måndag 31 december 2012

Nyårslöftet som gick upp i rök

Alltså jag är av princip emot förbud. Som exempelvis det här snacket om att rökare inte ens ska få röka på sina balkonger eller inne i sina lägenheter. Det är klart att de ska få.

Men, jag måste erkänna, det luktar illa. Grannarna under röker nästan oavbrutet och helst under ett av våra fönster. Egentligen störs jag inte så mycket av den "färska" röken, den försvinner snabbt, utan det är den inbitna och unkna lukten av fimp och askfat som borde ha tömts för längesen.

När jag var liten flicka bestämde jag mig för att när jag blev stor skulle jag börja röka. Det tjusigaste jag visste var människor som höll i en cigarett. Jag tyckte att det såg vuxet och glamoröst ut på något vis.

Jag förstod tidigt att mina föräldrar aldrig skulle tillåta mig att röka riktiga cigaretter så jag hade en diger samling av chokladciggarettpaket. De smakade avskyvärt (inte helt olikt de med tobak i) men dög alldeles utmärkt som ett substitut tills jag skulle bli gammal nog att få börja röka på riktigt.

Jag minns att speciellt min farmor Signe var väldigt brydd över mitt näst intill maniska förhållande till cigaretter och förklarade för mig så ofta hon fick tillfälle att det var väldigt farligt att röka.

Jag lugnade henne och sa att jag skulle uppfinna nyttiga cigaretter som skulle innehålla örter. Hon såg skeptisk ut och försökte sedan muta mig med pengar mot ett löfte att jag aldrig skulle börja röka. 


Jag antar att detta inte finns att tillgå längre.
Det var annorlunda på sjuttiotalet.

En hel del år senare började således min debut som rökare. Med riktiga cigaretter. Äntligen!

Jag blev dock rätt besviken men jag gav rökandet en chans. Under många år.

Mina rökande vänner ansåg mig dock aldrig vara en riktig rökare. Av följande anledningar:

1, min första cigg kunde jag aldrig ta tidigare än efter lunch
2, jag kunde ha ett paket misstänkt länge
3, jag klarade inte av rökrum då jag blev illamående av den täta röken
4, jag var en urusel feströkare då blandningen av nikotin och alkohol gjorde mig sjuk

Så rätt var det var upphörde jag med cigaretter. Utan att jag tänkte på det. Mot min vilja. För jag tycker fortfarande att det är snyggt när folk röker. Och det ser så gott ut när rökaren tänder sin cigg och drar det första blosset. Det vilar något lättat och njutningsfullt över deras nuna.

Fast nunan blir ju inte alltid så snygg efter långvarigt bruk av cigaretter. Läderartad grå hud, fula tänder, gula fingrar och skrovlig röst. I vissa fall. 

Och det är faktiskt inte gott. Tycker jag. Men det är väl kanske inte för smakens skull som man röker.

Det lär tydligen inte heller vara en särskild nyttig aktivitet. 

Det finns tusentals bilder på mig i de gamla familjealbumen varav många är där jag sitter med en chokladcigarett i näven. Jag har grävt fram ett av dem.

En inte helt ovanlig bild av mig i slutet på sjuttiotalet.

Med den här något tveksamma bilden vill jag önska er alla ett riktigt gott nytt år! 

Jag, förmodligen i likhet med många av er just nu, funderar på hur detta blogginlägg alls kan ha något med nyårsafton att göra.

Ingenting egentligen. Jag tror att jag funderade på nyårslöften. Att jag skulle sluta röka. Men eftersom jag redan för många år sedan har upphört med både choklad- och riktiga cigaretter är det tämligen meningslöst. Nästan som fusk vid närmare eftertanke.

Jag tänker inte ha några löften. 2013 blir som det blir.

Åter igen mina vänner - GOTT NYTT ÅR!


måndag 17 december 2012

En vecka kvar till jul

Med bara en vecka kvar till Julafton har julkänslan ännu inte riktigt infunnit sig. Adventsljusstakarna är framplockade och tända, huset är pyntat - fast själva känslan avvaktar en smula. 

I morse gjorde jag mitt bästa för att hjälpa till genom att äta en skål med pepparkaksfil till frukost. Den var god och jag blev på gott humör. Det kommer man långt på. Men julen inom mig väcktes inte för det.

Jag antar att doften av glögg och bjällror som hörs dingelidong råder bot på det. I morgon är det jag som går till alkoholmonopolet och förser mig med en flaska av det söta, kryddade vinet. 

Möjligtvis att några lussebullar från konditoriet på andra sidan gatan slinker ned i väskan också. 

I brist på gran hänger vi pyntet på valfri ledig krok.

***

Jag hade inte tänkt att skriva om det eftersom alla andra har uttryckt sina åsikter i all tänkbar media. Mättnad har uppstått. Men ni känner mig, jag har ofta svårt att låta bli att lägga näsan i blöt. Så här kommer det.

Disney. 

Det här med Disney hörni. Vad i all sin dar är det frågan om? Jag kan för mitt liv inte begripa den enorma känslostorm kring att Disney har valt att radera tre tecknade figurer (dockor) från deras välkända julprogram. (Vad jag har förstått vill de förflytta sig från 1930-talet till 2010-talet. Det är ok för mig.)

Under de senaste dagarna har jag bedrivit en amatöranalys inuti mitt huvud. Jag har noterat folks reaktioner. Häpnats och förundrats. Nickat medhållande och fått aha-upplevelser. 

Eftersom jag är fascinerad av människan och hennes beteende finner jag det hela högst intressant.

Kan det vara så att det sker så mycket otäckt i världen som vi känner oss maktlösa inför att tecknade figurer är det enda vi har hopp om att kunna påverka? "Nä, vet ni vad - dödsskjutningar, klimathot, krig, järnrör, barnprostitution och nu detta?!" 

Hur kommer det sig att ett amerikanskt filmbolags tecknade filmer är en starkare tradition än Jesu födelse - som ju de facto är anledningen till att vi alls firar Julafton? Oavsett om vi är religiösa eller inte.

En annan sak jag har funderat på är att om det inte hade avslöjats att några figurer var borttagna - hade vi egentligen upptäckt det? I ärlighetens namn är det väl endast sekundlånga sekvenser som klippts bort? Det är ju inte det att hela programmet utgår. (Som tydligen var aktuellt 2002 i samband med att Arne Weise slutade som julvärd i Sveriges Television.)

För mig personligen kvittar det om figurerna är där eller inte. Det kan kanske bero på att jag har inte haft för vana att titta på TV på Julafton under de senaste tjugo åren och dockorna är därför tämligen betydelselösa för mig. De är inte synonyma med julfirande för min del.

***

Jag minns att jag som barn älskade Kalle Ankas Jul. När jag var liten flicka fanns det endast två tv-kanaler. Som dessutom aldrig någonsin visade tecknad film utan deras val av lämpligt barnprogram var tjeckisk dockteater. Så det var ju klart att Tjuren Ferdinand, Askungen och de andra var något alldeles speciellt att få se. (Min mamma och mormor sov dock gott där de satt i soffan medan jag och morfar lyssnade högtidligt på Ser Du Stjärnan I Det Blå och tittade storögt på en viss retsam hackspett. Vi skrattade och grät om vartannat.)

Förutom tomten (som morfar tyvärr missade år efter annan på grund av ständigt behov av kvällstidning) som kom med säckar fyllda av spännande paket var de tecknade sagorna höjdpunkten. Faktiskt. Men jag har lite svårt att tro att dagens barn tycker att Kalles Jul är så storslaget. Jag tror snarare att det är föräldrarna, de i min generation, som inte vill vara utan. Och det är naturligtvis inget fel med det. (I år ska jag för första gången på länge njuta av spektaklet. Och jag ser fram emot det!) 

Det jag står frågande inför är alla dessa protestsidor som dyker upp på Facebook och lite överallt. Och de starka reaktioner som uppstått hos det svenska folket. Jag vågar anse att det hela är helt ur proportion, kanske ett uttryck för ett missnöje som hör hemma någon annanstans. 

Dessa animerade dockor kan omöjligt vara så viktiga. Om en jultradition hänger på något så skört som nära hundra år gamla tecknade figurer vilka hastigt flimrar förbi våra ögon är det väl dags att se över rutinerna? Hitta tillbaka till kärnan?

Jag är traditionsfri och gör lite som jag vill. Jag tycker om när den ena julen inte är den andra lik. Framför allt älskar jag att fira jul i lugn och ro, med glädje och skoj. Med människor jag tycker om. Eller ensam. Precis hur som helst. Bara jag slipper stress och förväntningar.

Jag önskar er alla en fridfull jul. Eller snarare - en jul som blir precis som ni vill.

Och vet ni vad? Lev gärna i nuet. Fokusera inte på det som saknas er - utan på det ni har.


tisdag 11 december 2012

Slutrapport


Ja men hur gick det då, för Anna och mig på vår återresa till Sverige? Ni som har följt med på resan vill väl givetvis ha en slutrapport.

Vi blev hämtade vid sjutiden på söndagskvällen och kunde utan några trafikproblem anlända till flygplatsen i Entebbe en timme senare. Vi åkte när solen hade gått ner men kommersen upphörde naturligtvis inte inte för det. Vägen kantades av små kiosker med plåttak, frukt- och grönsaksstånd och läcker doft spred sig från eldarna där kvinnor och män lagade sin "street food" till sugna förbipasserande.

Om vi ville kunde vi även ha införskaffat skor som stod uppradade, klänningar, sängar och bildäck. Man kan förmodligen hitta allt här.

Här fanns inga gatlyktor så utan alla levande ljus som brann här och var samt enstaka nakna glödlampor som hängde i taken i de små skjulen hade vi inte sett någonting. Försök och föreställ er hur mysigt det såg ut. Jag ville öppna bildörren i bara farten och kliva rakt in i atmosfären. Med min enkla mobilkamera kan jag tyvärr inte leverera bättre än så här.

Till höger kan du köpa damkläder.

Vi checkade in vårt bagage, fick våra ombordstigningskort och passerade passkontrollen efter att ha gett ifrån oss våra fingeravtryck som om vi vore kriminella. Det fanns souvenir- och tax freebutiker som vi botaniserade i. Vi satte oss sedan i deras cafeteria och gjorde av med de sista 20000 shillings vi hade kvar. Det räckte till juice, läsk, vatten, en Snickers och torra kex. Det sistnämnda fick jag för mig skulle vara bra för våra knepiga magar.

Efter en stund kom den besättning som skulle hjälpa oss fram till vårt delmål - Amsterdam. Jag noterade att piloterna såg pigga och nyktra ut. Båda hade kala hjässor. Hygieniskt. Flygvärdinnorna och den ende stewarden (även han med rakat huvud) skrattade och såg uppsluppna nu. Bra, ett gäng som trivs med sitt jobb.

Vi fick gå ombord och upptäckte att ett gäng pratglada amerikaner med ordentlig röststyrka hade platserna omkring oss. Samma sekund som jag tänkte "åh nej" hörde jag Anna mumla bakom mig "åh nej".

Men lyckligtvis blev de spaka i samma stund som planet lyfte från marken.

Vi blev serverade mat och dryck. Vi kunde inte äta så mycket mer än brödet, men det räckte för oss. Anna blåste upp sin nackkudde och förberedde sig för sömn medan jag bestämde mig för att gå på bio. Jag letade igenom urvalet av filmer och hittade en pärla - "A Royal Affair". En dansk film om kung Christian VII. Eller egentligen mer om hans fru och hennes älskare Johann Struensee. Kan varmt rekommenderas. 

Sedan försökte även jag sova. Jag måste ha nickat till för jag vaknade och upptäckte förläget att min underkäke var väldigt avslappnad. Jag såg mig omkring, de flesta satt med slutna ögon och öppna munnar.

Det måste vara ganska intressant att som flygvärdinna jobba nattskift. De välkomnar ombord människor som till synes verkar helt kapabla för att timmar senare se dem sitta som fågelholkar. Eller idioter snarare.

***

Schiphol var sig likt. Vi var där i cirka två timmar. Sen var det dags att lyfta igen. Eller nja, vi blev först informerade om från "pilot deck" att det var någon manick i "cock pit" som var trasig och att de skulle se om de kunde fixa det själva med distanshjälp från någon tekniker eller om vi skulle behöva leta fram ett nytt flygplan. Fan!

Efter fem minuter återkom rösten i högtalarna och sa att de hade fixat felet och att vi var nu redo för "take-off". Anna uttalade det som jag bara vågade tänka tyst inom mig. "Men tänk om den där grejen går sönder igen när vi är uppe i luften?"

Vi lämnade ett regnigt Amsterdam och möttes av soluppgång ovan molnen.

Ovan där randas morgonen,
och därhemma samlas helgonen.

En sak undrar jag över. Hur kissenödiga är folk egentligen? Resan mellan Amsterdam och Stockholm tar ungefär en timme och fyrtio minuter. Hur är det möjligt med detta evinnerliga spring fram och tillbaka till toaletterna? När de nyss kommit från en flygplats som har en miljard toaletter? Och med gångarna fyllda med serveringsvagnar och personal? Kan man verkligen inte vänta till man har landat?

Nåväl, vi landade utan större förseningar på ett snötäckt Arlanda och så fort jag fick min stora rosa öppnade jag den för att byta sandalerna mot skodon mer avsett för det rådande vädret samt dunjackan.

Anna och jag avslutade våra tio dagar tillsammans med en kram och konstaterade att vi hade haft fina dagar ihop. Sedan försvann vi åt var sitt håll. Mitt håll var mot bögringen där mamma stod och mötte mig. Vi gick hem till henne där hon bjöd på soppa och rostat bröd. Sen somnade jag pladask. Och sov djupt i flera timmar. Mamma påstod att jag snarkade men hon måste självklart ha hört fel. Jag sover ljudlöst tackar som frågar.

Jag vaknade omtöcknad och vimsade runt som en yr höna. Mamma gjorde i ordning lite middag, jag ville hjälpa till men gjorde bäst nytta stillasittandes. Vi mumsade, drack lite vin, fnissade, skvallrade och tittade på vad gästerna på Nobelmiddagen hade på sig på sig.

***

Efter min nattliga mellanlandning hos min mor var det tid för mig att begå den sista sträckan hem till Magnus och Doris. Jag hittade rätt tågvagn som väntade på mig på spår 10 och kånkade upp min väska som jag parkerade på angiven plats. Några sekunder senare hittade jag en dedikerad plats även till mig, satte mig till rätta och letade febrilt efter säkerhetsbältet. Men så sansade jag mig. Nä visst nä.

Mina farhågor för eventuella förseningar relaterade till kaos-skräck-monster-snöstormsvarningen som blaskorna har öst ur sig var helt grundlösa. Jag tror att vi bara blev tjugo minuter försenade och jag tvivlar på att det hade något med den nordiska nederbörden att göra.

Nu har jag äntligen återförenats med min lilla familj. Det bästa med att resa bort är att komma hem.

(Vi bor på övervåningen.)


söndag 9 december 2012

Uppbrott

Nej, det gick inte så bra i natt som jag hade hoppats på. Min feberfrossa tilltog och det var omöjligt för mig att somna eftersom de hade en storslagen fest precis utanför. De lät som om de hade riktigt trevligt. Roligt för vissa.

När klockan hade passerat tre på morgonen blev det så äntligen tyst. Tyvärr kanske jag ska tillägga. Den behagliga tystnaden gjorde det nämligen möjligt för mig att höra andra ljud. Där jag låg i sängen, kokhet av all feber och med kramper i magen hörde jag plötsligt ett svagt prasslande ljud. Vad i hela friden? Jag öppnade ögonen och såg en en mus (eller råtta?) springa från under min säng och in bakom de två fåtöljerna som stod inte långt i från.

Hade jag varit kry hade jag säkert skrikit rakt ut men det enda som jag mäktade med var ett svagt "nej, nej" samtidigt som min hand gjorde en viftrörelse som man gör för att mota bort flugor och mygg.

Jag orkade inte tänka mer på det utan slöt ögonen igen och var oerhört tacksam över att sängen var så hög. Det är en prinsessan-på-ärtan-säng. Sen tror jag faktisk att jag somnade.

När klockan blev nio var det meningen att vi skulle äta frukost. Det var givetvis otänkbart. Jag förklarade för Anna och hon förstod precis som alldeles nyss gått igenom samma sak (och fortfarande inte helt återställd). Vi stod en stund i dörröppningen och samtalade. Hon sa att hon hade sett en mus på i sitt badrum. "Och om jag kunde se den måste den har varit stor!" Jodå så att... 

Jag berättade för henne om mitt nattliga musmöte.

Jag tror inte att det finns en liten gnagare i varje rum som ingår i priset utan det var nog samma, ni förstår, utrymmet mellan golv och dörr är ganska stort. Så den springer väl in och ut genom springan och ser till att vi gäster har det bra. Eller så kollar den bara om vi har någonting gott att äta.

Som tur var fick jag behålla rummet hela dagen tills vi skulle åka till flygplatsen vid sjutiden. Jag har sovit, sovit och sovit. Jag har försökt att dricka mycket men den enda fasta föda som jag har lyckats få ner är min malariatablett. På eftermiddagen knackade namnsdagsbarnet Anna på med vattenflaskor och coca cola. Det sistnämnda lät jag stå framme en stund så att den skulle bli avslagen.

När det var tre timmar kvar tills vi skulle bli hämtade hasade jag mig in i duschen. För som min mamma brukar säga, med nytvättat hår känner man sig alltid bättre och starkare. Och framförallt en smula snyggare.

Och faktum var att jag kände mig lite piggare. Febern tycktes vara borta och jag kunde inta sittande ställning (för att bland annat skriva detta) i säkert en timme utan problem. Jag kände mig till och med lite hungrig, en kopp buljong hade setat finfint. Men istället svalde jag ner ett par Dimor med colan i hopp om att flygresan hem ska gå så smidigt som möjligt.  Det lär ju i varje fall inte vara något disco som stör. 

Tyvärr fick jag inte tillfälle att säga adjö till Fred och Peter, jag låg ju som bekant i en sorts komaliknande sömn. Deras plan hem till Kenya gick mycket tidigare än vårt nattflyg Amsterdam. 

Vid alla sådana här resor lär jag känna nya människor, lär mig nya saker och se nya platser. Oftast lever man som i en bubbla i en värld som är så vitt skild från Sverige. Det känns alltid lite märkligt att bryta upp och fara hem vardagen. 

Att jobba med mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning är ett viktigt arbete och jag är glad att få vara med. Om än bara i periferin.


Vi fick fina piketröjor.
Här är baksidan.

lördag 8 december 2012

Återhämtning

Det är inte helt ovanligt att man i dessa regioner kan råka ut för något som jag kallar för A.T.T.  African Tummy Trouble.

Nu är det tyvärr så att Anna har fått en hyfsad släng av A.T.T. Jag tror ni förstår vad jag menar, det innebär att man är bitvis helt utslagen och bitvis "bara" är allmänt svag. Närhet till en ren vattenklosett är att föredra. För att inte säga en nödvändiget.

Idag skulle vi ha åkt till Kayunga-distriktet och hälsat på en av UNABs lokalföreningar. Men har man A.T.T är det långt ifrån en bra idé att i timmar sitta och trängas i en bil på de skumpiga vägarna som det här landet har. Så vi stannade hemma medan representanterna från AFUB åkte tillsammans med delar av UNABs rikskansli. Ja alltså, Inte delar av själva tegelbyggnaden förstås, utan med de som jobbar där. Annars hade det ju sett egendomligt ut, det begriper ni väl.

Anna fick i möjligaste mån jobba hemifrån. Så att säga.



Vägarna kräver denna modell av bil.
Då förstår ni.

När det var dags för städerskorna att begå mitt rum avlägsnade jag mig för att inte vara i vägen. Men för att inte råka ut för samma raggningsförsök som för ett dygn sedan gick jag istället till receptionen och frågade om det fanns någon Supermarket i närheten.

Jag ska förklara lite för er, här går man bara inte "ut på stan" utan någon mål eller mening. Vi bor och arbetar nämligen i ett område som heter Kireka som ligger cirka en mil från centrala Kampala. Kireka, i likhet med de flesta andra ställen i Afrika som liksom ligger "lite utanför", har exempelvis inga trottoarer eller övergångsställen. Och trafiken är fullkomligt vansinnig. Milt uttryckt. Du interagerar med livet som insats.

Dessutom är det långa avstånd. Till allt känns det som. Så jag ville veta om det fanns någon affär på säkert avstånd som jag kunde promenera till. Föredragsvis utan att behöva korsa en gata.

Den vänliga receptionisten med det fantastiska leendet berättade för mig att visst fanns ett Supermarket alldeles i närheten. "You don't even have to cross the road". 

Hon läste mina tankar. Bra service.

Så jag följde hennes anvisningar och begav mig ut på äventyr. I fem minuter för sedan var jag framme. Jag höll på att gå förbi stället för det såg först ut som vilket fruktstånd som helst, men när jag tittade igen insåg jag att det var detta jag var på jakt efter. Jag gick in.

Det var inte så stort men å andra sidan större än vad jag trodde. De hade det mesta. Allt från mobiltelefoner till damunderkläder i plastburk till kastruller. 

Till min absoluta glädje hittade jag dessa underbara jordnötter som vi har blivit bjudna på under vår vistelse här.

Världens godaste. För en spottstyver.
3000 UGX = 7 SEK. Galet.

Jag är inte mycket för souvenirer. Alltså visst, ibland är det kul om man ramlar över något roligt som är typiskt för landet i fråga, att ta hem som ett minne. Men prylar liksom. De bara står och samlar damm. Jag tycker det är roligare med - och nu kommer jag in på mat igen - med exemplevis lokala kryddor, kaffe, te - vad som helst. Och så även idag. Utöver nötterna köpte jag bland annat deras inhemska ketchup. Den är förmodligen inte tillåten i Sverige. Med tanke på färgen. 

Top Up.
Tipp topp.
Tippetapp.
Tomteröd.

Efter min korta utflykt gick jag nonchalant tillbaka för att smälta in. Något säger mig att det gick så där med.

Idag hade jag möjlighet att vårda min förkylning som jag har dragits med i snart en vecka. Den vill inte riktigt ge med sig och börja krypa allt längre ner i hostorganen. Så jag spenderade större delen av dagen på mitt rum och återhämtade mina krafter.

Sent på eftermiddagen kom gänget tillbaka och vi bestämde att äta middag tillsammans  klockan sju i hotellets restaurang. Det blev givetvis en timme senare. Inte på grund av trafiken. Nej, en här gången på grund av fotbollsmatchen mellan Uganda och Kenya som de ville se klart. Av jubelvrålen att döma vann Uganda. Till Fred Hagas  stora förtret. Som ju är kenyan.

Han sa att de kenyanska spelarna lät dem vinna. Som en gest. Nåja.

Fred Haga i egen hög person. Med betoning på hög.
Och då menar jag i centimeter.
Han har den längsta vita käpp i världshistorien.
Jag tror inte att jag har sett något liknande förut.

I skrivande stund ligger undertecknad nerbäddad i sängen för att tryggt vaggas till sömns av Herr Blund i brist på Herr Bengtsson. 

Det är utomhusdisco precis utanför mitt fönster (där de hade bröllopsfesten igår). Fast det låter snarare som att de är i mitt rum och festar. Men jag ser dem inte här så det måste ju vara uteslutet. Eller så måste jag också skaffa en vit käpp.

Det ska nog gå bra.


fredag 7 december 2012

Mananasi

I väntans tider kan vad som helst hända. Som i förmiddags till exempel. Hade jag inte passat mig hade jag kunnat bli en kenyansk fotbollshustru.

Eftersom hotellets städerskor ville göra i ordning mitt rum, gick jag ner till den sparsmakade lobbyn och satte mig i en av de stora fåtöljerna och väntade på de andra. Jag var inte ensam, det satt några killar från det kenyanska fotbollslandslaget som också nyttjar hotellets service och logi. Nära till arenan.

Efter en stund kom en - inte helt oäven - man ur truppen, iförd den kenyanska supportertröjan och en intercom-radio (eller vad de nu kallas) och satte sig i fåtöljen bredvid mig. Mitt intryck var att han inte var en av spelarna utan snarare någon säkerhetsvakt eller så. Han såg liksom viktig ut. Nåväl, han måste ha ansett att det var dumt att gå runt den heta gröten likt en katt då han per omgående sa att han tyckte att jag var söt och ville ha mitt telefonnummer. 

Jag tackade för vänligheten och upplyste honom om att jag har inget simkort som fungerar här. Vilket inte är en lögn, inte ens en vit för: 1, jag har verkligen inget ugandiskt simkort och 2, mitt teliaabonnemang fungerar inte här av någon anledning, jag kan varken ringa eller sms:a. (Tack för det Televerket.)

"No problem" sa han utan att blinka och bad om mitt namn så att han kunde hitta mig på Facebook. "So that we can chat" som han sa. Eftersom jag satt med min iPhone i högsta hugg såg han att jag satt och faktiskt var i just facebookappen. Alltså kunde jag inte säga att jag inte hade någon feja. Jag har alltid varit löjligt artig, så även nu, och har svårt att be folk att dra någon annanstans. Så jag sa bara helt enkelt att jag har en svensk version som bara fungerar på svenska. Javisst.

"But I need to be your boyfriend" förklarade han sakligt för mig. Jag insåg att jag inte hade något att säga till om, det här var inte upp till mig om vi skulle bli ett par eller inte. Jag förklarade därför för honom stillsamt att han inte alls behövde bli min pojkvän eftersom jag redan hade en.

"Really? Ok, he's a lucky guy" sa han och lämnade mig i fred. Först blev jag smickrad men sen blev jag störd över att han lät så förvånad. Vadå "really"? Men jag hann inte grunna så mycket mer på det eftersom bilen var här och det var dags att åka till dagens möten.

Det var inte långt mellan hotellet och UNABs kontor så rätt snart var vi på plats för att hälsa på alla. Vi blev vänligt mottagna. Som vanligt.


På väg.

Som brukligt började vi med fika. Det är ju inte direkt kaffe och wienerlängd som hemma.


Banan, rostade jordnötter, banan- och kassavachips.
Och det goda afrikanska kaffet. Moder till all kaffe.

Fikautdelare.

Sen började allvaret för mötesdeltagarna. Det var projektuppföljning och budgetsnack.


Det kanske har blivit väldigt mycket fokus på mat under den här resan, men jag tycker att maten säger mycket om landet, eller hur? Det är liksom en del av kulturen. Jag finner mat intressant. Så jag fortsätter med ännu en bild. 


Ugali, matoki, bruna bönor och bitar av (segt) kött i buljong.

Här ovanför ser ni dagens lunch, mina damer och herrar. Jag kunde givetvis inte äta upp allt. Och det svåraste som finns när jag är i det här trakterna (eller överhuvud taget egentligen) - är att lämna mat. Sedan barnsben har man hört att man ska äta upp. Och tänka på barnen i Afrika. (Det är dessutom ofta generöst tilltaget för att göra det hela ännu mer komplicerat.)

Min uppfattning är dock är att de tar aldrig illa upp när man lämnar mat kvar på tallriken. Om de ens bryr sig.

Men! Dagens förvåning för min del var de purfärska ananasbitarna vi fick som efterrätt. Det var den godaste, saftigaste, sötaste ananasen jag har ätit i hela mitt liv. Helt ärligt. Å andra sidan säger det inte så mycket eftersom jag undviker frukten i möjligaste mån. Jag tycker den smakar sur/söt på ett underligt sätt. Det drar bakom öronen på mig och tungan krullar sig. Går inte att äta

Men den här ananasen smakade himmelskt. Det godaste jag har ätit under hela 2012. Alla kategorier. 

Mötet led mot sitt slut och Anna hade några presenter med sig från SRF. Däribland vita käppar som hon överräckte till Francis.


Långt ifrån alla som behöver har vita käppar här. 

Esther fick en punktklocka.

Medan presentutdelningen pågick stod jag och lapade lite sol som förberedelse inför den långa och mörka vintern uppe i norr. Jag tankade ner lite kraft från den ljuvliga afrikanska solen.  

Förresten, varför vandrade folk till denna arma plats i närheten av polcirkeln i första hand? Jag ser framför mig hur någon (av det manliga könet mest sannolikt) tänkte: "Titta - här är det tomt, mörkt och kallt. Här ska vi bo!"

På tal om inget särskilt, tycker ni inte att deras sedlar har lite eurokänsla över sig?

Slät och nystruken.

Och en annan sak, jag är verkligen för återvinning. Det är dumt att slösa på papper, det har vi lärt oss.


Jag har rum 290.


torsdag 6 december 2012

En dag i Kampala

När jag drog isär gardinerna i morse begrep jag varför hotellet heter som det gör - Sports View Hotel. Det ligger ju för tusan en arena alldeles intill! 

Jag andades ut. Igår kväll blev jag nämligen lite orolig att man var tvungen att idka idrott för att få bo här. Eller att jag skulle vara tvungen att sova på en sådan där madrass som stavhopparna landar i. Iförd endast rödvitrandiga sockiplast. Och knäskydd. Som hamnat snett.


Mandela National Stadium.

Annas rum vätte mot en vägg. Det är vad vi i branschen kallar för ett synskaderum.


Inte en alltför fantasieggande vy.

Idag var det då dags för workshop, vi tog plats i Sirembe. Folk ramlade in med jämna mellanrum och rummet fylldes så sakteliga på. Möten som sker på dessa longituder börjar aldrig tidigare än minst en timme för sent. Det är mestadels på grund av trafiken. Man vet aldrig när man kommer fram. Det spelar ingen roll, tid är inte så viktigt här. Hakuna matata.

Dags att jobba.

Anna och UNABs ordförande Francis samtalar i väntan
på att mötet ska börja.

Francis var även mötets ordförande.

Francis läser anteckningar.

Efter att några av föredragshållarna hade presenterat sina projekt var det dags för fika. Anna la dit en ask av sina pepparkakor till mötesdeltagarnas stora förtjusning. Men först var de skeptiska, ni ser väl minerna på bilden som kommer här nedanför.

Han:  "What's this?"
Hon: "I have no idea..."
Jag: "It's Swedish ginger cookies, your friend Anna brought theme here!"
De i perfekt gehör: "Ahhh, biscuits! I love biscuits!"
Jag: "Look, it's also written in braille."
De, fortfarande i perfekt gehör: "Really?!" Och så tog de en näve till.

Kakor!

Jag höll mig dock till ursprungsupplägget och tog för mig av torr citronmuffins, rostade jordnötter och ugandiskt te.

Idag upptäckte jag hur jordnötter egentligen ska smaka.
Synd att vi i Sverige måste salta ihjäl dem.

När tepausen var över fortsatte ytterligare föreläsare att orera och när även de var klara vallades vi in till hotellets restaurang för lite buffélunch. Jag var angelägen att smaka av deras matoke som Anna hade berättat för mig om. Jag antar att det är som Kenyas och Tanzanias motsvarighet till ugali. (Eller som vår potatis och ris för den delen.)

Skillnaden är dock att matoke går att äta utan problem. Matoke är matbanan som ångas i bananlöv ovanpå bitar av bananträdstammar. En smula stabbigt för min del men det kan bero på att jag glömde att ta av buljongen som hör till. Men smaken var det inget fel på.

Ugali orkar jag inte ens gå in på. Men om jag säger så här, föreställ er klumpig mannagrynsgröt fast i fastare form. Jag får kväljningar bara jag tänker på det. Men så har jag ju aldrig kunnat äta gröt utan att få kräkreflexer. Det är någonting med konsistensen som jag inte riktigt kommer överens med.

Jag blev lite förvånad över att de inte talar swahili här i samma utsträckning som i Kenya och Tanzania, jag var helt övertygad om att dessa tre länder hade det som officiellt språk. Men jag fick det berättat för mig att invånarna här talar högst ogärna swahili då det var det språket som diktatorn Idi Amin tvingade folket att prata, när han på sjuttiotalet, med järnhand styrde över Uganda. Så det är väl en reaktion. Förstås. Herr Amin var ju en mindre sympatisk person. Som utöver alla andra problem han hade även tycktes lida av gaser. Och här avses de som uppstår uti den egna tarmfloran.

På kvällen var vi några stycken som åkte till en, för området, typisk servering. Här skulle man äta fläsk. På ett spett. Så det gjorde vi. På tallriken fanns även matbanan (i annat utformande än matoki) och kasava. Till detta beställde jag in ett glas vitt vin. Som snarare var flygbränsle utblandat med Desivon. Så jag beställde in ett glas rött istället. Som smakade exakt likadant.

Det var en av oss som hellre ville ha grisfot istället för grillspettsvarianten. Vi frågade om han tyckte det var gott. Han svarade jakande men att hade han vetat att den skulle vara så liten hade han beställt två grisklövar istället för en. Där ser man. Fotfetisch?

Jag lyckades inte få med mig en adapter på den här resan. I Nairobi fick jag låna en i hotellreceptionen. Här visste de inte vad jag pratade om när jag frågade efter en. Tacksamt lånade jag Annas igår kväll för att ladda min telefon och dator.

I kväll blev jag lite wild and crazy och stoppade in kontakten som det var. Och det funkade! Men det var glapp. Så fort jag tog bort handen försvann elektriciteten. Vad man gör åt det? Jo, man placerar två upplagor av Nya Testamentet på glappkontakten och saken är klar. Elen flödar som aldrig förr.


Varde ljus.


Snablar!

Innan vi skulle iväg till Uganda hann vi med att besöka ett skyddsområde, som finns strax utanför Nairobi, för föräldrarlösa elefantungar  Det finns nämligen idioter som anser det tvunget att skjuta ihjäl elefanter - för den ena eller andra orsaken. När elefantmammorna dör blir de små ungarna övergivna och kan inte klara sig själva. 

De tar även hand om noshörningar. Vi såg dock bara en. Den stora besten låg och rehabiliterades i en inhägnad. Vet inte vad som hade hänt, men han hade ett sår på halsen. Jag antar att han var på bättringsvägen eftersom han var irriterad på flugorna som surrade omkring honom och den lilla svansen viftade vilt omkring sig.


En fristad.

Nappflaskor, modell större, var fyllda till bredden.

Äntligen mat!

De små ungarna var så roliga för när de hade druckit ur en flaska, som tog cirka 0,5 sekunder, ryckte de i vårdarnas rockärm med sin lilla snabel för mer. Och gick Grönrocken iväg lufsade de girigt efter med den otåliga snabeln i högst hugg. Så sött! Ni skulle ha varit där.

Törstig.

Dricker.

Impalan höll sig i bakgrunden och höll koll på att allt gick rätt till.

Det senaste tillskottet var en unge på fyra månader vars mamma hade blivit skjuten. De hittade barnet som hade trillat ner i en vattenbrunn (eller liknande) och oförmögen att ta sig upp för egen kraft. Han har sedan dess väldigt lätt för att frysa och har därför en filt på sig. Jag märkte att ungen fortfarande var svag, han gick långsamt, åt långsamt och tydde sig hela tiden till en särskild vårdare.

Besöket berörde mig djupt, det var väldigt rörande att se bandet mellan dessa offer för tjuvskytte och deras omvårdare. Kärlek. Tårarna var inte långt borta.

Frusen liten som lutar sig mot "pappa".

De flesta var pigga och busiga. De buffade på varandra, frustade och fladdrade med öronen som om det inte fanns någon morgondag.

Prima elefantrumpor!

Det här underbara stället har endast öppet för allmänheten en timme varje dag. Och aldrig många människor åt gången så det gäller att vara ute i god tid. Jag antar att elefanterna inte ska bli för vana vid människor och/eller bli stressade. Fast samtidigt vill väl David Sheldrick-reservatet utbilda oss människor samt att de behöver donationer i form av pengar såsom inträde (som var löjligt lågt, i princip gratis) och en liten butik med relaterade souvenirer. Man kan också bli fosterförälder till en elefantvalp. Målet är att när elefanterna är redo ska de klara sig själva ute i det vilda. Där de hör hemma.

Cyrus, vår taxichaufför.
Inte en elefant.

Redan efter en halvtimme var vi dock tvungna att susa* förbi hotellet, hämta våra väskor och sedan åka ut till flygplatsen för att möta upp med Fred och Peter. Vi skulle lämna Nairobi och Kenya bakom oss för att nu göra Uganda osäkert.

Vi blev alla lite stela i ansiktet när det visade sig att vi skulle åka med Air Uganda. Jag försökte leta fram listan med svartlistade flygbolag ur mitt minne. Är det här stabilt verkligen?

Resan gick naturligtvis utan problem och trots den korta resan på en timme blev vi serverade två påsar nötter, två kakor och kyld dryck.

Air Uganda.

När vi hade kommit ungefär halvvägs kunde vi se Victoriasjön nedanför oss. Denna sjö, som jag tror är den största i Afrika och är belägen på en högslätt, är omringad av Uganda, Kenya och Tanzania. Jag tittade ut och såg flera fiskebåtar. Och eftersom landningsbanan börjar i princip en centimeter från där sjön slutar kommer man ju rätt nära männen i fiskebåtarna. Om jag hade öppnat det lilla ovala fönstret hade jag lätt kunnat ansat luggen på fiskarna.

Vi landade till en helt tom flygplats och blev mötta av några från UNAB (Uganda National Association of the Blind) som körde oss till vårt hotell. På vägen dit stannade vi först på ett växlingskontor. Resultatet av detta besök blev att jag plötsligt stod med 207000 pengar i min hand. Det här med många nollor som gör att man känner sig rik som ett troll.

Sen körde vi vidare genom Kampalas härligt röriga och myllrande gator till Nob View Hotel. Där de inte vill kännas vid vår bekräftade bokning på fyra enkelrum. Jag vet inte om han var hotellchef eller receptionschef men han agerade som någon sorts chef i alla fall. Han var hyfsat nonchalant och tyckte att vi kunde åka till ett systerhotell med sämre standard (men till samma pris som Nob View).

Det var ju inget att göra, vi måste ju ha någonstans att bo och det började bli sent. Men underbara John Chris från UNAB lackade ur och fixade in oss på det hotellet vi ändå ska ha konferensen på i morgon torsdag. Som är mycket bättre och trevligare än den gamla Nobben skulle det senare visa sig. Så nu bor vi på Sport View Hotel. (Jo, temat verkar vara att någonting med "view" ska ingå i namnet.)

Nu kanske ni undrar varför vi inte bokade in oss på det hotellet från början. Det är en lång historia men det har att göra med en förstörd laddare, fisk och en Peter från Ghana. Vi låter det vara så.

Vi kom fram sent, hade middag ännu senare men vi kände oss alla lättade att äntligen vara framme och på köpet få en timme extra att sova i morgon tack vare den direkta närheten till konferenslokalen.

Till skillnad från där vi kom ifrån finns det malaria här.
Då blir det att sova under nät.

* Märk väl att "susa förbi" endast är uttryck, helt fiktivt i den här delen av världen.



tisdag 4 december 2012

Nairobbery

Jag vaknade alldeles svullen i hela huvudet. Halsen, näsan och bihålorna hade gaddat ihop sig mot mig under natten. Vad gör man då? Man sköljer givetvis ner en Ipren med ett stort glas vatten och behandlar insidan av näsan med nässpray. Därefter masar man sig in till duschen (som fungerar utan anmärkning nu) och ställer sig under vattenstrålen. Jag är lite för lång och duschmunstycket går inte att justera så jag måste stå lite bakåtböjd när jag ska skölja ur schampot ur min kalufs. Förstår ni vad jag menar? Finns det förresten inte yogaställning som heter den konkavkonvexa räkan? 



Den röda rosen i hörnet är äkta. 
Om ni händelsevis undrar.

När jag ändå är inne i badrummet - på begäran: nu följer lite bilder på mitt rum och hotellet i övrigt.

Flitens lampa.

Den stora rosa.

Från mitt fönster.

Hissknapparna är av modell touch-screen.
Kanske inte det bästa valet för de gäster som kräver
taktila knappar för att komma till rätt våning.
Men modernt är det.

Repan. Som man säger i branschen.

Souvenirshoppen.

Affärs- och konferensdelen.

Utsikten från vårt frukostbord.

Frukostbuffé i restaurangen.

Ni som känner mig vet att jag inte är en fruktmänniska men jag inbillade mig att en tallrik från frukostens fruktbuffé skulle göra mig gott.

Färgglad frukt versus förkylning.

Morgonen följde i stort sett samma procedur som igår. Vi blev hämtade på hotellet och åkte till AFUBs kansli. Trafikstrejken var inte över men vår eminenta chaufför Patrick var full av överraskningar och handlingskraft. Vi fick uppleva en något annorlunda terräng. Han fann vägar som inte var ämnat för biltrafik. Bitvis åkte han emot körriktningen i rondeller. Patrick utnyttjade också faktumet att i diken kör inte så många bilar. Alltså tog vi det alternativet när det så passade. Alla borde ha ett berg-och dalbaneåk varje morgon. Det sätter liksom de inre organen på plats. Och frisyren blir mer vild.

Innan vi blev hämtade försökte jag ta några bilder på hotellets utsida men blev ombedd av en vakt att låta bli. Jag hann få med ett foto i alla fall. Men tyvärr har jag inget på själva entrén.


Hoppas att jag inte åker in i finkan för att ha tagit bilden.
Och dessutom publicerat den. 

Jag gör detta med friheten som insats.


För att inte störa mötet med mina attacknysningar jag gick ibland ut på kontorsområdet för att få i mig lite luft. Vilket inte gick så bra eftersom näsan inte var kapabel att andas. Ni vet alla varför. 

Solen tittade fram en stund och jag upptäckte små vänner som yrade omkring.

Knatte, Fnatte och Tjatte.

Till lunchen valde jag en lokal läsk. Med en stark smak av ingefära som rev skönt i halsen. För dagen ett utmärkt val.

Stoney Tangawizi

Jag vet att man inte ska jämföra äpplen med päron (för att fortsätta med frukttemat från i morse), men jag kan inte låta bli att jämföra Nairobi med Dar es Salaam. Det är ju liksom som att jämföra Stockholm med Oslo exempelvis. Två helt olika städer. Det behöver ju inte betyda att likheterna är stora bara för att det är städer i grannländer. Men jag märker att jag gör det utan att tänka på det.

När jag har följt med som ledsagare i dessa sammanhang har det oftast varit till Tanzania. Jag känner mig liksom mer hemma i Dar. Vilket i och för sig inte är så konstigt med tanke på att jag har varit där fler gånger än i Nairobi. Dessutom var det sju år sedan sist jag var här.

Hur som helst, jag har kommit fram till följande skillnader. *

Nairobi känns mer "städat" på något vis. Lite mer utvecklat vad gäller infrastruktur. Allt är mycket dyrare här. Modernare bilar. Större bilar. Vilket kanske en förutsättning om man vill köra ner och upp ur diken. Och - såg ni läsken jag drack? Ur PET-flaska. Du lär inte se den typen av flaska i Dar. Där är det gamla hederliga glasbuteljer som gäller.

Kvinnorna i Dar es Salaam har i större utsträckning traditionella kläder på sig medan här bär de flesta västerländska dito.

Jag har hittills inte sett några tiggare här. När man satt i bilen vid rödljus eller i bilkö i Dar kom det alltid några och knackade på rutan för att be om lite pengar. Och som mzungo (slang för viting på swahili) blev man inte sällan uttittad i Tanzania. De är märkbart vanare vid mzungos här.

Det sägs att tanzanerna har en mjukare framtoning än kenyanerna, men jag vet inte. Jag uppfattar båda som vänliga, lättsamma att umgås med och har ofta glimten i ögat. De har en underbar humor och tycker om att driva med sig själva. Och andra. 

Det sägs också att kriminaliteten i Nairobi är mycket hög, jag minns en gång när den dåvarande generalsekreteraren för TAS (Tanzanian Albino Society) berättade för mig att Nairobi kallas för Nairobbery på grund av detta. Humor.

Som avslutning på vår sista kväll i den kenyanska huvudstaden åt vi middag tillsammans med AFUB-gänget på ett så ganska typiskt afrikanskt vis. Scenariot för denna mycket trevliga kväll, som mest bestod av vrålskratt och fnitter, tog plats på en enkel restaurang som hette Nyama Changa som bokstavligt talat betyder färskt kött. Eller grillat kött. Men vad det än betyder stämmer båda varianterna in. 

Gästerna går fram till en disk, som till en slaktare ungefär, och väljer en bit rått kött. Sen grillar de den över öppen eld.

Kvällens val var inte rikt, de hade endast get och kyckling hemma. Och så fick det bli. Vi blev serverade nygrillat färskt kött, potatis som rostats över samma eld och grönsaker på gemensamma tallrikar som sattes i en salig röra på bordet för alla att ta. Och givetvis med händerna, det är så befriande. Jag älskar det!

Mästaren styckar upp de grillade djuren.

Vi hade fantastiskt trevligt!

Det var en gång en get.

När vi var mätta och belåtna sa vi god natt till varandra och åkte till var sitt. När Anna och jag kom fram till hotellet kände vi båda att geten behövde hjälp att finna sig till rätta så vi tog en fängsösare, förlåt, en sängfösare i baren. En dubbel gin och tonic råder bot på det mesta. Lättare i anden, magen och bihålorna sitter jag nu och tittar på en inhemsk talkshow. Det är kvinnor som talar om deras relationer till män.



* Jag vill poängtera att jag nu endast har jämfört huvudstäderna, det är annorlunda på landsbygden.