lördag 8 december 2012

Återhämtning

Det är inte helt ovanligt att man i dessa regioner kan råka ut för något som jag kallar för A.T.T.  African Tummy Trouble.

Nu är det tyvärr så att Anna har fått en hyfsad släng av A.T.T. Jag tror ni förstår vad jag menar, det innebär att man är bitvis helt utslagen och bitvis "bara" är allmänt svag. Närhet till en ren vattenklosett är att föredra. För att inte säga en nödvändiget.

Idag skulle vi ha åkt till Kayunga-distriktet och hälsat på en av UNABs lokalföreningar. Men har man A.T.T är det långt ifrån en bra idé att i timmar sitta och trängas i en bil på de skumpiga vägarna som det här landet har. Så vi stannade hemma medan representanterna från AFUB åkte tillsammans med delar av UNABs rikskansli. Ja alltså, Inte delar av själva tegelbyggnaden förstås, utan med de som jobbar där. Annars hade det ju sett egendomligt ut, det begriper ni väl.

Anna fick i möjligaste mån jobba hemifrån. Så att säga.



Vägarna kräver denna modell av bil.
Då förstår ni.

När det var dags för städerskorna att begå mitt rum avlägsnade jag mig för att inte vara i vägen. Men för att inte råka ut för samma raggningsförsök som för ett dygn sedan gick jag istället till receptionen och frågade om det fanns någon Supermarket i närheten.

Jag ska förklara lite för er, här går man bara inte "ut på stan" utan någon mål eller mening. Vi bor och arbetar nämligen i ett område som heter Kireka som ligger cirka en mil från centrala Kampala. Kireka, i likhet med de flesta andra ställen i Afrika som liksom ligger "lite utanför", har exempelvis inga trottoarer eller övergångsställen. Och trafiken är fullkomligt vansinnig. Milt uttryckt. Du interagerar med livet som insats.

Dessutom är det långa avstånd. Till allt känns det som. Så jag ville veta om det fanns någon affär på säkert avstånd som jag kunde promenera till. Föredragsvis utan att behöva korsa en gata.

Den vänliga receptionisten med det fantastiska leendet berättade för mig att visst fanns ett Supermarket alldeles i närheten. "You don't even have to cross the road". 

Hon läste mina tankar. Bra service.

Så jag följde hennes anvisningar och begav mig ut på äventyr. I fem minuter för sedan var jag framme. Jag höll på att gå förbi stället för det såg först ut som vilket fruktstånd som helst, men när jag tittade igen insåg jag att det var detta jag var på jakt efter. Jag gick in.

Det var inte så stort men å andra sidan större än vad jag trodde. De hade det mesta. Allt från mobiltelefoner till damunderkläder i plastburk till kastruller. 

Till min absoluta glädje hittade jag dessa underbara jordnötter som vi har blivit bjudna på under vår vistelse här.

Världens godaste. För en spottstyver.
3000 UGX = 7 SEK. Galet.

Jag är inte mycket för souvenirer. Alltså visst, ibland är det kul om man ramlar över något roligt som är typiskt för landet i fråga, att ta hem som ett minne. Men prylar liksom. De bara står och samlar damm. Jag tycker det är roligare med - och nu kommer jag in på mat igen - med exemplevis lokala kryddor, kaffe, te - vad som helst. Och så även idag. Utöver nötterna köpte jag bland annat deras inhemska ketchup. Den är förmodligen inte tillåten i Sverige. Med tanke på färgen. 

Top Up.
Tipp topp.
Tippetapp.
Tomteröd.

Efter min korta utflykt gick jag nonchalant tillbaka för att smälta in. Något säger mig att det gick så där med.

Idag hade jag möjlighet att vårda min förkylning som jag har dragits med i snart en vecka. Den vill inte riktigt ge med sig och börja krypa allt längre ner i hostorganen. Så jag spenderade större delen av dagen på mitt rum och återhämtade mina krafter.

Sent på eftermiddagen kom gänget tillbaka och vi bestämde att äta middag tillsammans  klockan sju i hotellets restaurang. Det blev givetvis en timme senare. Inte på grund av trafiken. Nej, en här gången på grund av fotbollsmatchen mellan Uganda och Kenya som de ville se klart. Av jubelvrålen att döma vann Uganda. Till Fred Hagas  stora förtret. Som ju är kenyan.

Han sa att de kenyanska spelarna lät dem vinna. Som en gest. Nåja.

Fred Haga i egen hög person. Med betoning på hög.
Och då menar jag i centimeter.
Han har den längsta vita käpp i världshistorien.
Jag tror inte att jag har sett något liknande förut.

I skrivande stund ligger undertecknad nerbäddad i sängen för att tryggt vaggas till sömns av Herr Blund i brist på Herr Bengtsson. 

Det är utomhusdisco precis utanför mitt fönster (där de hade bröllopsfesten igår). Fast det låter snarare som att de är i mitt rum och festar. Men jag ser dem inte här så det måste ju vara uteslutet. Eller så måste jag också skaffa en vit käpp.

Det ska nog gå bra.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar