torsdag 6 december 2012

En dag i Kampala

När jag drog isär gardinerna i morse begrep jag varför hotellet heter som det gör - Sports View Hotel. Det ligger ju för tusan en arena alldeles intill! 

Jag andades ut. Igår kväll blev jag nämligen lite orolig att man var tvungen att idka idrott för att få bo här. Eller att jag skulle vara tvungen att sova på en sådan där madrass som stavhopparna landar i. Iförd endast rödvitrandiga sockiplast. Och knäskydd. Som hamnat snett.


Mandela National Stadium.

Annas rum vätte mot en vägg. Det är vad vi i branschen kallar för ett synskaderum.


Inte en alltför fantasieggande vy.

Idag var det då dags för workshop, vi tog plats i Sirembe. Folk ramlade in med jämna mellanrum och rummet fylldes så sakteliga på. Möten som sker på dessa longituder börjar aldrig tidigare än minst en timme för sent. Det är mestadels på grund av trafiken. Man vet aldrig när man kommer fram. Det spelar ingen roll, tid är inte så viktigt här. Hakuna matata.

Dags att jobba.

Anna och UNABs ordförande Francis samtalar i väntan
på att mötet ska börja.

Francis var även mötets ordförande.

Francis läser anteckningar.

Efter att några av föredragshållarna hade presenterat sina projekt var det dags för fika. Anna la dit en ask av sina pepparkakor till mötesdeltagarnas stora förtjusning. Men först var de skeptiska, ni ser väl minerna på bilden som kommer här nedanför.

Han:  "What's this?"
Hon: "I have no idea..."
Jag: "It's Swedish ginger cookies, your friend Anna brought theme here!"
De i perfekt gehör: "Ahhh, biscuits! I love biscuits!"
Jag: "Look, it's also written in braille."
De, fortfarande i perfekt gehör: "Really?!" Och så tog de en näve till.

Kakor!

Jag höll mig dock till ursprungsupplägget och tog för mig av torr citronmuffins, rostade jordnötter och ugandiskt te.

Idag upptäckte jag hur jordnötter egentligen ska smaka.
Synd att vi i Sverige måste salta ihjäl dem.

När tepausen var över fortsatte ytterligare föreläsare att orera och när även de var klara vallades vi in till hotellets restaurang för lite buffélunch. Jag var angelägen att smaka av deras matoke som Anna hade berättat för mig om. Jag antar att det är som Kenyas och Tanzanias motsvarighet till ugali. (Eller som vår potatis och ris för den delen.)

Skillnaden är dock att matoke går att äta utan problem. Matoke är matbanan som ångas i bananlöv ovanpå bitar av bananträdstammar. En smula stabbigt för min del men det kan bero på att jag glömde att ta av buljongen som hör till. Men smaken var det inget fel på.

Ugali orkar jag inte ens gå in på. Men om jag säger så här, föreställ er klumpig mannagrynsgröt fast i fastare form. Jag får kväljningar bara jag tänker på det. Men så har jag ju aldrig kunnat äta gröt utan att få kräkreflexer. Det är någonting med konsistensen som jag inte riktigt kommer överens med.

Jag blev lite förvånad över att de inte talar swahili här i samma utsträckning som i Kenya och Tanzania, jag var helt övertygad om att dessa tre länder hade det som officiellt språk. Men jag fick det berättat för mig att invånarna här talar högst ogärna swahili då det var det språket som diktatorn Idi Amin tvingade folket att prata, när han på sjuttiotalet, med järnhand styrde över Uganda. Så det är väl en reaktion. Förstås. Herr Amin var ju en mindre sympatisk person. Som utöver alla andra problem han hade även tycktes lida av gaser. Och här avses de som uppstår uti den egna tarmfloran.

På kvällen var vi några stycken som åkte till en, för området, typisk servering. Här skulle man äta fläsk. På ett spett. Så det gjorde vi. På tallriken fanns även matbanan (i annat utformande än matoki) och kasava. Till detta beställde jag in ett glas vitt vin. Som snarare var flygbränsle utblandat med Desivon. Så jag beställde in ett glas rött istället. Som smakade exakt likadant.

Det var en av oss som hellre ville ha grisfot istället för grillspettsvarianten. Vi frågade om han tyckte det var gott. Han svarade jakande men att hade han vetat att den skulle vara så liten hade han beställt två grisklövar istället för en. Där ser man. Fotfetisch?

Jag lyckades inte få med mig en adapter på den här resan. I Nairobi fick jag låna en i hotellreceptionen. Här visste de inte vad jag pratade om när jag frågade efter en. Tacksamt lånade jag Annas igår kväll för att ladda min telefon och dator.

I kväll blev jag lite wild and crazy och stoppade in kontakten som det var. Och det funkade! Men det var glapp. Så fort jag tog bort handen försvann elektriciteten. Vad man gör åt det? Jo, man placerar två upplagor av Nya Testamentet på glappkontakten och saken är klar. Elen flödar som aldrig förr.


Varde ljus.


2 kommentarer:

  1. TACK snälla Heluna för att du beskriver så målande! Jätte kul att följa med! Flyg försiktigt hem! Krum!

    SvaraRadera
  2. Vad kul att du gillar det jag skriver. Krum!

    SvaraRadera