är sommar bär de gärna stickade mössor. Kanske fungerar inte deras inre termostat. 

Vad de unga kvinnorna anbelangar så antar jag att de av ren välvilja vill informera hela vagnen om deras förehavanden från helgen som varit.


Efter den korta turen in till Eslöv halkade jag av tåget då perrongen var en isgata som mina gummisulor på reeboksen kom lite för bra överens med i hopp om att förvandla sig själva till skridskor. Jag, som inte har någon erfarenhet av vare sig hockeyspelare eller isdansare, intog ankstilen och plattfotade mig fram medan jag påminde mig själv om att min viktigaste uppgift idag skulle bli att leta fram mina vinterkängor.

Den mellanskånska staden var lika höljd i dunkel som den lilla byn jag just kom ifrån. Det enda som lös upp staden och fick den att verka mindre spöklik var Boijertz Konditori.

Boijertz.

Mötet med jobbcoachen förflöt som vanligt och när mina fyrtiofem minuter var över lämnade jag lokalen vi satt i och ankfotade mig tillbaka till stationen. Jag kände mig som en tunnelbana i Stockholm. Denna arma lövhalka som vi båda har uppenbara problem med.

Förrädiskt vackert.

När jag stod och väntade på tåget hem upptäckte jag att även pågatågen verkar lida av liknande problem, det var ständiga utrop om förseningar. Jag brydde mig inte så mycket, jag hade ingen tid att passa. Istället stod jag och betraktade solen som gjorde allt vad hon kunde för att skingra de dimhöljda bergens gorillor. Fast utan berg. Och inga gorillor. Bara dimhölje.

Solen jobbar.

Tröttheten rann så sakteliga över mig och jag längtade hem. Men det tog sin tid för när väl tåget kom och jag sedan gick av vid min hemmastation så kunde jag bara röra mig i piano pianissimo. Om jag nu hade varit en musikterm alltså. Men ni fattar. Ankstilen.

Det lilla, lilla huset bakom den stora, stora eken.
Hemma.

Äntligen hemma satte jag mig tillrätta i soffan, drog en filt över mig och medan jag lyssnade på Doris spinnande läte drack jag mitt kaffe och ögnade genom nyheterna.

God morgon.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar