tisdag 20 november 2012

Postmannen ringer alltid två gånger

Idag hade jag egentligen några ärenden att uträtta. Men så sansade jag mig och kom fram till att det man kan skjuta upp - bör man skjuta upp. Orken infann sig inte riktigt idag. Eller kanske var det lusten som fattades. Motivationen. Tanken på att gå ut som den grå eminens jag var, gjorde mig smått oroad. Risken var nämligen överhängande att jag skulle bli ett med den stora grå dimmiga massan som hägrade utanför - för att aldrig mer återfinnas.

Dessutom vaknade jag aldrig riktig till liv, tänk om någon skulle tro att jag var en zombie och tillkalla polis? Det hela skulle bli högst pinsamt. För alla inblandade. Så till Doris stora lycka lämnade jag således aldrig hemmets lugna vrå. Förutom för två blixtsnabba besök till vår brevlåda.

Medan katten spenderade större delen av förmiddagen i köksfönstret, hennes vana trogen, pysslade jag med mitt.


Räknar fåglar.

Doris älskar att sitta i det öppna fönstret. Hon morrar åt hundar och katter som vågar sig förbi eller skäller på fåglarna som högljutt smaskar i sig äpplen i trädet utanför. Men samtidigt är hon lite ambivalent över det hela. Själv har jag inga problem alls med att hon sitter där och vädrar nosen men hon vet att husse blir alldeles stirrig och kallsvettig. Han verkar nämligen tro att vi bor på trettioåttonde våningen och att hon ska trilla ner mot hård och kall asfalt. Verkligheten ser dock helt annorlunda ut. För att inte säga väldigt mycket tvärtom. Och ärligt talat, kan en katt verkligen trilla? De kan ju utan problem balansera på en osynlig tråd. Trilla? Pyttsan!

Trots att det är bara jag som är hemma vill hon med jämna mellanrum kolla av med mig att det är ok att sitta där.

Jag sitter här ett tag, ok?
(Husse behöver inte få veta.)

Men till slut blir det lite för mycket av det goda även för Doris under rådande årstid. Bästa sättet att värma upp sig är givetvis på matbordet. Alldeles intill det varma elementet.

Nos mot element.



Jag kommunicerade som hastigast med min vördade mor som vimsade runt i sin resfeberyra - somliga ska ut på äventyr! Hur som helst blev jag underrättad om att jag kunde vänta mig tillökning i en brevlåda nära mig. Kul! 

Jag tycker att det är löjligt kul att få brev. Ett fysiskt brev kräver oftast någonting mer än ett elektroniskt brev - som liksom inte får plats i ett mail. Att ta fram kniven och sprätta upp kuvertet som vi gjorde förr är mer spännande än att klicka på en rad i sin inkorg på datorn. Tycker jag i alla fall. Kan i och för sig bero på vem avsändaren är.

Jag höll stenkoll på dagens postleverans. Först kom den gröna. Jag rusade ner men lådan var tom.

Nit med Bring.

Någon timme senare dök den gula upp. 

Postmannen ringer alltid två gånger.

Rusade ner och mycket riktigt, förutom en räkning adresserad till sambon låg där ett brev från mammas gata i stan. Innehållet var en dos med kärlek. Och skoj.

Brev. På det antika viset.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar