måndag 17 december 2012

En vecka kvar till jul

Med bara en vecka kvar till Julafton har julkänslan ännu inte riktigt infunnit sig. Adventsljusstakarna är framplockade och tända, huset är pyntat - fast själva känslan avvaktar en smula. 

I morse gjorde jag mitt bästa för att hjälpa till genom att äta en skål med pepparkaksfil till frukost. Den var god och jag blev på gott humör. Det kommer man långt på. Men julen inom mig väcktes inte för det.

Jag antar att doften av glögg och bjällror som hörs dingelidong råder bot på det. I morgon är det jag som går till alkoholmonopolet och förser mig med en flaska av det söta, kryddade vinet. 

Möjligtvis att några lussebullar från konditoriet på andra sidan gatan slinker ned i väskan också. 

I brist på gran hänger vi pyntet på valfri ledig krok.

***

Jag hade inte tänkt att skriva om det eftersom alla andra har uttryckt sina åsikter i all tänkbar media. Mättnad har uppstått. Men ni känner mig, jag har ofta svårt att låta bli att lägga näsan i blöt. Så här kommer det.

Disney. 

Det här med Disney hörni. Vad i all sin dar är det frågan om? Jag kan för mitt liv inte begripa den enorma känslostorm kring att Disney har valt att radera tre tecknade figurer (dockor) från deras välkända julprogram. (Vad jag har förstått vill de förflytta sig från 1930-talet till 2010-talet. Det är ok för mig.)

Under de senaste dagarna har jag bedrivit en amatöranalys inuti mitt huvud. Jag har noterat folks reaktioner. Häpnats och förundrats. Nickat medhållande och fått aha-upplevelser. 

Eftersom jag är fascinerad av människan och hennes beteende finner jag det hela högst intressant.

Kan det vara så att det sker så mycket otäckt i världen som vi känner oss maktlösa inför att tecknade figurer är det enda vi har hopp om att kunna påverka? "Nä, vet ni vad - dödsskjutningar, klimathot, krig, järnrör, barnprostitution och nu detta?!" 

Hur kommer det sig att ett amerikanskt filmbolags tecknade filmer är en starkare tradition än Jesu födelse - som ju de facto är anledningen till att vi alls firar Julafton? Oavsett om vi är religiösa eller inte.

En annan sak jag har funderat på är att om det inte hade avslöjats att några figurer var borttagna - hade vi egentligen upptäckt det? I ärlighetens namn är det väl endast sekundlånga sekvenser som klippts bort? Det är ju inte det att hela programmet utgår. (Som tydligen var aktuellt 2002 i samband med att Arne Weise slutade som julvärd i Sveriges Television.)

För mig personligen kvittar det om figurerna är där eller inte. Det kan kanske bero på att jag har inte haft för vana att titta på TV på Julafton under de senaste tjugo åren och dockorna är därför tämligen betydelselösa för mig. De är inte synonyma med julfirande för min del.

***

Jag minns att jag som barn älskade Kalle Ankas Jul. När jag var liten flicka fanns det endast två tv-kanaler. Som dessutom aldrig någonsin visade tecknad film utan deras val av lämpligt barnprogram var tjeckisk dockteater. Så det var ju klart att Tjuren Ferdinand, Askungen och de andra var något alldeles speciellt att få se. (Min mamma och mormor sov dock gott där de satt i soffan medan jag och morfar lyssnade högtidligt på Ser Du Stjärnan I Det Blå och tittade storögt på en viss retsam hackspett. Vi skrattade och grät om vartannat.)

Förutom tomten (som morfar tyvärr missade år efter annan på grund av ständigt behov av kvällstidning) som kom med säckar fyllda av spännande paket var de tecknade sagorna höjdpunkten. Faktiskt. Men jag har lite svårt att tro att dagens barn tycker att Kalles Jul är så storslaget. Jag tror snarare att det är föräldrarna, de i min generation, som inte vill vara utan. Och det är naturligtvis inget fel med det. (I år ska jag för första gången på länge njuta av spektaklet. Och jag ser fram emot det!) 

Det jag står frågande inför är alla dessa protestsidor som dyker upp på Facebook och lite överallt. Och de starka reaktioner som uppstått hos det svenska folket. Jag vågar anse att det hela är helt ur proportion, kanske ett uttryck för ett missnöje som hör hemma någon annanstans. 

Dessa animerade dockor kan omöjligt vara så viktiga. Om en jultradition hänger på något så skört som nära hundra år gamla tecknade figurer vilka hastigt flimrar förbi våra ögon är det väl dags att se över rutinerna? Hitta tillbaka till kärnan?

Jag är traditionsfri och gör lite som jag vill. Jag tycker om när den ena julen inte är den andra lik. Framför allt älskar jag att fira jul i lugn och ro, med glädje och skoj. Med människor jag tycker om. Eller ensam. Precis hur som helst. Bara jag slipper stress och förväntningar.

Jag önskar er alla en fridfull jul. Eller snarare - en jul som blir precis som ni vill.

Och vet ni vad? Lev gärna i nuet. Fokusera inte på det som saknas er - utan på det ni har.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar